Satt i går och försökte summera mitt år, men det gick inget bra... Slutade med att jag kastade det jag skrivit och börjar om idag igen. Det känns rätt typiskt för 2020 dock, att man mest vill kasta och börja om. I alla fall om man bara skrapar lite på ytan och ser alla saker som missats, som inte blivit som de "borde". Men det var just det som jag blev så trött på när jag satt och skrev, det blev bara en lång surhet över allt som inte var... Och det är ju inte vad året faktiskt varit. För året var ju, trots allt det inte hade med sig, ett år med saker i sig precis som alla andra. Svårt att ta sig igenom ett år utan att något händer, eller hur?
Fast nog började året med att hinta om det som komma skulle. Först mitt flyg från Los Angeles till Seattle efter att jag hade varit i Sverige över jul och nyår:
Försening efter försening efter försening... Men till slut kom jag ju dit jag skulle, så det hände ju trots allt, bara inte riktigt så som det var planerat.
Sedan hade vi den nu nästan årliga "snö-apokalypsen". Under 2020 kom den lite tidigare än vanligt dock, redan i mitten på januari kom varningarna om snöstorm och strömavbrott, och att man skulle hålla sig hemma och se till att ha ordentligt med vatten och mat som inte behövde spis/mikro. Men om man fyller år så måste man ju fira, och en vän fyllde år precis då - så det var ju bara att ge sig ut och gå på restaurang. Det var inte så fasligt oväder, inte just då, men vi var ganska ensamma på restaurangen - vilket ju var trevligt. Inte som planerat, men bra blev det. Och den lilla skylten utanför var nog mer förutspående om året än de visste då:
Sedan gick det ju som bekant rätt snabbt utför. Första fallet av Corona i USA upptäcktes på ett äldreboende i Washington, och en dryg månad efter det började vi alla jobba hemifrån, och när mars väl kom så följde resten av landet med och gjorde samma sak. Ord som "karantän" började användas, men riktigt så var det ju inte - vi gick ju fortfarande till affären, vi var ute på löprundor och promenader, så inte var det en karantän, men "shelter in place" var nog rätt. Det blev ett annat liv plötsligt. Inte som vi tänkt oss, men livet fortsatte ju trots detta.
Det blev en snabb omställning till en ny vardag. Istället för att åka in till kontoret så behövde jag göra ett kontor hemma. Har man bara två rum får man då välja - kontor i sovrummet, eller kontor i vardagsrummet. Inte så svårt val.
Men gudars vad trist det är att ha sin arbetsplats inom syn- och räckhåll alla dygnets vakna timmar...
Så jag började fundera och fundera - vore det inte bra att ha en plats att bo på som hade ett eget rum till kontor? För det här skulle nog hålla i sig en stund... Det snackades om "en månad" först. Den månaden blev till tre, de tre blev till ett halvår, det halvåret blev "till januari nästa år", och det blev sedan "juli 2021". Men vi gissar på att det kommer fortsätta även efter det... Anyway, jag klurade på ny lägenhet och började så småningom titta efter en på riktigt också. Det tog ett bra tag att komma över "det är inte lika bra som här"-känslan, och istället fokusera på "vad är bättre där" - och det absolut viktigaste var trots allt att få ett till rum, ett rum jag kunde stänga om när jobbdagen var slut och inte behöva vara i eller se min arbetsplats när jag åt middag eller slappade i soffan.
Det tog fram till september att hitta något, och flytten gick inte förrän i oktober. Jag är inte alltid så snabb på det där med förändring. 😅
Ut till Redmond gick flyttlasset. Joggingavstånd från gymmet/gymmen, och cykelavstånd till kontoret...om vi nu någonsin kommer tillbaka till det... Och viktigast av allt - eget kontorsrum.
Riktigt så där ser det inte längre ut, men just idag är det alldeles för stökigt för att ta ett kort - har massa plock och krafs framme från att ha kört en remote-konferens ett par dagar. Behöver städa innan jag delar med mig av kontorsuppsättningen igen. 🙂
Inte som planerat, men så här efter ett par månader så trivs jag rätt bra där jag nu är.
Skulle jag ha rest till nya länder och klättrat upp på fantastiska berg? Ja. Blev det så? Nej. Men vi tog oss ut till Mt Shuksan här i krokarna istället. Ett ganska litet berg med mina mått mätt, men vilket berg! Inte bara vackert på avstånd, det var fantastiskt att klättra upp på! Vi fick använda hela reportoaren av prylar för att komma upp! Rep, isyxa, steghjärn! Det var klättring över sten och upp för nästan vertikala "väggar", det var promenad över glaciär, det var klättring upp för brant snö - wow! Inte som planerat, men bra blev det! Och under hela 2020 har jag nog inte känt mig så avslappnad och mått så gott som just här:
Naturen är fantastisk, och berg i solnedgång är bland det vackraste som finns.
Något riktigt bra som detta år trots allt kommit med är en ny bekantskap. Jag är väldigt glad av att få ha den här lilla pälsbollen i mitt liv då och då
Men det är fortfarande knä-häng och nos-gos som gäller när vi ses. Han är en himla fin hund, Kobe. Nej, inte min, bara har honom på besök ibland när husse och matte är iväg på äventyr. Men det är trevligt varje gång han dyker upp. Så mycket villkorslös kärlek och total tillit. Det är svårt att inte få ett smält hjärta då...
Som vanligt avslutades året med en middag, en god efterrätt, och så lite champagne vid midnatt. Fast det blev ju inte helt som vanligt. Middagen blev för en, champagne-flaskan blev liten, och sällskapet vid tolvslaget var över video-länk. Inte som vanligt, men bättre än inget.
Nya året invigdes med en liten löprunda. Dryga sex kilometer bara för att sträcka på benen och komma igång med året, bäst att börja bra för man vet ju aldrig vad det har med sig...
Gott nytt år och god fortsättning!
