Hoppsan vad tiden for iväg...

Insåg att jag inte skrivit något på över en månad nu. Oktober svängde förbi i 180 knyck och vipps är vi i mitten av November.

Mellan promenaden upp på Mt Rainier och idag har jag hunnit med ett par saker insåg jag. Jag var i bland annat i Vegas och lyssnade på lite gammal hederlig metall i form av Judas Priest och jag fyllde visst år nyss också.

Disco med Vegas var att jag blev uppgraderad till en penthouse svit. Det ni. Det händer ju inte riktigt varje dag. Sviten var nästan tre gånger så många kvadratmeter som min lägenhet! Den hade inte mindre än tre toaletter, två duschar (varav den ena var "vattenfall" och den andra även hade ångbastu-funktion) och en jacuzzi. Hur hinner man med att använda allt på två dygn?! Just ja - walk-in-closet också... Seriously?! Men sängen var skön så gott sov jag även om det var lite skumt att ha så mycket yta att slunka runt på på morgonen.

Judas Priest då? Well, de var som Priest är när Priest är som bäst. Energi, glädje, och metall i bött helt enkelt.

Och inte blir det sämre av att lokalen är liten och intim. Vardagsrumsspelning, typ. Me likes!

Födelsedagen var väldigt regnig. Men vad gör väl det när man på morgonen får öppna så här fina paket?

I "sverigepaketet" fanns det hemstickade svergesockar:

Varma och goa. Sehr gemüse helt enkelt. ;-)
Och precis i tid för det kalla vädret som dragit in så jag nu har varit tvungen att dra igång värmen i lägenheten...

I det andra paketet fanns det livsnödvändigheter! Hur har jag klarat mig så här länge utan en Audi-mössa tex?

Handduken är fantastiskt fluffig. Bra för världen!

Annars är det mest jobb känns det som. Jobb på morgonen, jobb på dagen, jobb på kvällen. Vi är mitt uppe i planeringen av nästa iteration av Windows, så det är lite att stå i. Inte blir det mindre jobb av att ha fått ett projekt i känt som spänner över nästan hela Microsoft (känns det som i alla fall, fast jag vet att det ju "bara" är hela Windows organisationen och alla prylar som kör Windows...). Ser fram mot lite semester framåt slutet av året...

Födelsedagen spenderades i ett par goda vänners sällskap. Det blev en fördrink på en lokal liten cocktailbar/pub innan middagen, de specialiserar sig på "aged cocktails". Dvs drinkar som lagrats på fat. De har också en rätt udda whiskey-setup - de har hela fat som de tappar ur! Och naturligtvis är det special-sortiment så det inte går att få samma whiskey på annan plats. Disco. Jag beställde mig en old fashioned gjord på deras Knob Creek. Blev helt ok får jag väl säga.

Middagen intogs på en restaurang som enbart jobbar med närproducerat. Well. Närproducerat här borta är lite som att i Sverige säga att allt som är gjort i norra Europa är närproducerat. De försöker hålla sig till bara Washington state i alla fall, men de har en del viner från Oregon på vinlistan och det händer att det är fisk eller skaldjur från Oregon också beroende på säsong.

Veckan efter födelsedagen kom och gick och det är nu helg igen. Det dök upp ett paket lite försenat, men innehållet fick mig att le. Tack.

Under dagen skall jag traska ner och hämta paketet med födelsedagspresenten som jag köpte åt mig själv...

Men mer om det imorgon, nu är det dags att med raspig hals (nej det är inte synd om mig, men jag har någon slags förkylning på väg och den har varit på väg hela veckan nu...) ta tag i dagen och göra sådana där roliga saker som att städa, tvätta och försöka komma underfund med hur jag skall förvara all hikingutrustning som inte skall användas under vintern...

Vilket äventyr!

Det här är historien om en man som gick upp på ett berg som en "hiker" och kom ner som en "mountaineer"...

I lördags packade jag ihop min ryggsäck inför ett par dagar på ett berg. Den var ganska så full när jag väl hade stoppat ned alla ombyten och all utrustning som jag tänkte ta med mig.

...och då hade jag ju ändå inte stoppat ned sovsäcken och inte heller maten och "snackset" som jag skulle ha med mig de där dagarna. Det är ju inte varje vecka man med gott samvete kan smälla i sig allt det här "godiset". :-D

I söndags kom en vän förbi och hjälpte mig att ta mig ut till guide stället. Jag hade ju naturligtvis kunnat köra min bil själv, men vis av erfarenhet så visste jag att jag inte skulle vara i form att köra bil på onsdag när jag kommit ned från berget igen så han var snäll nog att ställa upp som chaufför dit och sedan komma och hämta upp mig igen efteråt (mer om det senare).

Väl där var det, efter en första introduktion av de som skulle med upp på berget och våra guider, dags att gå igenom vår utrustning och få input på vad som kunde lämnas kvar (dvs vad vi inte skulle ha nytta av på vårt äventyr).

Det var mer än jag trodde som blev kvarlämnat. Flera par strumpor (två par räcker - lämna), t-shirts (för kallt för det - lämna), "mellan underställ" (ett varmt underställ räcker - lämna), kniv och gaffel (sked duger - lämna), osv, osv...

Min packning krympte avsevärt och jag var allt lite skeptisk - men de här killarna ska väl om några veta vad som behövs, de hade allihop varit uppe på Rainier förr om man säger så...

Fast inte blev ryggsäcken lättare för det - nej, det åkte in fler saker i den. Som tex hjälm, klättringssele, ett par rejäla bergsbestignings stövlar och isbroddar.

Och som om det inte var nog så "drog jag nitlotten" för mat-leveransen upp till berget. Dvs jag fick det tyngsta matpaketet i min ryggsäck... Ah ja, jag hade ju tränat massor så hur jobbigt kunde väl ett extra kilo vara? ;-)

Efter att ha gått igenom prylar och pratat om de kommande dagarnas schema lite övergripande så var det slut för dagen och alla åkte hem eller till sina hotell igen. Själv valde jag att inte ta in på något hotell/motell för de ligger alla på bil-avstånd från guide-firman, så jag hade hyrt mig ett tält att spendera kvällen i:

Det var lyxiga tält det. Gott om utrymme, tältsäng, extra liggunderlag och en väldigt varm och fluffig sovsäck. Det fanns till och med ett litet bord inne i tältet och det hängde en lampa i taket så jag kunde till och med ligga och läsa en stund på kvällen - det är man ju inte så bortskämd med när man tältar. :)

Sov hyfsat gott gjorde jag, även om det började regna och blåsa en massa under natten. Lite smått smattrande regn på tältduk kan ju vara rätt så avslappnande och mysigt, men när det vräker ner är det inte fullt lika avslappnande, särskilt inte om tältväggarna slits fram och tillbaka av vinden. Nåja, det var ju äventyr jag skulle ha den här veckan!

Morgonen efter var regnet borta, och frukosten åts på "trappan" upp till tältet. Skall man nu ut och vara i naturen kan man ju lika gärna börja dagen på hiking-vis också... Så kaffe fick det bli, för det har man alltid nära till hands även om man är ute i vildmarken. :-)

Halv nio på måndag morgon stuvade vi så in alla våra ryggsäckar i ett släp och oss själva i en minibuss och förflyttade oss från guide-stället till Paradise - platsen där leden upp till Camp Muir börjar.
Nu blev det allt lite allvar här... När ryggsäcken väl var på ryggen och stegen började tas upp mot leden så kom hjärnan liksom ikapp. Det här händer verkligen! Jag är på väg upp på Rainier för FLERA DAGAR inte bara en liten promenad!
Kanske syns det i mitt ansikte hur nervös jag faktiskt var där på morgonen, det liksom skruvade sig i magen.

Och ja, jag har skägg. Nej, det är inte en permanent situation men det kändes liksom rätt att ha skägg när man skall ut på alpint äventyr...

Hikingen upp till Camp Muir har jag ju gjort tidigare, så det är inte så mycket att säga om den. Mer än att vi höll ett makligt tempo och stannade en stund två gånger på vägen upp. Första stoppet var precis innan "snöfälten" börjar, och då var det dags för mat och dryck. Det där med att äta och dricka skulle visa sig vara lite av ett tema för den här strapatsen. :)

Jag ser allt lite sammanbiten ut på den där bilden ser jag nu, men det var nog åter igen bara nervositeten över att det här var på allvar nu.

Efter att ha ätit och druckit lite var det dags att byt skor - från bekväma hikingboots till de där stora, tunga sakerna i hårdplast... Sedan var det bara att börja traska upp för snöfälten. Och där stannade vi en stund för att gå igenom hur man går på snö i sådana skor...för det är inte "bara att gå" om man inte vill vara helt slut i benen efter en timme. Tack för tipset guider, nu kan jag hike:a ännu längre! :-D

Inte mycket att skriva om den här biten av äventyret som sagt. Inget nytt under solen direkt...

Upp till Camp Muir kom vi så och kastade in ryggsäckarna i det lilla skjulet där vi skulle spendera natten. Glada var vi att få ta av oss ryggsäckarna...

Solen sken, det blåste nästan inte alls, och livet var gott.

Efter att ha gjort i ordning sovplatsen inför kvällen så promenerade vi över till "kock-tältet" där det serverades fantastiskt goda burritos. Mmmm. Gott med rejäl mat efter att ha promenerat upp 1400 höjdmeter över ca 6km. Låter ju inte så långt, men tro mig att traska uppåt så brant med 20kg på ryggen är lite småjobbigt.

Efter middagen så gick vi igenom vad som skulle ske dagen efter, sedan var det dags att krypa ned i sovsäcken. Klockan var bara sju på kvällen, men det skulle bli långa dagar framöver så det rekommenderades att sova så mycket som möjligt.
Solnedgång från bergshöjd är vackert. Inga störande gatlampor...

Ja, det är ett "skithus" där till höger i bild... Det kanske stör utsikten lite men det är trångt om plats på Camp Muir så det är inte många steg från mat till sömn till toa. :-)

Dagen efter var det upp vid sju, packa ihop sovplatsen och iväg till frukosten. Efter frukost följde ett par timmar av "alpin-träning". Hur man hanterar isbroddar - gå i uppförsbacke, gå i nedförsbacke, gå sidledes, gå hit och gå dit och... Ptja, gå en massa i snö och is helt enkelt. Och naturligtvis mest fokus på uppförsbacke och nedförsbacke. ;-)
När vi väl kunde gå (hyfsat i alla fall) så var det till att börja svinga en yxa... Eller ptja, en isyxa i alla fall. Och kanske inte så mycket svinga heller... Mer hur man ser till att inte glida iväg ut från berget om man trillar, det är bra att ha isyxa till sådant. Och så hur man använder den för att ta sig upp för (och ned för) branta is-partier. Träna, träna, träna. Ett par timmar senare var vi hyfsat familjära med dess saker så då var det ju bara att få lite riktig praktik då! Fast först lite mat- och vätskepaus...

Dags för oss att ta oss upp till "high camp", platsen ungefär 300m högre upp på berget (fast en dryg timmes promenad för att komma dit) där vi spenderade resten av dagen och kvällen innan själva topp-försöket (argh! Svenskan är helt skev på sådana här saker. "Summit attempt" låter så mycket bättre i mina öron). Så på med klätter-selen, hjälmen och ryggsäcken och iväg. Fortfarande tidigt nog på dagen att det var strålande solsken och inte allt för trötta hajkare i rep-teamen.

Och nu blev det allvar på riktigt... Efter att ha dumpat ryggsäckarna vid våra tält och spenderat en stund med att vila benen så var det dags för middag (ja, mat igen :) ) och genomgång av själva klättringen. Den var nära nu...
Vår ledar-guide, Max, gick igenom själva rutten upp på berget medan han pekade ut ungefär på berget ovanför oss var dessa punkter var, hur lång tid varje stycke av strapatsen borde ta och vad varje del innebar i utmaning vad gällde terräng: stenbumlingar, lös krossad småsten, lös snö, hård snö, is, ...

Efter led-genomgången gicks det igenom "om någon inte känner sig i form nog", hur det hanteras i form av att bryta och vad det "kostar" för resten av gruppen - dvs bryt tidigt om du tror att du inte klarar det, det är bäst för alla inklusive dig själv. Vi gick även igenom väderrapporten och vad det innebar för klättringen. Det såg inte helt ljust ut om man säger så...
En stormfront från nordväst. Mycket fukt i luften. Med lite tur skulle den hålla sig på nordvästra sidan om berget medan vi höll oss på den södra. Med lite tur... Max sa gång på gång "OM vi kommer upp", "OM vi behöver bryta", "OM ...". Det var långt ifrån säkert att vi skulle nå toppen. INGEN tidigare grupp i september har lyckats nå hela vägen upp, just på grund av vädret. Så sent om i lördags fick de som försökte vända om och traska ned utan att ha stått på toppen. Livet är surt när sådant händer, men det är inget man kan rå över. Går det inte att komma upp så går det inte...

Och här någon stans började hjärnan komma ikapp kroppen - det är allvar, det är "på riktigt", det är inte en "walk in the park" att ta sig upp.

Efter middagen var det bums i säng och försöka få så många timmar vila som möjligt innan strapatsen skulle börja. Så vid 5 på kvällen kröp jag ned i sovsäcken.

 ...men kunde inte sova.

Hur mycket jag än försökte med avslappningsövningar och mentala trick att få hjärnan att sluta tänka på allt och inget, så gick det inte. Jag må ha blundat ända till midnatt, men sov det gjorde jag då inte... Attans!

Jag var lite orolig för den biten. Ingen sömn innan en rejäl fysisk utmaning? Känns ju inte så lämpligt.

Väckningen skedde som sagt vid midnatt. Man vill ta sig upp mitt i natten så att snön inte hunnit bli så mjuk. Det är mycket lättare att ta sig upp för hård snö än för mjuk snö. Dessutom ökar lavinrisken rejält efter att solen kommit upp och börjat värma upp saker. Så ju tidigare man kan komma iväg desto bättre.

Vid "frukosten" frågade min "rep kompis" (man är tre på varje rep - en guide, två guidade) om jag ville göra det här igen. Jag svarade "fråga mig i eftermiddag efter att vi gjort det en gång först i alla fall".

Frukosten bestod av havregrynsgröt och kaffe.
De som känner mig väl vet att jag har ett aningens komplicerat förhållande till havregrynsgröt. Jag försöker en gång varje år att äta det eftersom "alla" som tränar mycket svär vid att det är en perfekt frukost. Själv tycker jag att det är hundmat... Och nej, trots ett försök varje år i över tjugo års tid så har jag inte börjat tycka det är mat för människor. Så ni kan ju föreställa er min min när det slevades upp rejält med "hundmat" i min skål.

Men, men, jag vet hur viktigt det är med energi när man skall göra något så här ansträngande, så det var ju bara att bita ihop och äta upp. Inte ett enda grin och så tack för frukosten till "kocken" efteråt - man kan vara artig även om man inte jublar inombords...

När vi ätit var det bara att "repa" oss och göra oss mentalt beredda på att ge oss av.
Ryggsäckarna hade packats ur något, så bara det som var nödvändigt för själva "topp-försöket" var i dem. De var alltså lättare nu, men de kändes fortfarande...

Här fick vi sällskap av en "kunglighet". Jorge, en av ägarna till guide-företaget, kom upp och repade upp med ett av teamen - vi var nämligen "fel" antal personer. Vi var sju som skulle bli guidade och vi hade fyra guider. Dvs 11 totalt. 11 är trist att dela på rep-team då man vill ha fler än två i dem och helst tre. Så med Jorge blev vi ju 12 - perfekt delbart med 3.

Varför är Jorge en "kunglig"? Han har varit uppe på toppen över 500 gånger. Och han har spenderat otaliga dygn uppe på berget i sitt liv. Repteamet som fick honom var alltså två guider och en guidad. Disco för den personen.

Mitt repteam bestod av Max (vår ledar-guide för hela expeditionen) och en tjej från Seattle - Megan. Vi hade under tisdagen redan blivit indelade i grupperna för promenaden upp till "high camp" och när vi lite skämtsamt sa till Max att vi dragit vinstlotten som fått ledar-guiden så svarade han med ett straight face att "jag tar de starkaste, de jag tror har bäst chans att nå toppen även om resten får vända om". Jag tyckte "haha, bra humor". Han tyckte att det inte alls var ett skämt, av hela gruppen såg han oss två som starkaste korten att nå toppen...om någon alls nådde toppen under de förutsättningar som väntade.

Det var ju lite av ett ansvar att få axlat kände jag. Man kan ju inte fega ur om ledaren tycker att man är ett starkt kort, då är det ju bara mentalt som man bryter och det skall väl vara självaste fan om man ger upp för att man är grinig!

Så. Där stod vi mitt i natten, fullt utrustade med pannlamporna på och redo att ge oss iväg på äventyr. Och vilket äventyr!

Här har jag inte ett enda kort att dela med mig, det fanns liksom inte tid och möjlighet att ta kort, men jag skall försöka beskriva det hela...

Då Max var hela expeditionens ledare så var vårt repteam först i ledet. Max gick först, Megan var i mitten och jag längst bak. Det enda jag så var alltså Max och Megans ryggar, "marken" mellan oss och repet. Inte mycket att gå på för att veta vad som händer. Man blir med andra ord väldigt fokuserad på "här och nu". Så med pirrig mage promenerade vi fram genom mörkret. Först över lite lätt glaciär med fin kompakt snö - Ingraham Glacier. Sakta uppför. Sedan kom första "ojdå!".

En stege! På längden! Över en glaciärspricka! Ah! Tur att det var mörkt så man inte såg hur djup sprickan var...

Just ja. Vädret... Det kan ju annars låta som en liten lätt promenad om man inte delar med sig om förutsättningarna runtomkring.

Det blåste. Mycket. Och var kallt.
Från det att vi började gå så var det konstant vind. Det började med vad guiderna tyckte "en liten lätt alpin bris", dvs 10m/s. Till detta var det -10C på termometern, så med "vind-klya" så var det runt -20C. Perfekt väder för en promenad upp för berget va?

Så att traska över en liggande stege över ett hål i marken kändes inte helt lockande i snett-framifrån-vind. Men det var ju bara att fokusera på stegen och röra sig framåt. Över kom vi allihop.

Det var flera sådana stegar längs vägen, och varje kändes som en knut i magen. Jag gillar inte djup under mig på det viset...

Efter en halvtimmes promenad över denna glaciär bröt det av och blev stenkross och stenbumlingar. Dags att ta sig upp för den bit som kallas "Disappointment Cleaver". Tidigare under säsongen är den snötäckt och väldigt lätt att ta sig upp över, nu - inte så mycket. Ingen snö alls på hela vägen upp för denna bit, bara sten och sten och mer sten. Strapats. Och detta i mörker. Men kanske var det bra att inte se så mycket runtomkring som sagt, man fokuserade på en bit i taget, tog sig förbi den biten och fokuserade på nästan.

När vi väl kom till första rasten var det otroligt skönt att ställa ner ryggsäcken en stund. En och en halv timme ganska precis tog det oss att ta oss från "camp" till toppen på Disapointment Cleaver. Vattnet smakade otroligt gott och bageln jag hade med mig var nog den godaste bagel jag någonsin ätit. :-)

Här fick en av deltagarna bryta. Hon hade nog bestämt sig redan dagen innan att det inte skulle gå att ta sig hela vägen, men upp på Disappointment Cleaver skulle hon i alla fall försöka ta sig. Så en av guiderna fick ta sig ned med henne. Det gjorde att vi nu var tio. Det vill säga inte jämnt delbart med 3... En grupp fick bli fyra - två guider, två "turister". Jorge kunde ha promenerat ner här också eftersom vi ju nu skulle ha varit tre grupper om tre om alla andra stannade, men han valde att "hänga på ändå". Så en grupp hade alltså två guider.

För de av oss som skulle vidare så var det bara att resa på sig igen, ingen lång rast här inte - upp och iväg mot nästa "rastplast"! Nu ut på is och snö igen. Välkommet tyckte jag - det är lättare att ta sig fram i snö och på is än det är över lösa stenar.

Det var bara att traska och traska och traska. Sakta, sakta uppåt. Och så kom vi till en till "stege över avgrund". Den var inte helt stabil och vid det här laget hade vinden tilltagit ytterligare och det kom kastvindar då och då som guiderna gissade var runt 20-25m/s. Inte skoj, inte skoj alls! Som tur var fanns det ett rep också, så man hade något att hålla sig i. Det var på vingliga ben jag tog mig över. Vi traskade på efter det en stund och sedan stannar Max och signalerar att vi skall vänta en stund. Hör hur han pratar med en av de andra guiderna på radion och vänder mig därför om för att titta bakåt mot stället vi nyss tagit oss över. Det var en lång rad av pannlampor som stod still. Den ena guiden jobbade på att säkra upp stegen lite mer så att alla kunde ta sig över. Ojdå...

När så alla var över så fortsatte vi. Vi kämpade på bra och när vi kom till vad som skulle vara "high break" (dvs nästa "rastplats") så tyckte Max att det inte var en bra plats, för mycket vind och inget som helst skydd från den. Det var med andra ord bara att fortsätta en stund till. Så 1,5 timme blev nästan två i jakten på en bättre rastplats.
Det som gjorde att vi ville ha lite skydd från vinden när vi stod still var att nu hade vi kommit in i "dimma" också. Det där ovädret som skulle hålla sig på andra sidan berget hade tryckt ett täcke av fuktigt luft över hela berget. Kyla, fukt och vint är inte en underbar kombination - allt täcks av is då. Men nu hade i alla fall morgonen börjat gry. Det ljusnade så sakteliga medan vi kämpade vidare.

Rastplats hittades, även om den inte var helt i vindskydd så var det i alla fall inte på helt öppen yta. Det åts lite och dracks vatten. Evigt tjat om mat och vatten va? Men jo, det är otroligt viktigt att få i sig både vätska och energi vid varje paus. Det går åt många kalorier och man svettas trots kylan.

Efter pausen bar det vidare. Vi passerade genom fantastiska glaciärväggar på vår väg. Blå is, vackert "sprucken", stora tunga istappar som hängde över oss... Allt som man om man ser det på bild tänker "guuuuu' så vackert!" men som när man står där man mes tänker "hoppas det inte rasar medan jag är här". Snacka om att ens perspektiv ändras...

Och här på "sista sträckan" kom nästa utmaning - glaciärvägg.

Det fanns ett rep som hängde ner för en helt vertikal is-vägg. Det var inte till för att hålla sig i. Nej, det var för att "klippa in sig på" med karbinhake, sedan var det bara att börja "klättra" medelst isyxa och spikarna på skorna.

Det pirrade rejält i magen här. Att i gryningen klättra upp för en glaciärvägg, med ryggsäck på ryggen, is i skägget och selen inhakad på ett rep - kan det bli mer alpint äventyr än så?

Väggen var inte lång, ungefär 4 meter totalt, men den kändes som att klättra upp för ett höghus. Pulsen slog i öronen och adrenalinet kokade i kroppen när jag väl stod ovanför den. WOW!

Efter den utmaningen var det "bara" att gå i uppförsbacke. Och plötsligt var vi där. Över kraterkanten och ute på "toppen av Mount Rainier". Vi jublade, high-five:ade och kramade varandra! Vilken (ursäkta språket) sjuhelvetes grej!

Det blåste nu konstant, allt som lämnades orört i mer än tre-fyra sekunder fick is på sig. Jag fick skrapa glasögonen var och varannan sekund för att se något över huvud taget.

Så här såg det ut om man tittade ut över kratern:

 Inte mycket till utsikt alltså. ;-)

Men det hindrar ju inte ett stort leende på läpparna och ett jublande humör. JAG GJORDE DET! JAG KOM HELA VÄGEN UPP! WOOOOHOOOO!

Här fick vi en liten stund att äta och dricka igen. ALLT var fruset. Min snickers som varit i min ficka var djupfrusen, det var is i min vattenflaska som ja fick knacka hål på för att kunna dricka ur, mina "swedish fish" godisar som normalt sett är sega gummit-bitar var nu som knäck... Inte underbart direkt nej. Men man tar varje chans man får till att sitta ner, även om det är svinkallt. Så här är vi, nästan hela teamet som gav sig ut från high camp, på toppen av Mt Rainier:

6 timmar för att ta sig upp, för att sedan inte spendera mycket mer än 5 minuter där. Och så ner igen...

Nedfärden var som uppfärden, fast med lite mer ljust. :)
Det var både bra och dåligt. Bra för man slapp ha pannlampan som guide. Dåligt för nu såg man hur smala vissa leder var, och hur sanslöst djupa glaciärsprickorna var!

Det var en strapats även att ta sig ner alltså. Men eftersom det var ljust och vinden lättade lite efter ett par timmar på nedfärden så tyckte Max att det var dags att ge lite extra upplevelse - "Ta täten Roberth, jag ropar guide-instruktioner där det behövs."

Oh my... Vilket sug i magen! Visst, det är upptrampad led att följa i snön, det är små flaggor på pinnar bland stenarna som visar var man ungefär vill ta sig (eller inte ta sig) och guiderna är ju med där bakom, men i alla fall. Att gå först, att inte kunna "ta rygg" på någons hastighet eller svängar - det är väldigt annorlunda mot att gå bakom och bara följa.

Vi rastade på ungefär samma platser på vägen ner. Det är inte så mycket att skriva om den här biten av strapatsen, det är ju samma som upp fast i dagsljus. :)

Men preciiiis på sista biten av Disappointment Cleaver så fick vi adrenalin så det hette duga.

Det är en liten smal is-gata man skall ta sig fram längs: på ena sidan är det en isvägg, på andra sidan ett djup hål i glaciären och sedan bergsvägg med överhängande glaciär och lösa stenar längs ena sidan. Svårt att beskriva, men tänk er att ni står på en 30cm bred landgång och snett ovanför er har ni lösa stenar.

Det som hände var att det lossnade ett stenskred. RUMMEL! BRAK! Och vår guide ropar "TO THE FRONT!" - dvs att vi skall så fort som möjligt röra oss framåt för att inte få stenar på oss.
Pulsen slog i taket och jag nästan sprang över den smala isgången! Megan och Max satt ju fast i rep med mig så de hängde på. Vi missade alla stenar med en hårsmån. En, stor som en fotboll, for in mellan mig och Megan, resten kom precis bakom Max. Snacka om timing!

Det var en lättnadens suck som drogs när vi tagit oss förbi denna bit och kom ut på den fina glaciären igen. Sista sträckan ned mot "high camp" togs med lätta fötter även om vi nu började vara trötta.

Väl i high camp gratulerade vi alla varandra och pratade lite om äventyret medan vi - ja, ni gissade rätt - åt och drack och vilade.

Och nu fick vi riktigt intressant information om strapatsen.
Jorge sa att det var den mest umanande klättringen han gjort i sitt liv, och det säger ju inte lite när det kommer från någon som varit uppe över 500 gånger!
Och Max kommenterade det hela med att han inte trodde att så många skulle ta sig upp hela vägen, att vi lyckades "pressa genom" ovädret trots att det för oss alla var första gången vi gjorde något sådant här.

Intensivt alltså.

Och Megan kom ihåg vad hon frågat vid frukosten - skulle jag göra om det här?
Jag började dra lite på orden med ett "weeeellll" men innan jag hann fylla i svaret så tyckte Max: Don't even try to fake it - I know you enjoyed every single minute of this climb!

Och ja. Han hade rätt. Trots ovädret, trots alla jobbiga moment, trots att kroppen fullkomligen skrek efter att få vila, så älskade jag det.

Det här är utan tvekan den mest fantastiska upplevelse jag haft i mitt liv. Och ja, jag skulle gärna göra det igen. Kanske inte den här månaden, men någon mer gång. :-)

Resten av promenaden ner är inte mycket att "skriva hem om", långt och tråkigt. Utmaningen är över och man vill bara komma hela vägen ner nu. Det tar många timmar att ta sig ner från high camp till Paradise. Måååååna timmar. Och här kom blåsorna! Eftersom man försöker komma ner som snabbt man bara kan så går man inte i sick-sack, och om man inte går i sick-sack i nedförsbacke så rör sig fötterna i skorna (det är meningen, man vill inte ha skor som är små nog att tårna "slår i" i framkant, för då får man väldig trasiga tår istället för bara lite skavsår) och då får man skavsår. Blä urk och usch alltså.

Väl nere var det bara att packa in sig i bilen och åka tillbaka till guide-stället. Där följde en kort "de-brief" av klättringen som avslutades med att vi fick cert på att vi tagit oss upp på toppen och sedan signera "summiters' wall" - plakat som alla som nått toppen med guiderna signerar. Det känns allt lite ballt att ha sitt namn där. :-)

Efter att detta avklarats så var det tack och adjö. Alla iväg till sina saker, sitt vanliga liv. Det snackas alltid om att höra av sig om man kommer till där de andra bor osv, men det är ju mest artighetsfraser. Kvar blev jag... Jag hade ju en polare som skulle möta upp och skjutsa mig hem... Well. Det visade sig att det var lite trafik-kaos söder om Seattle få det kinesiska statsöverhuvudet var på besök så de fastnade lite i bilköer och kom sent. Men det gick ingen nöd på mig, jag hade ju min whisky jag tagit med just för detta tillfället. :)
Så den satt jag och sippade på när så Remy och Pooja dök upp.

Och här kom dagens asgarv. Vilka vänner jag har! Inte nog med att de ställer upp och skjutsar, de möter upp mitt ute i ingenstans med detta:

Ja, de hade flera sorters dryck att välja mellan, resten av en "fixed course menu". Allt serverat på riktigt porslin och i riktiga glas. Underbart! :-D

Jag har säkert glömt hälften av allt jag egentligen vill berätta, men vi tar det som det kommer senare. Kanske fyller jag i med fler inlägg, eller så får det bli över en öl/ett glas vin/en kopp kaffe när vi ses.

Det här, det var vad jag kallar ett äventyr det!

Nu är det snart dags!

Oj oj oj. Det är inte länge kvar tills det är dags nu...

Idag fixade jag det sista inför äventyret. Bakade lite piroger:

Mammas recept sa att det skulle bli 16st. Och deg blev det till 16 men jag hade bara fyllning till 12. Jag kanske fyllde dem lite mer än tänkt?

Men det är ju bara 11 på bilden!? Ja, en åts upp direkt för jag var hungrig och det var dags för lunch, och så skall man ju provsmaka så det blir bra. :-)

Sedan var det dags att traska ner och köpa allt annat man behöver ha i matväg. Lite bagels tex. Och "rött godis". Ehm. Ja, rött godis liksom. "Swedish fish" heter just de jag köpte, men det är oftast samma sak i dem och godispåsarna är billigare än "power gel blocks" som också har samma sak i sig - "gelatin" och ett par olika sorters socker. Perfekt när man behöver lite boost mitt i uppförsbacken... Och så en bunt nötter/mandlar, och ett par snickers. Och så vattensmaksättare förstås, för det är INTE gott att dricka vatten som man gjort drickbart med hjälp av vattenreningstabletter...

Det är mycket mat man skall ha med sig utöver frukost och middag (som guiderna fixar) med andra ord...

Sedan var det dags att provpacka ryggsäcken. Jag var lite orolig, för det var så mycket där på vardagsrumsgolvet... Men huj vad fint det gick!

Min 75-liters rygga har si så där 20-25 liter utrymme över innan jag packat ned maten. Och då vet jag att jag har lite "extra" saker i den redan (för många tröjor och ett par t-shirts som troligen inte behövs) som guiderna troligen kommer säga "ta ut, lämna kvar". Och inte är den så tung heller! Futtiga 12kg innan vatten och mat. Så det kommer troligen att landa långt under de 18kg som riktlinjen är för vad man skall orka promenera runt med på ryggen.

Gudars vad jag gillar moderna material och hiking-utrustning alltså!

Nu är det dags att packa det som inte skall med upp på berget, men som jag behöver dagen före och dagen efter, sedan skall jag ligga på soffan med en bok en timme eller två innan det är dags för sängen.

ÄVENTYR! :-D

Så glömde jag att uppdatera lite igen då...

Jag var ju i San Francisco förra helgen. Det missade jag helt att skriva om då. Var alldeles för upptagen med att vara i San Francisco helt enkelt. :-)

Promenerade en massa, upp och ned för backar så väl som längs vattnet och utmed de plattare delarna av Mission.

Drack en hel del kaffe...

mumsade god mat...

...och sippade på en och annan trevlig öl.

Ett lagom avslut på en "staycation"-vecka (ja, det är staycation även om man lämnar hemorten, i alla fall om man inte gör något turistigt eller äventyrligt).

Veckan har sedan snabbt flugit iväg i jobb. Det är upprampning av ny utmaning. Sådant är skoj. Och extra skoj när det är rätt odefinierade ramar till att börja med, så man får vara den som sätter gränserna för projektet och definierar dess innehåll. Well, inte bara jag, men jag är en av två som "styr det hela". Disco. Skall också bli skoj att se om jag har tillräckligt med kapacitet att hålla kvar i "det gamla" eller om det är dags att hitta sätt att klona mig inom någon månad... Nopes, mer kan jag inte säga om det. :)

Och på tal om nya utmaningar så är det ju så att det inte kan gå för länge utan omorganisationer i ett stort bolag. Så det var dags för en nu igen.

Och som vanligt bytte jag team-chef. Jag har nu haft fyra chefer på två år. Det ni! Perfekt för utvecklingssamtal och performance-review, eller hur? ;-P

Fast i ärlighetens namn så är min "nya" chef min förre chef. Så det är bara tre olika chefer totalt då (om man inte räknar med mig själv, jag var ju "chef-lös" ett par månader förra året och därmed min egen chef - vi funkade riktigt bra ihop får jag allt lov att säga ;-) ).

Jag är kanske inte hoppar jämfota av glädje över omflytten, men den är väl ok antar jag. Rollmässigt är det naturligt att jag rapporterar till den nye chefen, det var en lite udda team-flytt jag gjorde senast, men "känslomässigt" hade jag gärna haft kvar min nuvarande chef. Vi funkar riktigt bra ihop och han har en ledarstil som jag tycker är perfekt - totalt hands-off så länge saker rullar på bra. Nye chefen är lite mer "vill ha mer detalj-koll", så mer rapportering även när saker går som de ska med andra ord. Ah ja, det blir nog bra, vi hittade ju ett ok arbetssätt senast så den rutinen skall vi nog kunna falla in i igen.

Träning

Igår var det dags att ta ett test för att se om jag är i form nog för den där lilla bergsvandringen om en månad...

Testet i fråga var att traska upp till Camp Muir uppe på Mt Rainier, "base camp". Det är en 7km hike, varav lite drygt 3km är upp över glaciärer. Dvs det är promenera i snö i starkt uppförslut (1500m på de 7kilometrarna, varav 700m de sista 2 kilometrarna - ouff!).

"Om man kan traska upp till Camp Muir på tre timmar så är man i form nog att traska hela vägen" säger den lokala bondepraktikan. Så 3 timmar var vad jag satte siktet på.

Lämnade Seattle vid strax efter 06 på morgonen, stannade för en kaffe på vägen och var vid Paradise (där hiken börjar) vid strax innan 09. På med den tunga ryggsäcken (nästan 15kg!) och iväg!

Solsken men inte stekande. Det var bara runt 15C när jag satte igång och prognosen sa att det skulle vara runt nollan eller till och med någon minusgrad uppe vid base camp. Så ryggsäcken hade ordentligt med kläder i sig utöver allt vatten...

 Första biten av hiken är riktigt vacker. Men som ni kanske ser av bilden ovan så var det lite "rökigt" i horisonten. Vi har stora skogsbränder i delstaten som har varit igång länge nu. Igår var det så illa att till och med Seattle var täckt av ett tjockt lager rök. Jag höll tummarna för att det inte skulle bli rökigt över Mt Rainier i alla fall, vore ju trist att ha traskat upp till över 3000m höjd och inte kunna se något...

Men det började bra i alla fall - klar himmel och bra sikt. :-)

Jag passerade ett par guide-team på vägen upp. Ett från IMG (gruppen jag skall upp med) och ett från RMI (en annan guidefirma). Kanske borde jag ha insett att jag traskade på rätt fort när de försvann i backspegeln? Men mer om det senare...

En bit upp på berget, strax innan de väl-lagda hikinglederna tog slut och de öppna glaciärerna började, så fick jag syn på den här saken:

Om ni klickar på bilden så att den visas i stort format, och sedan tittar på den där vita fläcken i det gröna området... En bergsget. :)

Det där var väl inte direkt ett "close encounter" om man säger så, men alldeles precis i början av promenaden stod det ett rådjur precis intill stigen. Det bara stod där och mumsade på gräs/buske och tittade lite lojt på de förbipasserande människorna. Nej, jag tog inget kort för jag hade fullt upp med att sick-sacka mellan alla andra som stod där och tog närbilder av det orädda rådjuret...

Tillbaka till bergspromenaden då.
Efter att ha passerat upp på första snöfältet bestämde jag mig för att det nog var dags för min andra frukost. Det var ju ett par timmar sedan jag åt min yoghurt och drack mitt kaffe, och om man skall traska i snöig uppförsbacke behöver man nog lite mer energi än så att ta av. Så jag hittade en sten att sätta mig på och äta mina äggmackor.

 Det är sällan en macka och lite apelsinjuice smakar så gott som ute i naturen. Och inte skadar det att vyerna var fantastiska heller.

Efter att ha fyllt på energiförrådet var det även dags att ta på sig lite mer alpina detaljer.

"Snökedjor" för skorna, så man inte halkar så mycket. Visst, de stora killarna har ju naturligtvis rejälare kängor än så där och "spikar" under skorna för att ta sig fram på snö och is. Men nu hade jag inte det, så kedjor fick räcka. De hjälpte enormt mycket kan jag säga. Halkade knappt en endaste gång på vägen upp. Tack REI! :-)

 Det var ju även det där med sol då... Den tar rätt rejält så här högt upp och det är så mycket reflektion från snön att man vill ha "heltäckande" glasögon. Ser inte helt klok ut, men vad gör väl det när man har roligt...

Och sedan traskade jag, och traskade, och traskade, och traskade... Ibland var det inte helt lätt att se var andra hade gått, så man fick hitta sin egen väg över snön. Tur man kollar kartan innan så man har lite koll på vilket håll (jaja, annat än "upp" då naturligtvis) det är man skall åt.
Nej, jag stannade inte och tog några kort alls här. Det är mest bara vitt (eller brunt på vitt eftersom det är sent i säsongen och det är mycket sand från berget som forslats ned över snöfälten) och jag var fokuserad på att komma upp till min destination.

Så var den plötsligt inom synhåll:

Men gudars vad tung den där sista biten var! Jag fick stanna var och varannan meter för att hämta andan... Något som senare fick sin förklaring när jag tänkte efter lite...

Anyways. I MADE IT! 2 timmar och 45 minuter tog det för mig från det att jag slog på GPS:en till dess att jag stod på toppen av base camp. Det var inklusive den där andra frukosten som tog mig i runda slängar 15minuter. Oh my... Det gick visst snabbt!

Och ja. Det var nog lite för snabbt för att vara första gången på den höjden. Så snabbt att när jag väl satt och vilade och "kände efter" insåg att jag fått lite höjdsjuka.
Huvudvärk, lite tungt att andas medan jag gjorde tunga saker (som att pulsa i snö, dvs det där med att stanna varannan meter för att hämta andan), och absolut ingen som helst aptit. Och det var det där senare som var det som fick mig att inse att jag var lite höjdsjuk. För mentalt visste jag ju att jag just gjort något otroligt tungt och att jag borde vara vrålhungrig - men när jag tog upp min matlåda och tog en tugga av den kalla pizzan så vände det sig i magen... Det var ren viljestyrka som fick mig att äta. Tur man är envis. ;-)

Och så lite "nej det är inte så farligt" som kommentar på det där med höjdsjuka då. För nej, det är inte så farligt. Det handlar om att kroppen behöver anpassa sig. Tar man det lite lugnare och ger sig tid uppe på base camp så försvinner symptomen och man mår bra igen. Så det skall inte vara några problem att ta sig hela vägen upp. Men det är ju bra att veta att jag är lite känslig/otränad för höga höjder, så jag kan tala om det för guiderna och anpassa promenaden i slutet på september.

Uppe på Camp Muir var det förövrigt kallt. Och det blåste som bara den. Fick hitta lä och sätta mig där för att återhämta mig och äta min lunch. Det gjorde dock att utsikten kanske inte var den bästa:

Det där lite gråare partiet ungefär mitt i bilden är "disappointment cleaver". Det är den vägen man traskar upp från Camp Muir på väg mot toppen. Medan jag satt där och sakta åt mina pizza-bitar så var det en grupp som gav sig iväg. Jag antar att de inte var på väg till toppen, det var ju alldeles för sent på dagen för det, men däremot på väg till "upper base camp". IMG (den guide-grupp jag skall upp med) har ett andra läger ungefär 300m högre upp som man sover i kvällen innan själva topp-vandringen. Det gör att man får det lite lättare upp.

Efter att ha bytt kläder (jag var lite blöt av ansträngningen ja) och fått i mig maten så vände jag ner igen.

Att ta sig ned gick fortare än att ta sig upp. ;-)
Även utan att åka kana... Det är annars ett himla skoj sätt att ta sig ner om man är på glaciärer. Man sätter sig ned och vipps så har man avklarat ett par hundra meter.

Men jag lät bli. Anledningen var att det öppnat sig "klyftor" i isen tvärs över glaciären. Och man har lite svårt att se dem innan man är precis intill dem. Man vill inte hamna med svanskotan där om man säger så... Och det lite extra läskiga är ju förstås om man råkar ut för en klyfta som är stor nog att...ptja...verkligen trilla ned i.

De flesta jag såg på vägen upp var bara en tvärhand breda, så inte särskilt farliga förutom för att vricka foten eller slå i rumpan i då. Men minst en var ett par fotlängder bred och den packade snön som fungerade som "bro" över den kändes inte helt tillförlitlig i eftermiddagssolen...

Det är väl inte för inte som man ser varningsskyltar som den här på vägen upp:

Det är lätt att glömma att det är "vildmark" när det är vackert väder...

Men ner kom jag också som jag skulle. Hel, men kanske inte helt ren då jag ett par gånger halkade lite och druttade på ändan. När jag nådde besökscentret nere vid Paradise traskade jag raka vägen in till kafeterian och köpte mig en energidryck.

Benen skakade av ansträngningen att ta sig ned för backen. Upp är mindre jobbigt på sätt och vis, i alla fall för lårmusklerna.

Och när jag fått i mig elektrolyterna, ätit ett äpple och bytt skor (aaaaah! Såååå skönt att få av sig kängorna efter den där strapatsen) så kände jag att jag nog behövde vila en liten stund innan det var dags att köra hem.
Ned med vindrutorna, fälla sätet så långt det gick, sätta larmet på 45min senare och så stänga ögonen...

Jag gillar min bil - det var bekvämare säte att sova i än business class på SAS. ;-)

Hem kom jag, och med lite tur missade jag den värsta eftermiddags/kvälls-trafiken in till Seattle också.

Idag är benen lite stela, men inte fullt så illa som jag trodde att de skulle vara.
Note to self: Nästa gång det är dags för höghöjdspromenad - ta det lite lugnare...

Tappat

Så var de 21 dagarna över. Slut på färdigpackad mat, nu tillbaka till att hålla koll själv.

Så hur funkade det att "kasta pengar på problemet" på fint amerikanskt vis?

Well. Det funkade rätt bra får jag nog säga. Drygt fyra kilo trillade av på de här veckorna. Inte illa pinkat trots att ha missat ett par dagar och inte riktigt kunnat träna så mycket som jag tänkt. Nu skall jag se om jag kan ta bort nästan lika många till till månadsskiftet. Go, Gadget, go!

Bortom stadens hank och stör. tåga vi med glatt humör...

I lördags morse lastade jag inte lite camping- och hiking-prylar i bilen, svängde förbi två polare och fyllde på bilen ännu mer, sedan gav vi oss iväg till sydöstra utkanten av Rainier.

Dags för "car camping". Car camping är nästan vad det låter som. Det är inte riktigt så att man bor i bilen, men kan köra sin bil hela vägen fram till där man ställer upp tältet:

Det känns allt lite fånigt att backa in bilen på en plats där man sedan i stort sett kan lyfta saker från bakluckan till picknick-bordet utan att behöva resa sig upp från picknick-pallen. Men det är himla bekvämt. :-)

Efter att ha parkerat, slagit upp tältet och ätit lite lunch så tog vi en titt på termometern:

Bara 35C i skuggan!? Äh, då är det ju dags för en hike, eller hur!?

Så på med dagsutflyktsryggsäckarna (ja, det är ett ord) och så iväg. Vi promenerade sakta och höll oss så mycket i skuggan från träden som det bara gick. Ouff kokis!

Men vad gör väl lite värmeslag och behov att dricka örton liter vatten när man belönas med vackra, svalkande underbara vattenfall som detta?

Det var flera nivåer av vattenfall där men jag glömde helt bort att ta en massa bilder, jag var mycket mer fokuserad på att få av mig skorna och hoppa ned i det ISKALLA vattnet. Ja, verkligen iskallt. Bäcken i fråga har sin källa i glaciärvatten. Brrrrrrr. Men gu' va' gött det var i stekhettan.

Blev inte så lång hike, det var ju ändå inte hiking som var målet med utflykten. Målet var att inte vara i stan - att koppla av och bara vara. Inga telefoner som kunde nå en (ingen täckning alls nej), inga tablets/laptops med filmer eller dokument eller annat. Bara vara bortkopplad.

Men bara för att man är bortkopplad och befinner sig mitt ute i skogen behöver det ju inte betyda att man inte kan få lite lyx.

Halv tio på kvällen. Efter att ha grillat och ätit middag så fanns det minsann is att ha i drinken. :-) Det ni. Is ute i vildmarken. Ja, alltså, jag hade ju då slängt ned ungefär 12kg is i en kylväska för att garanterat hålla saker kalla under dagen då jag visste hur varmt det skulle bli. Men även jag var lite förvånad över hur väl isen höll sig i min budget-kylväska. Tack REI för den! :-)

Enda nackdelen med lägereld är att man luktar vedeld även efter att ha kommit hem och duschat. Nåja, jag får väl tvaga lite extra en gång till så kanske det ordnar sig. Eller så är det "all in my head" och det är ryggsäcken i hallen som luktar egentligen...

Dagen efter campandet vaknades det hyfsat tidigt (nåja, jag vaknade vid 05-snåret, polarna vid halv åtta) och naturligtvis måste man ha en stadig frukost när man är ute i naturen.

Så fram med camp-köken och igång med att: Koka kaffe, göra "scrambled eggs", fixa lite bacon, ordna rostade mackor (rosta över öppen låga, vi hade inte med oss en rost ut i naturen nej :-) ) och så naturligtvis pricken över i:

Pannkakor!
Det är fasen inte lätt att göra vettiga pannkakor på tunn titan-stekpanna. Allt bränner fast hur man än gör. Det blev väl snarare friterade pannkakor i slutänden, men vi var nöjda ändå - det smakade ju vettigt i alla fall.

Ah. Just ja, ni ser nog att det står "Gevalia" där nere i högra hörnet. Ja. Det är Gevalia kaffe vi har med oss ut i skogen. Det var samma pris på det som på allt det tråk-rostade amerikanska kaffet så det fick bli lite "svenskt traditionellt kaffe" den här gången. ;-)

Efter att ha ätit stadig frukost packade vi ihop campen och gav oss upp till Sunrise uppe vid Mt Rainier. En liten hike mellan frukost och lunch skall man ju ta och göra när man ändå är i krokarna!
Vi bestämde oss för att promenera upp till Dege Peak. En topp som står ett par kilometer från "besöks centret" och som har riktigt bra vyer av inte bara Mt Rainier men även panorama för hela östra sidan av området. Jag har varit där förr så kameran gick inte varm den här gången, polarna hade dock inte varit där tidigare.

Men det blev inte riktigt så bra som vi tänkt oss. För väl uppe på toppen var det TJOCKT med mygg. Det var helt olidligt. Så snart du stod still så kom de och fullständigt täckte varenda centimeter av den hud du inte hade täckt av tyg. UÄCK!

Så vi tog tur om att springa upp och peka mot Mt Rainier medan någon annan tog en bild. Snabb fick man vara så man inte fick en extra lunch innan lunchen...

Vi satte oss en bit nedanför toppen istället, där var det inte en endaste insekt som störde. Istället fick vi besök av den här krabaten:

"Murmeldjur" tycker översättningen. "Marmot" tycker Wikipedia. Fasen vet. Den var tjock och fånig och ganska söt där den satt och tittade på oss flera minuter innan den bestämde sig för att gå och titta på något annat istället.

Så traskade vi tillbaka, åt lite lunch och tog oss hem igen. Nu går tvättmaskinen för fullt för att bli av med "hiking-doften" och diskmaskinen skall få gå igång efter middagen också - för även om man diskar "i fält" så känns det som om det nog gärna får diskas "på riktigt" också...

Allt som allt en riktigt skön helg. Nu skall jag sätta mig med en bok i soffan och njuta av kvällen också, för imorgon är det ju jobb som vanligt igen...

Ett drygt års slit...

...fick äntligen se världen igår.

Windows 10 släpptes "på riktigt". Vi har ju släppt förhands-versioner sedan i höstas, men nu var det dags för vad vi kallar "RTM" ("Release To Manufacturing") och det innebär att projektet är färdigt.

Jag försökte göra ett överslag på hur många timmar jag lagt ner på den här releasen, men jag gav upp när jag passerade vad de flesta svenska fackförbund anser är taket för vad man skall arbeta på ett år, inklusive max övertid.

Ja, jag har jobbat mycket. Men jag har haft skoj medan jag gjort det. För det mesta i alla fall. Som med allting här i världen så är det ju inte bara en dans på rosor, det är mycket frustration, en del skitgöra och en hel del "medling" mellan olika viljor för att hitta en väg framåt som fungerar.

Men när vår PM-chef står på scen på //build/ (vår utvecklarkonferens som var i slutet på april) och pekar ut prylar som jag varit med och sett till att de funkar, och att sedan få ett handskrivet "tack för ett otroligt jobb" brev från avdelningschefen, well, då känns det som att tiden man lagt ned faktiskt gjorde skillnad. Och ja, jag är väl rätt "lättköpt" då det räcker med att jag får cred för det jag gjort för att jag skall vara glad. Visst, det skadar ju inte när sådan cred kommer med bonusar, men det är inte pengarna i sig som driver mig.

"Windows is now Windows again" som han uttryckte det. Och ja, där i ligger en stor del av det jag gjort (och fortfarande gör) - mitt team är kärnan under applikationsfönstren så att säga. Det här är ju inte en teknisk blog så jag går inte in på mer detaljer än så. Den som frågar kan få timmar av utläggning om vad det är jag "egentligen pysslar med", men det passar bättre över en öl/ett glas vin, eller ett par. :-)

Senaste två månaderna har dock inte bara varit Windows 10 för min del, för som med det mesta annat så är det ju så att PM skall ligga lite före utvecklarna, så redan innan vi stängde säcken för det som släpptes igår så började jag jobba på nästa release, och nästa efter det...

"Ingen rast, ingen ro" skulle man kunna säga. Men visst, det har inte varit riktigt samma höga tempo som det var i våras (tack och lov, man kan inte köra i max-fart hela tiden). Och nu när vår lilla bäbis väl traskat ut i världen är det dags att fira. Vi börjar i nästa vecka och håller igång till mitten av augusti. Det blir Champagne med teamet för at fira hur fantastiskt mycket vi fick gjort (trots allt vi kapade bort i prioriteringarna). Sedan är det BBQ med avdelningen - hundratals personer, lite sociala lekar, bärs och grillning. Och så avslutar vi med ett stort "ship party" med hela operativsystems-gruppen - tusentals människor! Det blir jippo i kvardrat det.

Augusti är lite av en party-månad alltså. :)

/sign "Work hard, play hard"

Regnet det bara öser ner....

Men inte blir jag blöt om skor och strumpor inte för jag stannar inne. :-)

Då vädret bestämde sig för att bli dåligt i hela Washington (nåja, inte hela men i alla fall alla delar man kan nå med 3h bilfärd ifrån Seattle) den här helgen så bestämde jag mig för att ta en helg att inte göra något alls. Dvs ingen hike den här helgen.

När jag gör ingenting alls så spelar jag gärna lite TV-spel. Igår körde jag igenom ungefär halva Dead or Alive 5 (fighting spel, i brist på Tekken får man ta det näst bästa) vad gäller "achievements". Bra för rankingen inom teamet, jag ligger lite efter vad gäller så kallad "gamer score" (antal poäng man samlat på sig genom att spela olika spel), men så var jag ju en Playstation ägare rätt länge...

Men man kan ju inte spela TV-spel hela dagarna, så det blev lite bokläsande också. Håller på att ta mig igenom Seveneves av Neal Stephensson. Den har fått ganska milda recensioner, men jag är hittills inte besviken iaf.

Och när boken börjar kännas lite tung i händerna så tar man sig, trots regnet, ut och går på bio. Det brukar inte bli så mycket bio under sommaren. Inte för att jag inte tycker om att se på film när det är varmt och soligt ute, utan snarare för att "sommar-filmer" är rätt tråkiga - mycket effekter men lite substans. Som Jurassic World som jag såg för några veckor sedan tex. Hemsk film. Men snygg.

Igår såg jag dock en film som var värd tiden i biomörkret - Mr Holmes. En lite annorlunda twist på Sherlock Holmes. Nu som gammal man, som mer brottas med sin egen dödlighet och relationer till andra människor än med ett klurigt "mord-mysterium". Riktigt, riktigt bra. Om än kanske lite deppig. Att det blev så bra som det blev var nog mycket Ian McKellens förtjänst - fantastisk skådespelare!

I övrigt då? Händer det inget i livet? Jodå, det är "shipping time" här borta. Nästa vecka trillar Windows 10 ut genom dörrarna och det är mycket att stå i. Så mellan det, att jobba på "nästa sak" och träningen inför Rainier så blir det inte så mycket tid över till annat. Jag borde skriva massa kod, men hittar inte fokus. Jag borde blogga, men hittar inte fokus. Jag borde...

Just ja. Diet-prylen. Det är...annorlunda. Att inte stoppa i sig lika mycket energi som man gör av med gör att... Well... Att man saknar energi helt enkelt. I alla fall för min del. Men det ger resultat och det är vad jag behöver just nu.

En dag till av helg att ta sig igenom innan det är dags för jobb igen. Om man skulle ta och spela lite TV-spel...

Dags att släppa ryggsäcken

Ja alltså, inte den vanliga ryggsäcken utan den där lite mindre som jag bär runt midjan och rumpan typ...

Det är två månader kvar tills jag skall traska upp på Mt Rainier, jag har för mycket "basvikt" och behöver således bli av med ett par kilon. Då jag verkar jag svårt att "komma igång" och fokusera på att tappa de där kilona på eget bevåg så tog jag beslutet att betala någon annan för att peka med hela handen och säga åt mig hur jag skall göra. Aaah, the American way of life! ;-)

Så i torsdags förra veckan träffade jag en dietist och tillsammans satte vi ihop en måltidsplan baserad på vilka dagar jag tränar, hikar, etc. I måndags var jag så iväg och hämtade upp min första kasse mat.

Japp. En kasse mat. Färdig och bara att lasta in i kylen och sedan plocka ut låda efter låda vid rätt tillfällen enligt schemat som packats med maten. Himla smidigt. Det "fina" med det här programmet är alltså att allt är färdigt, bara att hämta en kasse färdigpackad mat två gånger i veckan. Dvs jag behöver inte kliva in i en matbutik på tre veckor (det är så långt programmet är) och riskera att falla för suget att köpa mumsiga saker att äta mycket av... Och inte heller riskerar jag att komma hem sent och "inte orka laga mat". Det finns med andra ord inga ursäkter den här gången.

Det enda som stökar med min hjärna är dock att de tyckte "max en kopp kaffe om dagen". What?! Jag är SVENSK! "We run on coffee" skulle kunna vara Sveriges slogan. Så det är lite omställning. Morgonkaffe alltså. En kopp. Sedan inget mer. På hela dagen. Aiiiigh!

Så ja, jag dricker lite koffeinfritt te istället. I alla fall i en övergångsperiod. Svårt att bryta vanor som cementerats över si så där 25 års tid...

Målet med den här övningen då, vad är det?
Well. Det är två mål jag siktar på. Det första är att tappa drygt 5kg under de här tre veckorna. Det borde gå tycker jag. Det andra är att få en omställning mentalt, mindre skräpmat, bryta dåliga vanor (mackor på kvällen, mycket restaurangmat i stora portioner) och förhoppningsvis sätta en riktning för ungefär 5kg till bort och sedan hålla den "trivselvikten" med ett lite mer hälsosamma kostvanor.

Mt Rainier, here I come!

Grattis på födelsedagen Amerika!

Ja, alltså, det är så de säger här borta på 4:e juli. "Amerikas födelsedag", för här borta är Amerika det samma som USA. De andra länderna på den här kontinenten har bara inte förstått storheten med USA och blivit en del av dem än. ;-)

Det har varit underbara veckor ett tag nu. Jobbigt varma, men sol och värme skall man aldrig klaga över så jag försöker njuta så gott det går när svetten rinner av 30+ i lägenheten på kvällarna...

Igår var inget undantag från detta. Eftersom jag tittat på väderprognosen redan innan så visste jag ju detta, så jag bestämde mig i fredags för att lördagen minsann skulle spenderas ute i naturen. Sagt och gjort. Strax efter 04 klev jag upp ur sängen och lastade in ryggsäcken i bilen och gav mig iväg.

Första hikingturen med nya bilen... Aj aj aj vad dammig den blev, och full av krossade insekter på framrutan! Iiiiiiih! Måste tvätta den idag eller imorgon, så här kan vi ju inte ha det...

Anyways. Det blev en sväng ut till Mt Rainier-området. Sunrise point. Medan jag avverkade sista sträckan på vindlande serpentinvägar så så jag månen gå ned bakom Mt Rainier. Fantastiskt vackert!

Det tar lite drygt två timmar att ta sig ut till berget, så när jag väl anlände var det långt efter soluppgång. Men det var svalt i luften på två tusen meters höjd, så med ett leende traskade jag iväg från parkeringsplatsen och ut mot "The Burroughs" - tre bergstoppar med de otroligt kreativa namnen "första Burroughs", "andra Burroughs" och "tredje Burroughs"...

Vägen ut bjuder på härliga vyer. Det är liksom svårt att inte börja le redan efter ett par hundra meter. Och när det går en timme mellan varje person man ser...well. Jag gillar't. :-)

 Redan vid första Burroughs är Mt Rainier där och visar upp sig. Om dryga två månader skall jag alltså stå där uppe och titta ned åt det här hållet istället. Det känns...underligt.

Det är svårt att fånga på bild dessa dalar nedanför bergstopparna. Det gröna där nere är inte gräs - det är skog... Livet ser lite annorlunda ut från ca2400meters höjd.

En lunchutsikt så god som någon får jag nog säga.

Det var en liten kulle med snö kvar uppe på tredje Burroughs. Den gjorde att jag kom upp si så där 2-3meter högre än man annars kommer upp här borta. Höjdrekord! :-D

Att promenera ut på dessa avsatser och stå och se ut över vidderna - obetalbart.

Och en av de absolut bästa sakerna med att stanna och äta lunch är att ta av sig kängorna en stund och låta brisen kyla fötterna. Man uppskattar det lilla när man är ute och promenerar i naturen. En bris mellan tårna är värd mer än den senaste modellen av telefon, any day här ute. :-)

Det här kortet får mig dock att känna en sorgeklump i magen. Det är nämligen så att den här lilla sjön kallas för "Frozen lake", eller "den frusna sjön". Detta då den är täckt av snö och is still största delen, året runt. I slutet på sommaren första året jag var uppe här så var ungefär en tredjedel av sjön täckt av ett tjockt lager is och snö. Nu är vi knappt i början på sommaren och isen är nästan helt borta...

Men det är svårt att deppa över förlorad is när man ett par minuter senare står här... Naturen är underbar. Jag kan inte beskriva hur glad jag är att jag hamnat här. Det är fantastiskt och jag njuter av varje minut jag befinner mig här ute, ja även när skoskavet kommer krypande och fötterna värker efter timmar av promenader. Det är härligt på sitt sätt...

Så med en liten utsikt över den där stenbumlingen jag skall upp på om ett par månader lämnade ja så hikingen för att ta mig tillbaka till civilisationen och fira "Amerikas födelsedag".

Då jag ju gav mig ut tidigt och bara promenerade i sex timmar så var jag hemma i "vettig" tid. Dvs det fanns tid till att bygga sig en ordentlig födelsedagsmiddag. :-)

'MERICA! Är ju ett land där man nästan helst skall äta sin kossa direkt från fältet efter att ha brottat ned den med sina bara händer. "Manly men" och allt det där. Så, kött fick det bli en dag som denna.

Tanken var biff serverad med karameliserad lök och en näve ungsstekta grönsaker. Och så blev det också. Den där blaskiga amerikanska ölen i bakgrunden då? Varför finns den där? Well. Det var ju stekhett ute så jag behövde få i mig ordentligt med vatten. :-)

Och jag får nog faktiskt lov att erkänna att en Bud sitter rätt bra när det är så illa varmt ute. Man vill liksom inte ha de där tunga, bittra, smakfulla ölerna när det är över 30C i skuggan.

Men till biffen serverades det rött vin. Man kan ju inte vara hur barbarisk som helst ens när man firar 'MERICA!

Till efterrätt skulle jag ha gjort en liten äppelpaj, men det blev det inget med. Mättnaden var total och det beslutades att mötas upp med ett par vänner för en svalkande drink innan kvällens fyrverkerier istället.

Oj oj oj... De kan det där med att fira här borta alltså.
Innan fyrverkerierna började så flög det en STOR helikopter (den där sorten man kallade för "bananhelikopter" som liten) runt sjön där tillställningen begav sig. Under helikoptern var det monterat en flaggstång med en GIGANTISK amerikansk flagga. Och de tusentals som samlats för att se spektaklet vrålade och applåderade och busvisslade och ropade "Happy birthday America!" till varandra medan den flög runt.
Det är svårt att inte dras med i sådant...

Det går inte riktigt att fånga sådant här på kort, de få försök jag gjorde blev suddiga i natthimlen. Så jag får avsluta posten med litet kort på den första fyrverkeripjäsen istället.

Grattis på födelsedagen Amerika, och tack för att jag får vara med och uppleva allt det här.