Andra bullar

Idag fick jag äntligen prova en del av min födelsedagspresent som jag fick av mor och far

Ett par fantastiskt bra grytlappar.
Nej, naturligtvis behöver man inte använda två grytlappar för att hålla en plåt med en hand, men jag ville ju visa båda. :-)

Och ja. Det är kanelbullar där.
Sverige förlorade OS-hockey-finalen så jag tänkte vara snäll och bjuda mina kanadensiska kollegor på bullar imorgon. Kanada vann alltså om ni inte hade koll på det. Detta för att visa vilka goda förlorare svenskar är. Se, vi bjuder på bullar även om vi inte vinner. :-)

För en gångs skulle gjorde jag bara en halv sats av vad som stod i receptet, så "bara" 30 bullar ungefär...

Det blev inget pärlsocker på bullarna heller, för sådant finns inte i den här delen av världen. Det är tydligen ett väldigt nordiskt påfund har jag förstått. Nåväl, jag hittade lite "dekorations-socker" och det funkade hjälpligt, även om det ju inte blir riktigt rätt...

Blev de goda då?
Jodå. Bra "saftighet" som jag hoppas håller sig till imorgon också. Och nej, jag åt faktiskt inte mer än en. Viljestyrka...

Chilisås i kubik

Jajjebass.
Jag öppnade den lilla tunnan och tog mig ett smakprov. Smakade bra. Sött och starkt, men inte för starkt. Mumsigt.

Så. Fram med alla verktyg, igång med en stompig spellista på hög volym och på med handskarna - dags att fixa chilisås!

Man tycker ju att det inte ser så mycket ut där i byttan. Och för varje vänta slev genom silen så kändes det ett tag som det blev mer "skräp" än faktisk sås...

Med musik i bakgrunden och mycket pressande blev det dock en del till slut och när jag pressat ur så mycket jag bara kunde av såsen så var det dags att börja hälla upp på flaskor.

Jag vill ju inte ha en JÄTTE-flaska med chilisås stående, så jag hade i förväg investerat i lite små-flaskor. 60cl per flaska. Lagom storlek på stark chilisås. Man vill ju bara ha ett par droppar åt gången.

Hälla, hälla, hälla. Liiiiten tratt där, lätt att hälla utanför, men jag spillde inte så mycket trots lite skakiga händer.

Totalt blev det 13 flaskor. Dvs ungefär 7,5dl chilisås. Mmmm. Gott, men alldeles för mycket för att jag skall göra åt med all själv. Det får bli att ge bort lite till de som är snälla nog. ;-)


Det blev en skvätt över. Så jag hällde upp den i ett cocktailglas och..

Nej, jag drack den inte. Men det är lättare att se färgen ordentligt, kolla konsistens och lukta på den om den befinner sig i ett glas. Man måste ju "nörda sig lite" när man håller på med sådant här. :-)

Som synes på bilderna är det två typer av flaskor, genomskinliga och bruna. Ville se hur det blev bara. Det är ju lite experimenterande. I de genomskinliga ser man ju hur härligt gulorange såsen är, men de bruna känns trevligare på något sätt.

Nu skall jag klura på hurdana etiketter jag skall sätta på dem. För etikett måste de ju ha. Som sagt, skall man göra något så gör man det ordentligt.

Namnet har jag redan beslutat mig för i alla fall - Eurotrash hot-sauce.
Varför? Jo... Det är naturligtvis lite ordlek här.
Såsen är ju habanero och mango. Följ mig här.
Habanero-Mango.
Habanero-Mango.
Habanero&Mango.
H&M.

H&M - Hennes&Mauritz ni vet... En gång i forntiden skulle H&M öppna sin första butik i USA, på Manhattan av alla ställen. En tjej på en brevlista jag är med på pep av glädje och sa att hon skulle dit och stå i kö för öppnandet och trängas med folk för det var ju "Eurotrash" - billigt, lite "mundan" design och från Europa helt enkelt.

Dessutom, om man slår upp begreppet "Eurotrash" i Wikipedia så kan man läsa följande:
Eurotrash is a derogatory term used in North America for certain Europeans, particularly those perceived to be arrogant, lower-class, and expatriates in the United States.

Och ja, jag är ju en expat här i USA. Och man måste ju ha lite självdistans. Inte låta en nedvärderande term användas utan att ta över den själv och göra något bra/eget av den.

Så, Eurotrash hot-sauce it is. Välkommen till världen lille vän.

Lite lördag

Om man spenderar hela sin morgon och förmiddag med att samla ihop och mata in all information som behövs för den amerikanska deklarationen så behöver man ta sig en lång löprunda för att få ner blodtrycket och ta bort stressen.

Attans vad jag inte gillar ekonomi-prylar alltså...

Nåja. Nu är nästan allt inne, bara en bit kvar som jag inte har koll på och därför frågat skatteadvokaterna om så är jag färdig med den amerikanska delen i alla fall.

Om en stund skall jag laga middag och då blir det till att testa chilisåsen jag håller på att göra. Om den är bra är det dags att hälla upp på flaskor. Blir väl ett längre inlägg om det i så fall.

Sex månader

Idag är det sex månader sedan jag började på Microsoft.

Hoj vad tiden går...

Så det firar jag med ett glas vin till middagen. Ja, trots att det är mitt i veckan - rebell! ;-)

Tänk er en intressant, relevant eller rolig titel här

Det har varit en lång vecka. Så jag tänkte att eftersom jag inte skrivit något här på hela tiden så blir det ett långt inlägg...

I slutet på förra veckan dumpade chefen lite kod i mitt knä och sa "Jag är ledig nästa vecka, du får driva igenom den här ändringen". Vi spenderade kanske en timme med att gå igenom koden och sedan tog jag en dag med att verkligen sätta mig in i detaljerna. På fredagen kände jag väl att jag hade hyfsad koll, och dessutom brukar det ju inte vara några problem att "glida genom kodgranskning och få OK på publicering".

Ha ha! Naturligtvis är det ju så att när chefen går på semester så brakar allt loss på en gång. Måndagen började med ett granskningsmöte där inte mindre än två utvecklare med titeln "partner" (det är folk med över 20 års erfarenhet inom Microsoft det, och inte bara 20 år på bygget utan år med "enastående insatser") gick igenom koden och... Ptja, det behövs väl ingen doktorsexamen för att inse att det gick allt annat än smärtfritt. Mycket feedback, mycket "gör så här istället" och många "varför har ni valt att göra på det här sättet?". Man får öva på sin ödmjukhet ibland. Tur att jag redan från början inte har mycket av ett ego...

Anyways. Jag och en av de där seniora utvecklarna bollade idéer efter mötet och jag försökte så gott det gick förklara vad vi ville uppnå istället för att fokusera på lösningen som föreslagits. Efter en dags arbetande så hade vi en ny lösning, som visserligen inte gjorde allt "vi" (jag och chefen) ville, men som var så mycket som "de" (teamet som behövde uppdatera sin del av produkten) kunde tänka sig att ta in i standard-produkten så här nära release, så får "vi" leverera resten som exempel-kod istället. Ok, jag förstår om hälften av det här inte är begripligt och att det saknas detaljer för att det skall vara helt förståeligt, men jag kan inte ge detaljer och jag känner att jag måste "skriva av mig" lite bara, så det är ok om ni tycker att jag mest svamlar... BRA tänkte jag i alla fall, vi hade nått en middle-ground där vi får det vi måste ha men får göra lite annat arbete senare, så jag skickade ut mail med vad vi kommit fram till.

Sedan gick den veckan i spinn...

Det tog oss fram till sent i fredags eftermiddag att få alla inblandade att godkänna förändringen, att komma överens om denna kompromiss och lägga en plan för den där exemeplkoden som måste skrivas (och som vanligt, den som säger något får äran att göra jobbet. Tack, då vet jag vad jag har att göra ett tag framöver). Då detta involverat personer i andra tidszoner så har det blivit udda tider, mycket mailkonversation mellan åtta och tio på kvällen, och som grädde på det moset så är vi i slutskedet av en produktleverans just nu så dagarna har dessutom fyllts av frågor, beslut, möten, analyser, förhandlingar samt att jag ju sa att chefen har varit på semester så...well, allt som skulle ha landat i hennes mailbox har istället landat i min.

Behöver jag säga att det varit LÅNGA och INTENSIVA dagar den här veckan?

Så, när jag vid sex-tiden på fredagen äntligen lämnade kontoret och satt i en buss på väg hem från jobbet och tänkte "helg!" var jag lite som en urvriden disktrasa och allt annat än sugen på att göra saker.

Men... Fredagen var ju Valentines Day. Och ja, jag hade en date. (Nej mamma, "det är inget"...) Så. Well. Det var ju bara att kasta sig genom en dusch, svida om, springa till affären och handla det där jag borde ha handlat under veckan men glömt varje kväll. Sedan slänga in champagnen i frysen så den hann bli kall nog och på med förklädet och bygga en middag.

Valentines är nämligen en kväll då man tittar på skräckfilm och dricker champagne. Eller, ptja, "man" och "man". Jag i alla fall. Tradition ju, och som alla vet blir traditioner viktigare när man flyttat från sitt hemland. ;-) Middagen var bara lite bonus. Hade jag inte haft en date så hade jag tittat på film ensam fast troligen med take-away mat och ett paket glass istället för hemlagad middag och efterrätt med tanke på hur trött jag var.

Anyways. Det blev inget direkt fancy, bara en laxbit med ugnsrostade rotgrönsaker och en chili-lime-sås. Och medan grönsakerna rostade sig så passade jag på att förbereda efterrätten - strawberry shortcake, vilket är lite av en klassiker här borta. För den som inte vet vad det är så kan man titta på det här receptet och få ett hum om det hela. Lite som en kompaktare sockerkaka med jordgubbar och grädde kan man väl säga.

Filmen blev A Nightmare on Elm Street, den första (och bästa, även om trean kommer ganska högt på listan över all-time-best horror movies också). Uppskattad av både sällskapet och mig själv. Och ja, det passade utmärkt med en Louise Roederer Brut Premiere till så väl efterrätten som filmen. Det är ju ingen Cristal iofs, men Brut Premiere duger alldeles utmärkt även den.

Lång vecka. Lååååång vecka.

Så när jag vaknade på lördagen beslutade jag mig för att ge blanka fasen i att jag egentligen behövde städa (borde jag ju ha gjort innan jag fick besök kan man ju tycka, men med två timmar att hinna duscha, handla och laga mat på så blev det liksom noll tid över till "ta en vända med dammsugaren", men det var inte stökigt i lägenheten i alla fall så mamma behöver inte skämmas för mig ;-) ). Nej, inget städande, inget måste, inget "göra saker", inget tränande, inget... Jag tittade på OS hockeyn till frukost, eller, ptja, syrran live-kommenterade över Facebook och låg typ två minuter före web-TV-sändningen jag hade hittat så jag lyssnade mest på kommentatorerna och försökte gissa om det var ett mål på gång innan syrran hann säga något. ;-)

Sedan tog jag en kortare promenad än jag tänkt mig, ety lagom tills jag hade fått mig en kopp snobb-kaffe vid det lokala hålet i väggen så bröt ovädret ut och det var bara att ta sig hem. Sedan regnade det och blåste nära orkan resten av dagen. Bra, då behövde jag inte få riktigt så dåligt samvete för att jag spenderade hela dagen i soffan spelandes TV-spel... Så det gjorde jag. Hela dagen. Och kvällen.

Batteriladdare.

Gårdagens göra ingenting med så lite interaktion med andra människor som möjligt laddade batterierna lite, men jag är fortfarande lite matt. Egentligen skulle jag vilja ha en heldag med hiking för att verkligen varva ner och släppa, men vädret har inte tillåtit det.

Idag då. Vad händer på en söndag?
Well, det blir löpning om en liten stund i alla fall. Det är också en batteriladdare. Sedan får jag se om jag orkar ta tag i den där städningen eller om jag skjuter det till nästa helg...

Kanske försöker jag att överleva mer än 30 sekunder åt gången i Titanfall, för har man beta-tillgång så har man ju och då skall man hjälpa till att testa spelet. Nu skall jag dock ner på löpbandet (det blåser massor även idag) sedan blir det lite rester från fredagen till lunch, efter det kanske energinivåerna är sådana att jag "tar tag i saker". Jag håller tummarna för att nästa vecka inte blir fullt lika stökig...

Hej mitt vinterland

Igår hände något som sällan händer här - det snöade OCH var minusgrader!

Så jag tog på mig ordentligt och gick ut och promenerade en stund (dryga timmen) i yrvädret.

Stan blir tyst när snön lägger sig över den. Inte bara för att snö har en ljuddämpande effekt, utan också för att alla bilar nästan kör på tomgång - de är sååååååå försiktiga. Jag gick nästan snabbare än somliga körde...

Snön ligger kvar nu på morgonen

även om den kanske inte ligger kvar just på bilvägen.
Och ja, det är minusgrader fortfarande så den stannar nog en stund.

Två år

Inte bara är det så att världens bästa mamma fyller år idag - Grattis Mamma!

Det är också så att det är på dagen två år sedan jag landade i USA (visserligen sent på kvällen, men ändock denna dag).

Kanske skulle man fira det lite med en lyxig drink i en trevlig lounge efter jobbet (och efter löprundan)...

De här två åren har varit allt annat än en transportsträcka. Oj vad mycket nytt jag har fått uppleva inser jag när jag tittar lite i backspegeln.

Jag trivs verkligen här borta. Inte bara jobbmässigt (även om det ju är svårtoppat att jobba för Microsoft på "HQ") utan kanske mest miljömässigt.

Så mycket hiking jag gjort de senaste åren har jag inte gjort sedan militärtjänsten, om man nu kan kalla den för "hiking" vill säga. 10 år i platta syd-skåne gjorde ju inte riktigt att man kände för att ge sig ut och promenera med en ryggsäck... Men här... Att vakna och se Mt Rainier i horisonten, att åka till jobbet och ha solen som stiger upp över bergstopparna som bakgrund - det lockar till att vilja dra på sig kängorna, fylla ryggsäcken med förnödenheter och sedan bara ge sig ut och vandra en hel dag.

Jag hoppas på många fler år i denna fantastiska del av världen. Fler dagar i skog och mark, på berg och längs floder, bäckar och drag.

Det enda man kanske skulle vilja ha mer av är väl möjligen sol och värme då, fast det är å andra sidan bara ett par timmars flyg till sådant om man nu verkligen verkligen måste få sig lite D-vitamin och värme...

Och så får jag påminna mig om att det faktiskt förekommer både värme och sol här även när snön ligger kvar.

Slut på fikarasten, åter till jobbet. :-) 

Sportfåne #2

Oj oj oj... Det där med sport kan ju vara lite skoj faktiskt.
Vi var kanske inte så seriösa i vårt sporttittande, men skoj hade vi.

Först såg vi till att alla hade supportertröjor på och "beast mode"-ansiktet redo. Så här såg jag ut när jag var redo att påbörja fotbollskvällen:

Vi hade allt man måste ha för en kväll med amerikansk fotboll: öl, pizza, snacks, cupcakes, friterad ost, ... MASSOR med nyttig mat alltså. ;-)

Ingen av oss hade 100% koll på reglerna, men vi jublade när det gick bra och buade när det gick dåligt. Att vi inte var så djupt seriösa i forbollsfebern visade sig när Seattle gjorde "touchdown" - då ropade hela gänget "GO SPORTS!" och så skålade vi i champange. Ja, man har ju inte roligare än man gör sig.

Det gick bra för Seattle. Riktigt bra. Utklassning helt enkelt. De vann med poängen 43-8, vilket tydligen "inte händer i Super Bowl" enligt de som Vet Saker...

Så. Nu har jag testat på att vara "fotbollssupporter" i en amerikansk stad som vinner Super Bowl för första gången någonsin i sin fotbollshistoria.

Man kan väl lugnt säga att det var livat på stan efteråt. Folk dansade och sjöng och vrålade och studsade på gatorna. Eller. Nej. Inte på gatorna, på trottoarerna... För de är så ordningssamma här i stan att de stannade upp i gatukorsningarna och väntade på grön gubbe innan de gick vidare. :-D Jag flinade rätt mycket åt det, det såg så sött ut. MASSOR med folk i fotbollströjor som vrålar och är lite lulliga och som stannar så vid övergångsställena. Hade det varit i Sverige hade bilarna gott fått vänta på att alla supportrar gått dit de skulle.

Det var rätt galet ute på stan. Folk överallt och vilken stämning! Otroligt roligt att få ha varit med om även om det "inte är min sport" så att säga.

Månadsrapport

Just ja. Jag håller på med något här borta i väster. Eftersom det gått en månad nu och det då går att se vad det är så tänkte jag posta om det och hur det går.

Here we go...

Som en del av er vet så diagnostiserades en person som står mig nära och är mig mycket kär med cancer i slutet av året. (Nej, jag skriver inte mer om det än så, det är inte min historia att berätta.) Dagen innan nyår påbörjades cellgiftsbehandling.

Under cellgiftsbehandlingar är det ganska vanligt att håret tappas, och då många normalt sett har hår på huvudet när detta sker så innebär det en omställning i utseende och självbild (utöver allt annat som kommer med diagnosen och behandlingarna). En vanlig support som personerna runt den drabbade då gör är att raka av sig håret. Ett sätt att visa sympati med det ofrivilliga hårbortfallet så att säga.

Well. Mitt normal-läge är ju att inte ha något hår... Så, jag tänkte att det ju inte är någon som helst uppoffring för mig att fortsätta vara slät på skalpen. Det blir ju ingen skillnad mot vardagen.

Så... Jag bestämde mig dagen efter nyår för att helt enkelt lägga rakhyveln åt sidan och låta håret växa. Att när håret försvinner i Sverige så landar det i USA istället. Det flyttar sig nio timmar västerut helt enkelt. :-)

På en månad hinner det bli så här mycket hår

Just nu är det i längden "för kort för att göra något åt men för långt för att vara snagg". Och ja, det börjar bli många grå strån på huvudet...

Varje dag jag kliver upp och ser mig i spegeln tänker jag på dig, på er, och önskar att jag kunde vara närmre under den här resan. Du betyder otroligt mycket för mig. Jag hoppas att jag framåt slutet av året kan komma hem och krama om dig med hår-ordningen återställd. Men till dess växer det här borta.

Nästa månad är det nog långt nog för att gå till en frisör och iaf jämna till det lite. Jag kan knappt minnas när jag var hos en frisör senast. Det var nog någon gång -95 tror jag, i Skövde. Oj, nästan tjugo år... Vad för frisyrer är poppis nu tro? Det kan nog bli ett äventyr värt att skriva om det också alltså.