Still Young...

I tisdags var det dags för det årliga firandet av att ha lyckats födas...eller hur det nu är. 🙂 Som vanligt är jag inte så mycket för det där med stora fester, utan valde att spendera kvällen med ett par goda vänner bara. Det var ju trots allt mitt i veckan, så då kan man ju inte ha storfest, eller hur? 😉

Bestämde mig för att stanna i Seattle över kvällen, så jag inte behövde kuska hem i taxi i en halvtimme efter middag och utekväll. Ibland behöver man ju unna sig lite. Hotellet välkomnade mig med en födelsedagschoklad:

Och inte nog med det, de uppgraderade mig till ett onödigt stort rum också. Eller snarare, två rum, för sovrummet hade dörr... Jag hann ju knappt med att sitta i soffan under de timmarna jag hade rummet, men det är ju alltid skoj att bli yuppgraderad så klart.

Efter att ha dumpat väskan, ätit en bit choklad, och sedan tagit en dusch så hade klockan blivit dags att ta sig till restaurangen. Bord hade bokats på ett ställe som heter Carello. Det är italiensk stil på maten, men med lokala och årstidsanpassade råvaror. För en gångs skulle var jag inte först till restauragen, så samtidigt som jag satte mig så kom serveringspersonalen med champagne till bordet. ☺️

Medan vi väntade på att maten skulle börja anlända så fick jag en påse med fördelsedagspresent.

Och ja, oavsett hur gammal man blir så är det alltid lika skoj att få födelsedagspresent!

Fluga på? Ja, det var ju födelsedags och det var alldeles för länge sedan jag hade smoking på mig, så jag tänkte att det var dags att klä upp sig ordentligt.

Sedan började maten anlända. Rätt efter rätt i vad som kändes som en oändlig parad av mums...

Ja, vi blev mätta. Så pass mätta att vi inte åt upp all efterrätt! 😱

Efter att ha ätit så mycket mat behöver man en promenad, så vi styrde stegen tvärs genom Capitol Hill till Canon. Det är lite av en tradition numera, är jag i stan på min födelsedag så blir det en whisky på Canon. Sagt och gjort, medan sällskapet beställde drinkar så satt jag och bläddrade i den fånigt långa whiskylistan. Jag gick fram och tillbaka mellan länder och sorter innan jag bestämde mig. Jag får ju erkänna att lite av andledningen till att det blev just den här whiskyn var namnet. 😅

För ja, det är nog sista året jag kan komma undan med att påstå att jag fortfarande är ung. 😉😂

Sedan var det bara till att börja röra sig mot hotellet igen, med en trevlig kväll i minnesbagaget. Tydligen hade jag så roligt att jag "dansade sönder skorna" (nej, det var ingen dans under kvällen), för när jag skulle dra av mig den ena skon på hotellrummet så hände det här:

Klacken åkte av! Hah! Ja, det fnissades en del åt situationen. Men så kom jag på att de här skorna nog är närmre tjugo år gamla nu, så att de hållit så här länge är väl lite av ett under. Nåja, de går att klacka om, så kanske håller de tjugo år till? 🙂 Vi får väl se på 69års dagen helt enkelt, men då kommer jag inte undan med en "Fortfarande Ung" i glaset... 😅

Välkommen till paradis-staden

Alltså. Wow. Bara wow!

Jag har haft en lite "låg" vecka. Det är mycket jobbstök just nu, och med eftersviterna av COVID är jag inte tillbaka i konditionen än så jag kan inte "meditera" genom att ge mig ut och springa. Så när gårdagen kom och det var dags att släpa mig till en konsert var jag lite...tveksam. Att gå ut bland folk kändes mest som något jobbigt, och att behöva socialisera med ett par bekanta kändes som det kanske inte var vad jag ville och behövde just då.

Men. Det är ju inte så att man slänger pengar i sjön. Biljetten var ju betald redan så det var bara att dra på sig en band-tshirt och ge sig iväg mot arenan och kvällens begivenhet - Guns'n'Roses!

Jag såg aldrig G'n'R "på den tiden det begav sig". Dels för att jag inte riktigt upptäckte dem förrän det var lite sent, och dels för att jag helt enkelt inte hade medlen att fara runt på konserter mer än en gång per år, och för tonårs-Roberth så var Iron Maiden mycket mycket viktigare att se live än G'n'R. 🤷‍♂️🙂

Sedan "försvann" de under väldigt många år. Det är mycket strul med frontmannen, Axl. Han har haft en inte helt lätt väg genom mentala problem kan man väl summera det som.

Men nu så är de på banan igen, och nu skulle de ju stanna till och spela där jag bor - så det är klart man måste ta sig och se dem. Timingen kändes ju dock lite off som jag sa ovan.

Men, väl inne på arenan så började väl veckan så sakta att "rinna av" och jobbet lämnas bakom mig. Pratade lite med vännerna, och sedan var det dags för showen att börja...

Och vilken start! Det var röj från första ackordet.

Oj vad glad jag är att jag släpade mig iväg! Det var tre timmar av nästan non-stop spelning! Och det var bra. Så. Så. SÅ bra!

Introt till "Welcome to the Jungle" gav mig gåshud. GÅSHUD! Det var inte i förrgår det hände på en konsert kan jag ju säga. Himla bra det här alltså!

När väl tonerna från "Paradise City" klingade ut som sista låt så var det ett leende på mina läppar som satt kvar ända till jag kröp ned under täcket och stängde ögonen.

Vilken kväll! Precis vad jag behövde, även om det blev mycket senare än jag är uppe numera.

Det bidde inte ett äventyr med en vän, det bidde ett äventyr

 ...eller hur man nu skall säga det.

Delta strulade så mycket att jag inte kom med på det äventyr jag skulle, men som världens bästa guideföretag så såg de till att jag kom med på "samma" äventyr med en grupp som startade ett par dagar senare.

Och vilket äventyr det varit! Wow... Det här kommer ta ett par dagar att sjunka in nog för att skriva om det. Jag är tillbaka i Mendoza, vi kom hit sent igår kväll (så sent att det nästan hann bli idag innan jag kom i säng 😉 ), våra väskor med all klättringsutrustning kommer förhoppningsvis idag/ikväll - detta då de tog resan ut från Basecamp till "trail head" via mulor medan vi människor fick åka helikopter ut. Det var vi mycket tacksamma för, det är en lång och dammig väg ut och hade lagt på ytterligare en dag på äventyret.

Här är jag, go' och gla',på toppen av Sydamerika. Mer bilder och berättelse senare.