Irashaimasse!

Efter en lång vecka fylld av skrivna specar, reviewade specar, omskrivna specar, åter-reviewade specar, specar, specar, specar och så lite krockade tidplaner och omförhandling av leverans-detaljer så känns det bra att varva ner med något trevligt att unna sig.

Det öppnade en ny Izakaya ett par kvarter bort för si så där två veckor sedan. Jag har velat gå dit sedan jag såg att de skulle öppna, men det har inte riktigt passat med jobb och alla resor på helgerna. Men igår tyckte jag att eftersom jag inte skulle iväg någonstans så kunde det ju vara läge att försöka få ett bord där. Fredag kväll. Hm. Vi får väl se...

Men jodå. Det fanns ledigt bord när vi trillade dit vid åtta-tiden. Oh boy am I glad I went there!

Vilken mat! Jag vet inte vad de gjort för att få till en torsk som smälte på tungan, men den gjorde verkligen det - det var nästan som att äta smör (fast inte lika flottigt då). :-)
Resten av smårätterna, för ja de var rätt små även med Izakaya-mått mätt, var riktigt bra även de. Lite mer krydda än vad jag är van vid vad gäller japansk mat, men på ett bra sätt.

Skoj att vi råkade komma i samspråk med huvudkyparen. Så det blev en gratis-sake medan vi väntade på de första rätterna och våra vin- och öl-glas fyllde magiskt på sig utan att öka på notan. Jag var tvungen att artigt säga ifrån när han smög upp och skulle fylla på mitt glas en tredje gång. Plötsliga möten och oväntade upplevelser är det som gör livet lite extra värt att levas.

Efter att ha ätit så gott hade vi dock lite söt-sug, efterrätter är inte japanska-restaurangers starkaste sida så vi tackade för oss, blev följda till dörren och iväg-vinkade av kyparen och traskade sedan iväg till ett annat ställe runt hörnet från där vi först var. Det är fantastiskt vad mycket bra restauranger, barer och lounger det finns inom ett stenkast här på Capitol Hill.

Till efterrätten blev det ytterligare en ny upplevelse.
En Old Fashioned gjort på rom...

Jag är inte helt övertygad om att det är något jag kommer att beställa igen om jag har möjlighet, men den gick ner i alla fall.

Kvällen blev sen, men det var ett välbehövligt avslut på veckan. Nu är det helg, det regnar och blåser, så jag har väl ingen ursäkt längre utan det är bara att kavla upp skjortärmarna och ta tag i det där med städning då...

Morgonsällskap

Mmm.

Det är härligt när man får nya bekantskaper.

Som vet hur man får en svensk att vakna ordentligt.
Som vet hur viktigt det är med ritualer.

Som vet hur man inte bara får morgonen att bli perfekt, utan även kan se till att hike:n blir en njutning.

Som verkligen vet sin plats i köket...

Här är mitt nya morgonsällskap.

Ja, en kaffekvarn - vad trodde ni egentligen va!?!

Biff à la Vegas

Igår lyckades jag äntligen med att få ett bord på STK i Vegas. Woho!

Det har jag försökt med i över ett år nu men aldrig lyckats. Man kan säkert traska in på måfå och få sitta vid bardisken, men det vill jag inte göra om jag skall betala så mycket för min middag...

Det var mycket gott. Och deras tryffel-parmesan-pommes var verkligen "to die for".

Mätta blev vi och belåtna likaså.

Efter att ha ätit så gott och mycket blev det till att promenera för att låta maten sjunka. Ned till New York New York och upp igen. Ja, vi stannade lite här och där och tog ett par vändor in på några olika casinon när vi ändå var ute och spatserade.

Jag gick mindre back på spelandet än vad notan för köttet gick på. ;-)
Fast det är klart, jag är ju ingen storspelare heller...

Idag är det dags att flyga tillbaka till ett kallt och mulet Seattle. Säkert att jag inte kan stanna här nere i solen? Bara ett par veckor till? Plz!?

Teater

När man är i Vegas skall man ju passa på att se "shower".
Well. Jag är inte så mycket för det där med bensprattel och springa i trapport till musik så jag brukar försöka hitta andra skoj saker att se.

I går fick jag därför för mig att gå och se "Evil Dead the Musical 4D".

Heh. För den som har lite skräckfilmshistorik i minnet så är alltså Evil Dead en kultklassiker inom skräckfilmsgenren. Eller skall man kanske kalla det för "humor-skräck"? Filmerna är fyllda av dåliga skämt och one-liners.

Så jag tänkte som så att det antingen kan bli fantastiskt roligt som musikal eller så blir det så dåligt att man reser sig och går efter de första minuterna.

Men först fick man köa... För att hämta ut sin förköpta biljett. En timme i kö! Argh! Biljettluckan var totalt oorganiserad. Men men, inte hela världen, var ju inte så att jag hade direkt vettigare saker för mig... Tog mig efter att ha hämtat upp biljetten till en restaurang i samma bygge - KOI. Japansk stil på mat.

KOI var... Ptja. Jag förstår hur de tänkte när de kom upp med sitt "koncept". Men tyvärr, det är inte skoj att äta mat till dunkande klubbmusik från loungen...

Maten i sig var helt ok. Kanske inte riktigt så bra som prislappen ville göra gällande, men helt ok.
De hade dock något jag inte testat förut - mousserande sake. Det var udda... Särskilt eftersom just den här varianten hade blåbärssmak också. Som sagt, lite udda.

Så. Hur var teatern då?

Jo. Det fanns en "splatter zone" i lokalen. Om man hade biljett där så fick man en t-shirt att ha på sig. Gissa varför... Ja, det var MYCKET blod-sprutande.
Jag hade funderat på att köpa biljett för det området men ändrade mig och tänkte att det nog kunde bli lite för mycket till och med för mig. Well. Jag hade rätt. Den där t-shirten kan inte ha gjort mycket skillnad om man säger så. De som satt längst fram var genomblöta av fejk-blod redan efter första akten...

Men jo - det var fantastiskt skoj. :-)
Har man sett filmerna mer än en gång så fanns det MASSOR med små guldkorn och många klassiska one-liners var med. Jag skrattade mycket. Bra underhållning.

Räkmackemannen

Så... Utcheckning skedde redan vid 11 på The Palms, så det var ju bara att ta sitt pick och pack och åka över till Hilton och lämna väskan där tänkte jag. Men se, de tyckte "låt oss se om vi har några rum lediga redan".

Och. Well. Det hade de ju. Fast inte av den typ jag hade bokat.
Så... Here we go again! :-D

Japp, uppgraderad till en svit igen...
Den här har "bara" en säng iofs, men det räcker ju åt mig jag går inte i sömnen vad jag vet. ;-)

Här finns dock riktigt kök, om man nu skulle få för sig att tycka att det behövs lagas mat. Men en sak är det bra till i alla fall - man kan sitta i en riktig stol och arbeta vid ett riktigt bord istället för att ha datorn i knät. Tack Hilton!

Och ja, det är jacuzzi även på det här rummet. Men ingen utsikt över Las Vegas i från den...

Som ett lyckligt barn på julafton

Oj oj oj. Det här var ju värt att åka till Vegas för! Konserten var fantastisk! Även med förkylning...

Men vi tar väl dagen i tur och ordning.
Först så satt jag i ett flygplan och väntade på att få flyga iväg från ett väldigt regnigt Seattle. Vi blev försenade med ungefär en timme. Oh the joy. Så jag hann läsa ut boken jag hade i handbagaget redan innan vi lämnat marken. Doh...

Men men, inget ont som inte har något gott med sig eller hur det nu heter - sätesgrannen var trevlig så tiden försvann hyfsat snabbt.

Väl i Vegas klev jag dock ut i strålande sol och värme. HÄRLIGT!
Dock var jag ju försenad så jag kände mig lite småstressad att komma till hotellet och checka in och byta om och allt det där... Och oj vad The Palms överraskade mig!

Här är lite bilder från mitt hotell"rum", så ser ni varför jag blev förvånad:

Jo alltså... Det var liksom en liten "lounge area" direkt innanför dörren.
"Det här är inget vanligt hotellrum" tänkte jag för mig själv och när jag tittade förbi den lilla "rumsdelaren" så ser jag ju att detta är en svit, inte ett rum. Skillnad på olika.

Som om det inte räckte med att det fanns soffa och fåtölj i "lounge"-delen så fanns det även en fåtölj vid sängarna.

 Man kan ju aldrig har för många platser att sitta på. Visst?

Badrummet var även det lite...ehm...stort för en person skulle jag väl säga.
Dubbla handfat.

Och ja, naturligtvis en massa svart marmor...
Badkaret var inte heller det ett "vanligt" badkar, nej det var naturligtvis en jacuzzi... Men ja, det fanns en duschkabin bakom kröken där också...

Det syns kanske att det hänger "gardiner" i badrummet. Det är för att det är STORA fönster längs hela väggen... Man kunde justera hur långt ner man ville ha gardinerna, så om man ville kunde man tex sitta i jacuzzin och ha den här utsikten på natten:

Jag säger inte att jag gjorde det, men jag säger att det är så där utsikten från jacuzzin var...

Så. Anyways. Det var räkmackan att ha blivit uppgraderad på hotellet det. Lite plåster på såren för att jag är förkyld och planet var försenat och...

Så blev klockan tillräckligt lagom för att traska ner till konserten. Och som sagt - vilken konsert det var!
Stället var pyyyyttelitet. Eller, ptja, i alla fall om man är van att se band på stora arenor och festivaler. Mobilkameran är fortfarande inte utbytt så här är ett par halvkassa bilder från kvällen.

En otroligt suddig bild upp på sittläktaren. Den ger iaf en känsla av hur litet stället var.

Först ut var Motörhead:

Motörhead är ju inte kända för att fara runt på scenen direkt, så jag stod lite snett "fel" för om man ser till var Lemmy parkerade sig hela konserten. :-)

Det här var otroligt nog första gången jag ser Motörhead live. Wow. Rock'n'roll helt enkelt! Och Lemmy är så artig att man kan tro att han är på te-bjudning hos drottningen och inte på en rock-konsert. :-) Underbart!

Sedan blev det åka av! Scenen städades av och nya prylar kom in, och så traskade så Megadeth in och körde hårt från start till slut.
Ja, jag hade parkerat mig nästan längst fram. Inte så jag hängde över räcket, men så det inte var så mycket mer än två meter mellan mig och scenen. Livemusik blir annorlunda när man är "nära" helt enkelt. Kanske den bästa Megadeth-spelningen jag varit på hittills. Daves röst höll, ingen text missades, det var energi och ös hela vägen - det märks att han är nykter och lever ett "bra" liv numera...

 Japp. That close...

Precis som Maiden har sin Eddie så har Megadeth sin Rattlehead...

Och det här var bara så fantastiskt roligt!

Alla förstärkare var dolda bakom video-skrämarna, så... Well... Man kan ju inte ha en metal-konsert utan att visa hur många feta Marshall-förstärkare man har så - rendera dem på skärmarna istället. :-D

Som om det inte var nog med att det var en FANTASTISK konsert så lyckades jag dessutom bli ägare till det här:

Japp. Kvällens set-list och inte mindre än två plektrum.
Visserligen inte Mr Mustaines plektrum utan David Ellefson, basisten i bandet, men det är ju skoj det med. :-) Det ena är helt klart använt, det andra kom nog från direkt stativet utan att passera basen så att säga. Disco, disco.

Sedan blev det sent och jag kom väl i säng framåt småtimmarna med luddig skalle men leende på läpparna. Nice.

Idag är det jobb, jobb, jobb sedan blir det byte av boplats för resten av helgen. Tar mig över till ett Hilton på The Strip för fredag-söndag. Närmre till ordentligt med restaurang-utbud osv där.

Just ja - det är väl påsk nu också så... Glad påsk på er!

Lite blandat

Missat att blogga om ett par saker, så jag gör lite av en skåp-städning nu när jag ändå sitter och har ett huvud fullt av förkylningsludd...

Först ut - flyg.
Jag var ju nere i San Diego förra helgen, hade glömt hur flight-rutten såg ut för biljetterna jag bokat. Vill man åka billigt får man ibland vara beredd på att ta mellanlandningar, så blev det den här gången. Och, well, mellanlandningen var liksom näst-gårds. San Diego - Portland - Seattle.

Portland ligger på tre timmars bilresa från Seattle. Dvs det är som att flyga mellan Stockholm och Jönköping - hur ofta gör man det i Sverige?
Kändes lite fånigt, men jag fick åka propeller flyg igen - det har jag inte gjort sedan jag och syrran var i Kambodja för en bunt år sedan.

Och Portlands flygplats är ju inte direkt stor heller nej. Lite som Bromma - man får gå ut till planet och traska upp för stege in i planet...
Amerikanerna kallar den här typen av flyg för "puddle jumper" - pöl-hoppare. Och ja, det var ju lite som att hoppa över en pöl. Upp, springa ut med dricka, ner. Skillnaden mot andra flygsträckor var att här var ölen och vinet gratis, och ölen var naturligtvis en lokal mikrobrygg-öl... Goddamn hipsters! ;-)

Annat som hunnits med men som glömts bort i förkylningsdimman var saker i tisdags. Min morgon började med ett besök här:

Det är här Microsoft tar emot stora kunder och har dagar fyllda av roadmap-diskussioner och visar framtidsvision etc. Varför jag var här får jag inte säga, men jag får säga att jag var här. Visst är det underbart att jobba för storföretag med sekretessavtal ibland... :-)

Nu är det ju snart påsk, eller ptja, påsken pågår ju just nu men det är först till helgen som "det är påsk" om ni förstår hur jag menar... Påsk är ägg även här borta - vad är det här med ägg på påsk egentligen? Och det riktigt förvirrande här borta är att äggen delas ut av...en hare! Sedan när lägger harar ägg? Skumt.
Anyways, man målar vanliga ägg här också, precis som vi gjorde som små. Men här har man tagit det ett steg längre, naturligtvis.

Man kan köpa färdigmålade ägg!

Bara att ta hem och koka. Färgen håller sig kvar.

Inga ägg i påsk för min del dock, varken sådana med godis i eller sådana man kokar. Eller, kanske sådana man kokar men inte påskpyntade i alla fall.
Om ett par timmar lyfter flyget till Vegas. Det är dags för metal-konsert och sedan tänkte jag passa på att få lite sol och värme ett par dagar - men nej, jag är inte helt ledig, det blir jobb även på fredag, kanske från poolkanten?

Hur det blir att flyga med huvudet fullt av snor får vi se... Kanske dags att springa förbi butiken och plocka upp lite nässpray?

Förkyyyyyyyyyyyyld

Fasen vet var jag plockade upp det men jag skyller på Folk och Fä.

Började känna mig lite "mör" i musklerna efter squashen igår. Tänkte att det nog bara var för att jag inte spelat squash på nästan ett år nu. Men se... Nopes.

Svårt att komma ur sängen i morse, lite täppt i näsan, aningens luddig i huvudet. Men många möten planerade och vi är mitt i spec-skrivar-tagen just nu så det där med att vara sjuk kändes inte som en sak jag kände för.

Fast nu så här på kvällen så... Well... Jag skall nog ringa in till mötena i morgon tror jag.

Pissigt. Och extra surt om jag är så här luddig i skallen och febrig på torsdag - då skall jag ju på konster...i Vegas. Argh!

Nåja. Bara att bita ihop och gå vidare. Skall man vara sjuk kan man ju lika gärna vara det på en plats där det är soligt, eller hur?

San Diego Symphony Saturday

Så blev det kväll...

Med kvällen kom en fantastiskt god middag på en "seafood"-restaurang jag fått mig rekommenderad. Och ja, det var riktigt bra. Härlig atmosfär, bra kypare, och så fantastisk fisk och skaldjur. Mums!

Efter middagen blev det raska steg till Copley Symphony Hall för den konsert jag flugit ned för. Jag hann dit med lite tid kvar för lite mingel innan själva konserten.

Konserten i fråga var alltså Dave Mustaine på elgitarr tillsammans med San Diegos symfoniorkester. Fotoförbud rådde under själva framträdandet, men jag tog ett par före och efter.

Programmet för kvällen:

Går kanske inte att se så bra nej, jag avskyr verkligen den här mobilens kamera och kommer byta ut den så snart jag är tillbaka i Seatte igen - oanvändbar! - så jag transkiberar:
Öppning av symfoniorkestern med Hector Berlioz's Roman Carnival.
Sedan den ganska så kända Air av Johann Sebbe Bach, Mustaine på gitarr.
Fortsatt Mustaine på gitarr i Summer och Winter av Vivaldi.
Lite paus efter detta och så åter bara symfoniorkestern och ett par stycken av Dvorák - Symphony no 9 in E minor.

Som synes bara tre låtar med mr Mustaine. Kändes ju kanske lite kort... Mer om det senare.

Orkestern drällde in som en högstadieklass en vecka innan sommarlovet. En i taget och ganska okoordinerat om man inte har ett tränat öga antar jag.

Sedan blev det åka av...

Fingrarna på Mustaine nästan försvann i en suddig dimma under framförandet av Vivaldis Sommar. Imponerande! Allt med en "metal touch" naturligtvis. Det var alltså inte bara en elgitarr som framförde klassiskt stycke, nej det var dist och gnissel och råhet i det hela också. Fantastico!

Efter att orkestern levererat Dvorák så blev det "extranummer".
En del av orkestern gick ut och de som var kvar lirade... En Megadeth låt!
Sympony of Destruction. Wouha! Dvs helt klassiskt framförande, ingen Mustaine på den delen. Men oj vad skoj!
Så kom Mustaine in igen och några till orkestermedlemmar och så rev de av Wagners Ride of the Vakyries. Oj oj oj! Det var metal det! \m/

Ovationerna höll på att aldrig ta slut. Wow!

Och jag måste säga att jag nog aldrig varit med om så många hårdrockare samlade på en plats som varit tysta så länge. ;-D

Skoj att se dirigenten haja till och komma av sig när han kom in efter pausen. Applåder, visst det är ju vanligt, men när han skulle vända sig om och börja så ÖKADE applåderna och han nästan snubblade och vände sig mot publiken igen och såg genuint överraskad ut, bockade en vända till och började sedan konserten.

Well, that's metal heads for you. När de gillar saker så visar de det. :-)

Det här var helt klart värt resan ner.

Efter konserten trillade jag förbi en "speakeasy" och tog en drink i gott sällskap med lite jazz och blues i bakgrunden. Inget stök och skrän som resten av stan verkade vara ute för. En perfekt uppföljning på symfoni-framförandet.

Nu är det snart dags att packa sig ihop och åka hem igen. Det är molnigt så det känns inte så svårt att ta sig härifrån... ;-)

Sunny San Diego Saturday

Efter en Hilton-frukost så gav jag mig ut på stan. Tidigt tydligen, för det var inte många andra ute på gatorna... Framåt halv elva började det blir en och annan flanör att veja för, men inte behövde jag trängas på min promenad genom Gaslamp Quarter inte. Troligen är det mer livat här på kvällarna...

Det där med kaffe alltså... Snacka om att man är bortskämd som Seattle-bo. Här finns ju inga kaffeställen alls! Argh! Eller, jo, det finns ställen som serverar kaffe, men inte som serverar kaffe som är riktigt riktigt bra.

Till slut gav jag upp och traskade in på Starbucks.

Rolig stavning på mitt namn fick jag ju i alla fall, även om kaffet inte är så mycket att hänga i julgranen. Starbucks är för kaffe vad McD är för hamburgare, typ.

När jag satt där med min kaffe så tittade jag lite på kartan över San Diego och funderade på vad jag skulle göra med min dag. Bestämde mig för att det kanske kunde vara trevligt att ta sig upp till "old town" och titta på lite bevarad kultur.

Det är långt mellan ställena så jag insåg att det där med att gå dit upp nog inte var en särskilt bra idé. Fram med plånboken och investera i ett "busskort".

Och kameran insåg visst inte vad det var för orientering på den så det där blev snett. Jaja. Nu har jag ytterligare ett "transit card" att ha i min reselåda. Det börjar bli en del...

Se där ja. Framme vid "historic park". Redan här började jag få en vibb av att saker nog skulle vara rätt pittoreska och väldigt väldigt turistiga...

Och ja, det var de...

Till och med bankomaterna var...ehm...dolda så att de inte såg ut som bankomater. Eller nåt.

Lite High Chapparall över det hela va?
Nåja, det var ju trevligt att promenera runt i solskenet där en stund och titta på hur det såg ut "förr" och botanisera lite bland krims-krams. Men det var nog inte riktigt min grej trots allt.

Så jag styrde stegen tillbaka till spårvagnen och tog mig ned till Little Italy istället - det började ju bli lunchdags...

Sa jag att solen sken? Japp, det gjorde den. Här är bevis på det:

Visst. Det har varit växlande molnighet hela dagen, men mestadels sol. Gött som bara den.

Nej, jag var inte inne på 7-Eleven och tog en pizzabit för $5.55, det bara råkade vara i bakgrunden såg jag först nu...

Nej, det blev lunch på en riktigt bra italiensk restaurang. Vegetarisk ravioli. Mums.

Och när man befinner sig på en bra italiensk restaurang så kan man ju passa på att få en bra kaffe också. Visst, en espresso visserligen, men bättre än Starbucks...

Till kaffet blev det en cannoli. Deras cannoli var dock stora som jag vet inte vad, så jag åt bara halva.

 Men god var den och jag hade säkert kunnat pressa i mig hela om jag suttit kvar ett tag.

Efter en god lunch promenerade jag runt lite på den "farmers' market" som var igång i kvarteret.

 Eller, tre kvarter närmre bestämt. Massor med fantastiska grönsaker, frukt, smått och gott, hemslöjd och gudars vet vad... Det är skoj med sådant här och den här var ju lite större än den vi har hemma på Broadway på söndagarna...

Köpte mig en korg jordgubbar och tog mig tillbaka till hotellet.

Solvarma och så där perfekt mogna har jag nu avnjutit dem medan jag vilat benen och summerat dagen.

Skall ut och promenera en stund till, sedan är det nog lagom dags att göra sig i ordning för kvällen.

fnitter och pip

Flyger var fullt.

Och inte bara var det fullt, det var även fullt av tonåringar...
Inte mindre än fyra fotbollslag med tonårsflickor drällde in på planet. Och japp, de hade alla sina säten runtomkring där jag satt. Oj vad det var mycket ljud. :-)

Men nej, jag är inte en grinig gammal gubbe (har ju inte passerat 40 än *ler*). Jag log åt det hela, plockade upp mina ljuddämpade hörlurar och lät Depeche Mode svalka mina öron hela resan.

Tack modern teknik!

Nu har jag kommit fram till San Diego och tagit mig till hotellet.

Den här telefonen jag har just nu har verkligen inte en bra kamera. Allt blir suddigt... Så går det när man utvärderar billigaste-billigaste versionerna.
Nåja.

En intressant taxi-resa blev det. Det är något jippo i stan så den korsning där taxin skulle ha svängt vänster in till hotellet gick inte att svänga vänster i, så han gjorde en U-sväng och sneddade genom en parkering. Sedan orkade han inte vänta på att folk skulle snirkla runt vid stopp-skyltarna efteråt så han körde om och iväg medan de stökade. Hoho. Kändes lite som att åka taxi i Sydostasien... :-D

Glömde ju helt bort

Att visa vilken fin igloo-staty vi har i stan...

Ok, den är rosa så det kanske inte är en Igloo trots allt. Men dubbel-pinne-glass är för alltid förknippad med Igloo för mig.

Hade inte sett den där statyn tidigare så vägen jag tog ner till Spur Gastropub igår måste ha varit en väg jag inte gått tidigare konstigt nog.
Och nej, byggnaden och området där statyn står har inget som helst med glass att göra.

Annat jag glömde att skriva lite om var att jag var och hämtade mitt pass i tisdags. De skickade det ju bekvämt nog till konsulatet här i Seattle. Visade sig att konsultatet ligger på den här sidan sundet så det tog inte mer än 5-10min med bil att ta sig dit från jobbet. Det var också ett väldigt snabbt besök. Inga köer, ingen byråkrati, inget tjafs. In, prata lite med konsuln, betala för passhanteringen, och så ut igen med mitt nya pass (och det gamla passet hundöron-avklippt). Det gick så snabbt att jag inte ens behövde betala för parkeringen - dvs det tog mindre än 10 minuter...

Så nu har jag ett pass med massa biometri i, jag gillar inte det men det är ju bara att rätta sig i ledet... Jag måste också resa med båda passen ett tag framöver. Detta då visumet som sitter i det gamla passet fortfarande är giltigt och är det jag måste visa upp när jag skall in i USA igen. Gäller att inte glömma bort den biten då. Kanske skulle jag sätta ett gummiband runt dem? Bara för säkerhets skull, man vet ju aldrig hur det är med minnet så här när åldern börjar göra sig påminnd. ;-)

Idag lyfter flyget till helgäventyr - en snabbvisit till San Diego står på schemat. Men mer om det i helgen.

På en torsdag?

Ibland blir kvällar inte riktigt som man tänkt.
Tanken var att möta upp med ett par vänner och äta en god middag på en gastropub nere på stan.
Middagen var god, vännerna var pratglada, det blev sent.

Så pass sent att jag var glad i morse att jag varit förutseende nog igår att redan ha packat väskan inför helgens äventyr så att jag kunde trycka på snooze en stund...

Maten var god men belysningen var så låg att det var svårt att riktigt uppskatta den modernistiska matlagningen och uppläggningen. En stor del av sådana måltider är ju upplägget och komibnationen på tallriken vad gäller form och färg. Nåja, det var väldigt trevligt i alla fall.

Enda skumma smaken som kanske inte var helt lyckad var vaniljglass och bacon... Nej, det funkade inte enligt mina smaklökar. De andra runt bordet uttryckte samma åsikt. Men glassen var riktigt god. :-)

Musik

Igår var det konsert på schemat.
Jag satt hemma i soffan och funderade en lång stund på att inte gå... Kände mig inte riktigt på humör. Trött, lite matt och ofokuserad.

Men sedan tog jag mig i kragen och sa åt mig själv att jag brukar ha roligt när jag väl kommit iväg. Så iväg med mig!

Så där stod jag först och lyssnade på "förbandet". En kille som DJ:ade lite, för det är synd att säga att något är live när man trycker på ett par knappar bara... Whiteqube. Helt ok modern dance-techno med lagom homage till oldskool inpetad. Stampade lite med foten och sippade på en dyr och blaskig öl (att jag inte lär mig! Inte köpa öl på Showbox...) och funderade på om jag verkligen gjort rätt val...

Men se, det visade sig att det hade jag när väl VNV klev upp på scen.

VNV Nation är verkligen ett suveränt live-band. Sångaren är kanske inte den mest tonsäkre (fast han har blivit bättre med åren, särskilt på de mer långsamma/stämningsfulla låtarna) men han pratar så mycket skit mellan låtarna att man kan tro att han är där för en stand-up comedy club. För ja rolig är han också. Och ENERGI! Det är är fullt ös och stora leenden! Och så håller de på med en massa hyss mellan bandmedlemmarna. Det blev extra mycket hyss mellan killarna på scen då två av de som är med på live-turnén är hemmahörande i Seattle. Eller iaf två som var med just den här kvällen.

Skoj som sagt. Och så är det ju studs-vänlig musik. Man (jag iaf) kan inte stå still. Två timmars konsert med mig som en liten studsboll på dansgolvet. Ja, jag var genomsvett och lite trött i benen när jag väl klev ut i regnet och promenerade hem. Men nöjd och med ett litet leende på läpparna.

Under promenaden kom jag på att jag ju hade en träningstid morgonen efter. Oups... Nåja, man lever bara en gång - bäst att ha roligt medan man kan.

Jag var trött i morse av att inte ha fått ordentligt med sömn, och ett par av övningarna som jag utsattes för var mördande jobbiga, men på det hela taget gick det bra.

Leaving the sunshine

Igår blev det inte riktigt som planerat. Vännerna jag skulle besöka hade fått förhinder och nummer två på listan var sjuk. Hoppsan...

Skulle det bli en "random kväll på stan" alltså? Inte för att jag inte tycker om att driva omkring på egen hand i San Francisco - tvärt om, det kan vara riktigt roligt. Men jag kände nog för lite mer avslappnat sällskap med personer jag redan kände.

Well. Det visade sig att ett par av kollegorna bokat bord på en restaurang och de var bara tre, så det var lugnt att hänga på - få restauranger har bord som bara tar tre. Fyra är ju lite vanligare för ett bord...

Så jag hängde på och så här i efterhand är jag till och med lite glad att det strulade med de första planerna. :-)

För det visade sig att restaurangen var FANTASTISK!

Var börjar jag...
Först och främst så är det en restaurang som inte har en meny, sort of. De har bara vad som kallas "tasting menu". Dvs menyn är satt och kan inte ändras på. Det är ett visst antal rätter, det är de rätterna och inga andra som serveras. Det enda som är öppet för diskussion är om det är någon allergi som sätter käppar i hjulen och vad man vill dricka till rätterna.

Vi valde att gå med de matchade vin-valen som sommelieren gjort till kvällens meny.

Och på tal om den där menyn då... Den var naturligtvis personlig för sällskapet. Dvs de skrev en liten "The <XYZ> party" överst på menyn. Men eftersom jag inte var planerad så fick jag en speciellt anpassad specialmeny. Det ni. :-)

"the lucky one!" Heh. Ja, så här i efterhand kan jag inte annat än säga att jag hade tur som fick glida in på ett hörn där.

7 rätter alltså. Plus ett par "bröd-rätter" mellan eller till en del av rätterna. Mumsigt.
Jag slänger in lite bilder, för ja naturligtvis tog vi alla bilder på rätterna - de var för fina för att inte förevigas. :-)
I den ordning de serverades:

Det där var inte med på menyn - det var en amuse bouche, dvs en aptitretare innan förrätten.

Och så blev det lite bröd innan förrätten...
#1

 #2

 #3

Till kycklingrätten ovan serverades det även en fantastisk brödbit som bakats på yoghurt. Saftigare bröd har jag nog inte ätit i mitt liv. Omnomnomnomnom! Men den fastnade inte på bild...

#4

Hm. Blev visst lite suddigt. Det där är en "mjuk kringla", fast utan att vara formad som en kringla. Och nej, amerikanska "mjuka" kringlor har inget annat gemensamt med det som kallas för kringlor i Sverige mer än att de har lite salt på sig...

#5

#6

#7

Och efter denna lite annorlunda cheescake så kom det en bonus tillsammans med notan:

Och ja, kanske behövde man en liten extra sötsak när man såg vad notan gick på... Det var inte den dyraste middag jag ätit i mitt liv, men långt ifrån den billigaste också. Heh. Jaja, jag gör ju inte sådant här så ofta och det var en fantastisk avslutning på en riktigt bra vecka. "Because I'm worth it" helt enkelt. :-)

Avrundade middagen med en drink på en bar som ligger på vägen tillbaka till hotellet och kom i säng alldeles för sent...

Idag har jag suttit i solen så länge att jag bränt mig lite i nacken. Brunch på fantastisk restaurang nere i "Mission" i San Francisco med de där vännerna jag skulle ha träffat igår. Undertbart! Och ja, de var mycket avundsjuka på min middag - de uppskattar sådana där upplevelser precis som jag och det visade sig att de försökt få bord på den där restaurangen i flera månader men inte lyckats få bord på en fredag. Hoho. Disco.

Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på flyget hem. Lite trött, lite sliten, lite utmattad, mycket nöjd.