Äventyrskalender

Eller vad man nu skall kalla det. Tänkte att jag skulle ge er ett par kartbilder med ungefärlig rutt upp för berget så ni inte bara ser var jag är och var jag varit på äventyret, utan också vad som ligger framför oss. Det är oftast lättare att förstå storleken på äventyret om man har lite bilder istället för bara en lista med datum och platser. 🙂

Börjar med en översiktsbild som har med Mendoza (dit vi flyger in) för att ge en känsla för hur långt det är från där vi börjar gå och upp till toppen. Det röda strecket är alltså vår ungefärliga rutt in till och upp på berget. Nedvägen är inte med.

Zoomar man sedan in på vår rutt så ser det ut så här:

Höjdkurvan gör inte berget rättvisa då det ju är så långt in till själva berget från där vi startar. Och vi traskar ju inte samma väg ut, så det är bara lite drygt halva den där kurvan som är vår kurva. 🙂

Vi tar alltså en tur runt berget och parken kan man säga. Börjar nere i högra hörnet och arbetar oss runt och upp till toppen där uppe i vänstra kanten av kartan. Många steg blir det...

Zoomar man sedan in på "den riktiga klättringen" av äventyret så ser det ut så här:

Basceamp (Plaza de Argentina) i högra kanten av kartan, "Camp 1" ungefär i mitten, och toppen till vänster. Vi går inte riktigt så som det röda strecket är, vi tar en runda lite "högre upp" på kartan där. Jag har markerat den med orange linje. Där ser ni "Camp Cholera" strax innan det orangea strecken återsluter med det röda, det är "Camp 3" för oss och det är alltså därifrån som vi gör vårt toppförsök.

Kan vara lite svårt att få en känsla för hur stort berget är på sådana där platta kartor, så här är en 3D-bild sett från toppen och ned mot Basecamp. Jag har åter igen försökt rita in vår ruttskillnad med i orange.

Det är ett stort berg... 😲 För att inte tala om den ganska branta approachen på toppdagen. Uj uj uj. Det blir en rejäl dag det.

Nu förstår ni förhoppningsvis varför det här äventyret tar oss två veckor att genomföra...

Här är datumen och hållplatserna längs vägen. Kom ihåg, det är bara ungefärligt. Väder, vind och oförutsedda händelser kan ändra på det när som helst. Men jag bör vara hemma igen till den 18:e januari om inte annat. 😀

Datum	Plats/aktivitet	Kommentar
Dec 26	Avfärd till Mendoza.	Hoppar via Atlanta och Santiago de Chile. Håll tummarna för att alla flyg går som de skall så här i vintertider...
Dec 27	Ankomst Mendoza	Anländer tidigt, går igenom utrustning, bekantar mig med Mendoza, träffar de andra som skall klättra, osv.
Dec 28	Spendera dagen i Mendoza	Skaffa klättringstillstånd för de som behöver (jag har redan mitt), köpa snacks och mat, mer genomgång av utrustning, packa allt, osv.
Dec 29	Avfärd Mendoza till Penitentes	Ingen hiking/klättring den här dagen, det är buss till Penitentes och vi sover på hotell en sista natt innan berget. Byn är på 8940ft/2725m höjd.
Dec 30	Penitentes till Pampa de Leñas	Första dagen med ryggsäcken på, det är mestadels upptrampade stigar att gå på, mycket åsnetrafik den här biten. Vi slår upp våra tält på 9678ft/2950m höjd.
Dec 31	Pampa de Leñas till Casa de Piedras	Ytterligare en dag med hiking i "åsne-spår" tar oss upp till 10629 ft/3240m där vi slår upp tälten och firar nyår! ...troligen utan Champagne. 😉 🥳
Jan 01	Casa de Piedras till Plaza Argentina basecamp	Nu så! Det här är första "riktiga" campet så att säga. Med 13800ft/4206m under fötterna börjar vi känna av lite höjd.
Jan 02	Vilodag på Plaza Argentina	Att ta sig upp nästan 3000ft/900m på en dag är en ordentlig dag oavsett berg, så vi stannar i basecamp och tar en dag att låta benen vila lite.
Jan 03	Bära till Camp I	Nu börjar "stor-expeditions-bestigningen" så att säga, "bära, gå ner, flytta upp, repetera". Det är här som viljestyrkan behövs och ens mentala kraft sätts på prov, för det är lite demotiverande att gå ner för berget igen när allt man vill är att komma upp till toppen! Det är fantastiskt för acklimatisering dock, så det är så här vi tar oss an stora saker. Vi lägger saker på 16372ft/4990m höjd och tar oss sedan ner till basecamp igen för att sova.
Jan 04	Flytta till Camp I	Flytta upp allt till Camp I och sedan försöka vila resten av dagen. Vi befinner oss nu på 16372ft/4990m höjd.
Jan 05	Bära till Camp II via Ameghino col.	Ytterligare en dag av att bära upp saker till nästa camp plats och sedan ta sig ner igen för vila/sömn på lägre höjd. Vi lägger saker på 17953ft/6472m höjd innan vi tar oss tillbaka till Camp I för natten.
Jan 06	Flytta till Camp II	Flytta upp till Camp II och sedan försöka vila resten av dagen. Vi befinner oss nu på 17953ft/6472m höjd.
Jan 07	Bära till Camp III/Colera	YTTERLIGARE en dag av bära. Tar de aldrig slut?! Vi kommer ju ha klättrat berget två gånger innan vi är färdiga! 😅 Vi lägger saker på 19587ft/5970m höjd och tar oss sedan ner till Camp II för natten. Ja, jag väljer att kalla det Camp III, för vem vill säga att de är i camp "Kolera"...
Jan 08	Vilo- och acklimatiseringsdag i Camp II	Med fyra dagar av bära+flytta så behöver man en vilodag. Läsa bok, spela kort, titta på film, eller bara titta på utsikten eller tälttaket. Vad som helst så länge det inte innebär att benen behöver göra något... Vi stannar alltså på 17953ft/6472m höjd.
Jan 09	Flytta till Camp III	Upp tidigt och flytta allt till Camp III. Vi är nu på 19587ft/5970m höjd och så snart vi satt upp tälten och fått i oss mat så är det ned i sovsäckarna!
Jan 10	Toppförsök och sedan tillbaka till Camp III	...för idag är toppdagen! Om vädret och hälsan håller så är det här dagen Dagen™! Det är en lång dag. Från 19587ft/5970m hela vägen upp till 22842ft/6962m och sedan ner till 19587ft/5970m igen.
Jan 11	Ner till Plaza De Mulas	Dags att få av allt från berget igen. Vi tar oss ned en annan väg än vi tog upp, mycket kortare för man behöver inte acklimatisera på nedvägen. Plaza De Mulas är på 14009ft/4270m höjd och det här är (förhoppningsvis) sista natten på berget.
Jan 12	Helikopter till Penitentes, tillbaka till Mendoza	Dags för lite genväg! Helikopter från berget till Penitentes, sedan raka vägen tillbaka till hotellet i Mendoza för en välförtjänt varm dusch och förhoppningsvis firande av toppen med god mat, gott vin och STORA leenden!
Jan 13	Tidigaste dagen att åka hem igen	...om vi glider på räkmacka upp för berget. Jag kommer nog inte att boka om mina flyg hem även om vi är tillbaka så här tidigt. Jag har semester så jag kan lika gärna passa på att ta några dagars sightseeing i Mendoza, äta lite god mat, dricka lite gott vin, varva ned och kanske få tid att skriva ner reseberättelsen från de små anteckningarna tagna under klättringen. Ingen mening med att stressa.
Jan 14-17	"Om saker inte går på räls"-dagar...	Om väder och vind och hälsa och allt sådant inte går helt som planerat, dvs om det behöver väntas på berget, så har vi mat nog med oss för en dryg vecka extra i schemat, så vi kan sitta och rulla tummarna i tälten och vänta ut vädret om det skulle behövas. Förhoppningsvis behövs det inte.
Jan 17-18	Flyg hem	Oavsett om vi behöver använda de där extradagarna eller inte så bör jag vara tillbaka i Redmond senast den 18:e.

That's it. Liten nätt promenad i en park upp för en kulle. 😂

För de som vill så kan man följa mig live. Man måste dock kontakta mig för att få länk och lösenord. Om du vill följa mig men inte redan har fått länken så skicka ett meddelanden via någon kanal så delar jag med mig.

Nu skall jag packa handbagaget och ställa väskorna vid dörren så jag är säker på att allt är med som skall med. Resten av dagen skall jag försöka att inte stressa omkring och göra sista-minute-ändringar i saker. 😅 Taxin hämtar mig imorgon bitti vid halv sju. Hörs när det går!

Och om vi inte hörs innan dess så - Gott nytt år på er!

Packa packa packa packa packa packa

 Ja, så har det låtit här i lägenhten under nästan all ledig tid jag haft senaste veckan. Om det inte packats ned så har det packats det upp saker, och om saker har packats upp så packas de ned igen. Ibland har det packats ned i dufflar, ibland i ryggsäck.

Om och om igen.

Och varje gång något packats upp så har det prickats det av på en lista, och varje gång något packats ned så har det prickats av på en lista.

Och mellan varje packning så har jag funderat på om det är saker som skall med eller inte. Och så har jag lagt de jag inte varit helt säker på att jag faktiskt skall ha med i en "kanske"-hög. Och om saker legat kvar i kanske-högen efter ett par vändor så har de flyttats till en "troligen inte"-hög. Och om de legat kvar där ett par vändor så har de åkt tillbaka in i garderoben.

Man vill inte ha för mycket med sig, men man vill verkligen inte ha för lite! Vill ju inte stå där på berget och känna "attans, om jag bara haft X så hade det här varit mycket bättre", men jag vill ju inte heller känna att jag släpade massor med extra kilon som aldrig användes upp och ned för berget...

Det är en balansakt helt klart.

Så här såg det i alla fall ut när allt väl var på plats i "ta med"-högen:

Ser inte så mycket ut för världen och samtidigt så känns det som det är mer än någonsin!

Fast det är det ju inte, det här är "bara" två veckor på berget, kanske lite drygt det om det drar ut på tiden. Och jag behöver inte varmaste sovsäcken heller, så den tar inte lika mycket plats som i packningen till Antarktis. Jag bara noijar lite som vanligt.

Efter att allt lagts fram och prickats av så blev det till att stoppa ned det i dufflarna.

Tänka sig, det gick ner den här gången också! Och plats har jag över så jag kan få med lite "vardagskläder" och lite mer snacks...

Nallen där är inte min, men han skall åka med på äventyret och dokumenteras. Han är på lån från en kollega som vann min välgörenhetsauktion i år - att skicka med ett gosedjur till toppen av Sydamerika. Jag skall ta foton så ofta det går och koms ihåg, och skriva litte om äventyret utifrån nallens perspektiv. Sedan ger jag alla kort och de små anteckningarna till kollegan som får göra vad hon vill med dem. Om det blir bra så kommer jag att göra det här inför varje större klättring.

Nu är i alla fall allt packat och det skall inte packas upp igen förrän jag är i Argentina! Det som är kvar är att stoppa ned allt som skall vara i handbagaget, jag väntar med det tills dagen innan, så att jag kan lägga ned kreditkort och allt sådant samtidigt också. Men allt är utlagt på golvet på kontoret i alla fall. Och ja, det är avprickat mot en lista det med. 😉

Det är inte ofta jag uppdaterar, men nu är det snart äventyr igen

Alltså, det har blivit färre och färre postningar här allt eftersom åren gått. Det är ju inte så att det händer färre saker i mitt liv, eller att allt som händer bara är ointressant nu för tiden... Jag önskar att jag skrev mer, för jag tycker om att skriva. Men för att skriva behöver man tid och rätt sinnesstämning, och det är oftast det senare av de två som jag inte lyckas få till när jag väl har tiden.

Nu står ett nytt år för dörren, och precis som det här året så kommer nästa att börja med äventyr. Det är till och med så att det här året avslutas med början på det äventyr som nästa år börjar med. Dags för klättring igen ja, och dags för ytterligare an av "de sju topparna". Flyget går åter igen söderut. Till och med så att första stoppet utanför USA är samma som förra gången. 😅 Hoppar via Santiago på min väg till Mendoza i Argentina...

Berget som vi skall upp på den här gången heter Aconcagua. Redagen på annandagen lyfter flyget, och jag beräknas inte vara hemma igen förrän 18:e januari. Ja, det är ett stort berg att ta sig upp på, vi räknar med minst tolv dagar på berget, och troligen över två veckor totalt då vädret är lite nyckfullt på den här toppen så buffert-dagarna nästan garanterat kommer att behövas.

Aconcagua är inte ett tekniskt berg, det är en bit glaciär att promenera på, men inga stegar över sprickor eller väggar att klättra upp för med isyxor. Det är dock fysiskt utmanande med sin höga höjd och den mängd packning som måste släpas med. Det kommer vara ett äventyr och jag ser verkligen fram mot det.

Hur går det med materielinventeringen och testpackningen då, frågar ni. Well...

Jag har ett system här, jag lovar! 😂

At the mountain of madness

Stormen fångade oss som sagt inte så mycket, det blev lite skak i tältduken bara en av nätterna men inte mer. Uppe på berget hade de det dock inte lika skoj - de blev av med ett kocktält och flera av deras tältpinnar bröts under stormen. Ett par av teamen hade personer som bröt efter det och tog sig ned igen, de kunde ha väntat ut och fått en topp, men det är mentalt jobbigt att ta sig igenom sådana motgångar och bli i "Jaaa! Låt oss klättra!"-läge efter det där, så jag förstår de som bröt.

Anyways, nere i Camp 1 så började vi planera för att röra oss upp på berget. Dags för en "carry to high-camp" dag alltså! Woho! Äntligen börjar det riktiga äventyret - berget here we come!

Vi gjorde oss redo, packade ryggsäckarna med det som skulle bäras upp och lämnas i high-camp, tog på oss den tekniska utrustningen och började gå.

Vi kom inte mer än kanske 10m utanför Camp 1 så tyckte en av deltagarna "Sorry, paus tack, det är lite jobbigt, måste stanna och andas!". Alla rullade nog lite med ögonen här, inklusive guiderna, kom igen liksom... Men vi tog alla ett djupt andetag, och tyckte "Vi har suttit still ett par dagar, det tar en stund för 'motorn' att komma igång. På't igen bara!" och så började vi gå igen.

...och kom kanske tio meter till, samma sak - jobbigt som fan, svårt att andas. Ok. Det här är inte normalt, det här är inte en fråga om att "bara komma igång igen". Så vi vände tillbaka till Camp 1 och så satte en utvärdering och omplanering igång.

Visade sig att vår kollega hade 52% i syresättning. Det är EXTREMT lågt. Shit. Ok. Kanske kyla som gör att det läser fel. Värma upp fingrar, vänta en stund, testa igen - 72%. Ehm. Det är fortfarande väldigt lågt. Inte bra. Dags att ringa "bakjouren" och läkaren hemma i USA. Och planera för vad som kanske måste fixas med.

Medan en av guiderna tar hand om vår kollega så pratar den andre guiden med oss om vad planen nu är - vi behöver få ner mannen i fråga till lägre höjd, och för att vår guide skall kunna komma tillbaka upp igen behövs en till klättrare som kan gå med honom. Well, det är ju bara till att bita ihop och ställa upp - kul? Nej. Nödvändigt och det bästa för teamet? Ja.

Så jag packar om min utrustning för en färd ned för berget och en natt i basecamp. Och sedan inväntar vi svar från "rangers" nere i basecamp. Tar ett tag och mycket diskusion fram och tillbaka mellan vår lead-guide och deras folk. Men till slut står det klart - de vill inte ta hand om och ta ansvar för en person som potentiellt har höjdsjuka. Så planen ändras igen - en av guiderna och vår sjuke kollega skall ta sig ned, och sedan stanna i basecamp. Dang... Så då är vi 4 klättrare och en guide kvar i teamet.

Stämningen är lite avslagen kan man väl säga. Men det är bara att "prata igenom" vad förändringen innebär, och så ställa om och bita ihop. Vi kan fortfarande göra det här!

Väderprognoserna slår om lite, det blir ingen carry to high camp dagen efter. Vi sitter i tälten och rullar tummarna. Många timmar av den här vyn alltså:

Vi får höra från highcamp att teamen där nu skall göra toppförsök. Vädret verkar hålla i sig ett par dagar. Dags att ge sig av!

Och nu kör vi på igen allts - planen är en "move to high camp". Ingen "carry and rest", det har vi inte "råd" med för väderluckan. Packa ihop allt igen, i med grupputrustningen, och eftersom vi är färre än beräknat och bara en guide så... Well... Det blir tunga ryggsäckar helt enkelt. Troligen någonstans runt 27-30kg. Och för de två av oss som anses "starka klättrare" så blir det lite mer än de två som är grönare. Förståeligt och fullt normalt, men lite surt så klart. 🤷‍♂️

Men vilken klättring upp till high camp!

Det är brant, 35-40°, så det är fasta rep som vi använder oss av nästan hela vägen upp.

Pauserna är korta, benen är trötta, man tar den vila man kan få...

Det var för brant på den biten av pausplatsen som var kvar åt mig i slutet på rep-teamet. Så jag helt enkelt lade mig ned på ryggsäcken för att få iaf liiiiite vila av benen.

Andra gånger var det plattare, men smalare avsats att stå på, så då var det bara att ställa ner ryggsäcken och forstätta stå upp - inte samma vila, men i alla fall av med lite tyngd ett par minuter.

Jag är längst bort i bild där, personen längst fram är en av de andra klättrarna som bara råkar ha samma färg och modell på sin jacka som jag. 😅

Till slut nådde vi high camp! Vilken vacker plats att ha ett läger på! Men ack så blåsigt... Man ville inte promenera runt och ta kort och "insupa vyerna" här alltså. Så snart tälten var uppe så dök vi in i dem och ned i våra sovsäckar...

Och medan vi låg i våra sovsäckar och vilade benen och värmde upp oss så fixade vår lead guide varmt vatten så vi kunde få mat. Här uppe var det frystorkat som gällde. Inte så skoj, men gör det det skall - mättar.

Ok, så var det ju dags för planering igen. Och vanligtvis så har man en vilodag efter en flytt upp till ett nytt läger. Well... Nope. Inte för oss. Visst, vädret skulle hålla i sig ett par dagar, men för varje dag så verkade det bli lite kallare och lite mer risk för vind på toppen. Så... Kände vi oss i form för ett toppförsök imorgon? Vi gnisslade alla lite tänder tror jag, men vi visste också att vi var sista gänget på berget nu, och att alla i supportorganisationen mest bara ville hem istället för att sitta och vänta på oss. Och om man kan pressa igenom lite trötta muskler och få "fint väder" på toppen istället för rejäl blåst - well then, let's do it!

Bestämt. Dagen efter blir det toppförsök. Bums i säng och sov!

...fast det där med att sova på kommando alltså. När man just flyttat upp sig i höjd och ha trötta muskler. Det går inte så bra för mig. Men jag låg ned hela natten i alla fall, och jag sov nog hela två eller kanske till och med tre timmar av och till.

Toppmorgonen kom, frukosten åts (havregrynsgröt, suck, ah well, vad gör man inte för att få klättra i vackra berg...), ryggsäckarna tömdes på allt onödigt, och så traskade vi iväg.

Det var kallt, det var tungt, det var...underbart! Man ser inte så mycket medan man rör på sig, för man är mest fokuserad på var man sätter ned foten i nästa steg. Men vid varje paus - wow!

Och efter många timmar av upp, upp, upp så kom vi till "sista biten". Det är en bergsrygg med bara klippor som sticker upp ur snön - första ombytet av underlag på hela resan! 😂 Och "sista biten" är längre än man tror, för man ser en falsk topp, efter en falsk topp, efter en falsk topp på vägen dit. "Nu är vi framme! ...Nehepp...", men det gjorde inget, för det var fint att titta på och så fick man lite avbrott i "bara gå". Trevlig topp helt enkelt.

Och så plötsligt... TOPPEN! En topp man verkligen kan stå på, och som liksom ger en sådan där härlig toppbild! Wowza!

Nej, jag klev inte upp ända ut på toppen där, för det är stup på andra sidan. Men jag petade på den. Eller som vi säger bland klättrarna här "I booped the tippy top". 😊

Sedan var det bara att ta sig till en hyfsat platt plats vid toppen, göra high-fives, gratulera varandra, ta en bunt bilder på det man nu ville ta bilder på, och sedan börja tänka på nedfärden. För nu var det kallt! -34C utan vind, men vind hade vi...inte så mycket men tillräckligt för att det skulle kännas så man inte ville ha händerna ute ur handskarna någon längre stund. Så här i efterhand, efter att ha kollat tabellet över vindkylning etc, så gissar vi att det var runt -54C - inget man stannar och leker i alltså.

Teamet tog ett foto (guiden tog fotot, så bara vi klättrare i bilden):

Jag tog en selfie med vår lead guide, min vän, Jonathan:

Om man inte redan visste att det var vi så kanske det är lite svårt att gissa. 😉 Men jag tror att man kan skönja mitt leende bakom jackan där i alla fall. För oj vilket leende det satt på mina läppar där. JAG STÅR PÅ TOPPEN AV ANTARKTIS! Woooohooo!

Ok, det var en sak kvar att göra innan vi lämnade toppen...

 

Sedan var det ju bara att ta sig ned till high camp igen. Och ja, då var benen trötta. I med mat, i med vatten, ned i sovsäcken, ligga ned. Somna. Uj ja jag somnade och sov som en stock. Inget snack om saken den natten inte... Upp dagen efter, hyfsat tidigt för vi behövde nu ta ned lägret, packa undan det som skall stanna till nästa säsong, och sedan skulle vi ta oss hela vägen ned till basecamp. Japp, ingen natt i Camp 1 på vägen ned, bara lite vila och hämta upp saker längs vägen.

Det går snabbare ned. Inte bara för att det är nedförsbacke, utan också för att man helt enkel bara vill ned vi det laget - man traskar på snabbare, man tar färre pauser, man tar kortare pauser, man vill bara hem. Kroppen är trött, en riktig säng och en dusch lockar rejält nu.

Men först skulle vi ju ned för repen igen. Nedför är mycket roligare. Man vänder sig om, tittar ned för beret, sätter näsan "över fötterna" och låter gravitationen göra det mesta av jobbet. Lite nervkittlande innan man "kommer igång", men när man väl är inne i det så är det mest bara skoj, och man kan se vyerna samtidigt som man rör på sig - finemang fint. Inget stopp på hela vägen ner mer än för ett par foton.

Och när vi väl hämtat andan, torkat svetten, och fått i oss ett par bitar snacks vid botten av repen, så var det bara att ta nya tag, packa ihop Camp 1, lägga allt på slädarna, och ge sig av mot basecamp.

Nedför med slädar är inte lika fysiskt jobbigt som uppför, men mentalt är det riktigt jobbigt. Varje gång det blir lite brantare så börjar slädarna köra sitt eget race - ut långt ut på sidan som man drar den snett, fram och dunka i hälarna, åka över repet och sno i sig, på hälarna igen, ut på sidan, ... Argh!

Men det här var sista timmarna av slit och släp. Vi kunde "see slutet" nu. Så bara bit ihop och ta sig igenom. Och så plötsligt var vi där, i basecamp. Woho! Vi hade gjort det! Inte bara tagit oss upp för berget, utan även kommit ned utan missöden - toppen är ju bara halvvägs.

Vilken känsla! Och då jäklars var vi värda lite bubbel!

Men ingen rast, ingen ro - vi var inte färdiga riktigt än. Efter ett par klunkar mousserande och lite grattis high-fives, så packade vi ihop resterna av basecamp. Ned med allt i dufflar, gräva grop, lägga ned allt i gropen, täcka med snö, lämna till nästa säsong. Nu var vi färdiga!

Och med det var det på ett plan och tillbaka till Union Glacier. Det var lite stök med hemfärden, man vet aldrig hur vädret spelar ut där nere. Men ni vet ju nu att jag kom hem, så jag vet inte hur intressant det är att skriva om det sista dygnet på isen. Låt oss summera det som "vänta, vänta, GO!, nä, vänta, vänta, GO! Ja! Iväg!". 😂

Medan vi väntade åt vi mat, försökte äta upp alla snacks vi hade kvar (det lyckades vi inte med), drack ett par öl, snackade skit, spelade Jenga, och allmänt försökte få tiden att gå.

Sedan stuvades vi in i MadMax bilar och togs till flyget. Adjö Antarktis! Det var fantastiskt att vara här, men en varm dusch och riktig säng är himla fina grejjer alltså...

Jag blev sedan kvar i Punta Arenas ett par extra dagar. Detta då det inte fanns tillräckligt med covid-test och jag ville inte chansa på att få tag på ett i Santiago mellan fligherna där. Mindre stress på det här viset.

Den extra tiden i Punta Arenas spenderade jag med att ta det lugnt, "self care", och att börja smälta upplevelsen.

Sedan var det ju bara att ta sig till flygplatsen och påbörja den långa resan hem. 34h dörr till dörr. Uff. Men det var det värt, för oj vilken upplevelse det här var!

Antarctic Adventure

Oj, oj, oj... Hur summerar man det här äventyret? Hur får jag ner alla känslor i text? Det går nog inte, men jag skall göra ett försök. Det blir inte en komplett beskrivning av äventyret, det får bli lite från varje dag och lite övergripande delar, så tar vi resten över en kaffe/öl när vi ses. 🙂

Vi kom ju iväg en dag senare än beräknat, men iväg kom vi. Flyget var ju ett "vanligt" plan, inga disco ryska transportplan längre, så det kändes inte riktigt som att äventyret börjat än där jag satt i min stol (ensam på hela raden) och tittade på Casablanca medan molnen passerade under mig.

Men så flög vi in över Antarktis...

Det liksom hoppade till i magen när bergen som stack upp ur snön började synas. Nu började det allt bli verklighet här.

Och när vi väl landat (vilket var en upplevelse i sig - landa på blankis! Hooo boy! "Det är lugnt, glaciären är ett par mil lång så de har tid på sig att få stopp på planet" tyckte vår guide. 😂 ) och tog det där första steget ut i kylan så flödade känslorna. Den där knorren i magen, det knöt sig i halsen, det var som en djup suck, en känsla av att "det här är inte vardag, det här är 'en gång i livet'", ögonen tårade upp sig lite och jag skrattade, mitt leende satt fastklistrat resten av resan tror jag...

På Union Glacier där vi landade, finns inga fasta installationer, det är inte någon forskningsbas, bara temporära saker för sommarsäsongen och folk som är där för att klättra eller "hoppa vidare" till sydpolen. Det är en udda känsla. Det är snö/is åt alla håll och avstånden är omöjliga att förstå - det som ser ut att vara "ett par hundra meter" är i själva verket "ett par kilometer". 🤯

Landningsbanan är 10km från "basen", så man får åka coola stora bilar över snö och is till/från flyget, man känner sig lite som i en Mad Max-film, fast det är kallt.

Väl framme vid basen är det lite mer civiliserat igen - mat-tält med värme, stolar, bord. Toaletter, dusch, "bibliotek", sjukstuga, osv. Men sova får man göra i tält. Och eftersom vi inte skulle komma vidare till Vinson Base Camp (VBC) samma dag så var det bara att släppa väskorna på marken och börja resa tält.

Efter att ha avnjutit en middag, druckit en halv öl, och socialiserat lite så kröp vi in i tälten och slocknade. Upp i hyfsad tid dagen efter, packa ihop allt, och så hoppa in i en "puddle jumper" - ett litet tvåmotorigt propellerflyg. Dags att ta sig till berget!

Det blir lite trångt med bagaget inne i kabinen, men det var ju bara 40min flygning så.

Och så var vi där! Vinson Base Camp! Vilken känsla!

Ja, flygplanen landade verkligen ett stenkast från våra tält. 😃 Äventyr!

Efter att ha fått upp tälten och promenerat runt lite i basecamp så var det dags för middag och genomgång av "next 24 hours". Japp, på berget har vi sällan längre framförhållning än så - det är så mycket som kan ändra sig och påverka planerna att det inte är någon idé att prata om saker längre fram i tiden än så. Det avlånga orangea tältet där var vårt mat-tält. Det är utgrävt under det så att man kan sitta utmed väggarna och inte behöva stöka med skräddarsits i stora bylsiga kläder och kängor...

Det är inte så stort, men hjärterum och allt det där... Kortet är från en frukost i camp 1 (pannkakor med choklad!) och som kan ses är vi bara fem klättrare plus guider där, till skillnad från flygplansbilden där det är två andra närvarande.

Storyn bakom det? Well, det var helt enkelt två personer som inte alls var beredda på vad de gett sig in på. Den ena bröt efter en natt i basecamp, hon tyckte helt enkelt att hon var för kall och att hennes föttre frös trots 3-lager-boots, det var nog lite hjärnspöken också, men "to each their own". Efter ytterligare en natt gav en till upp. Ungefär samma orsak, men med "det var för svårt upp för backen, massa skavsår, etc.etc." efter en "carry and stash" dag. Så innan vi nått camp 1 hade vi alltså tappat två personer.

Men där gick vi lite i förväg... Anyways, dag två på berget börjar och vi packar våra slädar för att göra en "carry to camp 1". Dvs man tar utrustning som inte behövs under själva klätterdagen, bär upp den till ett högre läger, lägger den där och går sedan ner till det lägre lägret igen. Så vi packade ryggsäckar och slädar, satte rep mellan oss (för det är en glaciär även om det inte ser ut så, så det kan finnas sprickor) och började trava upp för berget. Men eftersom en av klättrarna alltså stöka ut och gett upp så tog det en massa tid från oss och ompackning innan vi kom iväg, så vi kom inte hela vägen upp till camp 1 den dagen.

Vi lade prylarna typ 2/3-delar vägen upp. Gräva hål, dumpa saker, täcka med snö, sätta markör.

Och så var det ju bar att traska ner igen då...

Och här kom första "problemen" för mig. Mina strumpor hade halkat ned i bootsen, så jag fick "skavsår" runt smalbenen av kanterna på bootsen. Well. Det är inte mycket att göra åt det mer än att tejpa så det inte blir värre, bita ihop, och sedan försöka göra det bättre genom att ha långkalsongerna på sig så det garanterat blir tyglager mellan benen och bootsen. Det gick bra, eller, det gick i alla fall. Mer om det senare, men så kan det gå när man inte har haft tid/möjlighet att verkligen testa sina skor innan man ger sig ut på äventyr...

Sedan var det bara att dra på sig sovmasken och försöka få ett par timmar sömn i solljuset. För ja, det är solsken 24-timmar om dygnet. Så här nära polen så står solen ungefär lika högt hela dygnet. Det enda som ger någon slags ljusskillnad är när den passerar bakom bergstopparna åt ena hållet - 2-4timmar av skugga...

Dag tre började lugnt med en frukost runt 11-tiden på morgonen. Om man nu ansåg att vi var i Punta Arenas tidzon. Vi höll klockorna till det iaf, för det var enklast att synka oss på det viset. Well, mitt-på-dagen-frukost och sedan iväg med ryggsäckar och slädar igen. Samma väg upp som dagen innan. Vid vår "cache" så stannade vi och plockade upp allt ur marken, lade det på slädarna, och tog oss sakta vidare till Camp 1. Det blev rätt tung last sista två timmarna får man väl lov att erkänna. Var rätt gott att få upp tälten och få sätta sig och äta middag.

Dagen efter var det tänkt att vi skulle ha en vilodag, men så blev det inte riktigt... Väderprognosen sa att det skulle bli starka vindar högre upp på berget, och att det kanske kunde nå ner till vår nivå också. Så det var bara att "rulla upp ärmarna" och bygga vindskydd. Vindskydd byggs med snöblock. Man sågar/gräver ut dem och sedan är det bara att bygga mur av det. De fryser ihop naturligt, så den biten behöver man inte göra något åt, men det är ett tungt jobb, särskilt när det är fyra tält som skall säkras - blir en del block att såga, gräva, bära och stapla. Och tur var det ju att vi gjorde det, för det blev lite vind. Inte så det slet i tälten, men tillräckligt för att det skulle vara lite jobbigt, och med vinden kom snön.

Vi fick ungefär 20cm under natten, så det var bara upp och skaka tält med jämna mellanrum. Inte det roligaste att göra när man ligger i en varm och go sovsäck, men måste det göras så måste det göras...

Jag tror jag pausar här. Det är ett lagom stopp innan nästan "steg" av äventyret. Tar nog någon dag att skriva ihop nästa del, men den bör komma runt helgen om inte annat.

Hold... Hooold... Hooooooold...

Ingen avresa än. Vädret på Union Glacier var inte ok idag, det snöar och då är det inte läge att landa stort flygplan på isbana helt enkelt.

Ah well, det är trist men är en del av att äventyra - man vet aldrig hur dagen blir förrän den varit så att säga. 🙂

Vi får en dag till med bekväm säng, varm dusch, och mat på tallrik, så det går ju ingen nöd på oss i alla fall.

Eftersom flyget blev försenat så var det till att göra ett nytt covid-test förstås. Det var negativt även idag, så det verkar inte som jag plockat upp något under resorna hit i alla fall. *tar i trä*

Tur man har elektronisk bok med sig, för annars hade jag haft slut på böcker nu. Istället har jag laddat ned tio böcker - utifallatt, vet ju inte vad jag kommer vara sugen på att läsa, om något alls, när vi väl är på isen.

Nu dags att ta den dagliga promenaden genom stan så jag får röra lite på mig i alla fall. Vet nog inte förrän i morgon bitt om vi kommer iväg imorgon eller inte - så om ni inte ser en ny blogpost imorgon så betyder det att vi har flaxat iväg. 🤞

Sååååååå nära nu!

Vi har nu lämnat alla väskor hos det lokala guideföretaget (ALE), gjort ett sista covid test (negativt), och fått våra boardingpass!

När det där landade i min hand så satte fjärilarna igång i magen på riktigt. Det här blir av! Det är på riktigt nu! Om allt går som det skall och vädret håller, så står jag på Antarktis om ett dygn! Yikes!

Vi får se om vädret håller, det kan dock bli så att vi inte kommer iväg förrän i övermorgon. Vi får en uppdatering i kväll med hur det går och vad planen för de kommande 24 timmarna är.

Men om allt går som det skall så är det här sista bloggen innan vi är tillbaka, och troligen sista innan jag är tillbaka hemma i min lägenhet igen.

Äventyr!