Sarajevo

Igår gick jag och såg en dokumentärfilm - Scream for me Sarajevo.

En film om belägringen av Sarajevo under balkankriget i början/mitten på nittiotalet. Det är fokus på musik då det handlar om strapatserna kring Bruce Dickinsons spelning där i december -94. Men det är till största delen en berättelse om människor, om hopp, om hur något som kan tyckas trivialt kan föra personer samman och ta dem genom enorma svårigheter.

Jag får erkänna att under den tiden av mitt liv var jag inte allt för insatt i vad som hände där nere. Jag visste att det var krig, jag visste att det var krypskyttar som sköt på civila, jag visste att det var slitningar mellan olika etniciteter och religioner. Men riktigt hur illa det var tror jag inte någon kan förstå som inte upplevde det själv. Filmen förmedlar en del av det, men det är svårt att relatera till delar av det - man ser de brinnande byggnaderna, men skalan är svår att greppa, "Hela Sarajevo? Ja, alla hus med fler än tre våningar bombades, besköts och sattes i brand". En hel stad utbränd. Det är svårt att greppa...

Samtidigt skrattar man så tårarna rinner när de brittiska herrarna är så...brittiska. :)
- Isn't there, you know, a war going on there?
- Well. Yes. But it's not too bad. We'll air-lift you in and out. No biggie.
- Oh. Ok. Verry well then. Let's go.
- Jolly good!

:-D

Bara Britter alltså. Bara britter...

Att prata inför stora samlingar

...är inte min starka sida.
Jag stressar som bara den innan, jag har hög puls och är spänd som en fiolsträng under tiden jag pratar, det tar alla mina energi-reserver att genomföra det.

Så när jag blev pekad på med "Gå och gör en presentation och håll den på //build/ i år" var det väl inte riktigt så att jag hoppade av glädje...

Men det här hör till jobbet, och man skall ju ta sig ur sin komfort-zon då och då för att utvecklas och växa.

Så för si så där fyra veckor sedan började jag fila på innehållet till en presentation. Den skulle vara 45min lång, plus lite frågor-och-svar efteråt.

Samtidigt som detta skulle göras så hade jag ju mitt vanliga jobb att göra också. Och som om det inte var nog så var vi dessutom i en period i projektet just nu där det behövdes massor med möten, diskussioner och skrivande av design-specar.

Kort sagt - det blev väldigt många timmar jobb varje dag under en ganska lång period. All energi gick åt, det var rätt tungt framåt slutet av detta.

I går var det så dags - hålla låda inför ca 100 utvecklare.

Titeln var lite missvisande, för så mycket Mixed Reality var det ju inte. Men den som satte titeln är nu skyldig mig en riktigt fin whisky eller vin för den snafu'n...

Så hur gick det då?

Svårt att säga, men jag tror det gick OK. Ingen verkade somna i sin stol, trots att det var dagens första föreläsning - 08:30 - på sista dagen av konferensen. Och jag själv stakade mig bara lite, sa bara fel ett par gånger, och jag trillade inte av scenen - så det får väl räknas som en seger av något slag.

Efter att ha hållt låda på scen var jag inte fri att springa iväg till ett mörkt hörn för att försöka bli av med all efter-stress av det här, nej då var jag ju tvungen att stå och hålla låda med alla som hade uppföljningsfrågor eller som ville prata om deras problem eller scenarios inom det här området.

Så jag blev kvar på konferensen nästan hela dagen, och när jag väl kom därifrån kändes det som om min hals hade blivit genomkörd med en rasp...

Kvällen tillbringades i soffan med bra musik och ett glas vin. Försöka slappna av och "komma ner" igen.

Idag jobbar jag som vanligt, för vi har en bunt kundmöten, men imorgon tar jag ledigt för att hitta energin igen så jag kan ta tag i slutspurten av projektet.

Var kan man se videon där jag håller låda, undrar ni?
Här - "BRK3506 Building powerful desktop and MR applications with new windowing APIs"