Så gick det lite tid igen

Ibland är jag lite dålig på att uppdatera. Jag skyller på jobb och solsken. När jag var liten sa mamma alltid åt mig att man skulle vara ute när det var så fint väder. Och jag lyssnar ju på mamma. :-) OK, som liten kanske jag inte alltid lyssnade nej men nu är jag ju "gammal och vis", eller i alla fall gammal...

Det har varit underbara dagar länge nu, nästan så man glömt bort att man bor i "regniga Seattle". Visst, när jag kliver upp på mornarna nu så måste jag tända lampan för att hitta i skåp och lådor, och kylan kryper på allt tidigare på kvällarna. Men dagarna bjuder fortfarande på värme och strålande sol. Luften blir så sakteliga "friskare" på mornarna och det käns härligt.

Helgen som är i antågande är "Labor day weekend". Måndag är alltså ledig så det blir långhelg. Den här helgen är det "officiella slutet på sommaren" här borta - nu kommer hösten.

Med hösten kommer också det svenska riksdagsvalet. Jag har redan gjort min medborgerliga plikt och lagt min röst i valurnan. För ja, här på konsultet i Krikland fick man minsann lägga ned kuvertet själv efter att personalen förseglat ytter-kuvertet (valkuvertet lades alltså i ett annat kuvert, ungefär som vid poströstning). Det ni, det trodde jag aldrig att jag skulle få göra i ett svenskt val. :-)

Jag har fått en del kommentarer om att "rösta rätt" i år. Jag tänker inte säga hur jag röstade då jag anser att det är min ensak, men jag kan i alla fall säga att jag INTE röstade på SD. Årets val bör handla till största del om detta - att se till att tränga ned dessa stollar under 4% spärren. Jag har en lista på några partier till som jag anser hamnar i "stolle"-kategorin och borde lämna riksdagen, men det kan vara lite av en brandfackla att nämna somliga av dem så jag låter bli. :-)

Det där med att "rösta rätt" är annars en lite lurig formulering. Varje människa bör rösta utifrån sin värdegrund, en röst som lägs utifrån den är alltid rätt även om andra inte håller med om valet du gör. Att rösta mot sin värdegrund, att av grupptryck känna sig tvingad att rösta X när man i hjärta och själ känner att man vill rösta Y det är att "rösta fel". Valet skall verkligen vara personligt och privat. Resten av livet kan man arbeta på att ändra människors värderingar, men på valdagen önskar jag att varje människa känner sig fri att rösta enligt eget huvud och hjärta, det är en mycket viktig del av demokratin.

Nåväl. Nog om politik.

Jag funderar lite på vad jag skall göra med den där långhelgen. Kanske borde jag ta mig ut och övernatta i vildmarken någonstans. Problemet är att det är en populär helg att vara ute i skog och mark så campingställena är fullbokade, det gäller att hitta "okända" platser att ta sig till med andra ord. Skall klura lite ikväll och se om det går att ordna, annars får jag väl ägna en helgs uppmärksamhet åt min alldeles för åsidosatta stackars ensamma Xbox... Det har inte blivit mycket spelade på sistone nej, inte ens efter att ha köpt ett par nya spel. Antingen har jag varit upptagen med att vara ute, eller så har jag varit trött av att ha jobbat sent. För ja, det har varit rätt mycket jobb ett tag nu.

Jobbet är lite...udda...just nu. Jag har ingen chef. Nopes. Min chef lämnade sin plats efter att hon kom tillbaka från sin semester och efter det har den nivån av chefande fått landa direkt på oss i teamet. Så det har varit dubbla tjänster ganska länge nu. Det stör mig inte direkt, jag är van vid den typen av jobbsituation, men ibland blir det svårt att hinna med allt på åtta timmar per dag om man säger så...

M&M

Det där med M&M ja...
De står nu på en stol utanför mitt kontor och väntar på att ätas upp av förbipasserande nördar^W Microsoftanställda. :-)

Vadan detta då?
Jo, det är tradition på bygget att man bjuder på ett pund M&M för varje år man varit anställd. Pund ja, ni vet den där latjolajbans-enheten som amerikaner fortfarande använder för att vet hur mycket något väger.

Well. De hade inte "1lbs"-påsar (ja, "lbs" är ju en alldeles naturlig förkortning för pund, eller hur?) med M&M på det lokala snabbköpet, så det fick bli två påsar som båda var nästan ett pund. Det blev alltså lite mer än vad seden säger. Jag tror dock inte att någon klagar på att de får för mycket M&M. ;-)

Jag funderade faktiskt ett tag på om jag skulle sortera ut dem i varsin skål baserat på färg...men så tänkte jag att det får nog vänta till dess att jag varit här länge nog för att inte känna att jag behöver tona ner vissa sidor av mig själv för att inte sticka ut för mycket. ;-)

Söndagspromenad

I går mötte jag upp ett par vänner för att titta på hus.
Nej, inte för min del - jag är inte på jakt efter hus, men de är. Huset i fråga låg ett stenkast från där jag bor så det var klart jag var lite nyfiken.
Tyvärr var "öppet hus" inte så öppet... När vi kom dit var det låst och det fanns inte en kotte på varken tomt eller inne i huset. Nåja, det gick att se det lite utifrån iaf.

Vi lät inte detta nederlag i hustittandet påverka våra humör utan styrde istället stegen ned mot Space Needle för "Seattle Brazilfest". En halvtimmes promenad att ta sig dit. Det skulle vara "En festival med rytmer, smaker och upplevelser från Brasilien". Det lät ju som ett det skulle kunna vara riktigt nice, särskilt som vädret var strålande.

När vi väl kom ner till området så... Well...
Här är ett kort:

Och här är ett till:

Det fångade precis hela festivalen det. Ehe. Lite avslaget kanske...
ETT mattält med någon slags "kött i brun sås med ris", ett dryckes-tält som sålde guarana-läsk på burk, och så en scen med ett par ganska avslagna gubbar som spelade vad som troligen var brasilansk folkmusik men som knappast hade sambatakter om man säger så...

Vi lyckades hitta en "brasiliansk efterrätt" som vi tog med oss och satte oss på gräset en stund. Sedan fick det nog vara nog med avslaget brasilianskt för dagen...

Kanske fanns det mer att göra/se/uppleva borta vid South Lake Union. Så dit promenerade vi, en halvtimmes promenad till.

Där var det lite mer folk i alla fall. Vi satte oss på en uteservering och svalkade oss med varsin öl. Men inte var det så high life där heller. Så vi promenerade vidare. Den här gången ställdes stegen mot vad en av polarna sa var en riktigt bra vin shop. 40 minuters promenad genom gator och områden jag aldrig gått på/i förut så kom vi fram till ett...snabbköp???

Men oj vad man bedrog sig! Det var ett fantastiskt bra utbud där. Särskilt vad gällde champagne! Och inte bara champagne utan även halv-flaskor av riktigt riktigt bra sorter! Lycka! Ja, det blev ett par småflaskor i väskan inför promenaden hem. Den promenaden sa GPS:en skulle ta ungefär 50 minuter. Den tog en timme. Ety det var MYCKET trappor. Aigh vad trappor.

Sa jag att där var trappor? Det där är bara början, sedan svängde de och blev lika många till, och så svängde det igen och blev lika många till, och så... Ja, det var fantastiskt många trappsteg och svetten rann när vi väl nådde toppen. Men så var det ju trappor från _under_ I5 och hela vägen upp till Capitol Hill. För den som varit här och känner till topologin så förstår man hur mycket trappor det blir...

Ja sa under I5 där ja. Det jag inte visste fanns under motorvägen var detta:

Kanske syns det inte så väl. Men det är en anlagd och underhållen mountainbike tränings-anläggning! Så cool! Snacka om att använda utrymmet på ett vettigt sätt. Och ja, det var ett par kids där och cyklade så det verkar ju användas också. Nice.

Saker jag inte visste om Seattle...

Det blev en rätt lång söndagspromenad. En slags stads-hike. Trevligt.

Nu skall jag iväg och köpa ungefär ett halvkilo M&M.
Inte för att jag tycker om M&M eller för att jag själv skall äta dem. Nej, det är till att ställa i en skål på jobbet imorgon. Varför? Det kan ni få klura på en liten stund så skriver jag om det imorgon när ni gissat färdigt. :-)

Fredagsnöje

Efter att ha jobbat alldeles för länge för att vara en fredag - dvs jag lämnade kontoret vid sex-snåret och hade inte hunnit med att dricka snobb-öl med kollegorna - så dumpade jag väskan hemma och traskade iväg till Cal Anderson park där det idag var "Food Truck Festival".

Massor med vans med matmånglare. Allt från öst till väst och norr till söder på klotet. Hittade till och med en liten bil som sålde specialiteter från Laos, det ser man ju inte så ofta annars.

Men jag var sugen på fisk redan innan jag gick dit så det fick bli en cajun-kryddad fisk med lite pommes till - det är ju trots allt fredag. ;-)

Och ja, det var ju fredag som sagt så det fick bli en efterrätt efteråt också - det delades på en skål med mini-doughnuts. Mest socker, inte riktigt min grej, men man måste ju ta seden dit man kommer och här i väst äter man doughnuts.

Efter att ha mumsat god mat och latat oss lite på gräsmattan så blev det dags för film. Det körs "movies in the park" på fredagkvällarna här under sommaren.
Kan ni se vilken film det var som visades idag?

Japp, just precis - Dirty Dancing!

Den var mycket roligare att se tillsammans med ett par hundra andra människor som klappar händerna, busvisslar, skrattar och kommenterar filmen medan den håller på. :-)

Och så undrar jag lite stereotypt om inte Dirty Dancing är för kvinnor var Top Gun är för män? Kan det vara så kanske?

Det blev lite kyligt när solen sjönk bakom horisonten och när det väl var dags att traska hem var jag nog lite stel, men det var en trevlig kväll. Det är svårt att inte älska Seattle på sommaren...

Den där känslan

...som infinner sig när man har trampat på nästan oavbrutet i fyra timmar, solen har stekt i över 30C, det har gåtts upp ca 350 höjdmeter och sedan ner nästan 1000(!) höjdmeter, det har svettats så skjortryggen ser ut som man badat, och man sedan tar av sig varenda tråd från kroppen och doppar sig i en bäck vars källa är en glaciär.

Den känslan.

Fast sedan skulle jag ju upp ungefär 500 höjdmeter igen, så när jag väl nådde bilen ville jag väldigt gärna göra om det där doppet.

Men nu går jag ju dagens händelser i förväg. Det började ju med att klockan ringde...vid 05.

Kaffe fixades, termos fylldes och en halv mugg dracks medan jag vaknade till ordentligt. Vid halv sex var det bara att slå ihop tekniken och plocka upp väskan - mot äventyret!

Bilresan gick lite fortare än vad jag mindes den, det kan ju ha berott på att det var exakt NOLL trafik på hela vägen dit förstås. Jag mötte hela tre bilar efter att jag kommit in i Mt Rainier National Park, och då har man si så där fem mil kvar till slutdestinationen.

Jag stannade till en bit innan den stora parkeringsplatsen och tog en andra frukost - fralla och den där termosen med kaffe. Det är svårslagen frukostutsikt där.

Nog för att jag ser Mt Rainier från mitt vardagsrumsfönster, men om jag vrider mig åt vänster så ser jag inte det här där hemma:

Som sagt, svårslagen frukostutsikt.

Efter att ha tömt halva termosen (den är rätt liten, så en kopp kaffe alltså) bestämde jag mig för att det nog var bra med kaffe trots allt. Redan där vid halv åtta började värmen visa sig så jag gissade på att jag nog ville ha så mycket vätska som möjligt kvar i kroppen under dagen.

In i bilen och så sista kilometrarna till parkeringen. På med ryggsäcken och så iväg ut på lederna.  ...som jag naturligtvis inte riktigt kom ihåg från minnet så jag gick lite fel och fick snurra mig tillbaka. Ehm. Jaja, det blev ju bara en extra kilometer och vad är väl det i det stora hela?

När jag väl kommit rätt så insåg jag att det kanske skulle bli en lite knöligare hike upp till "The Burroughs" än förra gången. Det här mötte mig:

Plötslig snö mitt i vägen ja. Det här var inte det enda snöhindret i min väg på promenaden. Det ligger kvar mycket snö länge i år alltså. Undrar om det ens hinner töa bort innan det är dags för ny snö?

Nåja, jag hade ju vandringsstavar med mig så det var bara att forcera snön minsann!

Jag tror att jag nämnt ett par gånger att jag varit lite besviken på bristen på djurliv under mina hiker på Mt Rainier. Att det största jag får se är ekorrar. Well. Den här gången var det iaf en något större "råtta" som hälsade på mig.

Eh. Svår att se kanske. Mitt i bilden. På stenen precis nedanför buskarna.
Vad är det för sork? Den var lite väl sällskaplig för min smak, så snart jag stod still började den krypa närmre mig. Så jag tackade för mig och promenerade vidare.

Och där fick jag se ytterligare lite större djur.

Fast med min stackars 5x-zoom så ser man ju knappt att det är något där. Men om man tittar noga så ser man att en del av "stenbumlingarna" har päls. Bergsgetter! Det kryllade av dem där nere, säkert 20-30 stycken. Men som sagt, lite långt bort.

Så tog jag mig då upp på den andra "Burroughs"-toppen. Ungefär 2300m över havet. Inte en människa i närheten. Bara jag och toppen på berget.

Tyvärr hittade jag ingen bra sten att ställa kameran på så man fick med Mt Rainier i bakgrunden. Nåja, sådan är livet som solitärfotograf. ;-)

Efter att ha suttit där uppe och dinglat med benen lite och druckit vatten en stund så traskade jag vidare. Den här biten av hiken var TUNG...

Nedför. Tusen höjdmeter nästan. De första 500 på ungefär 3.5km. Det blir rätt brant ibland... Men vyerna är ju värda det.

Lite vattenfall att svalka sig vid ibland. Det var skönt att sätta sig på huk och skopa upp rejält med vatten över skalpen kan jag säga. Termometern visade på 32C där på vägen ned. Ouff!

Och där nere vid botten hittade jag en plats att bygga lite lunch på. Aningens spartanskt kanske.

Men som tur är har man ju huvudet på skaft och ser till att ta med sig lite extra kryddor.

Salt, ingefära och lite chilisås - allt man behöver för att få lite mer smak på tillvaron.

Även om maten kanske inte var den lyxigaste här i världen så var ju utsikten desto bättre.

Och där en bit bort syns bäcken jag nämnde i början.

Jag traskade tillbaka lite längs bäcken efter att jag ätit och tog ett dopp vid en vindlande del där ingen annan var eller såg mig. Tror jag i alla fall. :-)

Så var det bara att traska upp till parkeringen igen då. Uj uj uj. 500m rakt upp! Det kändes så i alla fall. Stånk och stön och svettigt. Men även här fanns ett par vattenfall att stanna och svalka sig vid.

Jag satt i bagageluckan på bilen en stund när jag kommit upp och varvade ner med lite KALLT vatten. Det som fanns i ryggsäcken var ljummet redan vid tiotiden. :-)

Bilresan hem fick gå via omvägar då GPSen tyckte att det var trafikstockning i Auburn. Ah well. Att ta omvägen tog nog lika lång tid som om jag åkt genom trafikstockningen iofs, men jag slapp ju sitta still...

Benen är nu trötta, men huvudet mår bra. Zen. Underbart.