Händer ju inget!

Det är långt mellan postningarna här nu.
Det beror på att det liksom inte händer något här, eller i alla fall inget som känns värt att skriva om.
Det är som om livet är satt på tomgång.

Jobba, träna, äta, sova, jobba, träna, äta, sova, jobba, träna, äta, sova...

...och så regnar det så mycket att man liksom inte tar sig för något utomhus heller och det finns bara så många saker att göra i lägenheten som man kan hitta på något att skriva om...

Men det är ju snart jul och sådant. Dags för en resa till Sverige då, och så tänkte jag att jag kunde förekomma min mor och skriva en önskelista redan innan hon frågar om en. :-)

OK, OK. I ärlighetens namn har vi inte hållit på med önskelistor på många år nu och inte julklappar heller för den delen, men jag tänkte frångå den nya traditionen och presentera en liten önskelista här i alla fall. Den är inte så lång, så det går säkert att ordna någon av punkterna i alla fall?

• Grevéost. Eller. Ptja. Vilken hårdost som helst som INTE ÄR CHEDDAR och som faktiskt smakar något.
• Glögg. Riktig glögg. Inte glühwine (som min stavningskontroll vill rätta till "geschwint" av någon outgrundlig anledning) utan traditionell svensk glögg med russin och mandel i.
• Mörkt bröd som man får tugga för att kunna svälja. Inte bara "toast" som är brun...
• Naturell yoghurt som INTE har en massa socker i sig. Med müssli som inte heller har en massa socker i sig.

Jag är inte så svårflirtad i år känner jag...

Jo, jag kom på en sak som faktiskt hänt här hemma. Postade om det på fejjan så jag glömde bort att posta om det här också.
Jag fick tummen ur för någon helg sedan och skaffade ett cykelställ för inomhusbruk. Så nu har cykeln flyttat ut från vardagsrummet och matplatsen och bor nu i den lilla alkoven tillsammans med datorplatsen.

Syndaflod?

Senaste veckan har det regnat som om världens undergång vore nära, och det ser inte ut att avta än på ett tag...

Igår (torsdag) var här Thanksgiving. Det är en större helgdag än jul. När jag promenerade över till en polare igår var det tomt på stan. Det var som att promenera i en spökstad. Jag har aldrig sett Seattle så öde. Alla var hemma/bortresta för att fira med familjen. Jag skämtade lite om att det bara var jag och uteliggarna som vågade oss ut på stan igår, det var inte långt ifrån sanningen.

Det blev ingen kalkon för vår del dock, det blev fasan istället. Mums. Det var många många år sedan jag åt den fågeln senast.

Annars har mina extra lediga dagar (torsdag+fredag) mest ägnats åt att läsa bok och spela lite TV-spel som jag ju annars aldrig riktigt tar mig tid till (spelandet alltså, böcker tar jag mig alltid tid till). Det är inte svårt att stanna kvar i soffan direkt när det är sådant ruskväder ute... Så nu skall jag fortsätta den övningen - te, täcke, bok i höstmörkret medan regnet smattrar mot fönsterna.

Naturkatastrof?

Jag beställde ett spel och en bok i går och redan samma dag fick jag info om att paketet var på väg.

Men se i morse började saker se konstiga ut.. Det här dök upp i loggen hos fraktfirman:
07:59am - Seattle WA US - Delay in delivery due to weather or natural disaster

Eh? Försening på grund av väder eller naturkatastrof.
OK, det var lite dimmigt tidigt i morse, men inte så dimmigt att det borde påverkat ens en halvblind chaufför att lyckas ta sig fram med bilen. Och naturkatastrofer såg jag inget om i nyheterna under dagen heller.

Sedan säger loggen så här:
08:44am - Seattle WA US - Arrival Scan
09:35am - Seattle WA US - Departure Scan
09:50am - Seattle WA US - Arrival Scan

Dvs paketet ankom i alla fall Seattle trots "naturkatastrofen", sedan skickades det ut för leverans men åkte direkt tillbaka till centralen igen? Va? Vad håller de på med? Så nu undrar jag allt var mitt paket egentligen är. Om det inte dyker upp i morgon bitti så blir jag nog lite putt.

Ah well. Jag har en annan bok att sysselsätta mig med en stund till så det är nog lugnt, fast jag vet inte om den räcker hela söndagen också...

Tidsresenär

Vid 17-tiden ikväll sätter jag mig på ett flyg. Flygresan tar ungefär 10 timmar. Jag kommer fram klockan 10 på morgonen...idag.

Att hoppa över datumlinjen gör lite skoj saker med klockan... Jag får alltså ett drygt 40 timmar långt dygn. Tänk så mycket man skulle kunna få gjort...eller inte.

Tokyo by foot

Idag lämnade jag allt utom telefonen och guide-boken på hotellrummet och promenerade runt mest bara för att promenera och titta.

Inga måsten, inga check-listor.

Först tog jag en tur ut till Akihabara och gick runt bland elektronik-butikerna, spelade lite gamla 8-bitars spel på ett retro-gaming hak, botaniserade lite bland gamla spel och elektronik från 30-40-talet. Det finns verkligen allt i Akihabara.

Sedan tog jag mig ned till Harajuku för lite lunch på mitt favvo kaiten sushi ställe. Promenerade sedan runt lite i området och styrde stegen mot Shibuya, det är inte så långt mellan dem. Kikade runt i lite butiker och tog en kaffe. Promenerade vidare ned till Ebisu där jag inte varit så mycket, irrade runt på lite bakgator och insåg plötsligt att jag var i Meguro...

Raka vägen mellan Harajuku och Meguro är det bara 5km, men med alla smågator och virrvarrande så vet jag inte hur långt jag egentligen gick. Skönt var det att röra lite på sig i alla fall. Sedan styrde jag stegen mot en tågstation och tog Yamanote-line tillbaka till Shinjuku. Tränade lite på hotellrummet och har spenderat en stund med en bok. Snart är det dags att gå ut och leta reda på någon kvällsmat och efter det skall vi försöka lyckas med att besöka en av de där cocktail-barerna vi försökte oss på att besöka i lördags men misslyckades med (well, vi besökte dem alla, de vara bara inte öppna...). Idag är det i alla fall ingen helgdag så det borde gå bättre.

EN bild lägger jag dock upp idag. Den här lappen får mig att le varje gång den dyker upp på hotellrummet. Den sammanfattar på något sätt Japan:

Är den inte underbar så säg...

Kejsarens nya kläder

Idag klev jag upp precis lika tidigt som igår, fast jag missade träningen för jag skrev blog...

Efter att ha testat på en japansk frukost (det gör jag nog inte igen, jag har lite svårt för att äta en hel lunch klockan halv åtta på morgonen...) och packat ihop det lilla jag hade packat upp ur väskan så checkade jag ut (men lämnade väskan på ryokan) och gav mig av till det före detta kejserliga palatset. Japp, ni läste rätt - före detta. Kejsaren bor ju numera i Tokyo, så palatset här står oanvänt, det används inte ens när han är på besök i Kyoto.

Anyways. Det var "guidad tur" som gällde här, man fick inte spankulera runt på egen hand. Så, tillsammans med ~30 andra turister slussades jag under en timmes tid genom trädgården runt palatset. Jag avskyr verkligen sådana här slussade upplevelser. Det sabbar min rytm och det är alltid bara en massa folk i vägen för att få bra bilder eller kunna njuta av en utsikt ohindrat en stund. Men, men, vad gör man inte för att få se saker...

Här är lite bilder från rundturen.

Ankomstplatsen. Till höger en bit fram var väntrummet där man fick sitta och vänta på att rundturen skulle börja. Medan man väntade kördes en info-rulle på TVn om palatsets historia.

Som sagt. Folk överallt! Problemet med guide-turer så här är att alla hålls samlade i grupp så det blir aldrig några naturliga "luckor" i flödet av människor.

En av portarna från "insidan". Snyggare än utsidan tycker jag. Fast det är klart, insidan var ju den som kejsaren var tvungen att se hela dagarna, så det är klart att den skulle vara lite finare.

Stora ytor. Vår guide talade om att det inte var sådana ytor från början. Det var många fler hus på området tidigare. En del monterades ned runt andra världskriget för att minska risken för att bränder skulle sprida sig vid bombningar, andra har monterats ned och skänkts till tempel när kejsaren flyttade till Tokyo.

Vår man i trenchcoat. Killen gick efter oss och såg till att ingen blev kvar eller gick åt fel håll. Örsnäckan i örat gjorde "secret service"-looken komplett.

Naturligtvis fanns det ju en japansk landskapsträdgård innanför staketet till palatset, det är ju trots allt Japan. Fast jag får säga att jag blev lite besviken. Visst den var ju fin, men långt ifrån så majestätisk som jag trott den skulle vara med tanke på var den befinner sig...

Och där var rundturen slut och vi schasades ut från området. ;-)

Efter rundturen tog jag en promenad genom Kyoto via ett fik för lite kaffe och sedan tillbaka till ryokan för att hämta väskan och ta mig till stationen. Bugade adjö massor med gånger på vägen ut till taxin, i taxin, medan taxin åkte iväg. Man kan inte låta bli att le.

Nu är jag tillbaka i Tokyo, har checkat in på mitt nya hotell (som jag lyckats med att få en rumsuppgradering på - räkmacka var det ja...) och funderar lite på vad jag kan tänkas vilja ha till middag idag. Inte sushi, för det hade jag till lunch. Kanske dags för ett besök i "yakitori-alley" för lite juste grillad kyckling och ruskigt billig (men ganska vattnig) öl, det har jag ju inte ätit någon än den här vändan...

Födelsedag

Eller "What happens in Gion, stays in Gion". Men mer om det senare.
Vi tar väl dagen i kronologisk ordning... Och jag varnar redan nu för att detta blir ett extremt långt inlägg.

Uppe med tuppen, eller i alla fall långt innan frukosten var redo att serveras. 06:00 hade jag vänt och vridit på mig länge nog tyckte jag och klev upp. Då frukosten inte serveras förrän tidigast 07:30 så hade jag ju en stund att göra annat på. Vad passar då bättre än att träna lite? Bara lite armhävningar, situps och sådant som går att göra i ett rum utan utrustning. Skön start på dagen i alla fall. Jag var färdigtränad och färdigduschad lagom tills min frukost.

Efter frukost styrde jag stegen nordost från ryokan mot lite tempel.

Tanken var att hinna med så väl "silver"- som "guld"-paviljongerna. Det blev inte så. Insåg redan innan jag kommit till silver-paviljongen (i Ginkakuji templet) att jag inte skulle hinna tvärs över stan till guld-paviljongen idag. Anledningen var att jag hade annat på schemat redan vid 15-tiden, mer om det senare. Anyway. Jag traskade i alla fall österut och tog mig en spankeluring längs "The Philosopher's Path", som antagligen är mycket vacker på våren när körsbärsträden blommar.

Hittade ett par tempel på vägen, varav de flesta var stängda för allmänheten. Äschdå.

Fast ett par var öppna i alla fall. Honen-in var ett av dem. Man fick inte ta så mycket bilder där, men ett par ställen var OK. Innan man kommit in, och så länge man inte fotograferade in i byggnaderna. Det senare gjorde att det blev i princip omöjligt att fotografera när man väl traskat in genom grinden... Det var väl ingen "wow"-plats direkt i alla fall, så det gjorde inte så mycket att kameran fick vara avstängd.

Ginkakuji däremot. Oh. My. God. VACKERT! Jag förstår varför det är med på världsarvslistan... Liten miss dock, eftersom jag såsade runt på lite andra tempel först så kom jag senare till Ginkakuji än tänkt. Mitt i ett par busslaster med skolklasser! Trängsel är bara förnamnet. Och fnitter. Oh my vad med fnitter. Minst hälften av busslasterna var tonårsflickor. Och vad de fnittrade. Och vad de ville ta kort. Med mig... Ah well, nu finns jag på några tusen mobilfoton med japanska tonårsflickor alltså. Jag vet inte om det är en bra sak... Skoj hade de i alla fall, och nej jag var inte den enda västerlänning de ville ha kort på/med, och jag får väl erkänna att jag skrattade en del åt den något absurda situationen också.

Jag fick många bra bilder från trädgården i alla fall. Attans vad vackert där var. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Efter att ha promenerat runt där en stund och bara njutit av vyn och det vackra vädret (solen gassade ordentligt nu) så började jag promenera tillbaka, via lite omvägar och via Heian-jingu. Templet i sig är inte så mycket att se, mer än att det är sanslöst stort. Men de hade en rejält stor trädgård runtomkring templet. Mycket av den var slutblommad, så det var lite kalt, men delar av den var riktigt vacker.
Note to self - jag måste besöka Kyoto på våren någon gång...

Efter att ha "templat" loss så där så promenerade jag tillbaka till min ryokan för en lite sen snabblunch (köpt på vägen) och ombyte. Dags för eftermiddagens (och kvällens) upplevelse.

Oj, oj, oj. Var börjar jag?

I tisdags kväll mellan alla serveringar av rätter så pratade vi (min "room attendant" och jag) en del och jag nämnde att jag fyllde år och att det var en av anledningarna till att jag var i Kyoto. Hon frågade då om jag var intresserad av uppleva något speciellt på min födelsedag - att se en traditionell dansföreställning framförd av geishor. Well, det finns väl bara ett svar på den frågan? YES! Hon sa då att hon skulle ordna biljetter till onsdagen och se till att jag kom rätt.

Så. Vid strax innan tre på eftermiddagen knackade det på dörren och min "room attendant" hämtade upp mig för att guida mig. Hon sa direkt att jag kunde lämna kameran på rummet, för det var inte ok med foton dit vi skulle. Så. Tyvärr, inga bilder, bara text...

Väl framme i Gion, där teatern ligger, gick vi inte direkt till teatern utan traskade iväg på några sidogator till ett te-hus. Surprise! (Eller "Sulplise!" som det heter här borta antar jag *ler*) Jag fick uppleva en teceremoni med en Geiko (geisha) och en Maiko (student, ännu inte färdig geisha). Wow! Jag vet inte hur jag skall beskriva det här mer än "wow". Inte en snabbspolad turist-anpassad ceremoni, utan en riktig. Jag satt som i trans och iakttog alla små rörelser och ritualer och insöp hela upplevelsen. Jag försökte så gott jag kunde säga (rätt sorts) tack på japanska och buga vid rätt tillfällen (min guide teater-viskade rätt fraser och förklarade på engelska när jag skulle göra vad, så jag hade hjälp). Och jag får erkänna att jag antagligen inte hade kunnat lägga ihop två plus två om någon bett mig, jag var alldeles för "star struck" av att ens bara vara i samma rum som en riktig geisha! Och att dessutom vara "center of attention". Well. Tunghäfta är bara förnamnet...

Efter denna fantastiska ceremoni promenerade vi (min guide och jag) över till teatern som låg i närheten för att se "The 55th Gion Odori - Zan Tawamururu Yukyo no Kusawai". Fear not, jag förstod inte heller hur det där skulle uttalas eller vad det betydde. Så. översatt - "Traditional games in a teahouse".

Gion Odori, även kallad "Maple dance" ("lönn-dansen") är en årlig dansuppvisning med Geiko och Maiko från Gion Higashi. Årets uppsättning hade en handling som centrerade kring (dryckes)lekar i värdshus. Jag vet inte hur jag skall beskriva den här upplevelsen heller. Allt var på japanska, men jag hade fått en kort sammanfattning på engelska av min guide av varje scen (5st) innan det var dags för själva showen. Och tro det eller ej, men det räckte! Danserna var helt fantastiska! Det gick att följa med i handlingen och förstå vem som var vem, vad som var vad, flödet, alltihopa bara genom att ha fått en kort sammanfattning på ett par meningar för varje scen. Totalt varade föreställningen i en dryg timme. Vilken upplevelse det var. Jag satt som trollbunden hela föreställningen. Vackert.

Jag tror jag log hela vägen tillbaka till ryokan, och genom hela middagen, och resten av natten också. Teceremonin kommer jag leva länge på. Att få ta del av detta med personer som skulle kunna vara nedstigna ur en samuraj-roman eller en film från min barndom. Det är som att ha hittat garderoben till Narnia för en stund. Den här dagen trillar definitivt in bland topp tio i mitt liv.

Idag är det återtåg till Tokyo, men först en japansk frukost (måste ju testa) och sedan besök i den kejserliga trädgården.