Ibland gör man saker man aldrig gjort tidigare

Idag sprang jag mitt livs första maraton. Jag har alltid sagt att ett maraton skall jag aldrig springa, för vem vill hålla på och springa i en halv arbetsdag? :) Tur att det är ok att ändra sig och ha nya åsikter under livets gång.

Jag tänkte att det där med ett maraton är seriöst, så det är nog bäst att jag ber om hjälp för att ta mig an det. Turligt nog är en av tränarna på mitt CrossFit-gym en långdistanslöpare med flera Iron Man i sitt bagage och med fånigt många maraton avklarade under sitt liv. Så jag frågade om han hade några tips på bra websiter att titta på för att få tips på träningspass.

Det visade sig dock att han inte alls svarade med att skicka över en lista med websiter, utan istället skickade han över en PDF med ett personligt träningsschema baserat på min dåvarande kondition och styrka. Hoppla!

Jag följde det nästan till punkt och pricka över de tre månaderna. Startade ett par dagar sent, och hade bara en vilodag per vecka (för jag tränar ju med Janelle två gånger i veckan, så det fanns inte utrymme för två vilodagar helt enkelt :) ), missade en enda dag på grund av otroligt jobbig huvudvärk. En enda dag på tre månader. Det ni...

Så. När jag igår kryssade av sista dagen (en liten två mile jogg för att sträcka på benen) på schemat kändes det himla bra. Både mentalt och fysiskt kände jag att jag var redo.

Fram med alla kläder och prylar, fixa i ordning frukosten så den bara var att hälla i sig, packa väskan, och så i säng. Sov förvånansvärt bra för att vara "kvällen innan något stort". Vaknade och kände mig utvilad, drog på mig träningskläderna, tog ryggsäcken och gav mig av mot starten.

Vis av erfarenhet försökte jag inte ens få tag på en taxi, i stället hyrde jag en cykel och cyklade ner till starten. 10min uppvärmning i kaaaaallt Seattle. Brrr. 1C på morgonen där.

På väg till väskinlämningen tittade jag ut över mål-linjen. Om knappa fem timmar skulle jag komma springade där på gräset om planen höll. "Fyra timmar eller snabbare" var målet.

Så var det dags för den vanliga dansen: Gå på toa. Värma upp. Gå på toa igen. Värma upp lite till. Gå på toa igen. :) Man vill ju inte behöva stanna strax efter start bara för att man blir pinkenödig liksom... Iväg till startlinjen!

Jag och si så där sju tusen andra löpare var nu redo att ge oss iväg. Somliga skulle göra en halvmara, andra hela maran. Så gick startskottet och iväg for vi.

Vad bra det kändes! Det gick som på räls. Allt kändes bra och jag höll ett tempo som kändes bra, ingen tung andning, bara gött flyt.

Och det visade sig att det inte bara kändes så, det var så också - för vid markeringen för halvmaran visade det sig att jag hade gjort den på 1 timme 47 minuter och 40 sekunder. Wow! Jag visste det inte då, men såg det efteråt. Det var en förbättring av mitt personbästa med tre minuter. Ett personbästa som jag satt under maraton-träningen och som i sig var en förbättring på tre minuter från mitt personbästa innan dess. Jag hade alltså förbättrat min halvmara-tid med ca 6 minuter genom min träning de här tre månaderna. Det är riktigt bra!

Men jag var ju inte färdig där... Det var bara att plöja på... Miles:en flöt under skorna. Men så vid mile 18 så började det "bränna" lite på utsidan av höger knä. Hm. Ok. Well. Kämpa på, "bara" åtta miles kvar nu!

Men se. Det bidde lite trassel därifrån. Vid mile 21 så var smärtan ett faktum, och inte hjälpte det att jag fått slut på energin heller (fast en del av det slutet var nog för att det gjorde ont, pannben är bra på mycket, men smärta är jobbigt)... Så vid mile 22 skickade jag sms till Janelle och sa att det nog kunde dröja ett tag innan jag passerade mållinjen och förklarade varför.

Hah! "Kämpa på!", "power walk när du behöver gå!", "jogga när du kan", "bara en 5km löprunda kvar nu", osv osv. Hejjaropen haglade in så jag trodde att min arm skulle få vibrationsskador av alla notiser på klockan. ;-)

Men ja, det hjälpte verkligen. Utan den där pushen hade jag nog gett upp och bara gått från mile 24. Men nu istället så joggade jag när jag kunde, och gick så snabbt jag kunde när jag kände att jag behövde gå.

Och när stadion syntes på upploppet så tog jag i från tårna och pressade ur det där lilla extra över mållinjen.

3 timmar, 55 minuter, och 28 sekunder!

Under fyra timmar! Trots att jag bitvis gick! Woooohoooo!

Min tränare är världens bästa! Så otroligt glad att hon var där och hejjade på och mötte mig vid mållinjen. Smilet är stort på mig där, men gudars vad trött jag var...

Den här medaljen fick jag minsann kämpa för.

Nu har jag gjort det där. Ett maraton i livsboken. Behöver inte göra det igen...i alla fall inte än på ett år eller två. ;-)

När ens hobby tar en till nya nivåer

Jag har ju senaste åren fokuserat om mig lite till att jobba mer på min "fitness" så jag kan traska upp på roligare berg. Well, nu har vi nått nästa nivå av den "galenskapen".

Jag har börjat träna för att ta mig an ett fullt maraton. Första december går det av stapeln, och fram till dess har jag fått ett träningsschema av en av coacherna på gymmet. Han är en grym långdistanslöpare och har hjälpt mig genom mina Spartans och känner mig väl. Så han satt ihop ett personligt träningsschema baserat på min nuvarande fitnessnivå och mitt mål med maratonloppet.

Mål ett är att ta mig runt utan att behöva gå någonstans.
Mål två är att göra det på ungefär fyra timmar.

Fokus på maraton började nu i veckan, och idag (söndag) var det dags för första ordentliga långdistansträningen. 14 miles. Det är drygt ett halvmaraton! Utan att få medlaj! Vojne, vjone... Vad har jag gett mig in på?

Efter 14miles med pulsläget mellan 70-80% var jag lite trött i benen. Men förvånansvärt pigg i kroppen ändå, och mycket energi kvar. Kanske kan det här funka? Knappa tre månader kvar, vi får se.

Jag var i alla fall inte lika trött som jag var i onsdags efter monsterträningspasset som var på schemat då:

Onsdag var "9/11" - 11:e september - så det var en "hero workout" för att minnas de som miste sina liv i terrorattacken 2001.
Träningspasset var:
Buy in - 2001meter rodd.
Fyra rundor av: 9 repklättringar, 11 "bear complex" (en bear complex är i följd: Power Clean, Front Squat, Push Press, Back Squat, Push Press)
Cash out - 2977meter rodd.

Joråsåatteh... Ibland undrar jag om jag är riktigt frisk. :) Men fysiskt är jag ju i form och kroppen säger att den mår bra av det här, så jag fortsätter väl ett tag till.

Spartaaaaa!

Uj uj uj vad trött kroppen var i måndags... Men vi tar väl det hela i den ordning det skedde.

Lördag morgon:
Upp i hyfsad tid, äta frukost, se till att all race-packning är på plats...och så tillbaka i sängen för en halvtimmes sömn till, ety jag sov inte så bra natten innan - det är väääääldigt varmt här på O'ahu, och även om ACn går så mycket det bara går (får inte vara igång när man inte är i huset) så är det så varmt att det är svårt att somna...

Efter den där lilla power-napen så stuvade vi alla in oss i bilen, både vi som skulle springa ler-hinder-lopp och de som skulle spendera dagen på stranden. Bilfärden till race-platsen tog oss kanske 40minuter, och vi anlände med gott om tid att hinna så väl checka in våra efter-race-kläder, strecha, värma upp, gå på toa en gång till, och sitta och titta på de andra som startade innan oss en stund också.

Glada i hågen masade vi oss dock till startområdet när det var vår tur - idag skulle det avklaras en Beast. Vårt lopp skulle vara 13miles (21km) enligt förhandsinformationen, och det är ju rätt rejält det. Men energin var på topp!

Så bar det iväg. Till en början gick det ju fint att jogga, men ganska snabbt kom uppförsbackarna och trots att klockan bara var nio på morgonen så rann svetten - luftfuktigheten är i en klass för sig!

Och med timmarna steg även värmen. Varje steg som skedde i skugga var en välsignelse! Men vi kämpade på. Hinder efter hinder, kilometer efter kilometer. Vi vadade genom bäckar - lervattniga bäckar så man inte såg var man satte fötterna - ibland upp till midjan djupt vatten. Vi tog oss genom djungel i leriga backar både upp och ned - enkelfil, det tog tid, alla gick långsamt, det var säkrast så.

Men oj så vackert det är på den här ön! Jag hade kameran med mig, Janelle likaså, men vi tog inte så mycket bilder trots allt. En del av hindren filmades, en del av ställena vi passerade stannades vid och togs lite bilder. Här är några av dem...

 

Det är en ö där många filmer spelats in, bland annat Jurrasic World och senaste King Kong (som bara heter "Kong"), det finns rekvisita från filmerna kvar ute på ön:

Och här är ett par av hindren där Janelle filmade mina eskapader:

Tyvärr verkar Blogger inte vilja ta emot mina filmer, så här är en länk till OneDrive istället om ni vill se dem: https://1drv.ms/u/s!AhI6y56THju8z_smzfRm23MKvgGQ2A?e=skvii1

Vid "mile marker 7" började det bli lite tungt i benen, men leendet satt fortfarande på läpparna...om än kanske lite mer ansträngt än vid start. ;-)

Men var det inte lite tidigt för trötta ben tänkte jag, och kollade min GPS-klocka - som sa att vi nu tagit oss 8.5miles. Whaaaaat!? Ok, det förklarade ju tröttheten i alla fall. Men seriöst, var de off eller var min klocka off? Vem vet, inte jag just då i alla fall. Så det var bara att bita ihop och masa sig vidare...

När vi väl såg målgången så var det med rejääääält trötta steg som vi drog oss fram. All energi var i stort sett slut för Janelle, vi gick ganska många av de sista milesen. För min del var det rätt tungt också, armarna orkade inte göra mycket vid det laget, benen värkte lite, men om det "bara" hade varit löpning på schemat så hade det gått att köra på ett tag till för min del...

Men i mål kom vi! Jag med 120 burpees i bagaget (det var alltså fyra hinder som jag inte klarade) och Janelle med 30 (hon missade alltså bara ett), och det var rätt skönt att få en medalj hängd om halsen och att dra i sig en halvliter energidryck och en banan. Men trots att vi slitet och släpat i nästan sju (7) timmar(!) så var det med ett leende vi lämnade målområdet:

Jäklar i min lilla låda vilket race det där var! Det visade sig att totalt blev det dryga 15miles(!), dvs runt 24km. De där extra tre kilometrarna mot vad kartan över racet sa att det skulle vara kändes verkligen i kroppen...

Här har någon annan gjort en liten film som visar hur vi sprang, den där bergskammen var inte att leka med!

Kan väl säga att kvällen inte innehöll så många aktiviteter efter det där. Dusch, tvätt, och mat, och sedan i säng i hyfsat tid så vi skulle komma upp dagen efter. För det var ju inte bara ett race vi skulle göra...

Söndag morgon:
Upp vid ungefär samma tid som på lördagen, 15-20min senare för nu visste vi ju hur lång tid allt skulle ta. Så iväg till samma startområde, men den här morgonen fick Josh köra för mina ben var inte helt lyckliga över att behöva arbeta så tidigt på morgonen - ville ju inte riskera kramp i gasfoten liksom...

Den här gången hängde syrran och Josh med oss in på startområdet och vinkade iväg oss.

Janelle och jag hade bestämt oss för att Super racet skulle vi göra i våra egna tempo, och den som kom först i mål skulle sedan vänta vid målområdet och möta upp. Jag är en bättre löpare än Janelle, så ganska snart var jag "för mig själv" (nåja, det var ju ett par hundra andra som startat innan oss också...) och tragglade mig genom ungefär samma bana som för Beasten dagen innan - dock utan djungel-stråket, så inte lika lerigt, och inte lika jäkliga backar - men ungefär samma hinder.

Här gick det mer undan för mig alltså, och banans sträckning var hyfsat i synk med vad de sagt att den skulle vara - det blev 9.3miles (knappa 15km), och kartan hade sagt att det skulle vara 9 blankt. När jag väl gick i mål så hade jag 120 burpees i bagaget (åter igen fyra hinder som missats, tre av dem var samma som jag missade i Beasten, men det fjärde var ett jag klarade i Beasten - det var dock alldeles för lerigt den här gången så jag gled av och fick göra mina 30 burpees där) och det tog mig drygt 2h 33m - en helt ok tid! Sjunde plats i min åldersgrupp (av 77 som slutförde det), så det får man ju vara nöjd med.

Madan jag väntade på Janelle hann jag få i mig både banan, en extra enegi-bar, och två energidrycker. Det kändes att kroppen fått utstå mycket nu. Och när vi väl synkat upp efter hennes målgång så bar det av direkt till lunch-intag!

Vi väntade på att min syster skulle ansluta för sista loppet, det tog lite extra tid för henne att komma då de fått åka tillbaka till Honolulu för att hämta hennes skor som glömts innanför dörren på morgonen. Oups... Nåja, ingen panik, vi hade gott om tid till start.

I med maten, i med mer vätska, av med skorna, och så inta viloposition:

Jag somnade inte, men jag ville väldigt gärna göra det. Största anledningen till att jag inte somnade var nog värmen. Uff så varmt det var!

Efter att syrran meddelat att de var tillbaka (nu med skor!) så mötte vi upp vid registreringen och fick oss alla nya startlappar för det sista racet - Sprint!

Klockan två på söndagseftermiddagen:
Dags för start. Mitt i gassande sol! Ouff! 32C som lägst längst banan. Tur att det "bara" var 3.5miles (5.6km) som skulle avklaras nu.

Det gick segt redan från start, vi joggade lite ibland men det blev mycket gå. Suuuuuperimpad av min fantastiska syster som gjorde försök på alla hinder, och som klarade de flesta, somliga med lite assistans från oss medlöpare men det är OK när det är Spartan-race - man hjälper varandra på vägen!

I mål kom vi, det tog oss ungefär två timmar. Vi var alla nöjda med prestationen:

Summering: Jag var ute och "sprang" i nästan elva och en halv (11,5) timmar utspritt på två dagar, jag avverkade strax under 28miles (45km) genom lera, vatten och bölajnde landskap, och tog mig över/under/genom 86(!) hinder.

Wow vilken upplevelse! Vilken helg!
Här är den officiella ban-kartan med profiler och alla hinder listade. De är dock inte helt korrekta...

Där det står "7' super wall" var det en "10' super wall", dvs en ungefär 240cm hög vägg istället för 210cm - det är en rejäl skillnad kan jag meddela...

Anyway. Efter den där prestationen var det utan dåligt samvete som man kunde ta sig den här middagen:

Aldrig i mitt liv har pizza och öl smakat så gott. :)

Hawaii - en paradisö dit man åker för att vila upp sig. Right? ;-)

Sorry, det blir ingen lång reseskildring här

Jag är ledsen, men det går inte. Jag kan inte skriva ihop en bra summering av min Nepal-vistelse. Jag har försökt i flera månaders tid, men det känns inte rätt hur jag än vrider och vänder på det.

Så, vill ni ha berättelsen får det bli när vi ses. Här är dock ett par bilder, och lite text till var och en av dem.

Vår första vy av Mount Everest!

Teamet samlat - vår guide får vila sina ben en stund. ;-)

Det är svårt att få i sig nog med kalorier på hög höjd, så varför inte pröva en firterad snickers?

Tro det eller ej, men i Namche fanns det en irländsk pub som serverade Guinness! Världens högst belägna irländska pub. Check på den!

Gott om vyer på vägen var det...

Feast your eyes - det är inte ofta jag hikear i shorts, men här blev det helt enkelt för varmt till och med för mig. Jag fick dock straffet att jag blev bränd på vaderna, trots ordentligt med solskydd. Se, det är inte bra med shorts!

Även om rummen i lodgerna på vägen var spartanska, så slår de där sängarna liggunderlag på steneig mark any day!

Som sagt... Vyer...

Före avfärd till base camp fick vi oss en välsignelse så att berget inte skulle vara ondskefullt mot oss. Mumbojumbo, men man tar ju seden dit man kommer. Aooouuuummmm...

Strike a pose!

Så kom vi fram till vårt Lobuche base camp. Ser inte mycket ut för världen, men vi gjorde det så hemtrevligt vi kunde.

Mitt hem för ungefär en vecka av strapatsen. Ordentligt med utrymme att sprida saker på, men jag försökte så gott det gick att hålla mig i väskorna - man vill inte behöva snubbla över allt på natten när man måste ut och kissa...

"Vår" topp. Wow. Den där skulle vi alltså upp på?

Det var inte bara sol och vindstilla. Över natten täcktes vi av snö. Och ja, min vana trogen så var jag tvungen att gå ut och kissa mitt i natten när det stormade och snöade som mest... Det var knappt att jag hittade tillbaka till tältet...

Bevis! Jag var i Everest Base Camp!

Trångt om bra platser för tält, så mitt stod preciiiiis på kanten, om man inte kom ihåg vilken sidan man skulle gå ut på så kunde det gått illa...

Liten vy ut över delar av Everest Base Camp.

Natt i Everest Base Camp...

Khumbu Ice Falls! Magiskt! Det var som en helt annan värld. Vackert, men samtidigt respektingivande. Wow!

Vi väntade lääääänge på att de där molnen skulle skingra sig så vi kunde se toppen av världen. När det väl hände var det över på någon sekund och kameran hann inte fånga det - men hjärnn gjorde det, och det var en grymt häftig känsla som gick genom kroppen då.

High-camp på Lobuche, vårt hem ett par timmar över natten innan den riktiga klättringen på äventyret.

Upp på toppen kom vi! Tredje person upp var jag, bara en annan klättrare och en sherpa före mig. Jag höll med andra ord samma tempo som någon som skulle upp på Everest - en person som var i "the shape of his life" och nästan tjugo år yngre än jag. Lite stolt är jag allt över den prestationen. :)

Sedan skulle man ju ner igen... Gulp! Repet runt armen och off we go! Rakt ner, och fort gick det!

Klart det blev tårta när vi gjort något så otroligt!

Well. Det där var en kortis om det hela. När vi ses kan jag prata i timmar om upplevelsen och visa si så där tusen kort från olika vinklar av ungefär samma bergstoppar. Ni har nu varnats! ;-)

Pannben!

Förra helgen gjorde jag något jag inte riktigt hade tränat för att göra...
Min tränare skaffade sig en cykel i typ april, och anmälde sig och sin pojkvän till Seattle To Portland - ett cykellopp (inte en tävling!) som går mellan Seattle och Portland. Det är 333mil på cykel.

Josh (pojkvännen) tyckte att han nog inte riktigt hade lust med det trots allt, hans cykel var inte riktigt bra för lång landsvägs-cykling (sant, det är inte en "road bike"), och "man förlorar ju alla sina gainz av så mycket cardio!".

Så... Vem frågar Janelle då om de kan hoppa in och göra sällskap istället?
Well. Det finns en som har en cykel (road bike, perfekt för de här sakerna), som cyklat iaf halvlånga distanser tidigare, och som sällan säger nej till lite galenskap vad gäller "träning".

Japp. Det var jag det. Jag menar...hur svårt kan det vara? :-)

Sagt och gjort. Biljetten överfördes till mig och planerna sattes.
Målet var att ta det hela över två dagar. Det mesta av sträckan på dag ett, så att dag två blev lätt...are i alla fall. Träning inför loppet? Ptja. Well. Vi kom ju iväg på EN 90km cykling innan, och jag fick in ett par 40km rundor, men det är låååååångt ifrån vad man rekommenderas göra innan ett så här långt lopp

Anyways. Har man sagt ja får man stå för det. Så när det var en dryg vecka kvar så satte vi planerna. Efter att ha kollat kartan för loppet och sonderat sovmöjligheter längs vägen så bestämdes det att vi skulle ta oss ner till Kelso första dagen.

Från Seattle till Kelso är det ungefär 240km. Dvs nästan tre fjärdedelar av hela sträckan på dag ett!

Det är långt. Så lite drygt halvvägs mellan Seatle och Kelso kom vi överrens om att Josh skulle dyka upp med "support-bilen" och ha riktig mat med sig. Snacks i all ära, men det är rätt gött att kunna sitta ner en stund och äta något mer ordentligt än protein-bars och eneri-gel...


Planen satt! Allt i ordning! Bara att vänta på start!

04:50 på lördagmorgonen möttes vi upp utanför min lägenhet. Vi var nog båda lite nervösa inför vad vi tagit oss an, för ingen av oss hade sovit särskilt bra under natten. Men nu var det ju för sent att backa ur, visst? :)

Starten gick från UW, så vi fick ta oss med cykel dit först. Vad är väl ett par kilometer extra om man ändå skall ta sig över 300? Inget alls! Vid 05:20 tog vi ett kort vid start-linjen, och sedan bar det av.

Uj uj uj. Vilken resa...
Genom Seattle och ner till Kent (första officiella stoppet vid ungefär 35km) var det "gött mos". Benen kändes bra, sadeln var inte ond och elak, och vinden i ryggen. Nice. Det här kommer nog gå bra.

Fylla på vattenflaskan, sträcka på benen, äta en banan och en protein-bar, och så iväg igen

Nästa stopp i sikte var Puyallup, ytterligare 35km bort. Bara ett litet stopp för vattenpåfyllning och sträcka ut ben/rygg och låta rumpan vila ett parminuter.

För ja. Aj, aj, aj min rumpa!

Det började kännas nu. 70km in och redan lite öm i baken. Men det är ju bara att bita ihop och försöka att inte tänka på det. I övrigt kändes det ju bra, benen helt ok. Och vi had vädret på vår sida, så det var rätt skönt trots allt - runt 20C och molnigt, perfekt för cykling.

Vi kämpade oss vidare mot nästa delmål - 90km. Ett större stopp med lite musik spelande i bakgrunden och gratis frukt och snacks. Här hade solen också börjat titta fram då och då mellan molnen. Och även om rumpan nu börjat ha rejält med träsmak så var leendet fortfarande på läpparna.

Men här kan man ju inte sitta i solen och äta vindruvor hela dagen, så på't igen bara!
Nästa stopp - Yelm. Ytterligare ca 35km bort.

Här blev det ett lite längre stopp än planerat. Mest för att det var kö till bajjamajorna, men också för att vi helt enkelt började tappa lite av ångan nu. Som sagt, snacks i all ära, men lite riktigt mat skulle sitta fint snart... Och det var det som var vårt nästa stopp - Tenino, 144km från start. Upp på cykeln! Mot maten! Woohooo!

Och med nyfunnen energi trampade vi oss vidare. Men jag får erkänna att jag rätt ofta nu behövde resa mig i sadeln för att vila rumpan från det konstanta trycket och gnidandet. Det var med allt mer sammanbiten käke som kilometrarna avklarades.

Men oh vad gott det var att komma till Tenino! Av från cykeln! Av med skorna en stund! FRAM MED RIKTIG MAT!!!

Efter att ha ätit ordentligt, vilat benen lite, fyllt på snacks-väskan på cykeln och energidryck i vattenflaskorna, så var det ju bara att sätta sig på cykeln igen. "Bara" 100km kvar!

Men uj vad segt det började gå nu. Vid halvvägs stoppet (103miles, ca165km) så var jag inte längre öm i baken, jag hade helt tappat känseln istället. :-P Well, nästan, för visst var det ömt också, men smärtan var så konstant att nerverna antagligen gett upp och tyckte "nä, vi lyssnar inte på de där signalerna längre". Men vi var halvvägs till Portland!!!

Kort stopp, i med mer energi, påfyllning av vatten, iväg igen...


Vid 122miles-stoppet (196km) i Winlock tog vi dock en mycket längre paus än planerat. Satte oss i så mycket skugga vi kunde hitta, för nu gassade solen rätt bra, och drack typ en liter vatten i ett svep.

Och som texten säger - vi kom knappt dit. För här var det tungt. Varje kilometer kändes som ett slag i ansiktet. Det var pannben och endast pannben som fick mig att fortsätta. Envishet och "inte ge upp"-mentalitet.

Stoppen kom med kortare intervall den här biten av sträckan, tack och lov. För vid 130miles (210km) var jag redo att sälja cykeln och GÅ resten av loppet!

Och hade det inte varit för Janelles "can do"-attityd så hade jag nog gett upp här. Jag var så trött och hade så ont. "Varför gör man sådana här saker" var tanken som snurrade i huvudet. Men "only ten more miles" var mantrat mellan varje stopp här.

Så "10 miles later" stannade vi i Castle Rock. Och det här summerar hur jag kände mig då:

Det var varmt ute. Man kan sova under bar himmel, right? Varför ta sig de sista 16kilometrarna när det finns en alldeles utmärkt gräsmatta HÄR OCH NU?

Men nej, det var bara att ge sit upp på cykeln igen och pressa den sista biten. PANNBEN!

Vilken känsla! Framme vid hotellet! ÄNTLIGEN! Som min kropp ville vila nu!
Och Josh hade sett till att vi var incheckade och att det fanns rejält med mat på rummet! För ja, energin var låg nu. Mitt fitness-band sa att jag hade gjort av med i runda slängar 10000kcal under dagen. Och nej, det finns inte en chans att jag stoppat i mig ens en tredjedel av den mängden energi under dagen. Så ja, rätt hungrig nu.

Så gott jag sov den natten. Eller, jag tror jag sov gott i alla fall för jag slockande när huvudet träffade kudden och vaknade inte förrän larmet gick igång morgonen efter.

Och nu var det allt lite segt... Det bar emot att ta på sig cykelbyxor, för kroppen kände ju direkt vad som var på gång. Heh. Men, men, "only 10 more miles!, och idag var det ju "bara" 56miles (90km) på schemat.

I med frukost och ivääääääg!
Solen gassade på oss så snart den kommit upp, för vi gav oss iväg i arla morgonstund så att inte hela dagen skulle försvinna. Och trots våra bästa försök att smörja på solskydd vid varje stopp så blev det rätt brända bitar av kroppen på de delar som inte hade tyg över sig.

I början gick det bra den här dagen. Benen kom igång, rumpan klagade bara lite, och kraften gav fart.
Vid St Helens unnade jag mig en kaka. För nu jädrars tyckte jag minsann att jag var värd det. Bara 50km kvar!

Och den där kakan var nog det som gjorde att vi kom fram. ;-)
Kilometrarna betades av, sista stoppet var längs motorvägen och var mest bara sträcka på benen-stopp. I med lite mer vatten i flaska för sista 25kilometrarna!

"You are entering Portland" stod det en skylt, och det kändes ju fint, men då var det fortfarande 16km kvar! Argh! Tar det aldrig slut!

Sedan blev det "downtown" Portland, och trafikljusen avlöste varandra med rött, rött, rött. Många stopp. Och efter varje stopp kändes det jobbigare att komma igång igen. Men nu var det ju bara ett par kilometer kvar! SNART DÄR!!!

Och i mål kom vi!

Med ett leende på läpparna för nu var det över! ;-)
Vilken prestation det där var. Så mycket "jävlaranamma" för att ta sig genom vad som kändes som omöjligt halvvägs genom det. Jag tror varken Janelle eller jag hade klarat det här på egen hand, det faktum att någon annan fanns där och "pushade" och kom med tillrop då och då var det som gjorde att det gick.

Och sicken schnygg solbränna man fick:

Den var ju värd varenda sekund av öm bak. ;-)

Efter en snabb dusch och byte av kläder så tog vi oss till "The Cultured Caveman" för ett stort lass mat!

Mätt blev jag. Men plats för en till kaka fanns det. ;-)

Sedan hängde vi upp cyklarna på bilen och gav oss tillbaka till Seattle. Trötta och slitna, men nöjda med vad vi presterat. Vi sa båda två att vi nog lika gärna kunde ha dumpat cyklarna i Portland för vi ville nog aldrig mer sitta på dem.

...men så här en vecka senare så...well...ja, jag tror jag kommer göra det där igen. För trots att det var jobbigt, och bitvis riktigt mentalt påfrestande, så var det en fantastisk upplevelse. Folket längs loppet, stämningen vid stoppen, påhejjandet av cyklister som passerade, samtalen längs vägen, humorn för att ta sig genom smärtan, känslan när man väl rullar in i Portland och vet att man just klarat att ta sig över 300km på cykel, ... Fantastiskt.