Träning

Igår var det dags att ta ett test för att se om jag är i form nog för den där lilla bergsvandringen om en månad...

Testet i fråga var att traska upp till Camp Muir uppe på Mt Rainier, "base camp". Det är en 7km hike, varav lite drygt 3km är upp över glaciärer. Dvs det är promenera i snö i starkt uppförslut (1500m på de 7kilometrarna, varav 700m de sista 2 kilometrarna - ouff!).

"Om man kan traska upp till Camp Muir på tre timmar så är man i form nog att traska hela vägen" säger den lokala bondepraktikan. Så 3 timmar var vad jag satte siktet på.

Lämnade Seattle vid strax efter 06 på morgonen, stannade för en kaffe på vägen och var vid Paradise (där hiken börjar) vid strax innan 09. På med den tunga ryggsäcken (nästan 15kg!) och iväg!

Solsken men inte stekande. Det var bara runt 15C när jag satte igång och prognosen sa att det skulle vara runt nollan eller till och med någon minusgrad uppe vid base camp. Så ryggsäcken hade ordentligt med kläder i sig utöver allt vatten...

 Första biten av hiken är riktigt vacker. Men som ni kanske ser av bilden ovan så var det lite "rökigt" i horisonten. Vi har stora skogsbränder i delstaten som har varit igång länge nu. Igår var det så illa att till och med Seattle var täckt av ett tjockt lager rök. Jag höll tummarna för att det inte skulle bli rökigt över Mt Rainier i alla fall, vore ju trist att ha traskat upp till över 3000m höjd och inte kunna se något...

Men det började bra i alla fall - klar himmel och bra sikt. :-)

Jag passerade ett par guide-team på vägen upp. Ett från IMG (gruppen jag skall upp med) och ett från RMI (en annan guidefirma). Kanske borde jag ha insett att jag traskade på rätt fort när de försvann i backspegeln? Men mer om det senare...

En bit upp på berget, strax innan de väl-lagda hikinglederna tog slut och de öppna glaciärerna började, så fick jag syn på den här saken:

Om ni klickar på bilden så att den visas i stort format, och sedan tittar på den där vita fläcken i det gröna området... En bergsget. :)

Det där var väl inte direkt ett "close encounter" om man säger så, men alldeles precis i början av promenaden stod det ett rådjur precis intill stigen. Det bara stod där och mumsade på gräs/buske och tittade lite lojt på de förbipasserande människorna. Nej, jag tog inget kort för jag hade fullt upp med att sick-sacka mellan alla andra som stod där och tog närbilder av det orädda rådjuret...

Tillbaka till bergspromenaden då.
Efter att ha passerat upp på första snöfältet bestämde jag mig för att det nog var dags för min andra frukost. Det var ju ett par timmar sedan jag åt min yoghurt och drack mitt kaffe, och om man skall traska i snöig uppförsbacke behöver man nog lite mer energi än så att ta av. Så jag hittade en sten att sätta mig på och äta mina äggmackor.

 Det är sällan en macka och lite apelsinjuice smakar så gott som ute i naturen. Och inte skadar det att vyerna var fantastiska heller.

Efter att ha fyllt på energiförrådet var det även dags att ta på sig lite mer alpina detaljer.

"Snökedjor" för skorna, så man inte halkar så mycket. Visst, de stora killarna har ju naturligtvis rejälare kängor än så där och "spikar" under skorna för att ta sig fram på snö och is. Men nu hade jag inte det, så kedjor fick räcka. De hjälpte enormt mycket kan jag säga. Halkade knappt en endaste gång på vägen upp. Tack REI! :-)

 Det var ju även det där med sol då... Den tar rätt rejält så här högt upp och det är så mycket reflektion från snön att man vill ha "heltäckande" glasögon. Ser inte helt klok ut, men vad gör väl det när man har roligt...

Och sedan traskade jag, och traskade, och traskade, och traskade... Ibland var det inte helt lätt att se var andra hade gått, så man fick hitta sin egen väg över snön. Tur man kollar kartan innan så man har lite koll på vilket håll (jaja, annat än "upp" då naturligtvis) det är man skall åt.
Nej, jag stannade inte och tog några kort alls här. Det är mest bara vitt (eller brunt på vitt eftersom det är sent i säsongen och det är mycket sand från berget som forslats ned över snöfälten) och jag var fokuserad på att komma upp till min destination.

Så var den plötsligt inom synhåll:

Men gudars vad tung den där sista biten var! Jag fick stanna var och varannan meter för att hämta andan... Något som senare fick sin förklaring när jag tänkte efter lite...

Anyways. I MADE IT! 2 timmar och 45 minuter tog det för mig från det att jag slog på GPS:en till dess att jag stod på toppen av base camp. Det var inklusive den där andra frukosten som tog mig i runda slängar 15minuter. Oh my... Det gick visst snabbt!

Och ja. Det var nog lite för snabbt för att vara första gången på den höjden. Så snabbt att när jag väl satt och vilade och "kände efter" insåg att jag fått lite höjdsjuka.
Huvudvärk, lite tungt att andas medan jag gjorde tunga saker (som att pulsa i snö, dvs det där med att stanna varannan meter för att hämta andan), och absolut ingen som helst aptit. Och det var det där senare som var det som fick mig att inse att jag var lite höjdsjuk. För mentalt visste jag ju att jag just gjort något otroligt tungt och att jag borde vara vrålhungrig - men när jag tog upp min matlåda och tog en tugga av den kalla pizzan så vände det sig i magen... Det var ren viljestyrka som fick mig att äta. Tur man är envis. ;-)

Och så lite "nej det är inte så farligt" som kommentar på det där med höjdsjuka då. För nej, det är inte så farligt. Det handlar om att kroppen behöver anpassa sig. Tar man det lite lugnare och ger sig tid uppe på base camp så försvinner symptomen och man mår bra igen. Så det skall inte vara några problem att ta sig hela vägen upp. Men det är ju bra att veta att jag är lite känslig/otränad för höga höjder, så jag kan tala om det för guiderna och anpassa promenaden i slutet på september.

Uppe på Camp Muir var det förövrigt kallt. Och det blåste som bara den. Fick hitta lä och sätta mig där för att återhämta mig och äta min lunch. Det gjorde dock att utsikten kanske inte var den bästa:

Det där lite gråare partiet ungefär mitt i bilden är "disappointment cleaver". Det är den vägen man traskar upp från Camp Muir på väg mot toppen. Medan jag satt där och sakta åt mina pizza-bitar så var det en grupp som gav sig iväg. Jag antar att de inte var på väg till toppen, det var ju alldeles för sent på dagen för det, men däremot på väg till "upper base camp". IMG (den guide-grupp jag skall upp med) har ett andra läger ungefär 300m högre upp som man sover i kvällen innan själva topp-vandringen. Det gör att man får det lite lättare upp.

Efter att ha bytt kläder (jag var lite blöt av ansträngningen ja) och fått i mig maten så vände jag ner igen.

Att ta sig ned gick fortare än att ta sig upp. ;-)
Även utan att åka kana... Det är annars ett himla skoj sätt att ta sig ner om man är på glaciärer. Man sätter sig ned och vipps så har man avklarat ett par hundra meter.

Men jag lät bli. Anledningen var att det öppnat sig "klyftor" i isen tvärs över glaciären. Och man har lite svårt att se dem innan man är precis intill dem. Man vill inte hamna med svanskotan där om man säger så... Och det lite extra läskiga är ju förstås om man råkar ut för en klyfta som är stor nog att...ptja...verkligen trilla ned i.

De flesta jag såg på vägen upp var bara en tvärhand breda, så inte särskilt farliga förutom för att vricka foten eller slå i rumpan i då. Men minst en var ett par fotlängder bred och den packade snön som fungerade som "bro" över den kändes inte helt tillförlitlig i eftermiddagssolen...

Det är väl inte för inte som man ser varningsskyltar som den här på vägen upp:

Det är lätt att glömma att det är "vildmark" när det är vackert väder...

Men ner kom jag också som jag skulle. Hel, men kanske inte helt ren då jag ett par gånger halkade lite och druttade på ändan. När jag nådde besökscentret nere vid Paradise traskade jag raka vägen in till kafeterian och köpte mig en energidryck.

Benen skakade av ansträngningen att ta sig ned för backen. Upp är mindre jobbigt på sätt och vis, i alla fall för lårmusklerna.

Och när jag fått i mig elektrolyterna, ätit ett äpple och bytt skor (aaaaah! Såååå skönt att få av sig kängorna efter den där strapatsen) så kände jag att jag nog behövde vila en liten stund innan det var dags att köra hem.
Ned med vindrutorna, fälla sätet så långt det gick, sätta larmet på 45min senare och så stänga ögonen...

Jag gillar min bil - det var bekvämare säte att sova i än business class på SAS. ;-)

Hem kom jag, och med lite tur missade jag den värsta eftermiddags/kvälls-trafiken in till Seattle också.

Idag är benen lite stela, men inte fullt så illa som jag trodde att de skulle vara.
Note to self: Nästa gång det är dags för höghöjdspromenad - ta det lite lugnare...

Tappat

Så var de 21 dagarna över. Slut på färdigpackad mat, nu tillbaka till att hålla koll själv.

Så hur funkade det att "kasta pengar på problemet" på fint amerikanskt vis?

Well. Det funkade rätt bra får jag nog säga. Drygt fyra kilo trillade av på de här veckorna. Inte illa pinkat trots att ha missat ett par dagar och inte riktigt kunnat träna så mycket som jag tänkt. Nu skall jag se om jag kan ta bort nästan lika många till till månadsskiftet. Go, Gadget, go!

Bortom stadens hank och stör. tåga vi med glatt humör...

I lördags morse lastade jag inte lite camping- och hiking-prylar i bilen, svängde förbi två polare och fyllde på bilen ännu mer, sedan gav vi oss iväg till sydöstra utkanten av Rainier.

Dags för "car camping". Car camping är nästan vad det låter som. Det är inte riktigt så att man bor i bilen, men kan köra sin bil hela vägen fram till där man ställer upp tältet:

Det känns allt lite fånigt att backa in bilen på en plats där man sedan i stort sett kan lyfta saker från bakluckan till picknick-bordet utan att behöva resa sig upp från picknick-pallen. Men det är himla bekvämt. :-)

Efter att ha parkerat, slagit upp tältet och ätit lite lunch så tog vi en titt på termometern:

Bara 35C i skuggan!? Äh, då är det ju dags för en hike, eller hur!?

Så på med dagsutflyktsryggsäckarna (ja, det är ett ord) och så iväg. Vi promenerade sakta och höll oss så mycket i skuggan från träden som det bara gick. Ouff kokis!

Men vad gör väl lite värmeslag och behov att dricka örton liter vatten när man belönas med vackra, svalkande underbara vattenfall som detta?

Det var flera nivåer av vattenfall där men jag glömde helt bort att ta en massa bilder, jag var mycket mer fokuserad på att få av mig skorna och hoppa ned i det ISKALLA vattnet. Ja, verkligen iskallt. Bäcken i fråga har sin källa i glaciärvatten. Brrrrrrr. Men gu' va' gött det var i stekhettan.

Blev inte så lång hike, det var ju ändå inte hiking som var målet med utflykten. Målet var att inte vara i stan - att koppla av och bara vara. Inga telefoner som kunde nå en (ingen täckning alls nej), inga tablets/laptops med filmer eller dokument eller annat. Bara vara bortkopplad.

Men bara för att man är bortkopplad och befinner sig mitt ute i skogen behöver det ju inte betyda att man inte kan få lite lyx.

Halv tio på kvällen. Efter att ha grillat och ätit middag så fanns det minsann is att ha i drinken. :-) Det ni. Is ute i vildmarken. Ja, alltså, jag hade ju då slängt ned ungefär 12kg is i en kylväska för att garanterat hålla saker kalla under dagen då jag visste hur varmt det skulle bli. Men även jag var lite förvånad över hur väl isen höll sig i min budget-kylväska. Tack REI för den! :-)

Enda nackdelen med lägereld är att man luktar vedeld även efter att ha kommit hem och duschat. Nåja, jag får väl tvaga lite extra en gång till så kanske det ordnar sig. Eller så är det "all in my head" och det är ryggsäcken i hallen som luktar egentligen...

Dagen efter campandet vaknades det hyfsat tidigt (nåja, jag vaknade vid 05-snåret, polarna vid halv åtta) och naturligtvis måste man ha en stadig frukost när man är ute i naturen.

Så fram med camp-köken och igång med att: Koka kaffe, göra "scrambled eggs", fixa lite bacon, ordna rostade mackor (rosta över öppen låga, vi hade inte med oss en rost ut i naturen nej :-) ) och så naturligtvis pricken över i:

Pannkakor!
Det är fasen inte lätt att göra vettiga pannkakor på tunn titan-stekpanna. Allt bränner fast hur man än gör. Det blev väl snarare friterade pannkakor i slutänden, men vi var nöjda ändå - det smakade ju vettigt i alla fall.

Ah. Just ja, ni ser nog att det står "Gevalia" där nere i högra hörnet. Ja. Det är Gevalia kaffe vi har med oss ut i skogen. Det var samma pris på det som på allt det tråk-rostade amerikanska kaffet så det fick bli lite "svenskt traditionellt kaffe" den här gången. ;-)

Efter att ha ätit stadig frukost packade vi ihop campen och gav oss upp till Sunrise uppe vid Mt Rainier. En liten hike mellan frukost och lunch skall man ju ta och göra när man ändå är i krokarna!
Vi bestämde oss för att promenera upp till Dege Peak. En topp som står ett par kilometer från "besöks centret" och som har riktigt bra vyer av inte bara Mt Rainier men även panorama för hela östra sidan av området. Jag har varit där förr så kameran gick inte varm den här gången, polarna hade dock inte varit där tidigare.

Men det blev inte riktigt så bra som vi tänkt oss. För väl uppe på toppen var det TJOCKT med mygg. Det var helt olidligt. Så snart du stod still så kom de och fullständigt täckte varenda centimeter av den hud du inte hade täckt av tyg. UÄCK!

Så vi tog tur om att springa upp och peka mot Mt Rainier medan någon annan tog en bild. Snabb fick man vara så man inte fick en extra lunch innan lunchen...

Vi satte oss en bit nedanför toppen istället, där var det inte en endaste insekt som störde. Istället fick vi besök av den här krabaten:

"Murmeldjur" tycker översättningen. "Marmot" tycker Wikipedia. Fasen vet. Den var tjock och fånig och ganska söt där den satt och tittade på oss flera minuter innan den bestämde sig för att gå och titta på något annat istället.

Så traskade vi tillbaka, åt lite lunch och tog oss hem igen. Nu går tvättmaskinen för fullt för att bli av med "hiking-doften" och diskmaskinen skall få gå igång efter middagen också - för även om man diskar "i fält" så känns det som om det nog gärna får diskas "på riktigt" också...

Allt som allt en riktigt skön helg. Nu skall jag sätta mig med en bok i soffan och njuta av kvällen också, för imorgon är det ju jobb som vanligt igen...