Jag började skriva lite utkast medan jag var i Nepal, jag tänkte att jag börjar från dem och ser om skrivlusten kommer när jag knattrar ihop dem här...
** I början av april, någonstans i Nepal, troligen på tehust i Namche, började jag skriva detta, jag har uppdaterat och fyllt ut det innan jag postat det idag. **
Så var man “på världens tak” då. Wow!
Det här är fantastiskt! Men jag skall försöka att inte hoppa i förväg här. Vi börjar väl med det första först…
Flög in till Delhi efter att ha spenderat ett par dagar i London turistande med syrran. Var försenade in till Delhi,
rejält försenare. Så pass att det var tur att flyget vidare till Katmandu var försenat det också, för annars hade jag missat min anknytning. Phew! Springa genom flygplatser har jag ju gjort förr, men det här var med lite extra frustration eftersom säkerhetskontrollerna i Indien inte är så...well...effektiva. Och det är så snällt uttryckt jag bara kan. Allt går i sirap, ingen har bråttom, saker "får ta sin tid". Vanligtvis skulle jag ju bara ha flutit med och inte störts av det, men det var svårt att inte bara ropa "MEN RÖR PÅ ER DÅ!" när man har mindre än en halvtimme på sig att ta sig genom den där kön och in på sitt flygplan… Och inte blir det bättre av att hela militärjänget som hänger runt röntgenmaskinen vill titta och klämma och prata om GPS-trackern heller. Gnnnnnh!
Nåja, det gick ju bra, jag kom på planet med flera minuter till godo.
Väl genom immigrationsdisken var det ju bara att vänta på sitt bagage. En efter en började väskorna dyka upp, och otroligt nog kom min första duffel inom bara några minuter. Nice! Men som också är vanligt så får ju inte allt bara gå som på räls. Nä. För se när min andra duffel dök upp på bandet så stannade det, preciiiiiis på lagom avstånd för att jag inte skulle kunna nå min duffel.
Och där stod bandet still en lång stund. Haha. Skoj skoj.
Väl med väskorna i högsta hugg så tog jag mig ut från ankomsthallen och där väntade en av guiderna från IMG på mig och såg till att jag kom fram till mitt hotell. Trots att det bara var jag som hämtades upp, och trots att det inte är riktigt turist-läge på det här med klättring, så kom jag inte undan den sedvanliga blomsterkransen om halsen. Det är bara att le, bocka, säga tack och "namaste". Man får ju anpassa sig lite till sederna dit man kommer...
Väl incheckad mötte jag upp med Adam, killen jag mötte på klättringen i Ryssland och som jag synkat den här klättringen med, för middag. Ut i Katmandus kvällsliv bar det!
Hua vad smutsigt Katmandu är. Inte så där så det ligger skräp längs gatorna eller så, men dammigt och avgaser. Kändes som jag snöt ut ett sandtag när vi kom tillbaka till hotellet igen. Men tack och lov fanns det ju meducin mot torra halsar i alla fall. ;-)
Himla blaskig öl, men den hette "Everest" och var lokal, så då blev det den.
I Kathmandu var det gear-check och sedan en dag att ta det lugnt på. Inga extra saker som behövde köpas så för min del var det bara att ta det lugnt, promenera lite i stan, käka lunch, ta en eftermiddagslur, och sedan ankomst-middag med hela gänget.
Vi blev totalt 13 personer, plus guider och support-personal. Det är en ganska stor grupp. De flesta verkar helt ok, så det här skall nog gå bra. (Edit: Spoiler alert - de var helt ok, och det gick bra. ;-) )
Dagen efter var det dags för avfärd till Lukla. Först väga väskor, se till att det var under viktgränserna, eller så kunde man betala för sin extra vikt. Gränsen var 15kg per väska, och två väskor tillåtna.
Rätt ok packat får jag nog påstå. ;-) Eftersom jag hade lite utrymme över så skyfflade vi över delar av Adams snacks till min ena väska.
Nu är det ju så att Lukla, dit vi skulle, inte har världens säkraste flygplats. Snarare tvärt om, det är en av de mest olycksdrabbade flygplatserna i världen. Det kommer sig av att den är på en sluttning, med en bergsvägg i ena sidan och ett stup i andra. Om man söker på YouTube efter filmer från inflygningar/starter så blir man inte direkt lugn och trygg om man säger så...
Men se det finns ett sätt som är lite säkrare än flygplan dit - helikopter! Woohoo! Flyga helikopitter! Disco disco.
Men som vanligt så går inte allt som planerat, lagom tills vi kom till flygplatsen och hade lämnat av våra dufflar och vägt in oss (japp, invägning för helikopterfärd minsann…) så öppnade sig himlen. Aj aj aj… Där blev vi sedan sittande i sju(!) timmar innan vi lyckades komma iväg. Träsmak är bara förnamnet av hur baken kände sig. Och inte finns det något att göra på flygplatsen heller, väl inne i vänthallen så finns det typ en kaffeservering och en toalett - that's it.
Men till slut så blev det uppehåll nog för oss att få komma iväg!
Vi hade tur att vi kom iväg som vi gjorde, lyckades pricka in precis rätt fönster för färden, för sedan slog vädret om igen och med det så ställdes alla flyg och helikopterfärder in för resten av dagen.
Jag nämde att Luklas flygplats är…intressant. Well här är en liten video av vår infärd/landning för de som så önskar:
Väl i Lukla var det en sen lunch, sedan på med ryggsäckarna och bege oss mot vår lodge för kvällen. Vår lodge var i Phakding, en 6km hike ungefär, men med klockan mycket senare än planerat så fanns risken att det skulle hinna bli mörkt innan vi kom fram. Så ett par av oss tyckte “ok, sätt ett högre tempo!”. Så det gjorde en av guiderna och iväg for vi...
Blev inte så mycket foto taget på den hiken, vi ville bara komma fram. Men en lite rolig bro passerade vi, så jag var tvungen att ta ett kort - jag gillar broar.
Det kittlar alltid lite i händerna när det är dags att kliva ut på sådana. Men det går ju bra, så efter ett tag är det mest skoj och sådan härlig utsikt att jag glömmer bort att jag är lite rädd för hjäder. :-)
Vi hann fram till vår lodge innan det blev mörkt. Med gott om tid. De andra i teamet trillade in en efter en efter oss, de sista med pannlamporna på.
Efter en rejäl middag var det bara att rulla ut sovsäcken och släcka lampan, för dagen efter skulle det promeneras än mer.
Gott sov jag, ety trött var jag.
