Långresa

04:00, Seattle-tid, imorse pep väckarklockan. Tjugo minuter senare satt jag i en Uber på väg ut till flygplatsen och anlände check-in vid strax innan 05.

Flyget skulle inte gå förrän vid 07:15, så två timmar kändes som en ganska så ordentlig buffert för att hinna med eventuell security-stök då det ju börjar vara res-säsong här borta.

De två timmarna var det ju tur att jag hade. För när jag skulle checka in tog det tiiiiid. Något strulade med min bokning, eller nåt, tjejen bakom disken var inte allt för tydlig med vad det var som strulade eller vad hon höll på med. Efter ett tag dök en "supervisor" upp och de var istället två kvinnor bakom disken som verkade skriva en hel doktorsavhandling på terminalen framför sig...fortfarande utan att ge någon direkt info om vad det var som strulade.

Så hör jag en annan person som checkar in i automat-systemet (det kan jag inte på internationella flighter eftersom jag har annat medborgarskap än min boplats) utbrista: Cancelled?!

Ah... Flighten jag skulle med har just ställts in. Så det som kvinnorna bakom disken höll på med var helt enkelt att försöka få med mig med ett annat flyg eftersom jag hade en "international connection". Och jodå. Sista platsen på flyger som skulle gå en timme tidigare blev min. Avgång 06:05 istället alltså. Tur jag var tidig på plats så jag inte missade det, för då hade det blivit strul i kubik...

Tack underbara flygpersonal för att ni fixade så jag kom med den tidigare flighten! Och inte skadade det att det blev en business-plats heller. ;-) Sov större delen av den resan...

Egentligen skulle jag ha flugit via Denver idag. Seattle->Denver->Chicago->Stockholm. Och med lite tid i varje byte. En ganska lång resväg och resdag, men inte mer än 4 timmar på en och samma flygplats i alla fall.

Well. Eftersom jag bokades om så blev det direktflyg till Chicago. Så jag var framme vid strax innan lunch lokal tid (9 på morgonen Seattle-tid). Mitt flyg vidare till Stockholm avgår vid åtta på kvällen Chicago-tid.

Woho... Åtta timmat på ORD! Yay!

För den som inte vet så är ORD en av världens absolut tråkigaste flygplatser. Visst, de har fixat till den lite på senare år men den är fortfarande inte mycket att hänga i julgranen.

Tur att jag har lounge-access, tänkte jag och traskade makligt genom en flygplats jag normalt brukar jogga genom för att hinna med flygen.

Men det här var vad som mötte mig:

Hah!
Loungen öppnade först vid halv fyra! Dryga tre timmar att slå ihjäl inne på Terminal 5 är väldigt många timmar. Nu har jag sett hela terminalen, samt alla butiker, och testat mat och kaffe på två olika fik/restauranger. Yff.

Men nu så sitter jag iaf i en rätt skön fåtölj i en tyst lounge med dämpad belysning och här tänker jag sitta tills de ropar ut att det är boarding.

Vet vet, om en stund kanske det kommer fler resenärer, men just nu är det rätt tunnsållat...

Jag tror jag kommer vara lite trött när jag väl kommer fram till Arlanda, strax efter 11 svensk tid (02 söndag morgon Seattle-tid, dvs 22 timmar efter att jag gick upp idag).

När jag blir stor skall jag ha privatflyg. ;-P

Snö, slask, plask?

Oj oj oj som nyhets-siterna varit i gasen senaste veckan med at varna för "DET STORA SNÖOVÄDRET" som skulle komma på torsdagen.

Oj oj oj vad alla var rädda och bunkrade allt från nödmat till stearinljus "utifallatt".

Oj oj oj vad snö det kom inatt...

Värsta kaoset, eller hur?
Jag blir nästan lite trött i ögat på överreaktionen på precis allt som är lite annorlunda än vanligt här borta...

Nåja, det mesta har regnat bort igen nu vid nio på morgonen och jag fick plaska genom slask större delen av vägen till/från bussen i morse. För nej, jag tar inte bilen när det är så här. Inte för att jag inte kan hantera det, utan för att bilister i Seattle inte kan hantera det... Det blir kaos av 1mm snö, så när det kommit 2cm (även om det blaskar direkt) vill jag inte vara där med min bil...

Fattas bara att det blir minusgrader i natt och det där blir is istället. DÅ blir det skoj att ta sig till gymmet imorgon bitti. ;-)

Thanksgiving

Den här veckan var det Thanksgiving här. Det är lite som midsommar för oss Svenskar skulle man nog kunna säga... Dels för att den här högtiden är mer "viktig" än jul men också för att den är fylld av mat, vänner, mer mat, dryck, mer mat, mer dryck, och så mer mat.

Jag spenderade årets Thanksgiving hos samma vänner som förra året. Skillnaden i år var dock att de just skaffat hus ute vid kusten, så vi fick bygga våra egna drinkar istället för att gå till cocktailbaren på andra sidan gatan efter middagen - för på andra sidan gatan nu fanns bara havet.

Vågorna gick höga - mäktigt så det förslog. Det var en och annan surfade ute under dagen, dock inte just där jag tog det där kortet, för det är ju inte så skoj att surfa bland sten...

Kvällen bjöd på en härlig solnedgång

Största delen av kvällen spenderades dock vid spisen. Eftersom jag "tycker om att laga mat" så får jag varje år det "struligaste, klurigaste, jobbigaste" receptet att arbeta med. I år var det gnocchi. Dock inte vilka gnocchi som helst - mjölfria sådana. Argh! Det tog mig tre timmar att få ihop "degen", att forma gnocchisarna, att koka dem, att bryna dem i smör, osv.

Holy crap!

Det gick sådär... De smakade bättre än de såg ut. Och jag skyller allt på att riccottan var för våt så "degen" blev lösare än den borde ha varit. Ah well, man kan inte lyckas varje gång på första försöket.

Efter att maten var äten och vinet drucket tog vi en promenad för att smälta maten - sedan var det ju bara att sätta igång att ta sig igenom de fyra(!) olika efterrätterna. Ouff... Ingen gick till sängs hungrig kan jag garantera.

En mycket trevlig Thanksgiving, väl värt att flyga ned till San Francisco för.

Idag var det dock den totala motsatsen mot en avslappnad Thanksgiving - idag var det dags för en halvmara. Första halvmaran på tre år.

Det gick förvånansvärt bra. Ja, jag var trött på slutet, och de sista backarna var som att springa i sirap och allt var jobbigt som bara den just då. Men så snart backarna avklarats kändes det rätt fint i benen och löpstegen var inte allt för tunga.

[edit]
Min klocka sa att jag tog mig runt på 1:53:05. Det är i så fall ett personbästa. Officiell tid postas om en vecka eller nåt, vi får väl se hur det gick då.
Officiell tid sa 1:52:58! Det är ett personbästa och en förbättring mot föregående PB med över två minuter! Yikes! Tack Becca för alla ben-träningar alltså! :-)

Kändes bra efteråt i alla fall, var inte helt "trasig" och slut, kunde nog ha skalat av en minut till om jag verkligen pressat mig, men det vågade jag inte för jag visste ju inte hur bra det skulle gå. Men, men, det kommer nog fler lopp jag kan testa att öka takten i om det skulle vara så.

Resten av dagen skall jag spendera med så lite promenerande som möjligt. Helst bara i soffan tror jag. Fast jag måste nog ut för att hitta mat till eftermiddagen om inte annat. Och ja, idag är jag minsann värd pizza!

Ibland tar det en stund

Ja, jag vet att jag varit lite dålig på att skiva på senare tid, jag skyller allt på att jobbet tar upp så mycket av min mentala tid att det blir svårt att sätta sig vid datorn och skriva annat än email, specifikationer, scenarios och kod.

Men nu så... En liten sväng i alla fall. För det är inte bara mitt skrivande som det tar en stund mellan omgångarna för, det finns andra saker som tar tid också. Som att få ett par handblåsta glas till exempel.

Förra året, efter att ha klättrat upp på Mt Rainier så hittade jag ett par fantastiska glas som jag tänkte skulle få mig att minnas den vinande vinden, dimman och snöfallet, isen som bildades på allt, värken i benen, tröttheten i kroppen...och det stora leendet på läpparna och den fantastiska känslan inombords.

Glasen i fråga hade nämligen Mt Rainier i botten. Ett "tryck" upp i botten med topologiskt korrekt version av Mt Rainier alltså. Fantastiskt fina glas.

"Tyvärr" så var de handgjord (inte alls "tyvärr" egentligen nej), så de som tillverkar dem gör så i små batcher, och varje måndag morgon öppnar de sin webbutik för att sälja de glas som tillverkats under veckan.

...och varje måndag morgon hade jag ett möte som jag drev så jag missade att få några glas.

Tills nu!

I måndags lyckades jag time:a ett inköp. Och ja, de är fantastiska! Och har bra "tyngd", och sitter bra i handen när man dricker, och, och, och... *sqquuueeeee*

Och ja, med en skvätt whisky i dem är de fina också. :)

Nackdelen är så klart att jag nu vill upp där igen... Men det finns det säkert tillfälle till så småningom igen.

Det närmar sig visst

Jag blir påminnd varje år om att det snart är dags att fylla år genom att det dyker upp paket som inte får öppnas på ett par veckor...

Stooooooooort paket i år.
Fast tulldeklarationen avslöjade att det var ett mjukt paket redan innan jag tog upp det ur kartongen. :-)

Och ja, som vanligt håller jag mig till rätt dag med att öppna paket som kommer så här års. Man kan ju inte fuska, rätt skall vara rätt!


In other news... Man ser inte klok ut när man tränar höghöjdsträning på låg höjd.

Det där är alltså en "high altitude training mask". Genom att sätta på olika plastventiler på den så simulerar den allt från 3000ft (~900m) till 18000ft (~5500m) höjd. Jag testade den i morse på min lördagsrunda. Ställden den på lägsta möjliga höjd, dvs 900m. Oj oj oj vad jobbigt det var! Gnask! Men så jobbigt är det ju inte alls att andas på 1000m höjd. Det blir liksom värre i masken än på riktigt, i alla fall i form av andningsmotstånd, men det kanske är samma mängd luft som kommer in per andetag? Hm. Nåja, lär ta ett bra tag innan jag kommer upp i de nivåerna som det skall bli på riktigt i sommar...

Lite skoj hur mycket vinkande, nickande, leenden, och "tumme upp" man fick av de löpare man mötte ute i morse med den där på förresten. De flesta icke-löpare regaderade helt motsatt. :)

Blixtarr och dunder, ...

...uteblev.

Äschdå. Det här ovädret hade hype:ats så mycket i media att jag nu känner mig lite blåst (haha) på konfekten.

Igår kväll såg det ut att kunna bli åka av

Molnen blev tjocka och svarta, vinden tog i, och regnet blev tyngre.

Så jag gick upp på takterrassen för att iakta det hela från första parkett så att säga.

Men det kom aldrig igång... Det liksom stannade av där. Det blev inte mer än så. Och visst, vinden var frisk, men det var ju inte så att saker blåste iväg. Och visst, närmre 10.000 personer blev utan ström under kvällen, men det var fixat redan vid midnatt och nu på morgonen är det ingen som är utan el i väggen...

Jag är lite besviken. Jag ville ju ha ett rejält oväder att stå i. Känna naturen visa sin kraft. Meh... Ah ja, med lite tur kan det fortfarande bli åska till kvällen i alla fall. Jag håller tummarna för det...

Klass

...iskt.

Igår tog jag mig ut i blåsten och regnet. Jag "fuskade" och tog tåget mellan Capitol Hill och Downtown då jag inte har en bra regnjacka att ha när jag är kostym-klädd. För kostym måste man ju ha när målet med kvällen är att sitta i en konsertsal och lyssna på klassisk musik framförd av symfoniorkestern.

Och det var ju inte "bara" symfoniorkestern heller. Nej, igår var en speciell kväll - gästspel (haha!) av den fantastiske Yo-Yo Ma! Oh my... När jag blir rik skall jag ha en egen cellist i mitt hem som spelar för mig om kvällarna. ;-)

Det märks hur mycket han älskar vad han gör. Hans närvaro drar in inte bara orkestern utan hela publiken i musiken och det blir så där elektriskt och intimt att man nästan inte vågar andas för risken att man skall bryta magin.

Så när personen bredvid mig hostade till var det nästan så jag hoppade ur stolen... Heh. Ja, så totalt insluten i musiken var jag att jag helt glömt att det fanns andra i lokalen och det plötsliga hostljudet var som när man tittar på en skräckfilm och någon hoppar fram från skuggorna... Yikes...

Ja, det var en fantastisk spelning. Jag rös av välbehag och det var på gränsen att det rullade en tår ur ena ögat vid ett av avsluten. Vackert. Vackert.

Något annat som är vackert, fast på annat sätt, är naturen just nu. Inte nog med att höstfärgerna sprakar - moder natur visar minsann vad hon går för också! Vi har regn och stormoväder här i stan den här helgen. Igår kastade sig grenarna fram och tillbaka på träden längs gatan som ett böljande hav. Och det var inte ens "den värsta" av dagarna enligt prognosen...

Och som bonus skall det troligen bli åskoväder idag också. Åskoväder här är inte som åskoväder i Sverige. Nej, inte ens i närheten av samma sak. När det blir rejält åskoväder här så kommer det hundratals(!) blixtar per timme. Det är sjukt imponerande och vackert. Förra hösten hade vi ett sådant åskväder som passerade och gav oss 500(!) blixtar under en timmes tid. Wow. Ja, jag hoppas på något liknande idag. :)

Men det här med oväder kan ju inte låta en stoppas, jag måste ju träna också - det är ungefär en månad kvar tills halvmaran. Så igår bröt jag min "jag springer bara i solsken"-prinicp och gav mig ut trots regn och rusk.

Blöt blev jag.

Men rätt klädd var jag så det var inte så farligt trots allt. Att bli kall om låren var nog det värsta, och så det faktum att det var lite som att springa i en sjö till och från. Bra genomflöde i skorna dock - det var inte "gishigt" utan rann ut och blev ok så snart man var ur vattenpölarna i alla fall.
Blev bara 5km, men det var konstant motvind - det är ju märkligt hur det kan vara motvind åt precis alla håll samtidigt! - så det får nog nästan räknas som 10km va? ;-)

Idag skall jag dock inte trotsa vädret, det får bli löpbandet nere i gymmet istället då vinden är mycket starkare idag.

I will this moment last forever

Igår kväll promenerade jag ner på stan och ställde mig i kö...

Upp längs gatan, runt hörnet, och så runt hörnet igen och halvvägs ner för den gatan också. Yikes! Tur jag var tidig... Eh. Eller kanske skulle jag varit sen och det inte varit så mycket kö?

Anyways, kön ringlade på hyfsat snabbt och jag var inne med god tid tills själva konserten slkulle börja. Tänkte att "det är ju fredag trots allt" så jag lät mig skinnas på $9 för en 33cl öl... Var det värt det? Nej, inte egentligen. Men det var ju synth-konsert så _en_ öl måste man nog dricka i alla fall för att inte bli utkastad. ;-)

Vad stod på schemat? VNV Nation!
Jubileums-konsert. 20år i gemet, massor med låtar att spela, så de kör en specal-turné där de inte har något förband och helt enkelt röjer loss själva i tre timmar istället.

Var det bra? Well...

Ja det var det! Röj och glädje. Studs och "allsång". Klapp och stamp. Knäppa inlägg från Ronan, rants&raves om allt och inget mellan låtarna och skämtande med publiken. Bra i bött, helt enkelt.

De körde i stort sett alla "hits" och några låtar som jag tror de själva tycker mer om än kanske den stora skaran av publik - men det är klart, det är ju deras grej, så de skall väl få köra vad de vill. :)

Tyvärr var det en låt som saknades... En av miina absoluta favoriter - Defiant. Nåja, man kan inte få allt, och även utan den så var det sjukt bra. De tre timmarna försvann i ett naffs och jag var rejält trött i fötterna efteråt. Svetten rann om mig, halsen kändes lite rosslig och leendet var fastklistrat på läpparna medan jag promenerade hem genom natten.

Men... Som en bekant en gång sa: High highs, have low lows.

Idag matchar vädret mitt humör

Så jag tog en lång promenad genom det (vädret alltså, inte humöret) för att sträcka på benen och se om inte humöret kunde ändra lite på sig. Men det verkar inte gå idag - benen är sträckta, men humöret stannar där det var. Och inte blev det bättre av att jag glömde mina fantastiska Sennheiser-lurar på jobbet och fick nöja mig med äppel-lurarna som det är skrutt-ljud i. Blärk. Så nu är jag hemma igen, med blöta kläder och kall hud, med bättre ljud för musikkonsumtionen.

Dags att brygga en kanna te (gyokuro, för det känns som jag kan behöva det idag) och sedan krypa upp i soffan med musiken i bakgrunden, regnet lätt smattrande mot fönstret, och en bok framför näsan, och troligen inte göra något mer alls med den här dagen.

Saker man kan, och saker man inte kan skriva om

Det är lite fokus på jobbet just nu. Och jag kan inte skriva om det... Jag kan inte ens prata med mina kollegor om det. Det är lite jobbigt när det är så, men ibland är projektorganistationerna uppsatta på sådana sätt att man blir "ensam" från sitt team, så de vanliga bollplanken finns inte att tillgå och nya måste skapas.

Ibland är jag rätt dålig på att skapa nya bollplank, så då går jag in i mig själv, stänger dörren, drar på musik och fyller mina whiteboards med "total gibberish" som jag sedan försöker se från nya vinklar och förklara hur det hänger ihop och funkar för någon som inte har varit med och tänkt igenom sakerna.

Det går väl bra för det mesta, men ibland när de här situationerna uppstår så saknar jag en "soul mate" på jobbet. Det blir lite ensamt i mitt huvud ibland. Ja, trots alla röster där inne. ;-)

Nåja, allt är ju inte riktigt så isolerat. Andra saker jag jobbar med är "öppna" och jag kan prata med kollegorna om dem, men jag kan fortfarande inte riktigt prata om det med någon utanför jobbet.

Det är lite svårt det där. Att inte kunna prata om saker som man har en stark passion för/kring. Det äter på insidan och det är svårt att riktigt släppa tankarna kring sakerna på fritiden. Jobbet spiller över och tar upp tid utanför jobbet, fast då helt utan några som helst bollplank eller ens en whiteboard att tillgå. Frustrerande.

Men "in other news" så finns det ju saker jag KAN skriva om. Som tex vad jag håller på att jobba på privat. Och nej, det är inte "sitta framför en dator" jobbande jag tänker på då. Det är mycket mer fysiskt än så.

I slutet på november är det dags för en halvmara igen. Det är tre år sedan jag sprang en sådan nu. Att jag inte sprungit berodde bland annat på de trasiga fötterna, men också på att jag helt enkelt inte haft motivationen. Nu är dock fötterna OK sedan i alla fall ett år tillbaka och motivationen börjar komma tillbaka.

Men hur motiverar man sig till att börja springa långt och länge igen? Annat än att anmäla sig till ett lopp då alltså. Jo, man anmäler sig till något helt annat:

Jajjebass! Nu jäklar är det slut på dagdrömmandet och dags att faktiskt göra slag i saken.
Under 2017 skall jag alltså upp på Kilimanjaro. 5896 meter över havet skall jag stå och le som en tok efter fem dagars "hiking" för att komma dit.

Den där strapatsen sker inte förrän i slutet på juni, men det är dags att börja planera för den redan nu. Det är inte en teknisk "klättring", så det handlar mer om allmän fysisk kondition och mental uthållighet. Så det är bara att sätta igång, och för att inte skjuta det till sista stund (som, ehm, jag nog gjorde med både Rainier och Baker) så blir det delmål på vägen.

Första delmålet är alltså en halvmara. Det sätter press på att få igång grundkonditionen och att vara "uttråkad" under fysisk aktivitet. Visst, att traska upp på Kilimanjaro är nog inte alls lika "tråkigt" som att springa 21km i Seattle, men det är ju inte heller så att man konstant har intressanta saker att se och göra där heller.

Andra delmålet är mer äventyrligt. I mars (troligen slutet på mars, inte spikat helt än) skall jag ta mitt "mountaineering kit" och flyga ner till Kalifornien. Där skall jag traska upp på Mt Whitney. Det är högre än Rainier och vintertid är det en utmaning istället för en dags-hike (som det är på sommaren - men where is the fun in that?). Tre dagar inklusive approach och att traska ner igen. Lagom långhelg med andra ord.

Nu skall jag bara klura på om jag vill ha ytterligare något delmål där på slut-tampen, säg i början på maj, för att garantera att jag inte tappar farten på slutsträckan.

Och ja. Jag ser sjukt mycket fram mot det här!
Och ja, det här är bara början på en lista med bergsäventyr som jag jobbar på. Om Kilimanjaro går smidigt och fortfarande tycker att höga berg är skoj efter det, så blir det till att ta tag i den listan på riktigt också. Äventyr!

Sista dagen

Sista dagen i Seatte för syrran.
Det har varit en strålande solig dag.

Vi började med lite fotboll, sådan där amerikansk, hos ett par bekanta. Men vi får väl alla erkänna att det inte var så mycket fotboillsintresse, så efter att ha ätit mat, druckit lite rosé-vin (oh ja, det är preciiiis vad man skall ha till amerikansk fotboll, eller hur?) så tog vi en promenad till den japanska trädgården en bit bort istället.

Det var allt lite trånigt i trädgården idag. Fint väder och söndag - kanske inte så konstigt då...

Efter att ha promenerat runt lite så gick vi tillbaka, såg slutet på matchen (som Seattle vann) och åt efterrätt.

Lagom tills efterrätten slunkit ned hade klockan blivit dags att börja tänka på middag... Ojdå. Lite "baklänges-sittning" på det då.

Iväg och åka buss, och så gå lite. För gå måste man alltid, det är bra för världen. Och så fram till målet för kvällen - Red Cow. Biff, vin och goda goda strips till det. Mums.

Skall man bli "kränkt" som personal här? Att man blir kallad "kossa"? ;-)

Efterrätt blev det inte där. Vi var mätta och belåtna. Men då vi gick större delen av vägen hem (en nätt promenad på strax under timmen) så var det ju helt ok att svänga in på QFC och köpa glass - det var ju sista kvällen trots allt.

Syrran plockade en kaffe-glass. Själv stoid jag mest och velade och kunde inte bestämma mig, så till slut blev det den här:

Rocky Road. Det var ju inte igår det. Den där släpade fram en del gamla minnen vill jag allt säga.

Nu har vi stuvad in ungefär fyra väskors innehåll i två, för av någon anledning är det ju alltid så mycket som skall ner i väskor när man skall hem. Vi får se vad vågen säger på flygplatsen imorgon bitti. ;-)

Slut på semestern, slut på ett trevligt besök, imorgon blir det vardag igen...

Sol och sand och salta bad

Så tog jag visst lite semester en stund.

Vi drog till Maui för att få lite sol- och värme-garanti. Inte för att Seattle varit direkt dåligt senaste veckorna, men det är ju aldrig fel med lite sand mellan tårnam, kallsupar av saltvatten och lätt brända axlar...

Jag gillar Maui. Det är väldigt svårt att inte göra det när det ser ut så här på kvällarna:

Nu skall jag bara komma på hur jag kan fortsätta att jobba med roliga saker, klättra i berg _och_ bo på Maui. ;-)

Som sig bör när man är på sol-semester så dracks det färgglada drinkar. Vi hann inte igenom hela drinklistan, men i alla fall den "frusna" delen av den. Mumsigt, även om det var mycket kokosrom i basen på dem, något jag kanske inte skulle använda i mina drinkar annars.

Och på tal om kokos... Det var inte bara drinkarna som hade en doft av kokos - vi själva gick runt och kände oss som tropiska drinkar då hotellets shampo/tvål-utbud såg ut så här:

Mango-kokos för hela slanten!

Fyra av fem dagar spenderades på stranden. Den femte var det lite halvtaskigt väder så då åkte vi en vända runt norra delen av ön. I brist på berg att bestiga eller långa vindlande hikes att göra så promenerade vi ned till ett vatten-blås-hål som är en av utflyktspunkterna på ön.

Naturen är ju rätt imponerande när den sätter den sidan till.

Och jag fick ju lite äventyr där också...i alla fall enligt skyltarna.

Fast det var inte speciellt "xtreme" om man frågar mig...

Nu tillbaka i Seattle sedan några dagar tillbaka och imorgon sätter vardagen igång igen. Semestrar är alltid så korta...

Avdelningsaktivitet

I fredags var det dags för den årliga "grillningen" med avdelningen.

Det är inte så mycket grillning iofs, det är mer någon annan som langar upp hamburgare och så dräller vi nördar omkring och äter sagda hamburgare, dricker en öl eller två, spelar utomhussällskapsspel eller bara "hänger" och pratar strunt.

I år hade dock våra sekreterare/administratörer tyckt att det skulle vara tema-grill. Temat de valde var "superhjälte". Så folk dammade av sina superhjälte t-shirts. Fast de var nog inte så dammiga för det här är Microsoft och tjänste-uniformen är t-shirt och jeans/shorts, så de flesta dök upp som om de var på jobbet vilken dag som helst... :-)

Själv kan jag ju inte låta bli att ta i lite då...
Alltså, antingen gör man saker ordentligt eller så gör man dem inte alls.

Så jag dök upp så här till jobbet:

Ok... Det kanske inte ger så mycket hint om "superhjälte" där. Så jag tog tag i mina Mad Photoshop Skillz (nåja) och fixade den här att hänga i passerkortshållaren:

Ja, då förstod folk vad det var för superhjälte jag var. Och kommentarerna var många om att jag gått "all in" på temat och gjort det bra.

Så efter en timme på grillningen tyckte jag att det var dags att visa att man liksom inte gör saker ens så halvdant som att "bara" slänga på sig en kostym och skriva "Clark" på passerkortet. Nej, man ser naturligtvis till att göra den lilla extra touchen på det hela, saker som inte syns men som man vet är där...

Jajjemän. T-shirten var där under kostymen hela dagen. :-)

Som sagt - varför göra saker om man inte gör dem ordentligt?

Och ja, jag är gammal så jag kör på "orginal-loggan" för Stålmannen. De nya kanske är modernare och "snyggare", men jag tycker nog att den där rena loggan är den som det skall vara...

Långhelg

Vi har långhelg här i väst. Det är Labor Day idag så det jobbas så lite som möjligt i landet. Lite som första maj fast utan demonstrationer och kravaller... :-)

Annat som händer den här helgen är PAX - Penny Arcade Expo. Lite som ComiCon fast för spelnördar. TV-spel, kortspel, rollspel, brädspel, spel, spel, spel i kubik!

För första gången sedan jag kom till Seattle lyckades jag få mig en endags-biljett (lördag) så efter lunch tog jag mig ner för att se hur det hela var.

Well... Det var som ComiCon fast med spel helt enkelt. ;-) Och så mörkare förstås, för det verkar som gamers inte klarar av att hantera ljus från andra källor än skärmar och lysdioder monterade på teknikutrustning...

Såg dock vad som troligen var killen som fick "årets pappa" priset i år.

Svängde in i en av utställningshallarna och hörde "Let it go" på hög volym, fast med "fel" röster... En ganska så mörk och mullrig stämma och en väldigt ljus. Kommer så runt hörnet på båset som är mellan mig och ljudet och ser en man i min ålder någonstans med metall t-shirt, svarta jeans, kängor, långt hår, rejält skägg, och tatueringar över hela armarna som brölar "Let it goooooo, let it goooooo" tillsammans med en sex/sju-åring i prinsessklänning
som ler från öra till öra och har the time of her life med att spela "karaoke-spel" bland en bunt spelnördar som glatt hejjar på.

Sött.

I övrigt vet jag inte om PAX var så mycket att hänga i granen för min del. De flesta spel jag var intresserad av hade jag redan spelat, de flesta spel jag inte visste om innan hade jag ingen direkt längtan efter att spela. Det finns mycket "skräp" och det finns mycket som inte faller i min smak.

Men det är klart. Ett spel ställde jag mig i kö för att få testlira:

Tekken 7.
Tekken är ju Tekken liksom. Ett fighting-spel som jag finner skoj och vars serie jag spelat alla spelen av. Det har följt med mig genom min spelhistoria helt enkelt, så om man får chansen att testa konsoll-versionen innan den släpps måste man ju ta den.

Sedan lyssnade jag på ett "talk" om produktionen av Deus Ex: Mankind Divided, ett spel jag just körde igenom i helgen, och ett snack om VR och hur det förändrar/kan komma att förändra social interaktion online. Båda intressanta, det ena lite flummigare än det andra...

Bortsett från spel så spenderas min långhelg mest med att röja ur skåp. lådor och garderober och kasta eller lämna saker till välgörenhet, och så städning och iordningställande av lägenheten. Jag har varit lite slapp och likgiltig vad gäller det under senaste halvåret eller så. Men nu börjar saker bli organiserade igen och yta frigjord från högar av hiking-prylar... Skall väl en sväng till IKEA idag och köpa "nöd"-bokylla - Ivar - så jag kan få undan stapeln med böcker också. Det får bli så för jag kan inte bestämma mig för vad för bokylla jag _egentligen_ vill ha - så, IKEA to the rescue!

Skall bli intressant att se om bitarna får plats i bilen bara...min är ju inte så stor, men det går att fälla ryggdelen på baksätet så det skall nog gå bra.

Fler Baker-bilder

Gänget som var med upp på berget i helgen har nu delat med sig av bilder, så jag tänkte dela med mig av några av dem här också.

Jag sa ju att vi fick klättra lite under promenaden upp till där vi slog upp våra tält. Well, jag fångades på bild på en av ned-klättringarna:

Och jodå, vi är försiktiga och det är någon som håller i repet i övre änden och hjälper mig ned där. Men lite äventyrskänsla och sug i magen blev det helt klart.

Hurdan är utsikten från era sovrum? Den här vyn hade vi ut genom tältet jag var med och delade:

Inte så pjåkigt va? Det har sina fördelar att promenera iväg från "civilisationen"...

Vår led-guide passade på att ta ett kort på oss på väg upp på morgonen. Det här var precis innan första pausen. Jag ser allt lite fokuserad ut, men det är väl så det skall vara i början innan man kommit in i rutinen antar jag.

Lite senare var leendet dock framme på läpparna, trots vinkeln på backen upp... Nej, kameran är inte lutad för att ge illusion av mer lutning än det är. Snarare tvärt om tror jag, vinkeln döljer lite av lutningen i backen:

Fast nej, det där var inte den brantaste biten. Inte på lång väg. :)

Men det är klart, att sitta ned en stund är ju alltid skönt... Sista pausen innan toppen var vid kanten till kratern. Ja, Baker är en vulkan. Ja, den är fortfarande aktiv. Well. Inte så att den spottar lava och grejer, men den rumlar lite i grunden ibland enligt geologerna - inget man märker som besökare - och dess svavelos är närvarande i omgångar. Det var en skön paus där, och då vi visste att det var den sista innan pushen upp till toppen tog vi ett par extra minuter att njuta av att inte stå på benen en stund:

Vi ser väl inte ut att ha det så illa va? :)

Och så toppen då. Man skall ju ta en bild med "yxorna i vädret". Det hör till, så här är vår:

Jag får erkänna att jag hade en lite shitty dag idag, så där så man vill dra för gardinerna och inte låtsas om omvärlden en stund, men att gå igenom bilderna från helgen suddar bort allt dåligt och får mig att le i hela kroppen. Attans vad jag tycker om det där! Och vad jag vill ut igen! Klättra upp till nästa topp. Så snart som möjligt...

Men det får vara en liten paus en vecka eller två i alla fall, för jag har lyckats göra något med foten... Har ett blåmärke under vänster fotknöl och lite ont i foten. Jag tror jag vet vad det var som hände, men det är inget att göra åt annat än att vila och ta det försiktigt en stund. Och ja, jag har pratat med läkare om det, och nej de kunde inte göra något mer än säga "öh, ta det försiktigt en stund, det läker sig självt, inget är brutet". Så ni kan sluta tjata redan innan ni börjat. ;-)

Just ja. Vi hade modernistisk matlagning på berget också. Sous vide minsann:

Eller. Ptja. Saker i påse som man låter värmas upp i kokande vatten. Men det är ju ungefär samma sak. ;-)

Baker man is baking bread…

(Ompublicerat inlägg då bilderna var "suddiga" av någon anledning, bör se bättre ut nu utan att behöva klicka på varje bild.)

Så vill jag minnas att en låt av något sjuttio-åttiotals-band börjar. Men nej, jag har inte bakat bröd i helgen.

Vad jag däremot gjort är att vara ute i skog och mark igen, och traska upp på en bergstopp här i Washington. Tredje högsta – Mount Baker. Det är den där toppen bakom mig i bilden nedan.

Samma guide-företag som jag traskade upp på Mt Rainier med förra året. Och ja, även det här gänget guider var fantastiska att “jobba” med. Trevliga prickar, roliga, massor med utbildning mellan stegen upp för berget och mängder med historier om allt mellan himmel och jord (fast mest berg förståss) under luncher, middagar eller på kvällskvisten medan vi relaxade i lägret.

Fredag morgon mötte vi upp i en liten liten by en dryg timme från berget, introducerade oss till varandra, gjorde “gear check” (och som vanligt hade jag med för många prylar och lämnade en del i bilen istället för att bära på onödigheter upp för berget) och stuvade om oss i ett par färre bilar än vi mött upp i. Vi var bara fyra “turister” och så våra två guider. En liten grupp alltså, bara hälften av vad vi var upp på Rainier. Det var perfekt! Guidningen blev personligare och alla var “i synk” under hiken upp till där vi skulle slå upp lägret. Vi var ungefär lika vältränade (eller alla lika otränade om man frågade oss i morse ) och höll samma tempo utan att någon tyckte att det gick för långsamt eller för fort. Sedan gjorde det ju inget att vi alla verkade trivas ihop också. Småprat längs vägen upp, samtal kring middagarna, samtal i tälten. Kunde inte ha önskat mig en bättre grupp än det blev.

Vägen upp till camp-platsen var lång och ringlande. Upp, upp, upp i sakta mak. Rutten vi tog är en lite mindre känd och promenerad väg än många andra rutter upp på berget, så vi stötte bara på en annan guidegrupp på den vägen. 1000m höjdskillnad från där vi parkerade till där vi slog upp våra tält. Tog oss nästan fem timmar att ta oss upp, men då hade vi ju alla stora packningar att bära upp, och så lyckades vi ta en väg över en bergskam som bjöd på ordentlig klättring med rep och grejjer – äventyr!

Platsen vi hittade för att slå upp tälten på bjöd på fantastiska vyer.

Efter att ha slagit upp lägret, tränat lite på att gå i snö och på is (nej, det är inte “bara att gå” om ni trodde det) så var det dags för middag. Den tillagades i detta ultramoderna kök:

Men man är inte så knusslig när man befinner sig på nästan 2000m höjd, sitter på en sten med en varm dryck i handen och ser solen gå ned över Puget Sound medan den lyser upp topparna på Mt Olympus i väst. Livet är rätt gott då.

Sedan var det bara att ge sig i säng. Morgonen efter skulle det ju ut och klättras!
Sängen i fråga var en sovsäck på ett liggunderlag i ett tält på en glaciär vid en...kant till avgrunden? :) Nej, inte fullt så illa, kanske tio-femton meter ner där, men det var där nere vi hade vår vattenkälla, och det var i den där skålformade backen som vi tränade lite på eftermiddagen.

Tyvärr blev en i teamet sjuk under natten. Troligen hade hon ätit något dåligt dagen innan… Och tyvärr är det så att om man inte kan behålla mat och vätska i kroppen så är det inte riktigt läge att ta sig upp ytterligare 1200m över is och snö för att nå en bergstopp…
Så när morgonen väl kom var vi bara fyra… Tre “turister” och en guide. En guide stannade alltså i lägret med vår sjukling. Det skulle visa sig att hon blev bättre under dagen, lyckades behålla lite nudlar och te, så hon och guiden tränade alpin räddning under dagen medan vi andra klättrade.

Så själva klättringen då. Oh my… Det är brant! VÄLDIGT brant! Sista biten upp till “ryggen” innan toppen är som att klättra upp på en vägg! Fast med lite steg utstakade i snön då… Yikes! Men det är ju sådant där jag gillar så jag njöt även om fjärilarna flög runt i magen. Och nej, jag tittade _INTE_ ned!

Upp kom vi. Och vilket väder vi hade! Strålande sol på hela klättringen. Fantastiska vyer medan vi promenerade över glaciärerna. Det blåste rätt illa uppe på toppen, så pass att mina läppar domnade nog att det blev svårt att prata. Heh. Tur att man inte spenderar så mycket tid uppe på toppen… Men oj vad jag njöt!

Sedan var det ju bara att ta sig ned igen då… Det tog oss fem timmar att ta oss upp. Ned? Tre. Det är rätt bra traskat åt båda hållen. Både upp och ned tragglade vi igenom en hel timme snabbare än guiden hade räknat med dagen innan. Eller som han själv uttryckte det “Awesome work guys! You’re crushing it!”.

Väl nere i lägret igen var det grymt skönt att ta av kängorna och bara sitta ned med vatten, te och… GODIS! Oj oj oj så OK det är att äta godis när man tränat så hårt under dagen. Och den där chocolate-chip-cookien som fått smyga med i ryggsäcken upp var det flera som lade rejäla bud på när jag fiskade upp den ur gottepåsen. Men nej, jag sålde den inte.

Vi började promenaden upp på berget vid sju på morgonen, var nere igen vid lunch-tid. Resten av den dagen spenderades på ändan. Vi bara satt runt “köket” och pratade, åt, drack, pratade, njöt av utsikten, njöt av livet.

Sista natten i tältet var lite jobbig. Jag hade svårare än vanligt att sova och hur jag än låg så kändes det som att jag hade en stem som tryckte mot kroppen – tältet stod på snö, det fanns inte en sten på flera meter under det… Så när guderna kom och “knackade på” och sa att det var dags att börja packa ihop och äta frukost så var jag rätt glad.

Vädret sista dagen? Inte skoj… Så nej, inte en endaste bild på vägen ner till bilarna igen. Det var fär blött för att ta ut elektronik helt enkelt. Dimma och lätt regn. Hela vägen från lägret till bilarna. Vi får väl säga att vi “krossade det” på den biten också. Tog oss lite drygt två timmar att ta oss ned den bit som tagit oss fem att gå upp… Men det är klart, den här gången gick vi över snöfälten istället för att klättra över sten och små bergsspetsar.

Väl nere packade vi om, bytte om, sa hejdå och körde var och en till sitt. Så här sitter jag nu och skriver lite om min helg, och jag vill inte att den skall vara slut. Inte än. Vill inte tänka på jobb på ett tag till. Vill hellre sitta uppe på ett berg och se solen gå ned över North Cascades medan jag dricker en kopp te, sittandes insvept i en dunjacka med ett leende på läpparna. Ja, _det_ är vad jag vill göra…