Oj, oj, oj

Vilken dag!

Solen har strålat sedan den tittade upp över horisonten i morse och värmen har varit alldeles underbar! Tog mig en löparrunda på förmiddagen, fantastiskt skönt i den begynnande värmen (då runt 12C) och hyfsat tomt på gatorna då det är söndag (och dessutom påskdagen). Vändan jag sprang har jag inte sprungit på nästan ett år, detta då den innehåller en uppförs-sträcka på nästan tre (3) kilometer som tog knäcken på mig helt förra gången jag sprang den, eller snarare gick den för det var just det jag behövde göra i den där uppförsbacken redan efter ett par hundra meter. Men jag tänkte när jag började springa att "jag borde ha blivit lite bättre på ett år, kanske dags att testa igen" och att jag kanske inte behövde gå mer än på slutet av backen.

Men se, den där träningen som jag utsätter mig för minst en gång i veckan verkar ge resultat! Jag sprang hela rundan utan paus, jag behövde inte gå i backen, och jag höll ett tempo som jag inte gjort i uppförsbackar någonsin! Woho! Vilken härlig start på dagen!

Så, efter att ha varvat ner och fixat till mig tog jag mig åter ut i solskenet och promenerade runt på stan i flera timmar. Varenda liten gräsplätt har idag varit full av människor som kastat sig ut i solen. Seattle är lite som Sverige på det viset, så snart solen tittar fram så springer alla ut och lapar i sig strålarna och värmen så mycket det bara går.

Nu har jag just traskat ned från takterrassen där jag suttit med en bok i en dryg timme, jag känner mig lite som en kokt kräfta, men gudars vad jag gillar det! Vintern är slut! Våren är här! (Och bara för det lär det väl komma en snöstorm i veckan...)

Kvällen skall jag nog spendera vid spisen, känner för att bygga någon slags mat som tar mer än en halvtimme att veva ihop. Vet inte riktigt vad än, men något kommer jag säkert på när hungern börjar nypa i magen. Om inte annat måste jag väl göra något som jag kan dricka den här till:

...för ingen påsk är väl komplett utan lite must? IKEA must visserligen, så Helt Rätt™ är det ju inte, men bättre än inget alls.

Tillbaka i Seattle

Tidig, tidig morgon i dag.
Upp vid 04, lämna bilen vid 05, sitta på flyget vid 06:30... Så jag är lite trött nu när klockan blivit eftermiddag. Sömnen blev ju inte så många timmar. Såg som sagt San Diego en sväng. Åt middag på Fantastica i "Little Italy", riktigt bra italiensk restaurang och härlig stämning, promenerade sedan runt lite på stan och fick områden och riktningar utpekade.

Och så badade jag. I Stilla Havet. Sent på kvällen. KALLT! Men skoj. Ibland behöver man göra sådana där saker för att minnas att livet liksom inte behöver vara så stelt och att man ibland bara behöver göra lite dumheter och skratta också...

Stranden var nice även kvällstid, men framtida bad i Stilla Havet på de här breddgraderna skall nog ske dagtid då det finns en strålande sol som snabbt värmer upp en igen.

Seattle visar dock sin bästa sida nu. Solen strålar, temperaturen klättrar upp till runt 15-16 sträcket och himlen är fri från moln. Dagar som denna så vill jag verkligen inte flytta härifrån. Så, dags att ge sig ut och passa på att njuta medan den varar.

Lång dag

9:00 i morse klev jag in på första stället för första intervjun, 17:10 lämnade jag sista...

Det är lite påfrestande att prata om i stort sett samma sak om och om igen utan att själv bli uttråkad... Jag vet inte hur intervjuandet gick och jag får nog inget veta på ett tag heller, det brukar ta en stund att få feedback. För egen del tyckte jag det gick rätt bra, inga direkta "misstag" men ett par saker som kan vägas mot mig om rollen verkligen är så stor som den påstås vara. Vi får se helt enkelt...

Nu dusch och försöka "pigga upp" mig lite efter den slitsamma dagen, sedan iväg ner på stan för vad nu kvällen har att bjuda.

Det är lite disigt/molnigt idag, men det är varmt så jag är nöjd ändå. Flyget hem går 06:30 i morgon, jag tossar kanske in en rad eller två under resan eller när jag landat.

Till dess - chipp!

Sol och värme

Jag förstår varför "folk" flyttar till södra Kalifornien...

Igår när jag landade här i San Diego vid fyra på eftermiddagen var det +22C och solen sken från klar himmel...

Men som en polare i Seattle hintade: Testa kaffet först och återkom med om du verkligen vill flytta efter det.

Och nej, kaffet är inte särskilt bra här nere. Hotellets frukostkaffe är bland de sämre jag fått på hotell (jag tog ändå kaffet märkt "Gourmet" - vågar inte tänka på hur "regular" smakar...), och då har jag ändå bott på ganska dåliga ställen i udda utkanter av världens hörn...

Anyways. Idag är det dags att promenera över till Qualcomm och prata med dem om en möjlig framtid. Om det blir något av det så innebär det alltså en flytt hit ned till San Diego. Somliga av mina vänner tycker det är en riktigt bra idé, för då har de ju en plats att krascha på där det är soligt och varm. ;-)

Vi får se vad som händer.

Efter allt intervjuande skall jag iväg och äta middag och "se San Diego". Jag har ingen koll, jag känner ingen här nere, så jag tänkte mest irra omkring. Men av en slump hamnade jag bredvid en flygvärdinna på flyget som var på väg hem (som alltså inte jobbade) och hon tyckte att det kunde ju vara skoj att få visa runt lite i stan. Se där, världen tar roliga svängar ibland...

Många dagar

...har passerat och jag borde ha skrivit ett par uppdateringar lite här och där när saker hände istället för att, som nu, klumpa ihop dem i ett enda långt inlägg.

Men här kommer lite uppdatering av vad som gjorts efter att vi hittat den peruanska maten i Vancouver...

Well, vi traskade runt lite i Chinatown.

Tog en sväng genom den kinesiska trädgården och även om det var soligt och vackert så var det ont om blommor och kallt. Efter att ha traskat gata upp och gata ner och glanat i skyltfönstren en lång stund så tittade vi förbi "The Jimi Hendrix shrine".

Tyvärr var det stängt "fram till våren/sommaren" så vi kunde bara kika in genom gallret på vad som kunde tänkas gömma sig där inne. Kanske ett besök nästa gång då...

Kvällens aktivitet var huvudsyftet med att åka till Vancouver. NHL hockey.
Vancouver Cannucks vs. Minnesota Wilds.

Det där är uppvärmningen, jag glömde bort att ta kort senare...
Det var en bra match även om "svensklaget" (Vancouver hade tre svenska spelare på isen) förlorade.

På vägen hem från Vancouver stannade vi till på en outlet för lite shopping (syrran shoppade mest, oavsett vad hon säger. Mitt sexpack med strumpor räknas bara som _en_ sak, inte som sex prylar!) och hann även med en sväng på en "jakt&fiske"-butik.

I jakt och fiske-butiken kan man hitta sådana här saker...

Ja, ni ser rätt. Det är en väckarklocka som man skjuter tyst på. Det verkar ju alldeles lysande... Ingen dag är så bra som en dag som börjar med lite pistolviftande. Visst?

Vi har ätit en massa under dagarna här. Indiskt, mexikanskt, amerikanskt, hemlagat, restauranglagat, förrätt, varmrätt, efterrätt, ...
Ny sak jag inte testat tidigare var den här:

Mustang, en nepalesisk öl.
Ja, den var ungefär lika ljus som vatten. Men det skall öl vara som man dricker till curry...

Ja, jo, ok då. Vi hann väl med ett par av den här typen också under dagarna som varit:

Cheescake.
Nu blir det inte fler sådana på ett tag, det är nog dags för "Beach 2013" eller så... Men jo, det är gott. Just den där var en mango-lime kombination som var riktigt riktigt mumsig.

Så var vi i Portland en sväng. I Portland äter man inte lunch på söndagar, som mest äter man brunch. Om man vill ha något att äta innan 12 så är det frukost. Frukost mitt på dagen!? God Damn Hippies! ;-P

Ja ja. Sådant är Portland. Hipster och hippies hela bunten. Vilket ju är skoj, i lagom doser.

När det är tillräckligt många hipsters på en plats så händer sådant här:

Man skapar en kult kring något och det blir fånigt långa köer till saker som egentligen inte alls är bra eller gott. Just det här är Voodoo Doughnuts. Munkar... Med en kö som aldrig riktigt försvann. Så snart den kortats ned en bit så kom det några nya och ställde sig i den för att få köpa en låda munkar. Sanslöst.

Och om det är många hippies på en plats så händer istället detta:

Drömkuddar...
De verkade vara bra för och mot det mesta. Lalalalalalalalalala...
Och det där var inte det enda, det fanns allt från stenar och vindpipor till hemknypplade barnkläder och hundstrumpor.

Jaja. De är ju lite söta de där hippiesarna med sina trollerier, energier och dessa eviga hampa-produkter.

Även Portland har ett Chinatown, så dit var vi ju tvungna att ta oss en sväng.

Ytterligare en "port" från ett Chinatown i min bildsamling då ja, även om resten av Chinatown inte var mycket att hänga i julgranen.

Och utöver dessa saker har vi naturligtvis promenerat en massa. Fram och tillbaka, upp och ned.

Imorgon skall jag iväg på annat äventyr, men mer om det när det väl händer.

Oh Canada...

Anlänt till Vancouver.
Resan upp gick smidigt, vi stannade i en liten pittoresk håla strax innan gränsen för lunch, och vid passkontrollen sprang killen i väg med syrrans pass till kollegan för att visa alla hologram och UV-prylar i passet. De tyckte uppenbarligen att det var disco värre. :-)

Nu har vi promenerat runt lite i stan, det blåser rätt kallt, men det har varit en trevlig promenad. Vi tog en middag på ett peruanskt ställe. Peruansk mat hade jag inte testat innan så... Well... Kanske inte min favoritmat framöver heller nej. Inget man springer benen av sig för att få mer av. Det smakade lite jordigt, och "den heta chilin" var långt ifrån het.

Men nu vet jag det, och så fick jag ju tillfället att testa "Inca Kola". Jag trodde det skulle vara som Coca Cola, men det var det verkligen inte.

Radioaktivt gul!
Det smakade mest som fruktsoda tyckte jag nog. Vatten, socker och gul karamellfärg.

Imorgon är det dags för Hockey... Och så lite Chinatown först förstås.

Kultur igen minsann

Oj oj oj vad kulturell jag blivit med åren. Nästan så man kan tro att jag blivit civiliserad och växt upp. ;-)

Vi var på en uppsättning av Shakespeares "Love's Labour's lost" igår. Det var genrepet innan genrepet så att säga. De kör då med "betala vad du vill" för biljetten. Dvs om man inte vanligtvis har råd att hiva upp $25 för att få sig lite kultur till livs så kan man välja att betala ingenting. Själv valde jag att betala nästan fullpris ($20) för min biljett trots sällskapets veka protester i stil med "Men det är ju gratis!",  "Det är ju inte ens premiär!". Men jag gjorde jag rätt som betalade för mig - för attans vad bra det var! Hade det varit "betala när du går hem" så hade jag antagligen betala det dubbla för min biljett.

Jag skrattade i nästan två timmar i sträck. Fantastico!

De hade satt pjäsen i 1920-tal för sin uppsättning och det kändes helt rätt. Även med det ibland rätt högtravande språket så "funkade det". Och gudars vad härligt det är med slingriga meningar, jonglerande med ord och många bottnar i meningarna. I like!

Samma teatersällskap sätter upp ett par Shakespeare-pjäser till under året, om jag är kvar här när de sätts upp skall jag nog lyckas ta mig i kragen och se även dem.

Moh!

Jag tror att någon här i bygget har en crush på en av brandmännen.
Det är den enklaste förklaringen till varför brandlarmet har gått tre gånger på ett år här nu.

För ja, i natt hände det igen.
02 drog sirener och blink-ljus igång och det var bara att kasta av sig täcket, dra på sig kläder och traska ut på gatan.

Som vanligt var brandkåren snabbt på plats. Den här gången kallade de det för "ett flasklarm". Dvs det var inget som behövde åtgärdas av dem när de väl kom hit. Min gissning är att någon bränt något på spisen igen och i sin osmarta nattmössa öppnat dörren ut till korridoren för att "vädra ut" och då drog det centrala larmet igång...

Ah well. Hellre en gång för mycket än att det inte går igång alls när det faktiskt är allvar. Men lite surt att det sker natten innan jag hade en heldagsintervju... Mhm. Nattens sömn blev alltså minst sagt uppstyckad och kortare än tänkt. Kände jag av det under intervjuandet idag? Jo, lite segare under eftermiddagen än jag kanske brukar vara.

Ah well, det gjorde nog ingen större skillnad på mitt resultat tror jag. Vi får se hur det gick senare i veckan eller så.

Nu skall jag ta min rätt urvridna hjärna och meditera en stund. Jag har spenderat en timme vid datorskärmen utan att kunna dra mig till minnes något jag gjort, så jag är nog lite utmattad av dagens intervjuande - dags att starta om hjärnan...

Swoooooosh!

Oj vad veckan flög snabbt förbi...

Och oj vad jag har pratat mycket den här veckan... Igen...

Det där med att söka sig nya utmaningar tar på strupen. Man får prata, prata, prata, prata. Om vad man gjort, om hur man gjort det man gjort, om vad man lärt sig av det man gjort, om vad man är mest stolt över av det man gjort, om vad man vill göra, om hur man vill göra det man vill göra, om vad man skulle vilja göra om man kunde göra vad som helst, om vad som lockar med att göra det man vill göra hos den man pratar med, ... Om nästan allt.

Och så får man upprepa det för örton personer. Samma saker om och om igen, i stort sett. Visst. Det kommer en del nya prylar här och där, men mest är det samma saker som "ältas" om och om igen. Det blir ju så när många personer skall få en bild av en person utan att få bilden samtidigt som alla andra.

Jag har ju inte skrivit något alls här om hela den här prylen med att jag "letar nya utmaningar". Jag hade inte heller tänkt att skriva så mycket om det förrän det "blivit något av det". Men jag känner att det kanske är dags för en liten statusuppdatering i alla fall.

Det här med att intervjuas för en tjänst är lite annorlunda här i USA än vad jag varit van vid från Sverige. Det är mycket, mycket omständligare. Ungefär så här går varje "runda" till för en potentiell tjänst:

1. Först pratar man lite med en rekryterare som "känner en på pulsen" och ser om CV mappar mot tjänsten och om man verkar intresserad/passionerad nog.
2. Sedan får man en en-timmes intervju över telefon med antingen den anställande chefen eller någon som han valt ut som "screener". Detta är för att se om man har "basen" som teamet behöver och om man verkar ha "rätt" personlighet.
3. Om intervjun gick bra så får man prata med en till person över telefon. Oftast en "parallell" chef, någon vars omdöme den anställande litar på, som en slags verifiering av magkänslan från steg 2. Detta steg kan eventuellt hoppas över om man fick prata med "rätt" person redan i steg 2.
4. Om telefonintervjuerna gick bra så får man komma och hälsa på i företagets lokaler för en "on site" ("på plats"?) intervjurunda. Den består av 4-7 personer lite beroende på tjänst, företag och hur bra din intervju går. Varje person får 45min till en timme med dig och varje person har "fria tyglar" att intervjua dig så som han/hon tycker känns bäst. Dvs en person kan fråga om vad du gjort och hur du gjort det, medan en annan kan be dig lösa kluriga problem och en tredje helt och hållet fokuserar på personlighet och drivkraft...

Så, jag har till dags dato tagit mig igenom tre sådana intervju-cykler. En av dem väntar jag fortfarande på svar från, de andra två har tyvärr inte lett till något jobberbjudande men båda har lett till "vi tycker att du är en otroligt intressant kandidat och en stark PM med en imponerande bakgrund, kan du kanske prata med avdelning XYZ också?". Dvs inget jobb i just det teamet, men kanske hos nästa --> Iväg på fler rundor av prata, prata, prata...

Anyways, en av dessa "on site" intervjuer var i fredags då jag hade en riktigt intressant och bra runda hos Microsoft. Jag pratade med ett team som pysslar med ett "otroligt hemligt projekt". Hysch-hysch var bara förnamnet med andra ord.

Tyvärr ledde den rundan inte till ett jobb, och det är ju alltid tungt att få ett "tack, men nej tack" även om det kommer med ett stort lass av positiv feedback.

För ja, feedbacken jag fick var mycket positiv och den anställande chefen ville hemskt gärna återkomma när projektet hade kommit in i en mer "mogen" fas framåt slutet av sommaren. "You are a definitely a good fit for Microsoft, but not a perfect fit for where the project currently is". För det var där skon inte riktigt passade - de ansåg att jag inte hade tillräckligt med "inkubationsprojekt-erfarenhet". Och ja, visst, det kan nog vara så. Jag förstår om de inte "vågar ta chansen" med mig om det är så att de har andra kandidater som är starkare på just den punkten. Men samtidigt lite trist, för jag tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb där redan nu.

Nåväl. Världen går ju inte under av att det inte blev något med det teamet. Det är ett par spår till öppna med andra team inom Microsoft och jag hoppas att något av dem leder till något mer... Sedan har jag fler "steg 4"-sessioner på gång med andra företag, och ett par "steg 2", så förr eller senare hittar jag nog något som blir till något bra.

Men Microsoft är mitt "drömföretag" och efter att ha varit där och pratat mer med personer med "samma karriär" som jag så är jag än mer övertygad om att Microsoft är rätt ställe för mig.

Nu sitter jag här på söndagskvällen och väntar på att middagen skall laga sig färdigt i ugnen (Varför har jag inte lagat mer mat i ugn för? Den sköter sig ju nästan helt självt när man väl lastat in den. Fantastiskt smidigt!), och medan den gör det så läser jag på lite om nästa eventuella arbetsgivare. Imorgon är det dags för ytterligare en femtimmars-intervju. Lite honung i kvälls-teet kanske så halsen är len inför allt pratande?..

Söndagspromenad

Solen sken så fint redan när jag klev upp i morse att jag bara var tvungen att ge mig ut och promenera lite på stan.

En bit ned längs gatan blev jag påmind om utställningen "The Art of Video Games" som pågår just nu på EMP (Experience Music Project). Well. Det är ju söndag, så även om solen skiner så är det ju dagen då man alltid har en ursäkt att besöka museum... Och det tar ju sin halvtimme att promenera dit också så helt utan solskenspromenerande blev jag ju inte.

Oj oj oj. Nostalgi i kubik!

Kommer ni ihåg när det här var höjden av spelupplevelse, när det här var så coolt att man knappt trodde sina ögon, när det här var höjden av grafik som kunde upplevas hemma på sin egen TV?

Well. Jag gör det i alla fall. Det där är Zaxxon på en ColecoVision. Det ni - SÅ gammal är jag!

Det riktigt roliga med den där utställningen var att jag spelat spel på precis varenda plattform som de hade uppställd i rummet, och även de flesta spel de hade listade också. Aj aj aj vad timmar jag "slösat bort" på dessa datorspel. ;-)

Naturligtvis tog de med en 8-bitars dator mitt bland alla konsoler, för just den här lilla prylen är ju en ikon i så väl dator- som spel-världen:

Jag minns att jag försökte och försökte och försökte spara ihop pengar till den här maskinen i femte klass, men suget av att ha en dator var större än tålamodet att vänta och samla ihop den (för mig) enorma summan som en Commodore 64 gick på. Istället landade jag på ungefär halva den summan (efter att mor&far snällt matchat min summa - världens bästa föräldrar helt enkelt!) och skaffade mig en MSX Spectravideo 728. Min ena kusin hade en MSX han också, så vi kunde utbyta program- och spel-tips med varandra och med tiden hittade jag fler som liksom jag snubblat in i MSX-världen. Över åren kom jag att "älska" min lilla MSX, även om jag då och då lånade polarnas C64 också.

Ovanför denna ikon (C64) såg jag det här underbara citatet på väggen:

"Programmering är som poesi". Så sant, så sant.

Det tog ju inte så lång stund att traska runt i det där rummet, och dessutom var det fullsatt framför dokumentären som visades i ena hörnet, så jag traskade ut igen och vidare till en annan utställning.

Det första man möttes av var denna lilla varningsskylt:

Vad det var för utställning där bakom? Något skräckinjagande. ;-)
Det här:

En utställning om skräckfilmens historia och vad det är som lockar med att bli skrämd.

Mmmm. Skojsigt ju. En hel del av filmerna har jag sett under mina år. Av de hundra filmer som listades som "to see before you die" kom jag fram till att jag sett drygt hälften - så jag har några kvar att avverka...

Är det någon som smyger upp bakom mig? Jag är inte helt säker, kan ni kolla åt mig?

Ja, den där lilla krabaten (den i bakgrunden, inte den i förgrunden!) är ju ganska känd. Många tänker nog "Är inte det science fiction?" när man nämner Alien, men nog är det en skräckfilm alltid - den råkar bara utspelas i yttre rymden...

...och ja, jag har alltså en massa hår på skalpen just nu. Det är för att jag varit lite lat under februari. Jag klurar på om jag skall låta det växa ut till något som går att göra en frisyr av, eller om det skall få åka bort igen innan intervjun hos Microsoft i slutet på veckan. En sak är i alla fall säker - jag börjar bli ordentligt gråhårig...

Anyways. Tillbaka till mitt besök på EMP.

Som om det inte räckte med dessa två utställningarna så passade jag på att smita in på nästa avdelning fylld med nörderier...

Japp. Det där är Captain Kirk's stol från Star Trek och det är en hel hög av Tribbles runtomkring den. :-)
Icons of Science Fiction heter utställningen och den var fylld av skojsiga props från allehanda filmer och så en hel del litteratur förstås. Aaaah. Ytterligare en del av mitt liv som det spenderats åtskilliga timmar åt.

Och i vår öppnar en ny utställning som handlar om Fantasy, det är nästan så det är "sista pusselbiten". ;-)

Det var större delen av min söndag det.

Annan kultur

Om opera är högkultur så anses nog ComiCon vara lågkultur.

Idag tog jag mig ner till Washington State Conference Center en sväng för att knö med folk och titta på serie-saker. Nördigt? Ja.

Nej, jag var inte utklädd. Jag var en av de där som mest är där för att få lite inspiration, hitta nya serier eller bara dra åt mig lite galenskap till senare.

Ibland ser man saker som man tänker "JA! Precis så ju!" som tex det här:

Punk-Star Wars! Darth med spikes på hjälmen är ju bara helt rätt!


Visst är det skoj med lite knasighet, men en halv dag på ComiCon räcker gott och väl för mig. Nu är det ett år till nästa gång igen. Det är nog rätt lagom intervall det också... Men visst, något år kanske det slår över helt och jag klär ut mig till "Butter Boy!" (mitt superhjälte alter ego om ni nu undrade) för en dag. ;-)

Kulturell

Nu har jag varit så där kulturell igen.
I dag var det lite mer kulturellt än annars. Så kulturellt att jag minsann hade smokingen på mig. Härligt! Den kommer fram alldeles för sällan tycker jag.

Idag var det nämligen dags för en opera.

Jag har aldrig sett en opera live tidigare. Mina älskade föräldrar "släpade" med mig på operetter jag var liten (yngre? inte så gammal som nu? äh, ni vet vad jag menar) och ett av min barndoms riktigt starka musikminnen är från "Fågelhandlaren". Jag tror en hel del av mina kamrater tyckte det var "töntigt" att gå på den här typen av tillställningar, men jag är otroligt tacksam att jag fick uppleva det.

Anyhow. Som sagt, av någon anledning har jag aldrig sett en opera live. Jag har sett en del stycken ur Othello, Carmen och Nibelungens ring på TV. Det här var annorlunda.

Operan vi såg var La Bohème. Sången var på italienska, så jag blev mycket positivt överraskad över att den moderna tekniken hittat in även till den här typen av "högkultur" - det var nämligen "textat"! Visst, man fick flacka undan med blicken och läsa sångraderna för att sedan hoppa tillbaka med blicken till scenen och lyssna mer fokuserat, men det gav förståelse för scenerna och mer djup till upplevelsen.

Jag berördes kanske inte så otroligt djupt av sången som jag nog hoppats på att göra. Den var bra men inte så jag rös och fick gåshud. Kanske var det för det där med att jag läste texten samtidigt, att jag då inte sjönk in helt i musiken och sången? Kanske.

Och som vanligt med operor så dog någon på slutet och allt slutar i moll... Downer...

Men ja, det var en härlig upplevelse och jag tror inte det var den sista operaföreställning jag besöker.