Årets längsta dag...

Inte bara för att det är sommarsolstånd, utan mer för att "den som väntar på något gott" ju som bekant alltid väntar för länge.

Och som jag väntat...

På det här:

 En splirrans ny Audi!

Och inte vilken Audi som helst, utan en...

S5!
OH MY GOD! OH MY GOD! OH MY GOD!
Wiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeee!

Det är mycket pappersarbete att få med sig en bil hem. Och jag har nog skrivit ut den största check jag någonsin kommer skriva ut (ok, kanske köper man hus så småningom, den checken blir nog större). Men oj oj oj vilken bil!

Så här mycket ler man när bilen slutligen rullats ut från "showroom" och nyckeln ligger i handen:

Den är så fin att jag inte vet om jag vågar köra den. Den kanske bara borde stå i garaget med ett täcke över sig så den inte blir smutsig eller repig?
Jag kan gå ner i garaget ibland och dra igång den och trampa lite på gasen för att höra vråååååålet av den turboladdade V6:an. Det räcker kanske? :-)

Inne i bilen är det fint också. Sportstolar fick det bli, det är ju en "S" trots allt, och så lite skön djupröd färg att bryta av allt det svarta med:

Wow... Om något frågat mig för ett par år sedan så skulle jag nog sagt att jag aldrig trodde att jag skulle ha en sådan här bil. Men nu har jag det. Wow. Det är lite annorlunda klimat här borta helt enkelt...

Nu skall jag gå ner och sätta mig i bilen och försöka få ordning på data-systemet. Jag vill få den att visa temperaturen i C inte F, det gick på den förra så jag tycker det borde gå på den här också. Sedan skall jag se om det kanske blir middag någonstans utanför stan just ikväll - måste ju njuta av de första kilometrarna (odometern visade på mindre än 40km när jag hämtade upp den) i hyfsat glas trafik, innan det blir vardag och bilköer från jobbet. :-)

Och ja, till och med bromsarna är märkta med "S5". Utifall man skulle glömma vad det är för bil man har när sitter på huk och byter hjul/fyller på luft? :-D

 Förövrigt så gillar jag dagens motorutrymmen. Det är så rent och snyggt att man kan tro att det är en modell och inte en bil det är frågan om.

Men nu börjar jag nog bli lite hungrig tror jag... Dags att hitta ett ställa att åka till för att äta. :-)

Brummeli, brum, säg vem lufsar väl där...

Jo alltså... Jag nämnde väl att jag trodde att det där med björn bara var en skröna? Jag menar, jag har ju hikeat omkring här borta i flera år nu och aldrig så mycket som sett ett hårstrå av en björn.

Well. Nu är det slut på "jag har aldrig sett en björn där ute". För nu har jag det.

Oh my... Jäklar vad pulsen går i taket när man som bäst håller på att ta sig runt en bit av stigen som växts över av gräs och hängande storbladiga träd och så tar man sig runt det hela och står bara ett par meter ifrån en svartbjörn!

Jag borde väl ha tänkt på att försöka göra mer ljud ifrån mig när stigen var så svårhittad, svartbjörnar trivs i mer "lummiga" partier av skog.

Men där stod jag då, öga mot öga med en stor svart pälsboll!
Snabbt flög "vad skall man göra"-listan genom huvudet och allt snurrade. Men upp med armarna, veva lite, göra mer ljud ifrån mig (utan att låta som en pipig mus - det var svårt...) och försöka få björnen att tycka att "det här är ju inget skoj, bäst att jag går min väg".

Men se det gick inte... Istället ställer sig skrället på bakbenen. Holy crap! Iiiiik! Det är nu jag börjar backa tillbaka där jag kom ifrån, utan att snubbla på den överväxta stigen. Och helst utan att kissa på mig... ;-)

Runt grenarna tar jag mig, runt partiet med överväxt stig, sakta och med händerna i vädret fortfarande, pratandes för att liksom gno in "det här är en människa, vi står högre på näringskedjan, låt bli mig, gå din väg". Well. När jag rundat det där himskans trädhelsiket så får jag rätt bråttom i benen. Upp, upp och iväg! Med en puls på närmre 200 och rätt trötta ben redan så försöker jag så snabbt jag kan börja ta mig upp för backen jag nyss tagit mig ned för.

Behöver jag säga att jag skakade som ett asplöv, var genomdränkt av svett och hade riktigt brännande benmuskler när jag väl ansåg mig vara på tillräckligt avstånd från pälsbollen?

Jag är en rejäl fegis alltså. :-)
Nej, jag letade inte fram en annan stig att ta mig fram på, jag valde att traska tillbaka till en rätt OK utsiktspunkt jag sett på vägen ut och satte mig där och åt en tidig lunch.

Så det som skulle ha varit en heldagsutflykt på lite drygt 20km med en bergstopp att stå på och titta ut över vidderna blev istället en ungefär 16km lång hike genom skog med lite bergsutsikt längs vägen...

Nåja, ibland blir inte saker som man tänkt sig men bra ändå.
Det var fina vyer mellan träden då och då, det var vacker skog att promenera i (svårt att ta kort på skog dock, iaf med standardobjektiv) och jag hittade en liten sjö på ett stickspår också.

Så dagen får anses som lyckad iaf. Och det var en skön hike om man bortser från rushen upp för kullen bort från pälsbollen. Och en del av mig känner mig på sätt och vis lyckligt lottad som faktiskt fått se en björn i vildmarken, även om jag kanske velat att det vore på lite mer avstånd så att jag fick tillfälle att iaktta den en stund och kanske ta en bild eller två. :-) Så här i efterhand kan jag inte annat än säga att de är imponerande djur iaf.

Inga björnar

Nehepp. Inte en endaste liten björn igår heller. Trots att jag åter igen var i "björnområde". Bah! Jag börjar tro att det där med björn bara är en skröna. Men i ärlighetens namn så är jag inte ledsen för det - att kunna promenera omkring i denna fantastiska natur utan att stöta på farliga djur är en otrolig förmån.

Det bar iväg vid halv sju på morgonen. Bil har jag ju ingen just nu, väntar på att den nya skall levereras, så jag hade bokat mig en "ZipCar" för dagen. Naturligtvis fanns det ingen bil tillgänglig på de närmsta utlämningsplatserna så jag fick promenera dryga kilometern för att komma till min bil... Så man kan väl säga att hiken började redan innan den började? :-)

En och en halv timme i bil ungefär, så inte så värst långt ut den här gången. Dagens mål var den här toppen (till vänster i bild):

Mount Forgotten, ungefär 1900m över havet på dess topp.

Börtglömd? Nja, inte riktigt. Passerade ett par personer på väg upp, mötte ett par personer uppe vid utsiktsplatsen före själva toppen, och sedan en hel hög med personer när jag väl var på väg ner igen. Det var rätt trafikerat sista biten. Men tidig morgon var det som sagt rätt avskärmat från andra och det var en underbar hike.

Vägen upp var mestadels genom skog, så det blev inte så mycket bilder.

Det är grannt, och att promenera genom skog med STORA träd är avslappnande. Jag gillar skog.
Ibland bröt sig leden ut från skogen dock och man serverades underbara vyer av bergen som omslöt leden på varsin sida.

Att promenera i skuggan var skönt. Dagen var solig redan tidigt på morgonen, så temperaturen hängde med upp under dagen. Noterade runt 25C i skuggan i skogen, en bra bit över 30 i solen.

Varmt och ansträngande så det gick åt mycket vatten. Det här är första hiken jag gjort där jag fyllt på vattenförrådet "ute i fält". Tack filtersystemet, och tack underbara bergsbäckar! :-)

För nej, ingen hike är väl komplett utan ett vattenfall eller två?

Och jösses gosse var det skönt att stoppa huvudet under det porlande iskalla vattnet en stund...

Efter att ha stretat i uppförsbacke i vad som kändes som en halv evighet (det var rätt brant, stigen tog inte så långa omvägar i sitt serpentinande, ja det är ett ord har jag just bestämt...) så kom man ut på "the meadows" och vyerna öppnade upp sig. Och vilka vyer!

Och där uppe såg jag att några hade tältat över natten. Det slog mig att det här är ju inte en "national park" utan faktiskt "national forest". Ja, det är skillnad på olika där. I en "national forest" är det fritt fram att tälta lite som man vill, man behöver inga särskilda tillstånd så länge man visar lite hänsyn och inte förstör. Jag kan tänka mig att den här platsen var rätt nice att vara på så väl vid solnedgång som soluppgång - riktningen på kortet är nord-nordost och vyerna öppnar sig både åt öst och väst från den här punkten:

Tältet står alltså preciiiis vid kanten, om det inte redan framgår av träden där till vänster i bild. :-)

Det fanns en del snö här uppe, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle blända rätt rejält i solskenet.

Efter att ha hämtat andan och strosat runt lite och njutit av utsikten så bestämde jag mig för att det var dags för lunch. Hittade en utmärkt plats att äta den på...

 En klippa som stod ett stenkast ut från utsiktsplatsen. Det var lite knöligt att ta sig upp, men det var en platt och fin liten klippa och det fanns som en liten "stol" i hur stenarna hade nötts loss. Perfekt!

Utsikten åt höger från var majestätisk. Här kunde jag sitta nästan hur länge som helst...om det inte vore för att rumpan gör ont efter en halvtimme sittandes på sten... Njutningsfullt var bara förnamnet. Lunchen smakar fantastiskt när man arbetat hårt för att komma till en plats att äta den på, och när utsikten är som den här så kan man inte annat än njuta.

Till vänster var utsikten också rätt fin, men klippan tog slut väldigt snabbt åt det hållet:

Det liksom knöt sig i magen bara av att tänka på att sitta vänd åt det hållet...så det gjorde jag inte. :)

Efter att ha njutit av lunch och utsikt så tog jag mig ned från min lilla klippavsats och hikeade vidare de ca tre kilometrarna ned, runt och upp på den där toppen jag visade i första kortet. Själva hiken upp bjöd inte på så mycket att ta kort på och när jag väl kom upp på toppen var jag så trött att jag bara stod där en stund och tog in vyerna. Det var inte så mycket bättre än den där lunchplatsen trots allt, jag tänkte inte att jag såg något nytt direkt, så jag glömde helt enkelt bort att ta upp kameran innan jag traskade ned igen. Ah well, det kommer säkert fler toppar att ta kort från under sommaren.

Vägen tillbaka var samma som vägen upp, men för ovanlighetens skull så tog det nästan lika lång tid ner som upp. Det brukar vara 30-50% kortare tid ned. Jag måste ha varit riktigt trött i benen alltså... Fast man kan inte annat än njuta när naturen skiner med så här klara färger mot en, solen strålar och värmen ångar upp från stenarna man passerar:

Jag älskar verkligen den här platsen. Att få bo och leva här, och ha möjlighet att då och då ta sig ut i den här fantastiska naturen, är en ynnest.

När jag väl kom ner till bilen igen var jag så trött i benen att jag insåg att jag inte skulle kunna sätta mig och köra hem direkt. Så jag öppnade alla dörrarna så det skulle bli lite korsdrag och föll ned på baksätet och slumrade en halvtimme...

Ja, det tar på krafterna att promenera upp och ned för berg i åtta timmar... Det känns som om det är alldeles för kort tid kvar tills det är dags för Mt Rainier. Dags att börja träna de där stackars benen lite mer seriöst nu tror jag...

Idag är det en slappar-dag. Solen skiner som bara den, det är över 20 grader varmt trots att klockan bara passerat nio på morgonen och jag svettas bara av att gå omkring i lägenheten. Det blir inte många knop gjorda idag tror jag.

Ah. Sommar!