Ett drygt års slit...

...fick äntligen se världen igår.

Windows 10 släpptes "på riktigt". Vi har ju släppt förhands-versioner sedan i höstas, men nu var det dags för vad vi kallar "RTM" ("Release To Manufacturing") och det innebär att projektet är färdigt.

Jag försökte göra ett överslag på hur många timmar jag lagt ner på den här releasen, men jag gav upp när jag passerade vad de flesta svenska fackförbund anser är taket för vad man skall arbeta på ett år, inklusive max övertid.

Ja, jag har jobbat mycket. Men jag har haft skoj medan jag gjort det. För det mesta i alla fall. Som med allting här i världen så är det ju inte bara en dans på rosor, det är mycket frustration, en del skitgöra och en hel del "medling" mellan olika viljor för att hitta en väg framåt som fungerar.

Men när vår PM-chef står på scen på //build/ (vår utvecklarkonferens som var i slutet på april) och pekar ut prylar som jag varit med och sett till att de funkar, och att sedan få ett handskrivet "tack för ett otroligt jobb" brev från avdelningschefen, well, då känns det som att tiden man lagt ned faktiskt gjorde skillnad. Och ja, jag är väl rätt "lättköpt" då det räcker med att jag får cred för det jag gjort för att jag skall vara glad. Visst, det skadar ju inte när sådan cred kommer med bonusar, men det är inte pengarna i sig som driver mig.

"Windows is now Windows again" som han uttryckte det. Och ja, där i ligger en stor del av det jag gjort (och fortfarande gör) - mitt team är kärnan under applikationsfönstren så att säga. Det här är ju inte en teknisk blog så jag går inte in på mer detaljer än så. Den som frågar kan få timmar av utläggning om vad det är jag "egentligen pysslar med", men det passar bättre över en öl/ett glas vin, eller ett par. :-)

Senaste två månaderna har dock inte bara varit Windows 10 för min del, för som med det mesta annat så är det ju så att PM skall ligga lite före utvecklarna, så redan innan vi stängde säcken för det som släpptes igår så började jag jobba på nästa release, och nästa efter det...

"Ingen rast, ingen ro" skulle man kunna säga. Men visst, det har inte varit riktigt samma höga tempo som det var i våras (tack och lov, man kan inte köra i max-fart hela tiden). Och nu när vår lilla bäbis väl traskat ut i världen är det dags att fira. Vi börjar i nästa vecka och håller igång till mitten av augusti. Det blir Champagne med teamet för at fira hur fantastiskt mycket vi fick gjort (trots allt vi kapade bort i prioriteringarna). Sedan är det BBQ med avdelningen - hundratals personer, lite sociala lekar, bärs och grillning. Och så avslutar vi med ett stort "ship party" med hela operativsystems-gruppen - tusentals människor! Det blir jippo i kvardrat det.

Augusti är lite av en party-månad alltså. :)

/sign "Work hard, play hard"

Regnet det bara öser ner....

Men inte blir jag blöt om skor och strumpor inte för jag stannar inne. :-)

Då vädret bestämde sig för att bli dåligt i hela Washington (nåja, inte hela men i alla fall alla delar man kan nå med 3h bilfärd ifrån Seattle) den här helgen så bestämde jag mig för att ta en helg att inte göra något alls. Dvs ingen hike den här helgen.

När jag gör ingenting alls så spelar jag gärna lite TV-spel. Igår körde jag igenom ungefär halva Dead or Alive 5 (fighting spel, i brist på Tekken får man ta det näst bästa) vad gäller "achievements". Bra för rankingen inom teamet, jag ligger lite efter vad gäller så kallad "gamer score" (antal poäng man samlat på sig genom att spela olika spel), men så var jag ju en Playstation ägare rätt länge...

Men man kan ju inte spela TV-spel hela dagarna, så det blev lite bokläsande också. Håller på att ta mig igenom Seveneves av Neal Stephensson. Den har fått ganska milda recensioner, men jag är hittills inte besviken iaf.

Och när boken börjar kännas lite tung i händerna så tar man sig, trots regnet, ut och går på bio. Det brukar inte bli så mycket bio under sommaren. Inte för att jag inte tycker om att se på film när det är varmt och soligt ute, utan snarare för att "sommar-filmer" är rätt tråkiga - mycket effekter men lite substans. Som Jurassic World som jag såg för några veckor sedan tex. Hemsk film. Men snygg.

Igår såg jag dock en film som var värd tiden i biomörkret - Mr Holmes. En lite annorlunda twist på Sherlock Holmes. Nu som gammal man, som mer brottas med sin egen dödlighet och relationer till andra människor än med ett klurigt "mord-mysterium". Riktigt, riktigt bra. Om än kanske lite deppig. Att det blev så bra som det blev var nog mycket Ian McKellens förtjänst - fantastisk skådespelare!

I övrigt då? Händer det inget i livet? Jodå, det är "shipping time" här borta. Nästa vecka trillar Windows 10 ut genom dörrarna och det är mycket att stå i. Så mellan det, att jobba på "nästa sak" och träningen inför Rainier så blir det inte så mycket tid över till annat. Jag borde skriva massa kod, men hittar inte fokus. Jag borde blogga, men hittar inte fokus. Jag borde...

Just ja. Diet-prylen. Det är...annorlunda. Att inte stoppa i sig lika mycket energi som man gör av med gör att... Well... Att man saknar energi helt enkelt. I alla fall för min del. Men det ger resultat och det är vad jag behöver just nu.

En dag till av helg att ta sig igenom innan det är dags för jobb igen. Om man skulle ta och spela lite TV-spel...

Dags att släppa ryggsäcken

Ja alltså, inte den vanliga ryggsäcken utan den där lite mindre som jag bär runt midjan och rumpan typ...

Det är två månader kvar tills jag skall traska upp på Mt Rainier, jag har för mycket "basvikt" och behöver således bli av med ett par kilon. Då jag verkar jag svårt att "komma igång" och fokusera på att tappa de där kilona på eget bevåg så tog jag beslutet att betala någon annan för att peka med hela handen och säga åt mig hur jag skall göra. Aaah, the American way of life! ;-)

Så i torsdags förra veckan träffade jag en dietist och tillsammans satte vi ihop en måltidsplan baserad på vilka dagar jag tränar, hikar, etc. I måndags var jag så iväg och hämtade upp min första kasse mat.

Japp. En kasse mat. Färdig och bara att lasta in i kylen och sedan plocka ut låda efter låda vid rätt tillfällen enligt schemat som packats med maten. Himla smidigt. Det "fina" med det här programmet är alltså att allt är färdigt, bara att hämta en kasse färdigpackad mat två gånger i veckan. Dvs jag behöver inte kliva in i en matbutik på tre veckor (det är så långt programmet är) och riskera att falla för suget att köpa mumsiga saker att äta mycket av... Och inte heller riskerar jag att komma hem sent och "inte orka laga mat". Det finns med andra ord inga ursäkter den här gången.

Det enda som stökar med min hjärna är dock att de tyckte "max en kopp kaffe om dagen". What?! Jag är SVENSK! "We run on coffee" skulle kunna vara Sveriges slogan. Så det är lite omställning. Morgonkaffe alltså. En kopp. Sedan inget mer. På hela dagen. Aiiiigh!

Så ja, jag dricker lite koffeinfritt te istället. I alla fall i en övergångsperiod. Svårt att bryta vanor som cementerats över si så där 25 års tid...

Målet med den här övningen då, vad är det?
Well. Det är två mål jag siktar på. Det första är att tappa drygt 5kg under de här tre veckorna. Det borde gå tycker jag. Det andra är att få en omställning mentalt, mindre skräpmat, bryta dåliga vanor (mackor på kvällen, mycket restaurangmat i stora portioner) och förhoppningsvis sätta en riktning för ungefär 5kg till bort och sedan hålla den "trivselvikten" med ett lite mer hälsosamma kostvanor.

Mt Rainier, here I come!

Grattis på födelsedagen Amerika!

Ja, alltså, det är så de säger här borta på 4:e juli. "Amerikas födelsedag", för här borta är Amerika det samma som USA. De andra länderna på den här kontinenten har bara inte förstått storheten med USA och blivit en del av dem än. ;-)

Det har varit underbara veckor ett tag nu. Jobbigt varma, men sol och värme skall man aldrig klaga över så jag försöker njuta så gott det går när svetten rinner av 30+ i lägenheten på kvällarna...

Igår var inget undantag från detta. Eftersom jag tittat på väderprognosen redan innan så visste jag ju detta, så jag bestämde mig i fredags för att lördagen minsann skulle spenderas ute i naturen. Sagt och gjort. Strax efter 04 klev jag upp ur sängen och lastade in ryggsäcken i bilen och gav mig iväg.

Första hikingturen med nya bilen... Aj aj aj vad dammig den blev, och full av krossade insekter på framrutan! Iiiiiiih! Måste tvätta den idag eller imorgon, så här kan vi ju inte ha det...

Anyways. Det blev en sväng ut till Mt Rainier-området. Sunrise point. Medan jag avverkade sista sträckan på vindlande serpentinvägar så så jag månen gå ned bakom Mt Rainier. Fantastiskt vackert!

Det tar lite drygt två timmar att ta sig ut till berget, så när jag väl anlände var det långt efter soluppgång. Men det var svalt i luften på två tusen meters höjd, så med ett leende traskade jag iväg från parkeringsplatsen och ut mot "The Burroughs" - tre bergstoppar med de otroligt kreativa namnen "första Burroughs", "andra Burroughs" och "tredje Burroughs"...

Vägen ut bjuder på härliga vyer. Det är liksom svårt att inte börja le redan efter ett par hundra meter. Och när det går en timme mellan varje person man ser...well. Jag gillar't. :-)

 Redan vid första Burroughs är Mt Rainier där och visar upp sig. Om dryga två månader skall jag alltså stå där uppe och titta ned åt det här hållet istället. Det känns...underligt.

Det är svårt att fånga på bild dessa dalar nedanför bergstopparna. Det gröna där nere är inte gräs - det är skog... Livet ser lite annorlunda ut från ca2400meters höjd.

En lunchutsikt så god som någon får jag nog säga.

Det var en liten kulle med snö kvar uppe på tredje Burroughs. Den gjorde att jag kom upp si så där 2-3meter högre än man annars kommer upp här borta. Höjdrekord! :-D

Att promenera ut på dessa avsatser och stå och se ut över vidderna - obetalbart.

Och en av de absolut bästa sakerna med att stanna och äta lunch är att ta av sig kängorna en stund och låta brisen kyla fötterna. Man uppskattar det lilla när man är ute och promenerar i naturen. En bris mellan tårna är värd mer än den senaste modellen av telefon, any day här ute. :-)

Det här kortet får mig dock att känna en sorgeklump i magen. Det är nämligen så att den här lilla sjön kallas för "Frozen lake", eller "den frusna sjön". Detta då den är täckt av snö och is still största delen, året runt. I slutet på sommaren första året jag var uppe här så var ungefär en tredjedel av sjön täckt av ett tjockt lager is och snö. Nu är vi knappt i början på sommaren och isen är nästan helt borta...

Men det är svårt att deppa över förlorad is när man ett par minuter senare står här... Naturen är underbar. Jag kan inte beskriva hur glad jag är att jag hamnat här. Det är fantastiskt och jag njuter av varje minut jag befinner mig här ute, ja även när skoskavet kommer krypande och fötterna värker efter timmar av promenader. Det är härligt på sitt sätt...

Så med en liten utsikt över den där stenbumlingen jag skall upp på om ett par månader lämnade ja så hikingen för att ta mig tillbaka till civilisationen och fira "Amerikas födelsedag".

Då jag ju gav mig ut tidigt och bara promenerade i sex timmar så var jag hemma i "vettig" tid. Dvs det fanns tid till att bygga sig en ordentlig födelsedagsmiddag. :-)

'MERICA! Är ju ett land där man nästan helst skall äta sin kossa direkt från fältet efter att ha brottat ned den med sina bara händer. "Manly men" och allt det där. Så, kött fick det bli en dag som denna.

Tanken var biff serverad med karameliserad lök och en näve ungsstekta grönsaker. Och så blev det också. Den där blaskiga amerikanska ölen i bakgrunden då? Varför finns den där? Well. Det var ju stekhett ute så jag behövde få i mig ordentligt med vatten. :-)

Och jag får nog faktiskt lov att erkänna att en Bud sitter rätt bra när det är så illa varmt ute. Man vill liksom inte ha de där tunga, bittra, smakfulla ölerna när det är över 30C i skuggan.

Men till biffen serverades det rött vin. Man kan ju inte vara hur barbarisk som helst ens när man firar 'MERICA!

Till efterrätt skulle jag ha gjort en liten äppelpaj, men det blev det inget med. Mättnaden var total och det beslutades att mötas upp med ett par vänner för en svalkande drink innan kvällens fyrverkerier istället.

Oj oj oj... De kan det där med att fira här borta alltså.
Innan fyrverkerierna började så flög det en STOR helikopter (den där sorten man kallade för "bananhelikopter" som liten) runt sjön där tillställningen begav sig. Under helikoptern var det monterat en flaggstång med en GIGANTISK amerikansk flagga. Och de tusentals som samlats för att se spektaklet vrålade och applåderade och busvisslade och ropade "Happy birthday America!" till varandra medan den flög runt.
Det är svårt att inte dras med i sådant...

Det går inte riktigt att fånga sådant här på kort, de få försök jag gjorde blev suddiga i natthimlen. Så jag får avsluta posten med litet kort på den första fyrverkeripjäsen istället.

Grattis på födelsedagen Amerika, och tack för att jag får vara med och uppleva allt det här.