Kaffe

...är viktiga saker. Man skämtar inte om kaffe. Särskilt inte med svenskar och fransmän. Vi tar vårt kaffe på allvar.

Inte heller kan man dricka det kaffe som bryggs på jobbet, ens om man får till styrkan rätt. Fel rostning och inte helt bra vatten för "drip coffee" helt enkelt.

Så nu har jag och en kollega tagit saken i egna händer och införskaffat detta:

En Nespresso-maskin.

Den kom med posten hem idag, så från imorgon får vi äntligen lite vettigt kaffe efter lunchen.

Day by day

Nu snurrar vardagen på som vanligt igen. Känns lite som att vara inne i en transportsträcka - dagarna går men "inget särskilt" händer.

Snubblade in på en hippie-festival i lördags. Eller, ptja, hippe och hippe vet i sjutton. Men "folk life festival" ringer allt lite hippie i mina öron. :-)

Soligt och varmt var det i alla fall så jag satte mig på en av gräsmattorna och läste en bok med lite lagom flummig musik i bakgrunden. Jag kunde dock inte för allt smör i Småland sitta kvar och läsa min bok när scenen fylldes med 30-40 mellanstadieelever som sjöng aningen off-key och vars hanterande av instrument får Monty Pythons The Mouse Organ att framstå som ett under av välljud... Nej, då lyfte jag på min lata rumpa och spankulerade vidare genom festivalområdet.
Som på alla festivaler fanns det naturligtvis mat också (jag köpte dock ingen, hade ätit strax innan jag traskade ner på stan). 4711 sorters mat från världens alla hörn. Men det som fångade mitt öga framför alla andra saker var detta:

Friterade "peanut butter and jelly". Friterade! Gah! Vad sjutton är det för fel på amerikanerna egentligen? Inte nog med att denna styggelse existerar - det var KÖ till den också!

Jag flydde området och promenerade vidare genom ett soligt Seattle istället.

Andra nyheter: Jag har fått ordning på musiken i lägenheten. Ljud ur "stora" stereon. Jag behöver ställa i ordning lite mer med högtalarna och jag behöver dra nätverkskabeln lite snyggare utmed listen (samt "tejpa" den biten som går tvärs över golvet också så man inte snubblar på den) innan jag kan anse mig vara färdig med den biten, men det får vänta till en annan dag/kväll.

Och så här bra kan man lyckas få en parkering ibland:

Dörren där till vänster om bilen är dörren till trapphuset som ligger närmast min lägenhet. Kan det bli bättre? :-)

Bygga, stöka, fixa, ordna

Så där ja.

Nu har jag ett matbord igen. Woho! \o/
Lampan som syns i bakgrunden skall förpassas till de sälla jaktmarkerna. Pappret i den har blivit stelt och skört och jag har inte heller någon bra plats att ha den på. De "inbyggda" lamporna i lägenheten duger för mig, möjligen vill jag ha någon lampa närmre soffan men i så fall får det nog bli en mer "spot"-aktig sak som ger bra ljus för bokläsande.

En annan sak jag också gjort, som gör att lägenheten blir mer "hem" och känns lite mer personlig och ombonad:

Jupp. En massa kylskåpsmagneter. Så snart jag fixat i ordning det där med skrivare igen så kommer det upp ett par seriestrippar också - man behöver lite visdom ibland på morgnarna.

Jetlag

Det är jetlag här borta i väst.
Uppe till sent för att hoppas kunna sova till "normal" tid - tji får jag för vaknar gör jag tidigt i alla fall. I morse var jag uppe vid strax efter fyra. Jag hoppas jag får sova lite längre än så i natt i alla fall.

Imorgon får jag mina reparerade bordsdelar, så efter det kan jag äntligen få lite mer ordning i "vardagsrummet". Fattas bara en fungerande stereo och en TV också så är rummet helt i sin ordning. Jag fixar nog det senare i slutet av veckan.

På tal om inget alls så... I avdelningen "kändisar jag mött på tåg" kom i söndags turen till ytterligare en politiker (har ju "åkt tåg" med Gudrun Schyman vid tidigare tillfälle) och tåget upp från Lund mot Stockholm innehåller allt som oftast en eller annan känd komiker (fast det är bara Johan Glans som jag faktiskt skrattat åt/med). Den här gången var det en före detta statsminister på tåget. Närmare bestämt Ingvar Carlsson i sätet tvärs över gången.

Då jag är som jag är, så är jag inte en sådan som kastar mig över "kändisar" och säger "FOTO! AUTOGRAF! BAAAAH!" utan jag noterar mest att personen är där och åker tåg, (och så försöker jag se vad de sysselsätter sig med på sin resa - Ingvar läste "Så tänkte vi på LO - och så tänker vi nu", en bok jag antagligen somnat av om jag försökt mig på att läsa den...). Men syrran svarade på mitt meddelande om att jag hade "dojjan" tvärs över gången med "Bild annars har det inte hänt!". Så... Här är ett litet smygfoto på en gammal statsminister.

Welcome home, sir!

Det var orden som mötte mig i "immigration" på Chicago O'hare när killen knappade in mitt Visa-nummer och såg att jag var bosatt i USA.

Sådana där små saker gör så stor skillnad. Jag har aldrig blivit välkomnad hem i en svensk passkontroll...

Anyways. Seattle välkomnar mig inte direkt med sin bästa sida, det regnar och bussen till jobbet i morse var fullsatt så jag fick stå. Ah well, så är det väl att komma hem antar jag - vardag.

Resan hem gick smidigt även om den strulade.
Först var det (naturligtvis?) SJ som strulade. Eller, egentligen var det nog inte SJs fel. Det var växelfel på Kastrup så vi fick inte ens stanna där. Istället fick vi åka in till Köpenhamn och byta till Öresundståg och åka tillbaka. Så jag blev en dryg timme sen till Kastrup - alltså hann jag inte njuta av att sitta i loungen på min business class biljett. Attans!

Nåja, det var gott nog att flyga med bekvämt säte. Och jag får säga att servicen i Business på SAS var bättre än Lufthansa, men Lufthansa har bekvämare säten när de är i "nedfällt" läge. Aldrig får något vara 100% bra. ;-)
Det är nog en av få flygningar som jag varit MÄTT på hela resan också. Attans vad mat det var... Det var på tok för tidigt på dagen också så jag kunde inte sova hela vägen, men jag fick mig ett par omgångar med sömn i min "full recline".

Så landade vi i Chicago och... Well. Där började det med att vi inte fick komma till en gate för det var för trångt. Oväder så delar av flygplatsen var stängd. När vi väl kommit av och jag trasslat mig genom immigration, security och allt sådant och hittat till min nya gate så börjar det med att vara 10min sent till boarding. Nåja, 10min är ju ingenting... Väl boardad och sitter på planet rullar vi så ut till startbanan bara för att få stå still ett tag till. "My guess is that it will take another 30-45min before we get a clear to start, there are around 20 planes infront of us". Jaha, godnatt då, sa jag och slog ihop ögonen och lyckades med något jag sällan gör i Economy-säten - jag somnade... Jag sov nästan hela vägen till Seattle (4 timmar). Av och till i alla fall. Jag vaknade då och då och hade ont i benen av tryck från sätet, men jag var rätt uvilad när jag väl landade i Seattle en dryg timme senare än planerat.

Seattle ja... Där skulle jag ju hitta min bil.
Jag mindes nästan var jag hade ställt bilen. Det tog bara 15min och tre felaktiga val av gång att hitta rätt, inte helt illa med tanke på att jag bara kom ihåg vilket våningsplan jag ställt mig på. Och ja, jag letade efter bilen genom att trycka på "låsknappen" på nyckeln så att bilen skulle pipa när jag var tillräckligt nära. :-)

Det var trevligt att vara i Sverige en stund, men det är skönt att vara hemma igen.

Nu är det jobb igen som vanligt. Antar att jetlagen kommer frammåt eftermiddagen även om jag faktiskt sov som vanligt och vaknade först vid 07 i morse.

Far och flyg

Nu är mitt besök i Sverige slut. Idag är det tåg och flyg för hela slanten.

Det har varit trevligt att hälsa på men jag får erkänna att jag saknar mitt hem... För ja, Seattle är "hemma" och Sverige är "på besök".

3 timmar tåg, 9 timmar på första flyget, 2,5 timmar paus i Chicago, 4 timmar sista flighten och så runt 30 minuter bil. Klev upp vid 07 i morse och är hemma i lägenheten runt 00 i natt lokal tid (09 måndag morgon här i Sverige). Härligt med långa resdagar. ;-) Hoppas bara att inget går snett som på vägen hit. *tar i trä*

Om räkmackan är med mig idag så är det i alla fall Business Class på den långa flygningen och det tänker jag då njuta till fullo av - dvs jag kommer försöka sova...

Saker jag glömde göra i Sverige:

1. Hämta med mig en av mina whisky-flaskor (som jag ju tänkte ta med en i taget tills alla är på plats hemma igen)
2. Köpa med djungelvrål (de kanske har det på Kastrup iofs?)
3. Köpa/äta smågodis (som jag ju saknat)

Men, men. Det kommer säkert fler tillfällen...
Saker jag hunnit glömma bort medan jag varit i Sverige:

• Var på flygplatsen jag parkerade bilen...

Jag vet vilket våningsplan, men varje plan är rätt stort. Jaja, jag får se det som lite äventyr och upptäcktsresa eller nåt, sådant lekte man ju när man var barn och då var det skoj vill jag minnas...

Nu skall jag luta mig tillbaka i tågstolen och titta på det förbipasserande landskapet en stund.

Efterloppsanalys

Vid 4,7km hade jag en puls på 187. Något gick fel där... Det var precis i början på den lilla uppförsbacken till Älvsborgsbron, det var inte för snabb hastighet just där (11km/h) men jag hade då snittat lite högre än tänkt och hade ett par toppar på över 13km/h. Fartkontroll var alltså ett problem där i början, och det såg jag mer av senare i loppet också.

Det korta stoppet vid 7km kan jag inte förklara alls. Hastigheten låg runt den tänkta (11,5km/h) och pulsen var på 178.

Vid 10km small dock pulsen upp i 185 och jag hade vid ett par tillfällen mellan 8 och 9km varit uppe vid 13km/h och vänt igen.

Sedan är det ett par liknande dippar i hastighet, men utan föregående puls-topp. Fasen vet om det var annat än "mentalt spökeri" som spelade in där, möjligen att kroppen slitit ut sig i de tidigare "höghastighets-perioderna" också.

Mellan 14,3 och 15,1 märks det att jag pressade mig för att få ned mellantiden för tredje 5:an - då drog jag upp mig i ett snitt på nästan 12km/h. Men direkt efter det dippade jag rejält.

Så. Troligen en kombination av något strul med kroppen (vadan denna "trötthet" i musklerna annars), oförmågan att hålla ett bra tempo i början (syns tydligt i graferna från klockan), taskigt knutna skor (för hårt?) och kanske dessutom lite för slitna (de har hängt med i över ett år nu, med många mil sprungna) samt antagligen inte tillräckligt väl tränad för att klara av att hålla den tänkta hastigheten. Inga ursäkter dock, jag vet med mig att jag dessutom ätit "dåligt" (dvs fel typ av mat) och låtit mig själv springa (haha) upp ett par kilo under mina månader i USA (först gick jag ner, sedan gick jag upp det jag tappat och lite till), och då snackar jag inte muskelviktsökning nej...

Nåja. Jag är som sagt redan anmäld till varvet 2013 och då SKA jag komma ner och nosa runt de där magiska 1:45 (åtminstone till 1:50)... Jag får helt enkelt fokusera lite bättre under det kommande året.

Nu är jag tillbaka i Malmö och stan har visat sin allra bästa sida under eftermiddagen och kvällen - soligt och varmt. Passade på att svänga förbi Lilla Kafferosteriet för en riktigt bra cappuccino som jag avnjöt på trapporna ned mot kanalen tillsammans med andra solnjutande malmöbor.

Imorgon är det jobb igen, något säger mig att jag inte kommer att ta trapporna upp de där 5 våningarna till min kontorsplats... Träningsvärken är illa nog redan idag, men förhoppningsvis har mina promenader sträckt ut lite av stelheten i alla fall.

Humöret är mycket bättre nu än igår vid den här tiden. Tänk vad lite distans och solsken kan göra...

Göteborg 2012

Så har man just avklarat sitt livs sämsta halvmara - 2:05:26.
Eller nej, inte riktigt den sämsta, det var hela ju 11 sekunder snabbare än vad jag gjorde Broloppet på 2010 med i stort sett noll träning innan.

Jag behöver nog inte säga att jag är på uruselt humör.

Dessutom har jag flera blåsor under fötterna, varav en är REJÄL. Jag kände dem krypa på någonstans vid 15km, vilket var si så där 4km efter att tårna domnat bort på båda fötterna...

Någonstans vid 4km fick jag gå en stund första gången. Resten av loppet gick på ren viljestyrka att inte bryta och efter 11km kom gång-passen tätare och tätare.

ALLT var fan fel med loppet i år.

Skorna kändes inte bra, fötterna domande, blåsorna kom, benen kändes hela tiden som om musklerna inte riktigt kunde jobba utan saknade energi och kändes "matta", munnen kändes hela tiden torr (trots att jag till och med släpade med mig en egen vattenflaska så jag skulle
kunna fylla på mellan vätskestationerna "i worst case"), andningen var hela tiden "stötig", pulsen kändes hela tiden lite för hög, så snart jag fick lite "skön" fart så var jag tvungen att veja för någon annan eller så sprang någon in i mig snett bakifrån, och hjärnan hittade aldrig något flyt i tankarna.

Fy fan.
Det här kändes som en helt meningslös sak att ha åkt till Sverige för. Tur att det inte bara var det här jag gjort/ska göra här...

Gammal bekant mylla...

Så var man i Sverige en stund igen då och nu i Malmö/Lund ett par dagar.

Resan hit var...intressant. Inte bara det där med att bli försenad och få resa annan väg och komma fram senare. Jag hamnade bredvid en tjej som råkat ut för en intressant situation vid inresan till USA. Jag hoppas att jag aldrig råkar ut för samma sak (vägras inträde pga visa-regler som ingen vanlig människa kan ha koll på), men samtidigt är jag glad att jag hamnade bredvid henne och fick ta del av hennes berättelse. Jag tror dessutom inte att jag skrattat så mycket på en flygresa i hela mitt liv. När livet ger en citroner så... Så förseningen ledde till något trevligt i alla fall.

Nu skall jag bråka lite med SAS och få ersättning för förseningen (missade ju tåget och fick köpa ny biljett) samt se om de kan bumpa upp mig till business class för hemresan. Man måste stöka lite ibland också, inte bara vara snäll och glida med i knuffarna.

Bara ett par dagar kvar till Göteborgsvarvet nu, det känns lite si-så-där... Ordnar sig jetlagen så ordnar sig nog resten också. En kort runda ut i Malmö om en stund för att sträcka ut benen.

Stuck in transit

När jag kom till flygplatsen i morse så stod det att mitt flyg var försenat.
Uh oh...
Och det slutar med att jag fortfarande sitter på flygplatsen och väntar på att få komma iväg. Hade jag vetat det här igår hade jag kunnat sova som vanligt i morse och sluppit gå upp vid 05...

Flyget jag skulle ha åkt med var så försenat att det skulle missa min anknytning i Washington. Så jag blev ombokad. Först ville SAS rutta mig via London med en 7 timmars väntan på Heathrow - nej tack sa jag och bad tjejen vid check-in disken att försöka hitta en annan väg till Köpenhamn.

Nu blir det Lufthansa till Frankfurt och SAS därifrån upp till Köpenhamn. Jag borde vara framme vid strax efter 10, vilket är drygt tre timmar senare än planerat och därmed missar jag mitt tåg och blir mycket senare till slutdestinationen.
Att det blir Lufthansa innebär också att "Economy Extra" inte finns så jag har blivit nedskuffad till Economy. INTE vad jag tycker är en skoj sak, när jag väl är i Sverige blir det till att ringa SAS och begära återbetalning av biljetten eller möjligen kan jag godta en uppgradering till Business för hela resan på vägen hem...

Det här är väl straffet för alla "räksmörgåsar" jag haft genom åren antar jag. Fattas bara att bagaget kommer bort på vägen också...

Mellanlandning

I morgon bitti Seattle-tid sätter jag mig på ett flyg och drar till Sverige en stund.

Det är jobb på schemat, men det är också lite paus inplanerad mellan mötena. Det skall bli ett Göteborgsvarv, naturligtvis, även om jag är lite osäker på dess utgång just idag - jag får meditera lite veckan som kommer så jag balanserar om och blir mer positiv till min förmåga att ta mig runt.

Resplanen ser, lite grovt, ut ungefär så här:Landa i Köpenhamn på lördag, ta tåg till sydöstra Småland ett par dagar.
Åka ner till sydvästra Skåne och stanna hela veckan.
Upp till Götlaborg (änna) över varvs-helgen.
Tillbaka till sydvästra Skåne ett par dagar.
Upp till norra Småland en stund.
Vidare upp till centrala Östergötland en sväng.
Tillbaka ner till Köpenhamn på söndag morgon (om två veckor) och på ett flyg hem till Seattle.

Så, de närmsta två veckorna blir det "Sleepless in the south of Sweden" istället. Till de jag träffar när jag är och hälsar på - ses snart; till er andra - vi läses/skrivs väl som vanligt antar jag.

Till dess att jag är någonstans och tar kort så kan ni få njuta av den här lilla pärlan:

Man skulle ju kunna tro att det är någon av svenskarna på kontoret som äger den, men icke; det är en gammal dam som ibland hälsar på hos företaget bredvid oss. Nästa gång måste jag höra om hon har svenskrötter eller hur sjutton det kommer sig att en amerikan har en gammal Volvo...

1:a maj

Här i USA är 1:a maj inte en ledig dag. Inte heller demonstreras det särskilt mycket. "May day" (eller "mayday" som det så finurligt skrivs på affischerna) tycks inte vara en särskilt stark tradition här. Istället har man ju "Labor day" eller "arbetardagen" - då firas det istället för att demonstreras. Och efter "Labor day" bär man inte längre vitt... Bara så ni vet.

Anywho... Tänkte egentligen inte skriva om majdemonstrationer eller amerikanska traditioner alls idag utan över den förvåning jag fick då jag tittade på månadssammanfattningen för mitt ena bankkonto (ja jag har två olika banker här borta).

Jag har fått tillbaka bankens avgift för bankomathantering den här månaden. Va!? Ja, jag har fått pengar från en bank för att jag inte utnyttjat en tjänst jag hade fått betalar för om jag utnyttjat den. Det ni. När hände det senast i Sverige?

Dvs, jag har inte betalat för tjänsten till att börja med, det är ingen löpande månadskostnad för bankkontot eller kortet. Jag har helt enkelt fått pengar för att jag inte använt tjänsten och därmed sparat pengar för banken! Skeeeeevt. Men jag säger inte nej till det. Inte mycket pengar ($2,5), men i alla fall. Jag lägger dem i välgörenhetspotten tills jag hittar något behjärtansvärt ändamål att lägga dem på.