Stormen fångade oss som sagt inte så mycket, det blev lite skak i tältduken bara en av nätterna men inte mer. Uppe på berget hade de det dock inte lika skoj - de blev av med ett kocktält och flera av deras tältpinnar bröts under stormen. Ett par av teamen hade personer som bröt efter det och tog sig ned igen, de kunde ha väntat ut och fått en topp, men det är mentalt jobbigt att ta sig igenom sådana motgångar och bli i "Jaaa! Låt oss klättra!"-läge efter det där, så jag förstår de som bröt.
Anyways, nere i Camp 1 så började vi planera för att röra oss upp på berget. Dags för en "carry to high-camp" dag alltså! Woho! Äntligen börjar det riktiga äventyret - berget here we come!
Vi gjorde oss redo, packade ryggsäckarna med det som skulle bäras upp och lämnas i high-camp, tog på oss den tekniska utrustningen och började gå.
Vi kom inte mer än kanske 10m utanför Camp 1 så tyckte en av deltagarna "Sorry, paus tack, det är lite jobbigt, måste stanna och andas!". Alla rullade nog lite med ögonen här, inklusive guiderna, kom igen liksom... Men vi tog alla ett djupt andetag, och tyckte "Vi har suttit still ett par dagar, det tar en stund för 'motorn' att komma igång. På't igen bara!" och så började vi gå igen.
...och kom kanske tio meter till, samma sak - jobbigt som fan, svårt att andas. Ok. Det här är inte normalt, det här är inte en fråga om att "bara komma igång igen". Så vi vände tillbaka till Camp 1 och så satte en utvärdering och omplanering igång.
Visade sig att vår kollega hade 52% i syresättning. Det är EXTREMT lågt. Shit. Ok. Kanske kyla som gör att det läser fel. Värma upp fingrar, vänta en stund, testa igen - 72%. Ehm. Det är fortfarande väldigt lågt. Inte bra. Dags att ringa "bakjouren" och läkaren hemma i USA. Och planera för vad som kanske måste fixas med.
Medan en av guiderna tar hand om vår kollega så pratar den andre guiden med oss om vad planen nu är - vi behöver få ner mannen i fråga till lägre höjd, och för att vår guide skall kunna komma tillbaka upp igen behövs en till klättrare som kan gå med honom. Well, det är ju bara till att bita ihop och ställa upp - kul? Nej. Nödvändigt och det bästa för teamet? Ja.
Så jag packar om min utrustning för en färd ned för berget och en natt i basecamp. Och sedan inväntar vi svar från "rangers" nere i basecamp. Tar ett tag och mycket diskusion fram och tillbaka mellan vår lead-guide och deras folk. Men till slut står det klart - de vill inte ta hand om och ta ansvar för en person som potentiellt har höjdsjuka. Så planen ändras igen - en av guiderna och vår sjuke kollega skall ta sig ned, och sedan stanna i basecamp. Dang... Så då är vi 4 klättrare och en guide kvar i teamet.
Stämningen är lite avslagen kan man väl säga. Men det är bara att "prata igenom" vad förändringen innebär, och så ställa om och bita ihop. Vi kan fortfarande göra det här!
Väderprognoserna slår om lite, det blir ingen carry to high camp dagen efter. Vi sitter i tälten och rullar tummarna. Många timmar av den här vyn alltså:
Vi får höra från highcamp att teamen där nu skall göra toppförsök. Vädret verkar hålla i sig ett par dagar. Dags att ge sig av!
Och nu kör vi på igen allts - planen är en "move to high camp". Ingen "carry and rest", det har vi inte "råd" med för väderluckan. Packa ihop allt igen, i med grupputrustningen, och eftersom vi är färre än beräknat och bara en guide så... Well... Det blir tunga ryggsäckar helt enkelt. Troligen någonstans runt 27-30kg. Och för de två av oss som anses "starka klättrare" så blir det lite mer än de två som är grönare. Förståeligt och fullt normalt, men lite surt så klart. 🤷♂️
Men vilken klättring upp till high camp!
Det är brant, 35-40°, så det är fasta rep som vi använder oss av nästan hela vägen upp.
Pauserna är korta, benen är trötta, man tar den vila man kan få...
Det var för brant på den biten av pausplatsen som var kvar åt mig i slutet på rep-teamet. Så jag helt enkelt lade mig ned på ryggsäcken för att få iaf liiiiite vila av benen.
Andra gånger var det plattare, men smalare avsats att stå på, så då var det bara att ställa ner ryggsäcken och forstätta stå upp - inte samma vila, men i alla fall av med lite tyngd ett par minuter.
Till slut nådde vi high camp! Vilken vacker plats att ha ett läger på! Men ack så blåsigt... Man ville inte promenera runt och ta kort och "insupa vyerna" här alltså. Så snart tälten var uppe så dök vi in i dem och ned i våra sovsäckar...
Och medan vi låg i våra sovsäckar och vilade benen och värmde upp oss så fixade vår lead guide varmt vatten så vi kunde få mat. Här uppe var det frystorkat som gällde. Inte så skoj, men gör det det skall - mättar.
Ok, så var det ju dags för planering igen. Och vanligtvis så har man en vilodag efter en flytt upp till ett nytt läger. Well... Nope. Inte för oss. Visst, vädret skulle hålla i sig ett par dagar, men för varje dag så verkade det bli lite kallare och lite mer risk för vind på toppen. Så... Kände vi oss i form för ett toppförsök imorgon? Vi gnisslade alla lite tänder tror jag, men vi visste också att vi var sista gänget på berget nu, och att alla i supportorganisationen mest bara ville hem istället för att sitta och vänta på oss. Och om man kan pressa igenom lite trötta muskler och få "fint väder" på toppen istället för rejäl blåst - well then, let's do it!
Bestämt. Dagen efter blir det toppförsök. Bums i säng och sov!
...fast det där med att sova på kommando alltså. När man just flyttat upp sig i höjd och ha trötta muskler. Det går inte så bra för mig. Men jag låg ned hela natten i alla fall, och jag sov nog hela två eller kanske till och med tre timmar av och till.
Toppmorgonen kom, frukosten åts (havregrynsgröt, suck, ah well, vad gör man inte för att få klättra i vackra berg...), ryggsäckarna tömdes på allt onödigt, och så traskade vi iväg.
Det var kallt, det var tungt, det var...underbart! Man ser inte så mycket medan man rör på sig, för man är mest fokuserad på var man sätter ned foten i nästa steg. Men vid varje paus - wow!
Och så plötsligt... TOPPEN! En topp man verkligen kan stå på, och som liksom ger en sådan där härlig toppbild! Wowza!
Sedan var det bara att ta sig till en hyfsat platt plats vid toppen, göra high-fives, gratulera varandra, ta en bunt bilder på det man nu ville ta bilder på, och sedan börja tänka på nedfärden. För nu var det kallt! -34C utan vind, men vind hade vi...inte så mycket men tillräckligt för att det skulle kännas så man inte ville ha händerna ute ur handskarna någon längre stund. Så här i efterhand, efter att ha kollat tabellet över vindkylning etc, så gissar vi att det var runt -54C - inget man stannar och leker i alltså.
Teamet tog ett foto (guiden tog fotot, så bara vi klättrare i bilden):
Ok, det var en sak kvar att göra innan vi lämnade toppen...
Sedan var det ju bara att ta sig ned till high camp igen. Och ja, då var benen trötta. I med mat, i med vatten, ned i sovsäcken, ligga ned. Somna. Uj ja jag somnade och sov som en stock. Inget snack om saken den natten inte... Upp dagen efter, hyfsat tidigt för vi behövde nu ta ned lägret, packa undan det som skall stanna till nästa säsong, och sedan skulle vi ta oss hela vägen ned till basecamp. Japp, ingen natt i Camp 1 på vägen ned, bara lite vila och hämta upp saker längs vägen.
Det går snabbare ned. Inte bara för att det är nedförsbacke, utan också för att man helt enkel bara vill ned vi det laget - man traskar på snabbare, man tar färre pauser, man tar kortare pauser, man vill bara hem. Kroppen är trött, en riktig säng och en dusch lockar rejält nu.
Men först skulle vi ju ned för repen igen. Nedför är mycket roligare. Man vänder sig om, tittar ned för beret, sätter näsan "över fötterna" och låter gravitationen göra det mesta av jobbet. Lite nervkittlande innan man "kommer igång", men när man väl är inne i det så är det mest bara skoj, och man kan se vyerna samtidigt som man rör på sig - finemang fint. Inget stopp på hela vägen ner mer än för ett par foton.
Och när vi väl hämtat andan, torkat svetten, och fått i oss ett par bitar snacks vid botten av repen, så var det bara att ta nya tag, packa ihop Camp 1, lägga allt på slädarna, och ge sig av mot basecamp.
Nedför med slädar är inte lika fysiskt jobbigt som uppför, men mentalt är det riktigt jobbigt. Varje gång det blir lite brantare så börjar slädarna köra sitt eget race - ut långt ut på sidan som man drar den snett, fram och dunka i hälarna, åka över repet och sno i sig, på hälarna igen, ut på sidan, ... Argh!
Men det här var sista timmarna av slit och släp. Vi kunde "see slutet" nu. Så bara bit ihop och ta sig igenom. Och så plötsligt var vi där, i basecamp. Woho! Vi hade gjort det! Inte bara tagit oss upp för berget, utan även kommit ned utan missöden - toppen är ju bara halvvägs.
Vilken känsla! Och då jäklars var vi värda lite bubbel!
Men ingen rast, ingen ro - vi var inte färdiga riktigt än. Efter ett par klunkar mousserande och lite grattis high-fives, så packade vi ihop resterna av basecamp. Ned med allt i dufflar, gräva grop, lägga ned allt i gropen, täcka med snö, lämna till nästa säsong. Nu var vi färdiga!
Och med det var det på ett plan och tillbaka till Union Glacier. Det var lite stök med hemfärden, man vet aldrig hur vädret spelar ut där nere. Men ni vet ju nu att jag kom hem, så jag vet inte hur intressant det är att skriva om det sista dygnet på isen. Låt oss summera det som "vänta, vänta, GO!, nä, vänta, vänta, GO! Ja! Iväg!". 😂
Medan vi väntade åt vi mat, försökte äta upp alla snacks vi hade kvar (det lyckades vi inte med), drack ett par öl, snackade skit, spelade Jenga, och allmänt försökte få tiden att gå.
Sedan stuvades vi in i MadMax bilar och togs till flyget. Adjö Antarktis! Det var fantastiskt att vara här, men en varm dusch och riktig säng är himla fina grejjer alltså...
Jag blev sedan kvar i Punta Arenas ett par extra dagar. Detta då det inte fanns tillräckligt med covid-test och jag ville inte chansa på att få tag på ett i Santiago mellan fligherna där. Mindre stress på det här viset.
Den extra tiden i Punta Arenas spenderade jag med att ta det lugnt, "self care", och att börja smälta upplevelsen.
