Thanksgiving

...var förra veckan men nu har jag lite tid att skriva ett ord eller två om det. :)

Som vanligt tog jag flyget ner till San Francisco för att spendera Thanksgiving med ett gäng vänner där nere. Som vanligt åkte jag ner kvällen innan och stannade inne i San Francisco. Mötte upp med en vän, drack ett par mikro-brygg-öl och pratade strunt ett par timmar.

Thanksgiving morgon - upp tidigt, äta en lätt frukost, och så ut och få en bil levererad för helgen.

Man kan ju inte köra "sämre" bil på sin semester än man gör hemma - visst? Så det blev en S3. Trevlig liten sak det där får jag lov att säga. Kanske är det nästa års bil?

Hämtade upp en av vännerna på flygplatsen och körde sedan ut till Half Moon Bay där det var full rulle i huset redan... Så det var bara att sätta igång med årets maträtt - "crab towers". En tre-lagers krabb-rätt. Inte så mycket komplicerad matlagning, men mycket kniv-jobb med finlir och så fokus på presentation.

Men nu var det ju vi som lagade mat, så då blev det till att göra saker från grunden. Krabborna kom direkt från fiskebåten morgonen innan, de klippte lite med klorna åt mig när jag plockade upp dem...

Men det var ju bara att köra på och koka dem. Lite skumt känns det ju, men är man omnivor så är man. :)

Vi hade lite av en "sweat shop" i vårt kök. Varje omgång krabba tog 15min att koka, och det fick bara plats två krabbor i grytan åt gången. Så medan två kokade, så kylde vi snabbt ned de föregående i isbad och sedan upp på bänken för att brytas isär och plockas rena på kött.

Mycket pill blir det...
Och nej, så där rent var det inte på slutet, när vi hade plockat rent 6st krabbor...

Efter att allt kött var färdigt var det bara att sätta igång och hacka grönsaker till de två andra lagren av krabbtornen. Det är något meditativt över att stå vid en skärbräda med en välslipad kniv och skära/hacka saker i jämna storlekar. Finlir. Fokus. Aooouuuummmm.

Jag får erkänna att till allt imponerade mig själv lite med den där jalapeno-hackningen...

Efter att allt var i ordning var det dags att blanda ihop en avokado-"sallad" och en "torr" gazpacho. Och så fram med cirkelkakformarna och börja bygga tornen direkt på tallrikarna.

Tio torn... Lite för vattnig gazpacho, det rann ur tornen när de fick stå en stund, men helt ok för jag nog säga. Smakade bra gjorde det i alla fall.

Sedan var det ju bara att sätta sig ner och börja äta... Och äta... Och äta...

Thanksgiving är lite som svensk jul på det viset. Fast mer vin och öl under dagen och kvällen. I alla fall i det här gänget. :)

Kvällen blev sen, som vanligt. med samtal om ditt och datt fram till småtimmarna sippandes på whisky. Morgonen efter blev...inte fullt så sen som jag kanske hade velat att den skulle bli. ;-) Så går det när det är barn i huset, och det var säkert dags för mig att gå upp i alla fall - klockan var ju över sju! :)

Dag två av Thanksgiving satte så igång. Den här dagen inte så mycket matlagning iofs, mest att äta rester... Dvs som en svensk jul. Jag kan ju se det här som träningsläger inför december alltså. ;-)

Så blev man äldre igen...

I år kom november snabbare än andra år käns det som.

...somliga säger i och för sig att tiden går fortare med åldern, så det är nog det som märks då.

Födelsedagen började som vanligt, med paket-öppning, kaffe och kanelbulle.

Ja. EN kanelbulle... Men det går ju inte att baka bara en...

Så kollegorna blev glada. :)
Nej, jag tog inte "bara en till" senare på dagen. En kanelbulle var vad jag ville ha, och en kanelbulle blev vad jag hade.

Det var många paket i olika storlekar i år. Det var dock ett tema genom dem...nästan. :)
Tror syrran skvallrat om saker som jag kanske inte har, eller som är dags att byta, som jag antingen inte tänkt på själv eller är sådana där saker som man liksom inte får ändan ur vagnen för.

Disco-ankorna var ju för söta. Fast jag badar ju inte badkar här hemma, det är inte djupt nog att sitta i känner jag. Men som sagt, söta var det ju. Tack så mycket för allt. :)

Ja det var ju en tisdag, så det var vanlig vardag. Jobb, jobb, jobb. Men jag smet ut lite tidigare än vanligt i alla fall, så jag hann hem och byta om och fixa lite innan kvällens middag. Tidig middag, för vi är ju så gamla nu. ;-)

Bokat bord på en japansk restaurang i stan som jag verkligen älskar. Adana. Det är "klassisk" japansk mat, fast till-lyxad (det där ordet gick inte att skriva ihop för då kunde det ju lika gärna läsas som "till-yxad" och det är ju raka motsatsen det - det där med särskrivning är inte helt fel alltid. ;-P ). Och eftersom det var "mitt i veckan" och tidigt på kvällen så var det inte så många sällskap i restaurangen, vilket gjorde att en av "line cooks" serverade oss. Snacka om att göra hela upplevelsen till något lite extra. Inte bara fick vi fantastisk mat, vi fick storyn bakom varje rätt, var ingredienserna kom från, hur saker tillagats - passion! Wow... Vilken start på kvällen!

Här är ett smakprov på rätterna:

Mätta blev vi...

Men ingen födelsedagsmiddag utan lite presenter. ;-)
Min syster hade ju varit rolig...inte genom presenter själv, men genom att ha viskat till Shalini om "ge honom Toblerone så berättar han nog en rolig historia". Så...

 ...en bunt Toblerone blev det.
Och för den som inte minns "The Gigant Toblerone of 2005" så kan ni ta en kik här, här och här...

Remy och Pooja var ju roliga de med, fast på mer "gammal dammig hipster"-sätt.

Gammal musik i gammalt format...fast nytryckt. Antar att jag måste bygga någon slags lagringsplats åt all vinyl igen nu...

Efter att ha stannat till vid "köksluckan" och pratat lite med "huvudkocken"/ägaren (Mr Shota-san) och tackat så mycket för den fantastiska middagen så styrde vi stegen mot Canon.

Canon är min absoluta favoritbar på denna planet (jag skulle ha sagt High Five i Tokyo som absoluta favorit, men den finns inte längre...) - underbara cocktails, både smak och deras kreativa sätt att presentera dem, och så i stort sett varenda whisky, burbon och rya som finns att finna i denna värld. Dessutom i en underbar, intim, miljö.

Jag håller på att "gå igenom" både deras drink-meny och listan över japanska whiskys, så det fick bli en "Elementary" som drink:

 Svårt att se i mörkret kanske, men den är "inspirerad av Sherlok Holmes" och serveras alltså i ett glas formad som en pipa. Där pipskaftet fungerar som sugrör... Och med flytande kväve i som kylare och så att det blir lite "rök" ur pipan i början.

Efter att ha smuttat på den ett bra tag blev det en whisky.
Fortsatte på temat som middagen satt - japanskt. Canon har en otrolig lista av en japansk tillverakre som inte längre finns i produktion - Karuizawa.

Jag tar mig sakta igenom deras lista, ety det är verkligen whisky men dricker "en gång om året". Den är fantastisk, men eftersom tillverkaren inte längre finns, och de då de fanns gjorde förhållandevis små partier, så är prislappen därefter...

I år blev det en "Karuizawa 2000 for Isetan 12 yr balanced sherry #7590".

Efter att den var avjuten så var det dags att traska hem... Födelsedagsfirande mitt i veckan blir inte långrandigt, och dessutom hade jag ett träningspass morgonen efter.

...som jag var lite trött till trots allt. Men tror ni Janelle hade någon som helst förståelse eller minsta lilla medömkan över tröttheten? Nope. Inte det minsta - på't bara. Kör hårt som vanligt! Eller kanske till och med lite extra hårt - "First day of 43! Push it Roberth! Come on, this sets the tone of the year!". Mnööörghel... Men jag gillar't ju egentligen, behöver lite spark i baken ibland. :)

En första gång för allt...

Fram till i går var antalet gånger i mitt liv som jag ställt mig i en kö för att få en autograf noll.

Jag är liksom inte "den typen" av fan. Jag uppskattar vad mina "hjältar" gör. Jag njuter av deras alster. Jag kan finna det skoj att lyssna på dem hålla låda. Osv. Men jag har aldrig varit den där personen som "måste" ha en selfie, "måste" ha en autograf, "måste" få byta ett par ord med kändisen i fråga.

Idag är antalet gånger i mitt liv som jag ställt mig i kö för att få en autograf en.

Japp. 42 år gammal (jahadå! Inte 43 än på flera daaaagaaaar ju!) ställde jag mig så i en kö bara för att få en scribble i en bok. I'm such a fanboy...

Inte nog med det. Jag satte mig på ett flyg från Seattle till San Francisco, tog mig genom Caltrain-systemet ner till Palo Alto, gick(!) från Palo Alto till Menlo Park - bara för att få lyssna på den här mannen prata lite om en bok han skrivit:

Bruce Dickinson! Livs levande lajv ett par meter från mig, utan en barriär och scen mellan. :-)

Och det märktes att det var "metal fans" som var publiken för den här bok-turnen. Ety jag har aldrig tidigare varit på ett bok-event där publiken ställt sig up och jublat och ropat och visslat och vevat med "the horns" när författaren promenerat in till sitt lilla podium.

En timme pratade han på om saker ur boken, anekdoter från turne-livet med Maiden, läste lite passager, och svarade på en bunt frågor. Allt med massor av humor. Inte ens de allvarliga sakerna, cancern och behandlingen av den, behandlades utan humor. Jag skrattade mycket under den här timmen.

Så var timmen över, och det blev dags för boksignering. Skulle jag verkligen ställa mig i kön för det? Det var ju rätt mycket folk i lokalen.

Men som av en händelse visade det sig att signeringsbordet var uppställt i princip precis bakom min rygg - it's a sign!

Det hann bli en bunt andra i kön för mig, och det fanns en VIP-kö som de plockade folk från oftare än "pöbel-kön" som jag stod i. Men det tog inte mer än en halvtimme så var jag framme med boken och sa i princip "Öh...öh...öh...Hi Bruce! Big fan..." (no shit! Skulle någon som var där INTE vara en stor fan? *face palm*) med rödfärg nog i ansiktet för att måla en normalstor lada när jag höll fram boken.

Bruce tog min bok, började kludda sin signatur i boken, och medan han gjorde det så - "Promise me something, ey. Next time, you wear a maiden shirt, right? Like the rest of the crowd..." och tittade sedan upp med ett smile och en wink. Hah! Jo, det var nog sant. Jag var en av ett fåtal som inte hade en maiden t-shirt på mig den här kvällen. Also, I had no come-back to that.

Och sedan var det dags att flytta på sig för att nästa skulle få komma fram och säga hej och få en signatur i boken.

Och ja, jag inser att jag är totalt n00b på det här med att be om autografer, det här var första och troligen sista gången i mitt liv jag gör något sådat. Men det var ju Maiden liksom, Bruce alltså. Man kan inte låta det tillfället passera...

I'm such a fanboy...