Min tur...

...att vara sjuk på julafton?

Lite hosta, ont i musklerna, känns som feber men är det nog inte.

Jag skyller allt på att tåget i lördags morse var fullt av små barn. För alla vet ju att det är barn och vårdcentraler man blir sjuk av. ;-P

Eller så är det en två-dagars flyg-flunsa, jag åkte ju på något sådant i våras också. Nåja, det skall inte hindra mig från att äta GODIS idag och alldeles för mycket mat imorgon.

Oj vad jag sprang!

Det var ju som sagt lite snö i Seattle i morse. Det är de inte särskilt vana vid så det blev naturligtvis strul med avgången.

Jag tittade lite nervöst på klockan när vi väl taxade ut på startbanan och insåg att vi var ungefär en timme försenade. Inte så extremt farligt, tänkte jag då jag ju vanligtvis skulle ha nästan 2,5 timme på mig att byta i Chicago.

Well. Det blev kanske lite mer stress under skalpen när vi fick avbryta inflygningen och lägga oss i "holding pattern" och vänta på ny inflygning då det var fullt på flygbanorna. Uh oh...

Vi landade så småningom och det var ytterligare 20min som försvann från bufferten. Nåja, fortfarande görbart. En timme skall man ju hinna utan problem med.

GAH! Världens längsta taxing på flygplatsen! Vi landade på banan lääääääängs ut och skulle till gaten lääääääängst bort åt andra hållet. Och där försvann ytterligare 15 minuter! FEMTON! Nu började det rycka lite i ögat, det här blir tight...

När jag väl kom av planet tittade jag på klockan och inser att jag har 30minuter på mig. Det kan tyckas mycket men då skall man ta ett litet tåg mellan terminalerna först. Det blev en rask språngmarsch från första flyget till tåget. Benen skakade av att plötsligt slitas från att ha suttit still i fyra timmar till att sprinta ett par hundra meter.

Och vad händer. Jo, jag fick VÄNTA på tåget... FLERA minuter. Gnnnnnnnh!

Av tåget på rätt terminal, springa som om jag hade en eldkastare jagandes mig och flåsa som en flodhäst när jag når security. För ja, det var ju terminalbyte så då blev det ju en ny säkerhetskoll.

Och som om inte det här var nog med hinder mellan flygen så tycker säkerhetsvakten att det är perfekt läge att prata lite med mig...
- Jaha, på väg till Stockholm?
- Japp.
- Trevligt. Men du. Då har jag en fråga.
- Ja...
- Är köttet bättre här eller där?
- Eh. Va?
- Ja. Kött. Är det bättre i Sverige än i USA?
- Eh.. Nej?
- Men! Det är ju massa hormoner i vårt kött!
- Eh... Köp ekologiskt? Närproducerat?
- Hm. Ja det förstås.

Jag KÄMPADE för att inte studsa av stress. Så iväg genom själva säkerhetskollen, av med skor, upp med laptops, av med bälte, genom scannern. Vääääääänta på att väska och dator och allt kommer på bandet. KASTA på sig allt och...

INGEN INFO TAVLA!
ARGH! Vilken gate skall jag till då?

Då plingar det i högtalarna och det ropas ut att de som vill hinna med SK945 till Stockholm minsann bör ta sig till gate M15 OMEDELBART då dörrarna stängs inom fem minuter. Jag står då vid gate M6...

Iiiiiiik!

Men se. Där står då en sådan där liten rolig bil precis framför säk-kollen. Killen som sitter i den tycket "Behöver du skjuts?". Och jag kan inte annat än ropa "YES!" följt av ett tacksåhimlamycketduräddarmindag.

Fort gick den biten i alla fall och jag hoppar av den lilla bilen och springer till dörren ut till planet och får ett "Hej du, det där var minsann i sista minuten." . Nähä?! Säger du det...

Jag hinner in och sätta mig ner så slås dörrarna igen och kabinpersonalen ropar ut "boarding complete".

Phew!

Resan gick sedan utan minsta lilla störmoment. Det var som att åka i honung. Inte en endaste liten turbulens. Jag lutade mig tillbaka i sätet, slog på lite musik och läste. Aaaah... Avslappning.

Väl i Stockholm blev det intressant på annat sätt. Alla tåg var visst ganska så fullbokade... Hoppsan. Just ja. Julhelg. Heh. Jaja. Det ordnade sig, jag sprang in på biljettkontoret och tittade med stora hundögon på tjejen bakom kassan och hon ordnade fram sista platsen på tåget åt mig! Det är en rullstolsplats med stol, den går inte att boka via nätet eller automaterna. TACK! Dagens ros till dig. Nu sitter jag på tåget och kära syster hämtar upp i Nässjö, så jag behöver inte försöka hitta bussar och annat stök nu, det här var sista biten av dygnets resa. Kanske kan blunda en stund nu. *tar i trä*

Saker man inte ser så ofta

Vaknade tio minuter innan larmet i morse. Dvs 05:20. Ouff... Nåja, det är ju en res-dag och då är det sådana tider det blir ibland.

Det varnades för snöoväder igår. Jag tänkte att det nog blir med det som det blivit alla andra gånger de varnat för det.

Men ack så fel jag hade.

SNÖ!
Det där kortet är taget genom fönstret på flygplans-loungen, så det är inte det bästa i världen men man ser iaf vad som finns på marken och trädet utanför.

Och ja, det var den långsammaste taxiresa jag någonsin gjort tror jag. Fort gick det inte, men fram kom jag utan incidenter.

Nu kaffe i loungen sedan iväg upp i luften, om ungefär 16 timmar står jag på Arlanda och väntar på väskorna (ja det blev två)...

Packning pågår

Snart är allt framlagt på golvet framför TV'n för att sedan packas ned i väskor. Eller kanske bara en väska den här gången. Ser ut som jag kan få plats med allt i den stora resväskan. Kruxet är nog snarare vikten i så fall. Det är ju lite saker som väger med i väskan. De flesta av dem skall lämnas kvar i Sverige, så jag tar nog en "hopfällbar" väska som väska nummer två i så fall så jag slipper släpa en stor tom väska tillbaka...

Igår var sista dagen på kontoret för året. Jag spenderar dagen jobbandes hemifrån idag och i morgon bitti bär det ju av. Många timmar i flygstolen så jag tar med böcker, musik och så laptopen så jag kan skriva om andan faller på - året är ju snart slut så det är väl dags att påbörja krönikan om inte annat.

På tal om sista för året så var det igår sista träningspasset på gymmet för året också. Precis som förra året fick jag en liten julklapp av min tränare efter att passet var avslutat.

En riktigt bra vattenflaska! Inga stora saker alltså, men himskans genomtänkt. Dels för att jag dricker rätt mycket vatten under passen (jag svettas som en eskimå i Sahara och behöver därför mycket vatten) så vattenflaska är en viktig del av min gymutstyrsel, och dels för att färgen matchar de t-shirts jag brukar ha. Ticketitack.

Nu skall jag lägga undan datanmaten och ge mig ut på en löprunda medan det strålande vädret håller i sig. Fördelen med att jobba hemifrån är att man kan ruska om lite i schemat och ta en timme extra med laptopen på kvällen istället...

Inte-julklapp

Vi pysslar ju inte med julklappar längre. Men ibland hittar man saker som man bara MÅSTE köpa till någon annan än sig själv. Tur att man kan kalla det för "en spontan present" då, trots att det är jultider. :-)

...och i just det här fallet är nog pappret dyrare än innehållet tror jag.

Undras vem det kan vara till...

Glugg, glugg, glugg

Eller "glögg" som vi säger på svenska då...

Icke-svenskar är ju inte så vana vid "ö"-ljud så glögg blir lätt glugg. Och ibland passar det rätt bra, som igår på vår lilla improviserade "julavslutning" - för det var ungefär det ljudet som spred sig när kollegorna upptäckte glögg-grytan.

Närmre tre liter glögg försvann ner i glada magar. Alla som testade fällde kommentarer om hur gott det var och tog med rosiga kinder en påfyllning, eller två, eller tre, ...

Lussebullarna gick åt nästan allihop också, pepparkakorna blev det dock kvar en hel del av så dem får jag väl antingen äta upp själv eller ge bort på stan... Sött är uppenbarligen mer uppskattat än kryddigt helt enkelt. ;-)

Idag är jag lite täppt i näsan. Jag hoppas att det inte är en stor förkylning på gång, vore ju rätt trist att sitta och snora på ett flyg eller vara sjuk över julen. Så det får väl bli till att lada med te, honung och frukt. Inte för att det egentligen hjälper, men det känns bättre.

*gnuggar ögonen*

Det blev lite sent igår ja. Filmen var inte slut förrän vid 03 och klockan hann bli halv fyra innan ögonen slöts.

Det var värt det dock. Filmen var episk och ödesmättad. Det var lagom med action mellan promenaderna, men jag blev lite ledsen över att spindel-biten av äventyret var så...avskalad och att de verkligen begått slakt på storyn om hur de tog sig från fängelset. Men det blev ju bra action av det, så de flesta är säkert nöjda med den biten i alla fall. Smaug var...ungefär som jag själv tänkte mig honom när jag var liten och läste boken. Och herr Benedict Cumberbatch gör en utmärkt röstprestation, han känns verkligen ond och kallt beräknande.

Så var det det där med Persbrandt då...

Det suckades ju från svensk journalistkår om att han blev flyttad till andra filmen och inte fick sin tid i rampljust förra året. Det här skulle ju bli hans stora internationella genombrott! Well. Jodå, han passade väl som Beron. Men jag slås alltid av hur internationellt kända svenskar har så taskig engelska, eller talproblem... Det finns ett par undantag, visst, men på det stora hela känns det lite som "kusinen från landet".

Är jag bättre själv då? Troligen inte, men det hindrar mig ju inte från att tycka som jag gör. :-)

Anyways. Jag lär se om filmen. Jag hade inte "perfekt plats" så jag känner att jag missade delar av vyerna, vilket ju måste åtgärdas. Men kanske inte på ett par dagar i alla fall, det är annat som måste hinnas med innan jag hoppar på ett flygplan nästa Fredag...

Sen kväll

Ikväll blir det sent igen. Om ungefär en och en halv timme har del två av The Hobbit premiär. Naturligtvis har jag biljetter till första visningen. Den är ju baserad på boken som fick mig att börja läsa på allvar.

Handlade lite på vägen hem och såg det här i en hylla:

Svensk pannkaksmix. Ja, det står PANNKAKSmix. Men vad visar bilden? PLÄTTAR! Bah! Himskans amerikaner alltså, de har ju iiiiiiingen koooooooll...

Men men, det är snart jul, då skall man vara snäll utifall tomten får för sig att dyka upp. Så jag bara ler och nickar och säger "ja, ja, så är det nog".

De har fått upp en gran på innergården nu också. Jul, jul, jul.

Mycket ljus blir det...

Nu dags att packa in sig i en bil och ta sig till biografen, man måste ju köa lite innan filmen så man får en bra plats i salongen - här kör man ju inte med numrerade sittplatser utan "först in får bäst plats".

Elementary, my dear Watson

Igår var jag kulturell, eller hur det nu heter. :)

Efter jobbet mötte jag upp med ett par vänner och traskade iväg till Seattle Repertory Theater. Kvällen bjöd på en uppsättning av The Hound of Baskervilles. Klassisk Sherlock Holmes som teater!

Underbart! Fantastiskt bra blev det, och de hade jobbat på att få till stämning med ljussättning, musik och projektioner av bilder över dekoren. Otroligt bra genomfört.

Härligt att de inte försökt modernisera den eller amerikanisera den heller. Ibland höll inte den "brittiska" accenten hela vägen för några av skådespelarna, men det var inte så påtagligt att det sabbade upplevelsen.

Det var en ganska lång uppsättning. Nästan tre timmar med två pauser. Så det blev sent efteråt. Hann inte äta middag mellan jobb och teater så det blev en efteråt, vilket gjorde att jag inte var hemma förrän efter midnatt. Uj uj. Midnatt på dag mitt i veckan... Slarv och synd. :-)  Och ja, jag är lite trött idag och sov lite längre än vanligt.

Baka, baka, mera kaka

...fast först fick jag promenera ut på stan en vända för inköp av kavel och bakplåtar.

Det var...friskt...ute. Men se om man bara har rätt kläder så... Vänta lite! "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"? Har jag nått "den" åldern nu?!? Jaja, det var skönt med en promenad i det strålande solskenet även om det nöp ordentligt i kinderna. Det är visserligen bara -4, men det är ju vatten i närheten så luften är lit fuktig här vilket gör att det känns som minus det dubbla eller så.

Anyways. Tog mig till Sur La Table. En fantastisk butik om man gillar matlagning, bakning eller bara köksprylar i största allmänhet. Snobbigt som få, med priser där efter, men de har bra saker och ligger så man inte behöver ta bilen till dem.

Snålade lite på kaveln, men den med riktigt bra handtag kändes så ofantligt stor, jag har inte så stort kök ju. ;-) Den duger säkert alldeles utmärkt till pepparkaksutkavling.

Plåtarna då? Well, nu fanns det ju inte fullstora ugnsplåtar i en prisklass som jag kände att jag var bekväm med, så man får ställa dem på galler i alla fall. Och helt släta var de ju inte heller nej...

Men men, så nära man kan komma utan att betala 400kr styck för dem. Ja, det var vad de ville ha för sådana där plåtar som man har i varmluftsugnar (ni vet, massor med små hål i men i övrigt släta). Vanliga svarta släta plåtar finns inte att uppbringa...

Så var det dags att kavla degen då...
Kavla, kavla, kavla, kavla... Kavla, kavla, kavla, kvala... Det är inte det roligaste sysslan i ett kök direkt.

Femton gummor, femton gubbar. Ja, jag kör med kvotering i mitt kök. ;-)
Sedan blev det femton granar också, och så hjärtan tills degen tog slut (36st hann det bli, men de är ju lite mindre än gubbar, gummor och granar förstås).

Det kanske hade gått att få ut ett hjärta till av den där degbiten, men jag bestämde mig för att det fick vara nog där.

Gräddade blev de, och ut från ugnen kom de. Här är högen, varje omgång avsvalnad hyfsat innan den lades bland de andra.

Jag fegade nog lite för mycket med tiden. Ville inte riskera att de skulle brännas och bli oätliga, så de blev aningens mjuka, i alla fall hjärtat jag just smakade av.

Smakade de gott då? Jodå, de smakade som pepparkakor skall smaka helt enkelt.

Degen blev kanske lite för "spröd", dvs den föll isär hela tiden när jag kavlade den. Men det kan kanske bero på att jag nu kom på att jag glömde ha i ägg i smeten... Jaja, man kan ju inte lyckas helt varje gång... De går nog ner tillsammans med lite glögg i alla fall. :-)

Nu är det slutbakat för i år känner jag. Dags att städa köket så man kan laga mat i det utan att få mjöl på precis allt.

Baka, baka, annan kaka

...eller bullar, eller vilken typ av bakverks-familj de nu tillhör.
Dags för lussebullar! Alla ingredienser fram!

Jag måste ha fler små skålar inser jag. Jag tycker om att kunna måtta upp alla ingredienser innan jag sätter igång och blandar och har mig. Nu har jag inte så många saker att hälla upp i, så det får bli en sak i taget.

Först låta saffran dra i sprit en stund.

Det fick bli en skvätt rom för jag tror inte att gin eller whisky är direkt bra för just lussebullar. Rom är ju mest som socker, och socker skall det ju vara i i alla fall.

När jag väl hällt ned saffranet i smöret och mjölken så kom jag på att det ju kunde ha varit bra att mortla saffranet lite så det fått mer spridning. Jaja. Det blir nog gott och bra i alla fall. Knåda, knåda, knåda och så låta stå och jäsa.

Och efter att jag slängt en handduk över det där så tog jag mig en liten löprunda medan det jäste. Skönt att sträcka på benen. Inte så långt idag, det var kallt och solen sjönk snabbare ned bakom horisonten än jag trott den skulle. Mest bara en liten bensträckare.

Efter att ha duschat och fixat så var det dags för del två av lussebestyret: dela upp, kringla ihop och lägga på plåtar för jäsning nummer två...
Och när jag stod där och skulle kringla dem kom jag ihåg vad det var jag saknade förra året - plåtar. *slår sig för pannan*
Så det fick bli till att improvisera om ugnsgaller till plåt mha metallfolie i år igen. Tur att man har fett med Mad MacGyver Skillz!11!1! ;-)

Sedan var det ju bara att kringla, kringla, kringla... Ja, det är exakt två russin i varje lussebulle. Jag har kontrollerat noga. ;-)

Täcka över och jäsa igen då... Insåg redan här att de kanske kan bli lite "tjocka", men jag orkade inte rulla fler än 32 stycken den här gången... Och dessutom är ju 32 ett himla fint nummer när man skall dela på saker, Hälften-hälften-hälften-hälften-hälften. Delar man en gång till blir det ju nästan besvärande många lussebullar. :-)

Slå ihop lite ägg i en bytta, så dags för pensling och in i ugnen. Det här med ugnar är ju inte så välutvecklat här borta. Det är grillgaller som värmer ugnen, så man får ojämn värme. Svårt att baka bra. Man får dra ner på värmen och låta prylarna vara i ugnen lite längre istället.

De blev som sagt rätt "tjocka", men vad säger man, det går kanske att äta de här? Om kollegorna inte vill ha dem kan jag säkert äta upp allihop alldeles på egen hand. ;-)

Det blir EN till teet ikväll, resten åker in i frysen så snart de svalnat. Hur sjutton jag nu skall få plats med dem där. Nåja, det löser sig säkert, jag har ju spelat en del Tetris och packat en och annan väska i mina dar...

Nu dags att göra sig i ordning för lite middag och filmkväll.

Baka, baka, liten kaka

Lucia närmar sig...
Det är så att Lucia infaller på en fredag i år, och på fredagar har vi fredagsöl på jobbet. Varje tillfälle "sponsras" av någon, nästa vecka är det min tur. Som av en händelse sammanfaller alltså min sponsring med Lucia. Så vad kan vara bättre än att ta med lite lussebullar, pepparkakor och glögg då?

Så. Då måste man ju baka, för det är fusk™ att köpa färdiga saker. Lussebullar har jag aldrig sett här borta, men det finns "Annas pepparkakor" i den lokala matbutiken...

Sagt och gjort, idag skall det bakas. Well. Det skall sättas deg i alla fall. Pepparkaksdeg skall ju, som alla vet, stå till sig lite.

Först, fram med alla ingredienser och redskap

Det är inte så många ingredienser i pepparkakor, men det är mycket socker...
Insåg dock att det inte fanns mald kryddnejlika att uppbringa, så det blev till att mortla själv.

Uff, stånk, stön, gnyff och gnissel. Men det blev malt till slut, och säkert bara ett par större bitar som någon garanterat kommer knapra på och säga "Oh dear..." när kryddnejlikan tar över alla smaker i munnen. Nåja, det är ju det som är charmen med hembakat, eller nåt...

Det där med sirap var ju inte heller helt lätt här alltså. Den enda jag hittade i matbutiken var en "organic, small business, fair trade" osv, osv. Och den var nästan SVART!

Ohmy... Det blir mörka kakor i år när det mörka bruna sockret ser ljust ut i kastrullen...

Sedan var det ju bara att knåda, knåda, knåda.

Och när man var färdig med klumpen så...

 ...inser man att det blev så där mycket™ igen... Nåja, jag kan säkert ge bort en del av degen till någon av mina amerikanska vänner som vill överraska sin familj till jul. Eller så får jag bygga pepparkakshus, det är ju skoj det också, när jag nu skall hinna med det då vill säga.

Mörk deg som sagt, men den smakar som pepparkakor gjorde när jag var liten, dvs lite mustigare och mer kryddigt än de flesta man hittar i butik, så det blev nog rätt i alla fall. Imorgon skall jag bara se till att inte bränna dem då, det vill jag minnas var rätt lätt. Oh, just ja, jag måste ut och köpa en kavel!

Nu skall vi se om jag kan få ordning på lussebullar då. Fast först behöver jag nog ordna med lunch och sådant för det har jag helt glömt bort...

"Det kan ju löna sig"

...sa alltid min mor när det fanns "tråkiga" sysslor att göra.

Well. Ibland får man belöna sig själv helt enkelt om man vill att det skall bli något. Inte för att jag gjort någon tråkig syssla, men jag var ju ute och rände en halvmara härom dagen och efter sådana brukar jag unna mig något litet extra.

Då loppet var på morgonen kändes det inte rätt att lägga sig i ett bad och äta chokladpraliner och dricka champagne direkt efteråt, så det blev inget "firande" i söndags. Men så kom jag på i måndags att jag ju lovat mig själv en riktig present om jag sprang loppet trots kyla och taskigt väder, så jag tryckte på "beställa"-knappen på Amazon.

Idag dök paketet upp.

Det är ett ganska stort paket ja. Ser ni den där orangea lappen? Så här ser den ut om man roterar den rätt:

De tycker alltså att man bör vara två när man lyfter paketet. Och ja, jag får väl hålla med om att det var rätt tungt att släpa upp det där till lägenheten på egen hand. Trots att jag tränar regelbundet och lyfter tyngre saker idag än jag gjorde för ett år sedan...

Inuti denna kartong fanns en annan kartong, och i den kartongen fanns det ytterligare kartonger, och i de kartongerna fanns det här:

Kanske världens coolaste kokbok - Modernist Cuisine. Mmm. Underbart.
Här har ni en bild med lite referensram så ni får en känsla för hur stora de där böckerna är...

Och de är fantastiska att bara bläddra i. Fotografierna är underbara. Men visst skall det testas att byggas lite av recepten också, när jag väl har alla verktyg som behövs... Det här är att göra något enkelt väldigt komplicerat. Nörderi för mat. Mer vetenskap och kemi än kokkonst kanske, men oj så skoj.

Så var den halvmaran avklarad

Det var kallt. Men det regnade inte. Inte heller snöade det, som en del väderprognoser oroande nog hade hotat om...

Det var inte bara kallt, det var tokigt varmt också. För naturligtvis klädde jag mig ordentligt och då blir man ruskigt svettig. Men så snart jag lättade på dragkedjan till vind/regn-jackan så blev det så kallt att jag inte stod ut. Så det var bara att svettas som en tok och samtidigt bli kall om kinder och ansikte. Annorlunda...

Jag tror att banan hade varit riktigt vacker om det här loppet gick på sommaren istället. Nu var det bara regntunga skyar och grått, grått, grått...

Men hur gick det då?
Well. Låt mig börja med att visa banprofilen.

Den där dippen vid 7km är fel, GPS:en fick spel när jag kom ut ur tunneln som man sprang i en dryg kilometer, och spikarna där i början är inte heller korrekta GPS:en klarar inte mitt inne i stan bland skyskraporna så bra. Men ser ni den där puckeln vid strax efter 12km? Ser ni den? Titta noga på den och tänk er att ni kommer farandes mot den på era vid det laget lite lätt trötta ben. BOOOOM! Det är alltså ungefär 50m höjdskillnad på ett par hundra meter! Och sedan EN TILL(!) vid 14km efter att man äntligen fått lite nedförsbacke. Och sedan gick det upp/ner om vart annat men det kändes som det var sakta uppförs-lut hela vägen från den där puckeln och in till mål. Och så avslutar de med en uppförsbacke preciiiis innan man springer in på stadion. Det är fan ondska! Ren och skär ondska!

Mhm. Gissa vad som hände med min puls där vid puckeln? Ja, den sköt naturligtvis i taket och lade sig sedan och skumpade runt 180-sträcket resten av loppet. Så takten avtog där. Från att ha paddlat på i 12km/h första milen så sjönk jag ner och pendlade mellan 10 och 11km/h större delen av andra halvan.

Så nej, något nytt personligt rekord blev det inte. Jag landade in på 1:54:19. Men man får ju medalj ändå:

Det är backarna som tar kål på mig. Jag måste bli bättre på backar. Planmark så skuttar jag lätt iväg i 13-14km/h och tycker det känns fint och bra, men mista lilla motlut så tappar jag fart och benen skriker att de vill att jag trycker på "Über"-knappen på telefonen (taxi...) och ger upp. Fasen vet hur jag kommer åt det, men det är väl bara att springa mer i backar antar jag... Något skall jag ju ha att göra nästa år också.

Nu skall jag låta mina fötter vila i högläge medan jag läser ut en bok, sedan är det nog dags att börja tänka på lunch... Fördelen med tidigt lopp är att man är hemma igen långt innan det är matdags och jag sabbar inte aptiten lika mycket.