Regn, regn, regn

Det började i fredags, och det håller på än.

Ok. Det var kanske lite överdrift, men det känns som det inte varit uppehåll många minuter sedan jag klev upp i fredags morse.

Igår var det REJÄLT oväder. När jag väl tog mig utanför väggarna framåt lunch och stannade till vid mitt stammis-hak för en kaffe på min blöta promenad så frågade tjejen bakom kassan hur långt jag hade behövt simma för att ta mig dit...

Det var inte väder att vara ute i, men jag hade regnställ på mig så det var rätt ok ändå. Siktet var inställt på inomhusaktivitet, bara det att jag behövde ta mig genom regnet för att komma till den. Det var "nationella museidagen" i det här landet igår och det bjöds på gratis inträde till många av landets museum. Regniga dagar är ju som gjorde att vara museidagar så det passade utmärkt. Jag passade på att få mig lite kultur i form av Seattle Art Museum.

Efter att ha gått runt och fått konsttarmen mättad så traskade jag över gatan och in på Fonté. Kaffesnobberi. Gott etiopiskt kaffe i en stor mugg. Bryggkaffe minsann. Så där som kaffe ska vara när man vill sitta med det en stund.

Tiden gick inte fullt så snabbt som jag hade tänkt mig, så det blev till att traska hem genom regnet istället för att vara kvar på stan till kvällsaktiviteterna. Jag hann ganska precis in genom dörren när himlen öppnade sig helt och stormarna svepte in över staden.

OJ vilket oväder! Det var maffigt att se på, men jag var glad att jag hade ett fönster mellan mig och världen... Så jag gjorde mig en kopp te, svepte en filt om mig och satte mig i soffan med en bok. Omväxlande läste jag och tittade ut på stormen. Strömmen gick en stund. Inte länge alls, men ändå. Det är något man inte är van att det händer i en storstad...

Den sena eftermiddagen blev till kväll och jag svidade om mig lite för en kväll fylld av bio och musik.

Först var det kinesisk film - The Grandmaster. Den är "inspirerad av" en känd kung fu mästares liv. En mästare vars kung fu stil jag tränat. Wing Chun, eller som den gren av stamträdet jag tränade under valde att skriva det - Wing Tsun. Mannen i fråga är (såklart) Yip Man.

Filmen var helt ok. Inte den bästa jag sett, och inte den bästa om Yip Man kanske, men vacker var den. Lite tunn i storyn, de valde att inte gå in så djupt på hans personliga historia utan fokuserade på rivaliteten mellan kung fu-stilar och en (troligen påhittad) platonisk kärlekshistoria mellan honom och en rivals dotter.

Den var värd tiden i biosalongen, men om man vill se film om Yip Man och inte bara om kung fu-rivalitet så rekommenderar jag de två filmerna om honom som kom ut för ett par år sedan istället - den här och den här.

Biosalongen var rätt tom. Det var jag, ett amerikanskt par i tjugo-årsåldern och åtta kineser. Framför mig satt en äldre man och hans ena barn-barn. Mannen var gammal nog att ha definitivt ha kunnat träna för Yip Man i sin ungdom. Det var säkert inte alls så, men jag eftersom det är en roligare tanke än att det bara var en random dude som tittade på kung fu-film så tänker jag ha den bilden kvar - jag delade biosalong med någon som kanske tränat direkt under Yip Man... ;-)

Bakom mig satt fyra kinesiska tjejer som viskade till varandra under större delen av filmen, det är intressant hur det här med språk fungerar. Eftersom jag inte kan någon kinesiska så liksom föll deras viskningar in i bakgrunden och jag stördes inte alls av det. Hade samma sak skett med några som pratat svenska, engelska eller tyska så hade jag blivit störd och irriterad... Och som jag gissat så stämmer inte alltid översättningarna med vad som sägs! Vid ett tillfälle så skrattar alla kineser runt mig, men texten som stod var inte särskilt skoj alls. Attans. Jag missade något där. Tänk om man kunde lite fler språk...

Efter att filmen var slut så promenerade jag iväg till en vietnamesisk restaurang som ligger ett stenkast från bion och åt lite middag och läste bok en stund innan nästa begivenhet.

Vid tio var det dags för konsert. The Orb.

Det var... Wowsigt. Riktigt nice ljus-show och skön elektronisk musik. Och det var ju skoj att få höra en gammal klassiker "live" - Little Fluffy Clouds. Inte i originalversion, mixad som bara den, men i alla fall. Efter en dryg timme med skruvad elektro i öronen var det dags att promenera hem genom regnet igen. Den vändan hade jag tyvärr inte fullt regnställ, så det blev lite kallare och blötare, väl hemma var det skönt att krypa ned under täcket.

Idag regnar det...fortfarande... Nåja, jag har gott om böcker kvar att läsa så det kan få regna hur mycket det vill.

"I love this company!"

Wow...

Jag har idag varit på mitt första riktiga amerikanska "företagsårsmöte". På Microsoft.

Wow...

Jag aldrig att jag KÖAT för att komma in till ett årsmöte någonsin. Men idag så... Vi var på plats en dryg timme innan dörrarna öppnade för att garantera att vi fick en plats (lokalen höll "bara" 16000 personer...).

Stämningen var på topp redan i kön. Det skämtades, det pratades om allt möjligt och det gick runt personer som serverade kaffe och delade ut donuts. Cool.

Väl inne så...
Well. Jag får inte skriva om exakt vad som skedde där inne, det är NDA på det, men jag kan skriva om upplevelsen.

Wow...

Ja, jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen: Wow...

När man som svensk ser videos från amerikanska företagsmöten så är det ofta man tycker att det verkar lite "cheesy", lite "over the top" och att det liksom är lite plastigt och fejk. Men oj! Man rycks verkligen med... Och att det här var Steve Ballmers sista årsmöte gjorde det hela lite speciellt. Det var mycket känslor när väl Steve äntrade scenen. WOW!

Och extra wow - jag fick minsann en "high five" av mannen i fråga. :-)

Jag satt ute på kanten av en rad, vid en av trapporna, och det råkade sig som så att han sprang upp för just den trappan på sitt "ärevarv" genom arenan till intro-låten. Hoho. Mitt första, hans sista, en high five på det... Disco.

Och ja. Jag skall erkänna att jag hade ett "Japan moment" vid ett tillfälle.
En "Jag är här. Jag är verkligen här. Jag jobbar fasen på Microsoft. På MICROSOFT!"-stund. Det liksom välde över mig att jag faktiskt är här, i Seattle, på ett företag som jag faktiskt bryr mig om, bland otroligt skarpa människor som gör förbaskat coola saker. Det blev "verkligt" där i KeyArena när Ballmer sprang runt på scenen och Macklemore's "Can't hold us" (otroligt bra energi i den låten btw) pumpade med rejäl bas på hög volym till 16000 personer som stod upp och ropade/sjöng med/klappade takten. Wow! WOW!

Jag tror inte jag kan förklara det här för andra. Jag vet inte om det går att förstå om man inte känner samma sak själv för där man är i livet. Det är stort. STORT.

Jag är otroligt glad att jag fick uppleva ett årsmöte med Steve, jag är otroligt glad att jag är där jag är idag och jag ångrar inte ett enda av valen eller uppoffringarna jag gjort för att hamna här. Det känns verkligen som att ha kommit hem.

Jag är fånig, jag vet, men det är så jag känner det.

Saker jag aldrig tidigare upplevt efter ett årsmöte: ömma handflator av allt klappande i händerna. Öm hals från allt ropande/jublande. En känsla av "let's kick some ass!".

Det är otroligt coolt att ha upplevt detta. Det är otroligt coolt att vara en del av detta.

Rundvandring

Igår tog jag en promenad ner på stan och vidare till International District. Det var ett tag sedan jag var i de krokarna nu.
Nere på stan är väl allt sig likt, det verkar ha stängts ett par restauranger och det renoveras lite lokaler, men annars är det som det var för ett halvår sedan.

ID låg kvar ungefär som förut också. Den kambodjanska restaurangen var dock stängd för renovering, så någon fish amok blev det ju inte till lunch. Men jag grät inte över det, för jag hittade en fantastisk liten Phở restaurang runt hörnet. Inte mycket mer än ett hål i väggen och inredningen var väl inte den bästa här i världen heller. Men oj vad gott det var!

Efter att ha fått mumsig mat i magen så promenerade jag runt lite i ID och mest bara njöt av dagen. Tittade förbi Seattle Pinball Museum, men det var knökfullt så jag stannade inte. Jag är inte mycket för det där med att köa för att få spela saker, så stor flipperentusiast är jag inte.

När jag ändå var i krokarna så tog jag en sväng in på Uwajimaya och botaniserade lite bland hyllorna. Jag kan gå runt och bara titta på alla underbara produkter och knäppa smakkombinationer en hel dag tror jag. Behöver inte köpa något, bara tittat.
Ibland hittar man saker som är nutidsfenomen och antagligen har ganska kort livsspann, som det här:

PSY's egna sprit... Nej, jag köpte inte en för att testa. Koreansk soju (risbrännvin) är inte min kopp te. Men kanske skulle jag ha köpt en och ha som bjudsprit? Jag är ju (ö)känd för att ha skumma saker i mitt spritskåp som jag bjuder på när jag får gäster - och jag vill ju inte göra folk besvikna. ;-)

En sak som Uwajimaya är helt oslagbara på (utanför Asien) är utbudet av grönt te. Allt från smaksatta hemskheter till fantastisk matcha. Ibland med mer cheesy förpackning än annars. Vad sägs om denna?

"Grönt te för moderna krigare". Heh. Jag gillar hur "mer koffein" är en säljande punkt i denna tid av koffeinfritt, fettfritt, sockerfritt, fritt-från-allt.

Fast ännu mer cheesy var den här, som jag bara var tvungen att köpa:

NINJA-TE!
Eller. Ptja. Instant-te-mjölk-pulver eller nåt. Jag har inte vågat öppna den än, det är säkert hemskt. Baksidan med instruktioner håller samma standard och gör en inte besviken:

Gillar särskilt slutklämmen "Hejdå tekanna...". Ja, för det här är nog något som man alltid vill ha istället för "ordentligt" te. Mhm. Säkert.

Oh Japan how I miss you. Så pass att jag blev tvungen att köpa mig en sådan här:

(mini)KitKat med grönt-te i chokladen. Gottigt. Fast lite väl sött kände jag när jag väl åt den nu. Smakade bättre i Japan. Kan vara det där med att omgivningen färgar upplevelsen.

När jag väl traskat hem igen så satt jag på takterrassen och läste tills solen försvann i moln och kvällen kom krypandes.

Idag blåser det massor och så regnar det av och till. Det blir nog en löptur på löpbandet istället för ute...

Hösten närmar sig

Igår morse invaderade aliens Mt. Rainer. Men de verkade bara vara på genomresa för de kom inte ner och hälsade...

Det börjar bli kallare här nu. Morgnarna är det "jacka på", vid lunch (om det inte regnar) kan man traska utan jacka till lunchen och solstrålarna värmer gott, när det sedan är dags att ta sig hem är det på med jackan igen.

Den här mitt-i-mellan tiden är lite svår att planera för - antingen blir man svettig när man ger sig ut eller så fryser man. Nåja, det är inte nattsvart när man kliver upp än i alla fall, några dagar är det alltså kvar till det riktiga höstrusket.

Så. Vad gör man då för att inte gå ner sig i "det bara regnar och det är mörkt, inget är skoj nu"-läge när hösten kommer?

Well. Först bokar man in lite konserter, filmer och föreläsningar:

23/9 - Kill! (Samurai Cinema)
27/9 - Metallica Through The Never (film)
28/9 - The Orb (konsert)
30/9 - Yojimbo (Samurai Cinema)
(3/10 - Moby, kanske, det är i Los Angeles så det är inte helt lätt att klämma in, men jag vill verkligen uppleva en "liten och intim"-spelning med Moby. Jag har sett honom på stora scener, men inomhus med bara 1000 pers närvarande? Troligen oslagbart. Det kanske kan vara värt att "kasta bort" två semesterdagar på?)
5/10 - Helloween (konsert)
7/10 - The Sword of Doom (Samurai Cinema)
10/10 - Marky Ramone's Blitzkrieg (konsert)
14/10 - Samurai Rebellion (Samurai Cinema)
21/10 - The Hidden Fortress (Samurai Cinema)
23/10 - Craig Venter: The Dawn of Digital Life (föreläsning)
 Och när nu inte detta räcker för att hålla hösten vid dörren så sätter man sig ned med lite inspiration inför våren/sommaren:

Mhm. Hiking höjer alltid humöret, oavsett om den upplevs, planeras eller reflekteras över efteråt.

Och när mörkret väl sänker sig över världen som en stor hårig spindel i sin tråd och regnets smattrande mot rutorna dränker stadens alla vanliga ljud, ja då är allt man kan göra att krypa upp i soffan, svepa en filt om sig och med en stor mugg te låta timmarna försvinna med en bok eller två. Och ibland vill man ha de där kårarna längs ryggraden, det passar ju extra bra i höstrusket, så då tar man någon i handen och ger sig in i den mörka värld som H.P. Lovecraft drömde upp i början på förra seklet.

Nummer ett i serien har inte dykt upp än, bör anlända i veckan som kommer, till dess att den dyker upp så öppnar jag inte pärmarna på denna (även om alla berättelser är fristående och kan läsas i vilken ordning som helst). Skall bli skoj att se hur någon illustrerat och anpassat dessa klassiker till "seriebok"-format. Jag har läst allt som H.P. Lovecraft skrivit men hållt mig borta från filmatiseringar och tecknade alster tidigare. Den här har dock fått gott betyg av någon vars smak jag litar på, så jag skall ge den en chans.

Och om allt detta inte hjälper så finns ju alltid en långhelg att planera i slutet av november. Då är det nog dags att antingen sätta foten i ett nytt land eller en ny (solig och varm) stat. Får se vad det blir, det är en stund kvar innan jag börjar den planeringen.

Och så kommer ju min nya leksak i slutet av november också: Xbox One tillsammans med Forza Motorsport 5. Det kan nog få en timme eller två att försvinna på kvällar och helger...

Upphällt, urhällt, omhällt, hällt ut

Note to self: man skall testa om tunnorna är helt täta INNAN man börjar hälla saker i dem.

Nåja. Nu såg jag ju McGyver som liten och var dessutom scout i ett tidigare liv, så jag reder mig. Men jag har använt en del ord som inte lämpar sig för väna öron...

Portvin, Madeira och Sherry.
Portvinet är ett bra sådan. Madeiran och sherryn tog jag det jag kunde hitta - så det blev amerikanska varianter. Nåja, de smakade helt ok när jag smuttade lite på dem så de funkar säkert till att smaksätta tunnor med...

Imorgon skall jag kolla så att min stearin-tätning verkar hålla på dem, sedan är det bara att "glömma bort dem" ett halvår eller så.

Ja, det är bara tre. Jag hittade ingen rökig whisky i butiken så jag får hitta det på annat håll en annan dag.

Sådant som gammalt är och sådant som gammalt skall bli

I söndags var jag på konsert. The Mission spelade här i stan och det kan man ju inte missa som gammal gothare. De har åldrats bättre än den andra delen av bandet de ursprungligen kom från - Sisters of Mercy. Mr Husseys röst håller nästan hela konserten och det gick att höra vad han sjöng, något Mr Eldritch inte lyckades med när jag såg SoM live senast...

Det rockade på rätt bra får jag säga, och det var allt lite skoj att se att många i publiken var yngre än bandet. För annars känns det nog mest som gubbrock idag. Det är väl inte mer än väntat när medlemmarna passerat 50 för flera år sedan... "Svår och mörk" har bytts mot "cynisk" känns det som, men det rockar fortfarande och det är bra. Jag log och njöt.

Igår var det annat gammalt - Samuraj-film! SIFF kör en samuraj-film varje måndag under två månader. Igår var det dags för Harakiri ('Seppuku' heter den i orginal). Jag hade, otroligt nog, inte sett den tidigare. Den var...väldigt japansk. Inte den bästa gamla samuraj-film jag sett, men den höll mig fångad hela de dryga två timmar den höll på.

Så, det var sakerna som var gamla det. Vad är det då som gammalt skall bli?
Jo förstår ni. Jag har äntligen hittat små ekfat!

En liter går det i dem. Det är inte mycket nej, så de är rätt söta de där faten.

Det är tänkt att man skall "lagra sin egen whisky" i dem egentligen, men sådant skall jag inte hålla på med. Eller... Well... Jag skall hälla whisky i ett av dem, men inte för att få bättre/lagrad whisky - utan för att dra in lite karaktär i faten innan jag gör det jag egentligen skall göra med dem.

Jag skall bygga chilisås. :-)

Japp, ni läste rätt - chilisås. Jag tänker alltså göra min egen sådan. Och som den lilla nörd jag är går det ju inte att göra något halvdant utan man måste ta i ordentligt när man håller på.

Så, först skall faten få olika drycker i sig (whisky, portvin, och något mer - troligen madeira i ett av dem, kanske vanlig vin i ett). Sedan skall de stå och dra i minst ett halvår. Därefter skall spriten tappas ur (tillbaka på flaska gissar jag, man kan ju inte öda med de dyra dropparna!) och ned i tunnorna skall det sedan hällas chilibas som skall jäsa ett par veckor. Sedan gör man sås och hoppas på att det blev ätbart. :-)
Tips på chili-typer att göra sås på mottages också. Det blir iaf en bastard-blandning på habanero och scorpion, sedan troligen en "ren" ghost-bas. Kanske gör jag en mildare på thai-chili också. Nåja, jag har ju ett halvår på mig att bestämma mig för vad jag vill ha för hetta och smak så det är ingen ko på isen än.

Det är med andra ord ett långtidsprojekt. Jag dokumenterar mer när jag sätter igång. Imorgon skall jag botanisera i vin&sprit-hyllorna och se om jag hittar något jag tror jag vill "färga" faten med.

Wroooooooom!

Igår var jag på inflyttningsfest. Ett par bekanta har flyttat upp till Ballard. Det är en timmes bussresa dit(! visst, ett byte i det också), eller två timmars promenad, eller 10minuter med bil. Så... Sällskapet tyckte "I'll pick ju up at Joule". Dvs det blev bil.

Nu är det så att bilens ägare inte riktigt är så glad i att fickparkera, så när vi väl hittat en ledig ficka på gatan bakom huset så fick jag hoppa in på förarplatsen och ratta in bilen. "Och du får ha bilnyckeln ikväll för jag har inga fickor". Ok, packåsna alltså, nåja det är ju inte så betungande med en bilnyckel i fickan.

På tal om fickparkeringen:
Eftersom det är lite taskig sikt bakåt och nedåt i bilen så fick jag guidning så jag inte skulle dra i bakhjulen i kantstenen. "STOPP! Du är för nära!" fick mig naturligtvis att stanna på det avståndet och räta upp bilen där. När jag väl kliver ut så ser jag att det är 10cm kvar mellan hjulen och kanten. 10cm är mer än väl med avstånd tycket jag och säger att jag kunde ju parkerat lite närmre. "You're supposed to be 12 inches out!" blir svaret på det. He he. Nej, du får stå upp till tolv tum (~30cm) ut från kanten... :-)

Väl inne på festen så var det mat och dryck, jag valde dock alkoholfritt alternativ och när bilägaren noterade detta fick jag frågan om jag ville köra hem. Ville och ville... Men visst, jag har inget emot att dricka saft när andra dricker margherita och champagne. ;-)

Jag hade en mycket trevlig kväll, skoj samtal, intressanta samtal, skratt så magmusklerna gjorde lite ont och nya bekantskaper.

När det så var dags att styra sig tillbaka mot Capitol Hill fick jag alltså sätta mig i förarsätet och agera chaufför. ...I en Porsche Boxster S... En v6:a med 315 hästar som drar fram 1300kg bil. Behöver jag säga att den största mätaren i instrumentbrädan är varvräknaren, inte hastighetsmätaren? Det är en leksaksbil, inte en transportbil.

Så... Kanske tog jag den lite längre vägen hem. Kanske tog jag den vägen med lite mer kurviga vägar och backar. Kanske tog jag den vägen som var rolig att köra istället för den som var snabbast och rakast.

Mhm. För det kanske var så att bilen var lite rolig att köra då. Kanske lite.

Fast jag vill inte ha en själv. Jag tycker om min Audi glidare. Den liksom ligger som en stabil kloss på vägen och oavsett väder och vind tar den sig fram. En liten Porsche går ju bara att ha när det är torrt och soligt. Men kanske kan man hyra sig en R8 över sommarmånaderna? :-)

Idag är det rått och fullt med dimma ute. Jag funderar på om jag skall spela lite Forza motorsport en stund...

Fredagen den 13:e

Igår var det fredagen den 13:e. Spoooooky.

Så där läskigt såg det ut när man startade spelet med samma namn på en C64 i mitten på åttiotalet. Det var ramaskri om "videovåld" och "spelvåld" i TV- och tidningsdebatterna runt den tiden (inte specifikt för det spelet). Jämfört med det våld som ses i "vanliga TV-serier" idag känns åttiotalet rätt harmlöst.

Eftersom fredagen den 13:e är en dag av skräck så tittades det naturligtvis på skräckfilm igår kväll. Först en gammal klassiker - Poltergeist - som jag minns från när jag var liten palt ("alldeles för liten" skulle nog mamma säga :-) ). Den var skrämmande då och jag vill minnas att jag nog hade lite svårt att somna efter att ha sett den. Nu? Well, den var fortfarande rätt creepy och jag satt faktiskt på helspänn ett par stunder.

Efter att ha ätit underbart goda nepalesiska veganska currys och fånigt goda naan-bröd till Poltergeist så tog vi steget ut i den japanska skräckvärlden med en kanna te... Det är... Annorlunda i den världen. En blandning av psykologisk skräck (som är det jag tycker gör en skräckfilm bra - blodet kan kvitta) och "over the top" med inälvor, blodiga detaljer och bisarra situationer. Vi såg en film som enligt recensioner från när den kom "fick biobesökarna att lämna lokalen". Well. Jag kan väl säga att det var tur att vi inte såg den till middagen... Filmen heter Audition och om ni inte har stark mage och ett genuint skräckfilmsintresse så skall ni nog undvika den.

Men men. Allt är inte skräck på en fredag.
Jag fick in min första färdiga spec till review igår. Och den gled igenom med beröm! Woho! Det kändes fantastiskt skönt. Utvecklare, testare och andra PM tittade igenom den, kommenterade på innehållet och tyckte alltså att jag gjort ett riktigt bra jobb. Detta inom ett område som jag inte visste ett smack om för bara tre veckor sedan. Gissar att jag satte ribban högt för mitt fortsatta arbete då... Så det är väl bara att göra sitt bästa för att leva upp till det - känn ingen press... ;-)

Fredag är ju också "unwinder" på jobbet. Det bjuds på några sorters (lokalt bryggd) öl och socialiseras en stund efter jobbet (från fyra och framåt). Utmärkt sätt att avsluta en jobbvecka på. Jag lyckades undvika IPAn den här gången också och testa lite av en porter och en pumpa-öl. Pumpa-öl är fånigt gott. Det är som att dricka flytande pumpa-paj. Smaskens!

Idag lyser solen med sin frånvaro. Dimman ligger tät över staden och värmen har sjunkit undan och gett vika för ganska rå luft.

Men det kan nog vara väder för en löparrunda framåt lunch eller så i alla fall.

Just ja. Jag såg något som jag tror bara kan hittas på i USA i matbutiken igår. Det är så fel i min värld att jag inte kan låta bli att tänka "vilka föräldrar skulle någonsin köpa detta?". Har jag haft en skyddad uppväxt, eller håller ni med mig om att detta är att ta fling-smaker ett steg för långt?

Notera hur de försöker få det hela att verka fantastiskt nyttigt genom att skriva att "första ingrediensen är fullkorn!". Heh. Ja, fullkorn i all ära, men det känns som det inte riktigt väger upp choklad och socker i frukosten... Kanske är jag bara gammal och stofil, men inte sjutton vill jag ha kakor till frukost ens om jag kan få det...

Åka biiiiiil

Idag hade jag ju träningspass på morgonen, så det blev bil till jobbet.

Nackdelen med att ta bil till jobbet är att man måste ta bil hem också. Och idag var det verkligen inte en bra dag att åka Redmond-Seattle. Jag missade att hålla koll på klockan då jag satt och skrev specar, så när klockan vad kvart över sex var det för sent att åka hem. Dvs det var för stökig trafik så då kan man lika gärna vänta till sju. Vid sju tittade jag på trafik-situationen och förvånades över att det verkade stå still runt bron fortfarande. Ser då att det visas en liten "trafikstörnings"-ikon och klickade på den - broöppning vid sju, minst en halvtimme stopp.

Jahopp, då var det väl bara till att vänta då... Men se då kom jag på att jag ju kunde passa på att tvätta bilen. Så det gjorde jag, och fyllde på ny olja för det pep den om att den vill ha. Se där ja, då fick jag det gjort och klockan hann ticka iväg till nästan tjugo i åtta. Bra, dags att åka hem då.

Gah! Trafikstopp! Bil som havererat mitt på bron. Jahopp, då var det bara till att krypköra igen då. Kvart över åtta var jag hemma... Lång dag blev det.

Tyvärr har jag suttit inomhus hela dagen, men det verkar ha varit över 30C här under dagen! Wow! Snacka om plötslig sensommar :-)

Fast att sitta i bilkö var inte bara dåligt. Jag fick vila ögonen på en mattsvart Maserati Granturismo en stund. Abbans läcker bil.

Aha!

Jag har tyckt att det minskat lite i min skål med saltlakrits-godisar på kontoret.
Men eftersom väldigt få varit förbi och ätit godisar medan jag varit där så har jag också funderat på om det kanske är så att jag inbillat mig lite, att det kanske inte var så mycket i skålen till att börja med.

Men se, i fredags fick jag en hint om att det kanske nog var så att några faktiskt varit förbi och plockat en bit eller två men inte sagt något.
En i teamet avslöjade sig när vi hade "fredagsöl", konversationen gick ungefär så här:

Kollega: Kanske skulle man börja köpa med något att tugga på till ölen också.
Jag: *flinar* Det finns en skål med tuggsaker precis bakom dig. *pekar mot mitt kontor*
Kollega: Eeh. Nej tack. Det där är inte meningen att man skall äta.
Jag: Tss. Jag är uppvuxen på sådant, det är smaskens. Seså, testa en bit nu.
Kollega: De där i papper är riktigt lömska! Först får man chokladsmak och tänker "Mmm, choklad!", sedan kommer det något salt och mixas med chokladen och man tänker mest på att man saknar den där rena chokladsmaken, sedan försvinner chokladen helt och allt man kan tänka på är hur otroligt gott det skall bli med vatten så snart den där svarta salta sörjan har försvunnit ner i halsen.

Hehe. Hon hade alltså testat en Salmiakki-chokladbit. De är ju jättegoda! :-) Och sedan stämde fler in i klagålåten över hur konstigt virade nordbor är som äter sådant där frivilligt. Det var bra många fler som hade kommentarer nu än som varit förbi när jag varit på kontoret... De smygplockar av det alltså! Nåja, det får stå där tills det tar slut eller blir gammalt och torrt och jag slänger det (själv äter jag inte så mycket godis alls nu, och den mängd med lakrits det rör sig om i skålen åt jag nog inte ens under ett år i vanliga fall heller).

På tal om icke-godis så nämnde jag någon gång för länge sedan att det där med yoghurt är lite av ett problem här borta - den är oftast lite som att äta mjukglass. Dvs fet och full med socker. Om den inte är fet så är det ännu mer socker i den, och om det inte är socker i den så är det dubbelt så mycket sötningsmedel. Illa trist. Det bästa jag hittat har varit en grekiskt yoghurt med lite vanilj i som haft hyfsat lite sötningsmedel, men ändock sötningsmedel.

Men nu har jag hittat en bättre! INGET tillsatt socker! INGET tillsatt sötningsmedel! I stort sett INGET fett! Woho! \o/
Det är så många "organic", "local produce" och hippie-märkningar på den att jag tittar mig lite oroligt i spegeln om morgnarna för att se så jag inte fått långt hår och skägg över natten. Men uj vad glad jag är att jag hittat den! Dock är den helt naturell, så den är lite tråkig om man äter den varje morgon - men det löser jag numera genom att hälla ner en näve bär (ja, eko- och närproducerade de också, de har mer smak än de storproducerade sakerna som mest smakar vatten) i den. Omnomnom. Min frukost har blivit så mycket godare.

Mitt i veckan

Det blir vardag snabbt...
Blev ett par långa dagar nu, så det händer inte så mycket mer än jobb att skriva om.

Jag pendlar mellan att skriva spec, prata med utvecklare, lära mig mer om systemen, ordna med programvara och skriva demo-applikation. Dagarna försvinner snabbt även om de blivit långa.

En riktigt trevlig sak är dock den nya laptopen jag har på jobbet. En Lenovo X1 Carbon Touch. Mmmmm. Trevlig. Inte riktigt 100% så skönt tangentbord som på min (nu ganska så gamla och slitna) x201, men man kan inte få allt här i världen och den är bra nog på precis allt annat. Vi kommer nog att trivas ihop lilla Trypanosomiasis och jag, och om den känns lika trevlig om ett par månader kanske jag köper en privat också.

Uj vilken dag

Igår blev en lång dag, men en trevlig och skoj lång dag.
Vaknade vid halv sju och gick upp och åt frukost, bara för att halvvägs in i frukosten komma på att jag ju skulle "ut" och äta frukost lite senare... Nåja, med tanke på hur dags jag vaknade så funkar det säkert med två frukostar tänkte jag.

Halv tio blev jag upphämtad i en röd Porsche (Boxter). Nedcabbad så klart då det var fantastiskt väder igår. Redan på förmiddagen kändes det att temperaturen nog skulle klättra upp runt 25. Att ta bil till en frukost/brunch känns lite så där, men hon gillar sin Porsche och ville hellre ta den än bussen. Jaja. Man får väl offra sig ibland. ;-)

Visade sig att frukost-reservationen inte var förrän vid 10:30, och det var så mycket folk att det tog tid att få ihop ett bord åt vårt sällskap (6 pers, inte lika lätt att placera som 2 eller 4). Så "frukosten" serverades först på andra sidan 11. Som en lunch nästan. Det var med andra ord rätt bra att jag åt den där frukosten när jag klev upp trots allt...

Efter att ha brunchat, pratat en massa och druckit blaskigt amerikanskt kaffe så tog vi en promenad till Ballards slussar som låg bara ett stenkast från där vi åt. En i sällskapet hade aldrig sett en sluss så det är klart att det skulle passas på när vi var så nära.

Nej, det blev ingen bild på själva slussarna såg jag när jag tittade bland bilderna nu. :-)
Nåja, där i bortre kanten är det en lax-trappa. Den tittade vi på också, för det var också något exotiskt för ett par i sällskapet. Tyvärr är det inte migrationssäsong så det var ingen action i trappan. Däremot var det tjockt med laxar i vattnet utanför, och en myyyyyycket nöjd säl simmade lojt iväg med en STOR lax i munnen efter att ha cirklat runt dem en stund. Nej, jag lyckades inte få en bild på det heller, mobil-kameror i all ära men de är inte riktigt gjorda för saker som är längre bort än ett par meter...

Efter att ha promenerat runt och tittat på dessa exotiska saker så stannade vi till vid ett kaffe-hak och fyllde på reserverna innan det var dags att ta bilen tillbaka in till civilisationen igen. En snabb sväng upp i lägenheten och byta om för festivalande!

I stan den här helgen pågår nämligen Bumbershoot Festival. Seatteliterna är mycket stolta över den och det är "fullt ös" från morgon till kväll.

Det är en väldigt familjevänlig festival. Området är i stort sett alkoholfritt - dvs man får bara dricka öl inne på "öl-trädgårdarna" - och om man raglar eller "stökar" så kommer en ordningsvakt och hjälper en till sjukstugan eller ut från området. Mycket städat och civiliserat... Festivalen är nere vid Space Needle, de har spärrat av i stort sett allt utom just rymdnålen och fyllt inhägnaden med matstånd, musikscener, försäljningstält och aktiviteter. Utöver dessa utomhus-scener så finns det även scener inomhus, huvud-scenen för festivalen är Key Arena som normalt också kör stora konserter "på egen hand". Kön dit var dock....

 Titta åt vänster...

Titta åt höger...
VÄLDIGT lång. Det man inte ser är att den försvinner bort där i horisonten och ringlar sig ett varv runt arenan först innan den försvinner in till huvudscenen. GAH! Det var tre till fyra timmars kö inför kvällens huvudattraktion! Och det var ett band jag knappt hört talas om! Vad sjutton? Är det festival att stå i kö en hel dag? "Vad såg du på Bumbershoot? - ett av banden, för resten av tiden stod jag i kö" - nej tack.

Så vi köade lite kortare (20min) för icke-konsert istället. Vi gick på stand-up.
Som jag skrattade... Det var fyra komiker som uppträdde efter varandra och två av dem drog skämt som gjorde att jag skrattade så tårarna rann. Härligt!

Det är dock intressant att se vad som är tabu i USA. För stand-up handlar mycket om att dra skämt om det som man vanligtvis "inte kan prata om". Så... Sex tycks vara en stor grej. Känns lite åttiotal för någon från Europa kanske. Aborter är inte helt okontroversiellt heller nej, vilket också känns lite gammalt. Och trots alla svängningar i debatterna här borta så är homosexualitet också lite tabu, så det skämtas det om - vilket får mig att tänka på "i Manegen med Glenn Killing" och hur de skämten nu känns rätt dammiga och inte alls så roliga - men amerikanerna skulle antagligen skratta åt dem. Kulturkrock...

Efter stand-up gick vi och såg ett par kortfilmer. Lokala förmågor, vilket alltid är lite av en varningsklocka... Det kan lätt bli lite väl "independent" när det innan filmerna tydligt talas om att det är lokala regissörer/screen-writers/etc. Men det var helt ok. Två väldigt korta saker (<10min), humoristiska, och en liten längre (~30min) och seriösare.

Men, tänker ni nu, vad sjutton var det för "festival" om han bara gick på stand-up och film? Var är musiken?
Well. Jodå. Det var ju ett par utomhusscener som man inte behövde köa till i flera timmar, så där stannade vi till och tittade en stund.

Men om nu huvud-scenen innehöll band jag knappt hört talas om så... Ptja. På de mindre scenerna var det band jag knappt ens förstod vad det var för musik de spelade...
Efter att ha traskat runt och tittat på hippie-konst, ätit lite festival-mat (vegan-burrito! Ingen langos här inte!) och försökt oss på att lyssna på banden på de mindre scenerna så satte vi oss nere vid Seattle Centers fontän. Jag tog ett kort på den där i kvällsmörkret och kameran överraskade mig med sin bild:

Det var mörkt när det där kortet togs. Jag tror inte jag haft en kompakt kamera som tagit en så "ljus" och skarp bild i mörker någonsin tidigare. Tack Nokia...

Behöver jag säga att den där fontänen användes lite olika beroende tid på dygnet? På dagen i solskenet var det fullt av små barn som sprang runt och tjöt av glädje i vattenstrålarna. När det började mörkna byttes de till unga tonåringar som jagade varandra och lite senare var det tjugo-någonting-åringarna som dansade till musiken från scenen som man kan skönja där i bakgrunden... Själv var jag för gammal för sådant, eller nåt.

Efter att ha vilat benen där vid fontänen en stund tog vi oss in på EMP för lite elektronisk dansmusik. Yay vad det stompades!

 Och EMPs scen-golv (kallat "The Sky Church") har en rätt nice videovägg också. Det kördes justa visuals till DJandet och folk studsade loss och hade skoj. Det var rejäl blandning på folket där. Allt från tonåringar till pensionärer, som alla dansade runt och var glada.

En av DJ:arna imponerade lite extra. Hon mixade videos! Först trodde jag bara det var så att den som skötte visuals lyckades hitta låtarna hon mixade och plocka fram videos till dem för att det skulle bli lite skojigare. Men efter en stund insåg jag att det var perfekt läpp-synk på videon och ljudet. Wow! Imponerande! För det var inga dåliga "klipp"-övergångar i ljudet, det var riktig mixning. Kudos!

Efter att ha dansat loss ett par timmar så slog jag ihop butiken för kvällen och följde sällskapet hem genom nattligt Seattle för att sedan promenera en kort sväng hem till mitt eget krypin. Det tog inte lång stund att somna. Uppe tidigt och sent i säng, med bra dans och full sysselsättning hela dagen - jag sov som en stock.

Idag är det måndag, men eftersom det är Labor Day så är jag ledig. Måndagar ringer väckarklockan vid 06 på morgonen... Gnischk. Jag glömde visst att stänga av larmet innan jag lade mig i går. Jaja, det ser ut att bli en fin dag så det är säkert bara bra för mig att jag är uppe och igång tidigt...