Röck'n'Röll

Igår blev det så dags för konserten som var anledningen till syrrans besök den här vändan.
Dagen bjöd på sol och värme, knappt några moln på himlen alls, dvs perfekt start för en kväll med gammal skramlig hårdrock.

Konserten hölls på en underbart trevlig arena - White River Amphitheater - utanför Auburn, ungefär en timmes bilresa bort.

Två artister stod på schemat - Alice Cooper och Mötley Crüe. Det visade sig att de hade släpat med sig ett förband också - The Baskins. Ehm. Tror jag de hette iaf. Det stod så på trummsetet iaf. Jaja.

Inte speciellt fullsatt vid förbandet nej.
Och ja, ni ser rätt - det var sittplatser ända fram till scenkanten! Whaaaat?! Hur metall är det?

Det var nämligen så att det såldes olika nivåer av VIP-biljetter då det här är Mötley Crües sista turne ever (säger de i sitt kontrakt kring det hela iaf) vilket gjorde att de alltså delat in ståplatsen i sektioner och ställt ut stolar överallt. Och ja, det var numrerade sittplatser och det fanns vakter som försökte hålla koll på att man inte gick till fel sektion eller satte sig på fel plats.

Förbandet spelade således för sittande publik. Svårt att värma upp då, särskilt om publiken inte verkar ha hört en enda av låtarna som spelades...

Så blev det scenbyte:

En Alice-backdrop åkte upp framför scenen och vi fick vänta en stund på att bandet skulle kliva upp bakom den. Eftersom vi såg högersidan av scenen där så såg vi ett par utav musikerna gå på. Den ene försökte i alla fall upprätthålla en image av "mörkrets folk" och väste lite och höll upp händerna mot solen som strålade in rakt mot scenen vid det här laget. "An A for effort" som det heter här borta. :-)

...och så drogs backdropen ner och showen startade.

Uj uj uj! Inte en enda person brydde sig om det där med sittplatser längre. ALLA stod upp och rockade!

Den gamle skräckrockaren gjorde oss verkligen inte besvikna. Full rulle från start till slut. Blod, skräck och show, mycket humor och glada musiker som verkligen såg ut att gilla det de höll på med. Bus och stök och bra röj. En lång rad med hits, hits, hits. Det enda man skulle kunna tycka var dåligt med det hela var att han bara spelade 45 minuter! Whaaaaat!? Ja, 45 ynka minuter. Inte ens en timme! Fast det är klart, turnén verkar mest vara en bonus till Mötley, det är ju de senare som de flesta kommit för att se.

Kvällens absolut bästa: När Alice börjar sjunga "Another Brick in The Wall" i mellan-spelet på hans gamla dänga "School's out". Another Brick var anpassad till att passa in i School's Out melodin. GÅSHUD! Sjujädras vad bra det var! Jag log från öra till öra. Worth! Every! Dollar!

Så blev det lite paus och scenbyte igen.

Rock'n'Roll!

Den här biten hade jag, får jag erkänna, oroat mig lite för. Vince Neil (sångaren) är inte direkt känd för att lyckas hålla sig nykter i längre perioder, för (verkar det som) att orka bry sig om något en längre tid. De övriga i gänget är tighta musiker, de kan sin sak och levererade även senast jag såg dem, men den gången var Vince verkligen inte bra. Då var det mycket låta publiken sjunga, missa text, tappa röst, osv. Och det är klart att det satt i bakhuvudet inför kvällen. Jag höll varenda tumme jag kunde och hoppades, hoppades, hoppades på att han skulle vara "bra idag" så att den här upplevelsen verkligen skulle leverera.

Och det gjorde den!
Vilket röj och vilken energi! Vince höll hela vägen också. Visst, ibland verkade det som om hans röst tappade greppet, men när man var så här nära insåg man att det var taskig mick-teknik. Han drog bort micken från munnen eller vände sig åt fel håll. Hans röst är inte stark till att börja med, så då försvinner den snabbt när det inte finns elektronik i närheten att förstärka den.

Röj röj röj.

Och ja, eld. Naturligtvis eld och explosioner.
Men då scenen var under tak så fick de nöja sig med "lilla" eldshowen.

Lite drygt två timmar höll de på, men enda gången det kändes långsamt var under solo-framförandena. Jag är ingen fan av trumsolon, inte ens när trumsetet snurrar upp-och-ned och håller på. Imponerande prestation - ja. Men det blir lite långrandigt.

Nöjd med kvällen for vi åter hem. Lite riven i halsen idag får jag ju erkänna att jag är.

Här skulle det ha varit en sista post från Maui

...men min dator sa "hejdå, nu dör jag" och bestämde sig för att det där med att ha ett fungerande moderkort är ju riktigt överskattat. Så i söndags hade jag ingen dator på ön. Nehepp. Bara att ringa Lenovo och ordna med en retur-box tills jag kommit hem.

Datorn är nu ivägskickad för reparation, bör få tillbaka den någon gång nästa vecka.

Så istället blir det en post om "awards" på jobbet.

Här är det nämligen så att när man skeppat en produkt så får man en liten metallbricka som minne och bevis på att man varit del av projektet. Jag skeppade ju min första Microsoft-produkt tidigare i år (Windows Phone 8.1) och nu har jag därför fått min plakett-bas att sätta de små utmärkelserna på samt min första utmärkelse.

"Ship It" är termen som används här för att få iväg en produkt - "Skeppa den/det!".

Det är lite amerikanskt kanske, men jag får erkänna att jag gillar det. Det ger en mer konkret bekräftelse på att man fått iväg en produkt, att man faktiskt levererat något även om det man levererat inte kan knytas ihop i ett paket och ställas på hyllan. Jag funderade lite på hur många sådana där brickor för produkter jag skulle ha haft om Ericsson/ST-Ericsson haft samma system. Många skulle det ha blivit på de där nästan tio åren där, nu har jag istället bara ett par rader i ett CV och lite intyg från tidigare chefer - känns inte lika "på riktigt" på något sätt...

På tal om något annat så verkar jag ha tagit med mig en förkylning hem från Maui. Det var väl onödigt? Snörvel och snyt. Halsen verkar dock ha haft sitt värsta och börjar bli bättre i alla fall.

Blubb blubb

Jo alltså...
Om man lägger sin telefon i bakfickan på sina badshorts så gör man bäst i att komma ihåg att man har den där INNAN man går och badar en lång stund i havet.

Men bäst är jag tydligen inte alltid, så det glömde jag bort.

Har jag en fungerande telefon nu?
Nopes.

Ah well. Så kan det gå. Värme, sol, sand och bad gör att jag mest rycker på axlarna åt det hela - jag får köpa ny när jag kommer hem helt enkelt.

Maui

Hamnade vi på igår. :-)
Ka'anapali närmre bestämt. Hotellet ligger precis vid en fantastiskt beach med samma namn som orten vi är på.

Flygresan var väl inte den roligaste här i världen - dryga fem timmar och inte ens en mini-TV att låta blicken vila på i ryggstödet på sätet framför... Nåja, jag slumrade lite en stund och sedan försvann resten av resan rätt bra trots allt.

Anlände sent på kvällen och när vi väl anlänt till hotellet så var så väl restauranger som mini-butiken ständga. Gnisk! Det var väl över "mat-o-clock". Killen i receptionen pekade oss på ett "hak" en bit ned för gatan som hade öppet till två och vars nachos tydligen var bra skit.

Well. Det blev inga nachos men stripsen till burgaren var riktigt goda...eller så var vi bara väldigt väldigt hungriga. ;-)

Med mat i magen var det så bara att ta sig tillbaka till hotellrummet och krypa ned under täcket. Sömn.

Min klocka ringde vid 06 då det ju var en vardag och jag glömt stänga av larmet. Men jag tror det somnades om lite i alla fall. Upp och äta frukost och sedan ut till stranden.

Stranden...

Varm skön sand åt alla håll och blått blått vatten.
Så fantastiskt underbart! Så här kan man ju leva utan att må dåligt va? ;-)

Vi spenderade hela dagen där. Ja. Verkligen. Ett avbrott för lunch i skuggan en stund och en vända till närmsta butik för inköp av flip-flops (sanden är KOKHET!), men annars ute på stranden hela dagen.

Ja, det har smorts in ordentligt med solskydd men det har tagit bra ändå. Svider lite om benen, så där kanske jag inte varit fullt så duktig med solskyddet som jag borde.

Kvällen kom och middag med den. Riktigt god fisk mumsades på och vin dracks. Smaskens.

Solen sa hejdå över vattnet.

 Tyvärr var det ett par moln som beslutade sig för att ställa sig i vägen för solen när den precis skulle försvinna över horisonten, men det blev rätt snyggt även det.

Nu sitter jag och datar ute i trädgården på hotellet. Det finns ingen WiFi på hotellrummet, men vad gör det när det är svalt och skönt i trädgården men varmt nog att man fortfarande kan sitta i kortbyxor och kortärmad skjorta?

Men visst, lite mörkt bortsett från skärmens sken är det ju...

Imorgon blir det nog mer beach. Är det det här som är "beach 2014" tro?

Artsy fartsy weekend

Igår var det en konserthall med symfoniorkester.

Musik från Pixar-filmerna omkomponerade för symfoniorkester. Detta framfördes till hopklipp av filmerna som musiken hörde till. Fantastiskt bra!

Dirigenten skämtade lite att det var kul att se en så ung publik, något de inte var vana vid från sina andra framträdanden men påpekade att de även kunde spela Tchaikovsky och Brahms riktigt riktigt bra. :-)
För jo, det var väldigt mycket barn i publiken. Nästan 50-50 mellan vuxna och barn. Kanske inte helt lyckat för alla, det var inte riktigt barnvänligt även om det var tecknad film. Filmen var utan ljud, det var bara musiken som fick föra dialogen, och varje akt var en timme lång...

Idag var det istället dags för en Shakespeare-uppsättning i en park.

Jodå, det blev fler besökare än så där. Ett par hundra dök upp i alla fall, inte illa för att vara varmt och soligt med i stort sett ingen möjlighet till skugga om man ville kunna se och höra föreställningen.

De körde med mikrofoner och ljudanläggning, men det blev iaf en och annan replik som försvann då vi satt en bit bort. Ja, vi tyckte att det där med skugga mitt på eftermiddagen var nog en rätt bra idé om man inte ville se ut som en kokt kräfta efteråt...

Kvällen bjöd på onyttigheter... Efter att ha promenerat lite och shoppat böcker (syrran shoppade, jag lät bli - jag har inköpsstopp igen ;-) ) så traskade vi till Cheesecake Factory och svalkade oss med varsin bit

Mycket choklad i min ja...

Nu väntar jag på att det skall bli åskoväder, för det sa prognosen, men vi får väl se om det dyker upp. Imorgon funderar jag på om jag skulle ta och cykla till jobbet, det behövs ju lite konditionsträning ibland. Vi får se hur det blir med det.

Vad ger man en som "har allt"?

Syster hade med sig ett paket i bagaget.

Stort och tungt var det. En blandning av vaddetnuärjagfyllerihöst (jag minns inte, jag är så gammal nu för tiden att jag inte kan räkna så långt tror jag) och annat presentande.

När jag öppnade den så pep jag lite:

Hihi!
En hel bok om ljudeffekterna i Star Wars! Så härligt nördigt och så rätt, så rätt. Min syster känner mig!

Slår man upp boken kan man alltså läsa lite om de olika scenerna och ljuden i den, hur de spelats in eller skapats eller anekdoter kring dem.

Och så kan man...

 ...scrolla fram till numret som ljudet har på bilden och trycka på "play" så spelas det upp. :-D
Hahahahahahahahahaha! UNDERBART!

Det här är ju oändligt med underhållning. Det finns ett ljud för varje sinnesstämning är jag alldeles säker på. :-)

Tack kära syster!

Nu gav jag upp

...och köpte den här:

Med en hel vecka av temperaturer runt 30C så är lägenheten rätt varm. Och prognosen säger fortsatt värmebölja så långt den sträcker sig.

Imorgon eller på söndag skall vi försöka bygga ihop en riktigt spalt att ha i dörren som utröret kan sitta i, den plastbiten som följde med är ca 40cm för kort, men vi har redan investerat i plywood - det som saknas är rätt powertools för att såga rätt storlek på hålet.

Vrooooooooooooooooooooom!

Nu har jag varit ute och cyklat. Och då menar jag inte att jag haft konstiga idéer, även om jag har det också, utan att jag faktiskt plockat ned cykeln från väggen, dammat av den, pumpat däcken och gett mig ut på en runda. Det ni! Det har jag ju inte gjort på säkert fyra år... :-)

Det finns en cykelväg som går hela vägen till Redmond, via lång omväg ovanför sundet. Jag tog mig inte riktigt hela vägen till Redmond, men nästan. Fem mil i ena riktningen sedan pausade jag med lite snacks.

Pärlan var precis lika fin att åka på nu som jag mindes det. SNABB är den. Uj uj uj vad man kan paddla på om man vill. Nedförsbacken från där jag bor gick det utan problem att komma upp i högre hastighet än det är tillåtet att köra på den vägen. Humdidum, men jag bromsade ned mig igen och tog det lugnt sista biten av backen. Det saknas dock en uppsättning låga växlar för de seattelitiska uppförsbackarna... *gnyff* Det är ju nackdelen med att bo på en kulle - sista biten hem är tung som bara den. Lite drygt 2km uppförsbacke som avslut på 100km cykling - inte det roligaste här i världen kanske. Men det är skönt när man väl kommit hem igen.

Vädret var helt ok. Första biten, där fram till mellandepån, var riktigt skön. Skugga men varmt. När jag vända åter började det dock regna lite. Inte så att man fick akta sig för vattenplaning, men tillräckligt för att störa sikten på glasögonen.

På väg ut mot Redmond blev jag omcyklad av en annan racer-cyklist, en som verkade lite mer seriös i sitt sportande (ni vet, rakade ben och hela balunsen), när han passerade tyckte han "wanna join for a while?" och ptja, jag hade ju inget bättre för mig. ;-)
Så vi drog varandra en kilometer itaget och sköt på rätt bra hastighet för att vara jag, vi låg och trampade runt 36-38km/h på planmark, det är ju inget jag gör vanligtvis. Skoj en stund, men efter 10km tyckte jag att det nog var nog för min del. Vi vinkade och han drog sakta iväg framför mig tills jag inte såg honom igen.

På väg hem så... Well. Ibland kan det vara bra att öva på att rycka ut skorna ur tramp-låsen lite mer kanske. Jag hann inte riktigt och olyckan blev ett faktum:

Jag tror mitt ego fick mer ont än min kropp. ;-)
Fånigt att trilla omkull i nästan ingen hastighet alls, allt bara för att man glömmer att rycka snett med foten. Nåja. Det var inte SÅ många som såg mig så jag behövde nog inte skämmas så mycket.

Jag tror det är lite som Kaj säger - ju fortare man kör desto mer odödlig är man, det är de låga hastigheterna som är farliga...

Nu är jag fantastiskt hungrig. Dags att duscha av sig det där röda och sedan skall jag nog hitta mat trots att klockan inte ens är fyra här...

Grattis på födelsedagen Amerika!

...som de säger här borta. För här är ju "Amerika" det samma som "USA", de där andra länderna på samma kontinent räknas inte riktigt, och alla vet att tideräkningen för "Amerika" börjar den 4:e juli 1776. ;-)

Som sig bör när det är 4:e juli så måste man ju vara lite lokalpatriotisk. Så det var ju bara att dra på sig en lämplig t-shirt när jag skulle promenera iväg till brunchträffen:

Captain America. Kan det bli mer amerikanskt patriotiskt än så? ;-D

Som synes sken solen så det knakade under dagen. Många härliga plusgrader. Seattle är verkligen underbart när vädret väljer att visa sin bättre sida.

4:e juli är en dag då man måste grilla. Så det gjorde vi. Grill och öl. Eller. Nåja. EN öl, sedan gick vi över till champagne för det är mycket godare.

Till efterrätt hade jag lite snabbt slängt ihop en kaka. Inte vilken kaka som helst, utan en "Freedom cake".

Röd, vit, blå - som flaggan.

Det var alltså en helt vanlig cheesecake, men eftersom allt måste vara lite större, bättre och mer ompf(!) i namnet en dag som denna så fick den heta Freedom Cake helt enkelt. Det röda är en jordgubbsreduktion, det blåa är en snabbt ihopvevad blåbärssylt och i själva cheesecake-smeten är det citron och vanilj. Botten fick ett stänk kanel i sig för att ge lite mer schwung i smakbilden.
En cheesecake behöver stå ungefär 10 timmar i kylen för att få rätt konsistens. Så mycket tid hade vi inte, så fyra timmar i frysen fick räcka. Det var preciiiis så att den var stel nog att inte trilla ihop när man skar den...

Jag tycker förresten att jag förtjänar ett greencard omedelbums då jag inte bara bakade cheesecake på 4th of July, jag drack även en Bud Light (extremt amerikanskt) medan jag gjorde det!

Blev det gott då? Ja, det blev det. Hade det inte varit för att vi behövde lämna lägenheten vi var i för att ta oss över till min takterrass för att se på fyrverkerier så är risken stor att hela kakan gått åt...

Fyrverkerier ja. Det var trångt på takterrassen i år. Helt klart populärare än första året jag stod där. Nåja, det var trevligt och god stämning. Fyrverkerierna var fina. Efter att ha sett oss mätta på explosioner så traskade vi ner och tog en kopp te hos mig som lite avrundning på kvällen.

En bra dag helt enkelt.

Svenska smaker

Alltså. Mina kollegor då'rå... De klagar högljutt när jag tar med lakrits, och särskilt saltlakrits, efter att ha varit i Sverige. Det bläää-as och urk-as och rynkas på näsan och det sägs saker i stil med att svenskar inte kan tillåtas utlåta sig om smak någonsin igen då de inte verkar ha några smaklökar kvar efter allt salt de fått som barn. "Sweets are supposed to be SWEET, hence the name!111!".

Well. Den här gången hade jag knappt någon lakrits alls, allt som fanns i godisskålen gömde sig i choklad. Och hur låter det då månne tro? Var är lakritsen? Varför har du inga svarta saker i skålen? ... Aldrig gör man rätt. ;-)

Men det skrynklades på näsorna och det bläää-ades och urk-ades ändå. Kryptoniter var magiskt bra på att få folk att leta efter närmsta sopkorg att spotta i och en tunna med vatten att tvätta munnen med. :-D

Skålen med godis var mycket större den här gången, men den har magiskt tagit slut på mindre än en vecka. Antingen börjar de bli vana vid smakerna eller så är det någon som går och plockar bitar och slänger dem i närmsta papperskorg för att få bort eländet från korridoren...

Andra svenska smaker var ju det där paketet jag nämnde att jag skulle sätta ihop åt en vän som fyllde år nu i helgen.
Så här blev det till slut:

Jag hittade ingen presentkorg att lägga det i, inte heller någon cellofan att slå in det med. Så det fick bli kartong med lite crepe-papper i glada färger som madrassering i lådan, sedan inslaget i skrikigt rosa papper med lika skrikigt grönt snöre. Perfekt! :-)

I lådan var det:
Delikatessknäcke
Syrrans fantastiska jordgubbschutney
Hjortronsylt
Honung med smultron och vanilj
Körsbärs-lakrits-sylt (den vill jag testa själv, låter riktigt ballt ju!)
Lingonsylt
Cognacsinlagda rönnbär
Min H&M chilisås
Och så lite svenska snapsar som jag hittade på flygplatsen:
Hallands fläder
Skåne
O.P. Andersson
Bäska droppar

Det blev tyvärr ingen Kalles kaviar. Det fanns inga små tuber att uppbringa någonstans och jag tyckte att det nog var lite illa med en hel familje-tub. Inte ens jag gör åt med en sådan innan bäst före-datum passerat ju...

Presenten uppskattades när den öppnades. Får se om den uppskattas lika mycket när den smakas av också. ;-)

Mätt

Igår blev jag bjuden på middag, som lite "återbetalning" för att jag ställde upp med bil och fixade kring utflykten i lördags. Inte för att det behövdes (återbjudandet alltså) men man tackar ju sällan nej till en gratis middag, eller hur? :-)

Nu är det ju så att middag på svenska och middag på indiska inte är riktigt samma sak...

19:30 skulle det vara middag sas det. Det innebär att jag dök upp vid 19:25 (att jag aldrig lär mig!) och att köket var i fullt kaos och inte i närheten av att vara färdigt för middag. Men det var naturligtvis planerat för lite snacks innan maten - mumsiga spinatbröd med flera olika sorters dipsåser - och så blev det bollywood film som bakgrundsaktivetet medan det sista fixades i köket. Jag blev nog mätt redan av förrätten... Men då jag är "snuskigt väluppfostrad" så lät jag ju inte det stoppa mig resten av kvällen. Magen har många olika förråd att fylla - ett för varje typ av mat och minst två för efterrätter.

Huvudrätten bestod av en nudel-wok som jag har svårt att beskriva annat än att det var nudlar, en massa intressanta kryddor och så olika grönsaker. Till det serverades det ostkuber, naan-bröd och lite olika dipsåser. Jag hade i förväg varnats om att det kunde bli starkt - men jag tror inte de riktigt förstått hur mycket chili jag äter normalt. :-) Det var en mild rätt med mina mått mätt, visst kunde jag känna att det var chilifrukter i det hela, men det var ju inte som att äta rå habanero direkt.

Efter huvudrätten kom det efterrätt. Eller snarare efterrätter, plural där ja. Först en slags ris ala malta, fast istället för ris så var det vermicelli, små korta tunna pastastrån. Kryddningen var en kardemumma-bas. Mumsigt.

Efter efterrätten blev det glass, för inget mål mat är komplett utan glass...

Och efter glassen blev det pantua, små bollar av vete, ost, smör och mjölk som friterats och lagts i sirap. Sött som bara den, men smaskens.

Som tur var fick jag skjuts hem av en av middagsmakarna, annars hade jag nog behövt rulla fram tror jag och det är ju lite jobbigt i uppförsbackar. Sent blev det ju också så det var lite segt att kliva upp i morse, men då det är jobbdag är det ju bara att rycka sig i kragen när klockan ringer. Up, up and away!

Imorgon är det 4th of July. Får se om det hittas på något. Om inte annat blir det väl till att titta på fyrverkerierna från takterrassen på kvällen.