Ojsan hoppla...

Det var då självaste...

Jag var så nöjd i helgen med att jag i stort sett var tillbaka på samma nivå av "flås" som innan lung-infektionen efter Kili. Milen på precis under 52min. Inget personligt rekord direkt, men en helt OK tid för en löprunda strax innan lunch.

Då händer detta...

Träning nu på morgonen, som vanligt så inget konstigt med det. Kör ett par ganska intensiva ben-övningar och jag var väl redan lite trött efter helgens löprundor.

Kliver ner från en "låda" som jag gjort ett par hopp-övningar på, och då går saker snett.
Istället för att kliva ner snygg och fint så verkar jag felbedömma avståndet till marken och vinkeln på foten, för hela foten "rullar" runt vristen och med ett ljudligt "POPP!" så känner jag hur det smärtar i ankeln. Ajsombaraden...

Fick sätta mig en stund. Men efter att ha tagit ett par djupa andetag så gick det alldeles utmärkt att gå på foten i alla fall. Men inga fler benövningar. Så vi körde sista halvtimmen med överkroppsövningar istället - för man kan ju inte ge upp helt bara för att foten sa i från lite väl?

Well. Kommer så ut till omklädningsrummet och då ser min fot ut så här:

Hoppsan. Lite svullet, det blir nog till att köra överkroppsövningar en vecka eller två framöver tänker jag.

Iväg till jobbet. Massa möten och lite jobba vid skrivbordet. Jag vet ju att man bör kyla sådant här i början, och hålla foten högt. Så. Well. Jag gjorde så gott det gick:

Kanske inte den mest ergonomiska arbetsställningen, eller vad säger ni? ;-)

Nåja. Dagen gick mot sitt slut och jag tänkte att "jag åker hem och går till vårdcentralen som är i mitt hus, inte så mycket väntetid där". Men när jag satte mig i bilen så ändrade jag mig... Körde till vårdcentralen vi har på "campus" och chansade på att de hade en walk-in tid någon gång innan alla läkare drog hem för dagen i alla fall.

Jodå, de skulle ha en tid inom en timme. Ok. Sätta sig ner och vänta, skriva lite mail under tiden osv. Funkade ju fint.

Fick så komma in till läkaren och då kom nästa latjolajbans situation.
Tar blodtryck, puls, lyssnar på lungor, knackar på lite olika ställen på kroppen för att se så det inte gör ont "på fel ställen". Sedan dags att titta på foten.

Så här såg den ut då:

Inte helt i tipp-topp shape direkt.

Nåja, upp med foten i knät på läkaren så hon kan klämma och peta och se om något är brutet eller inte. Det var det inget som var. Allt verkade fint vad gällde senor och ben. Så hon pratar lite om vad som sker i foten, vad jag skall tänka på, osv.

Och då. Out of nowhere så känner jag mig lite "hungrig". Tänker att "vafasen, jag åt ju en protein-bar nyss". Går ett par sekunder och jag börjar må lite illa, och jag ser att läkaren tittar lite frågande på mig. "Ursäkta, jag tror jag är lite...light headed."

Hör att hon hinner fråga "Tror du att du kommer svimma".
Sedan "vaknar jag till" och ser att det nu är tre personer i rummet plus mig. What?

Jag svimmade visst. Men herregud vad jag svettas. What?
Jag krampade upp i en sekund, stenhårt, sedan föll jag ihop.

Wouha...

Det var extremt länge sedan jag svimmade senast. Tror det var när jag...ehm...hade sönder precis samma fot för si-så-där tio år sedan nu... Och innan dess var när jag var liten palt i tidiga tonåren om jag inte minns helt fel.

Anyways. Det tog sin lilla tid att "komma tillbaka". Och jag har nu fått uppleva det jag annars bara sett på film och TV: Jag fick åka rullstol ut från besöksrummet och ut till trottoaren. :) De släppte inte iväg mig gåendes, inte ens med kryckor. Hehe. Jaja, då var jag ju ok igen.

Kryckor ja. Sådana fick jag. Det har jag inte heller haft tidigare.

Som tur är har jag en fantastisk vän som också jobbar på Microsoft som stannade kvar på jobbet tills allt det här var ordnat med, och som kom över till vårdcentralen och hämtade upp mig. Dvs körde min bil åt mig, bar min mat som skulle hämtadas upp på gymmet, och som såg till att jag kom upp till lägenheten som jag skulle, och sedan tog bussen hem - tre timmar senare än han tänkt. Jag är tacksam för mina vänner.

Nu sitter jag i soffan med benet i "högläge". Har fått order om att hålla foten högt när jag sover också, det kan ju bli intressant. Men tills det är läggdags blir det till att sitta i soffan och titta på film...

Inte riktigt den måndag jag tänkt mig nej... Hoppas det värsta går över hyfsat snabbt iaf, har ju besök på väg hit om ett par veckor, vill ju inte hoppa runt på kryckor eller vara immobil då...

Så flög en månad förbi

Inser att jag inte skrivit något sedan jag avslutade min Kili-serie av inlägg.
Ibland passerar livet lite snabbt och det känns som man "inte hinner med" att skriva. Eller så glömmer man bara bort att det var det man gjorde då och då.

Det händer inte mycket här borta som kan skrivas om i alla fall. Det är jobb och det är träning.

Men vi börjar väl i ena änden och arbetar oss igenom lite saker att skriva om.

Jag hostade efter Kilimanjaro. Jag hostade mycket efter Kilimanjaro. Jag hostade i över en vecka efter Kilimanjaro. Jag tänkte att det nog bara var irriterat i lungorna av lite damm från berget, men min kära syster propsade och tjatade på mig tills jag bokade en tid hos läkaren för att låta dem titta/lyssna på det.

Hoppla...

Kommer in till läkaren, som gör de vanliga testerna:
- Ta ett djupt andetag, andas ut snabbt i "mätare". Jodå. Det såg ju riktigt bra ut. Strax över "normalt".
- Gör det ont när du andas? Nej. Bra.
- Är det tryck över bröstet? Nej. Ok. Bra.
- Då lyssnar vi lite på lungorna då... Andas in... Andas ut... Andas in... Andas ut... ...
...
...
...
- Jodu... Din vänstra lunga låter inte alls bra. Dags för röntgen!

Och röntgade gjorde vi. Och nej, vänster lunga var verkligen inte bra. Den var rejält infekterad. Brokerna "ingensatta" så att säga. Extremt låg syreupptagning i den lungan alltså, och inte så konstigt att jag hostade, blev anfådd av lätta ansträngningar, och mest tyckte att livet var lite segt.

I med antibiotika och så hem och vila. Order från läkaren så det var ju bara att följa. ;-) Dvs jobbstarten flyttade sig ett par dagar efter en redan lång semester. Nåja, sådant som händer.

Det gick ju bra. Lungan renade sig. Men helt bra blev det inte i alla fall. Hostade fortfarande vid ansträngning. Så jag fick mig en inhalator. Se där ja. Samma pryl som syrran har för sin astma. Inhalator-buddies! \o/ ;-)

Så den fick jag använda en en dryg vecka ungefär. Sedan släppte det "magiskt" och lungan var som vanligt igen. Så. Skönt.  Men inte är jag helt tillbaka för det. Nej, nu är det ju till att jobba upp "flåset" igen. Frustrerande! Jag har tappat farten rejält på milen, och vi skall inte tala om rodd, trappträning eller "versa climber" - dödsjobbigt!

Men en dag i taget, och regelbunden träning så kommer jag nog tillbaka till mitt vanliga jag vad gäller konditionen. Och det hjälper ju att ha en sjuuuuukt bra ny tränare! Hon är extremt ond och elak och pushar mig som bara den. Men det är ju precis det jag vill ha i en tränare - perfect match!

För att göra lite "omstart" efter allt detta så drog jag tag i min krage och satte igång med en fokuserad måltidsplan också. Dags att tappa lite av sidfläsket och känna mig bra i kroppen igen. Det går ocksår riktigt bra. Tappat ungefär 5kg på tre veckor, och detta trots att jag hade en "cheat weekend" förra helgen då jag helt skippade "diet" och bara njöt av tillvaron med fantastisk mat och riktigt bra vin... Vi får se vad vågen säger om en vecka - då är jag igenom den "guidade" måltidsplaneringen och på egen hand igen...

"Cheat weekend?" you say.
Ja, jag var i Kalifornien förra helgen. Flög ner på fredagen och hem igen på söndagen. Målet med resan var en helg i Napa - ett av USAs mest kända vindistrikt - med goda vänner. Vinprovningar, fantastisk mat, och "bara vara".

Det blev precis så bra som jag hoppats. En helt perfekt helg.
Började med att hämta upp polarens "andra-bil" på flygplatsen:

En två-sits merca med nefällbart tak - perfekt när man skall åka runt i soligt vindistrikt, eller hur? :)
Och jodå, taket åkte ner direkt...

Ute i Calistoga, den del av Napa vi var i, finns det inte mycket till stora hotell-kedjor att vända sig till för sitt boende. Det finns inte så många små hotell-kedjor heller. Det finns mest bed and breakfasts. Så B&B blev det.

Och vilket B&B! The Pink Mansion. Oh my god...

Rosa var bara förnamnet på det här stället alltså. :)

Som tur var var det mest utsidan som var rosa, men insidan var...inte utan flärd den heller.
Mitt rum var någon slax faux-europeisk/fransk slottsmiljö eller nåt. Jag fnissade massor när jag klv in och tog mig en titt på mitt boende för helgen.

 Wow... Vilket sovrum alltså!

Men bäst av allt var nog toaletten. Det är så mycket som "händer" i den där inredningen att man nästna får ögontinnitus av att vara där. :)

Och eftersom detaljer är viktiga så hade naturligtvis taket i sovrummet fått sig en omgång så det följde den övriga rumsstilen också. Jisses...

Men det var en skön säng. Jag sov gott båda nätterna och stördes inte av gamla slottsspöken som irrat sig fel...

Dagarna spenderade vi mest sittandes på våra rumpor. Antingen vid ett matbord, eller vid ett bord med ett glas vin i handen. Det mesta vi gick var från våra sittplatser till att hämta mer vin eller gå på toa. Livet var riktigt hårt alltså...vilken tur att jag överlevde detta...

Vingårdar ser väl mest ut som vingårdar gör över hela världen, bara mer eller mindre kuperat.

Det var "releasefest" för årets nya viner (dvs förra årets produktion, eller de nya reserva buteljeringarna), så det var inte bara vinprovning. Det var småplocksmat och lite musikunderhållning också.

Naturligtvis hade bandet cowboy-hattar och spelade country...

Sista kvällen åt vi middag på en Michelin-stjärne-restaurang - Solbar. Det var riktigt bra, vilket ju inte var oväntat om den fått sig en stjärna i guiden. Men inte riktigt lika lyxigt som Sons&Daughters inne i San Francisco som också har en stjärna. Olika typer av restauranger, olika typer av mat, men båda väldigt väldigt bra.

Ibland måsta man unna sig lite lyx i tillvaron, och den här helgen var verkligen det.

Den här helgen blir olyxig. Städa, tvätta, röja är det som står på schemat. Allt annat är bonus.