Igår var det konsert på schemat efter arbetsdagen.
Tog oss iväg i god tid för att slippa trafiken, men fick istället stå och häcka utanför området i en dryg timme eftersom de inte släppte in folk förrän en timme innan förbandet gick på... What? Ja, de vill tydligen inte att besökarna spenderar sina pengar på mat och dryck inte... Nåja, vi var ju inte där för att äta i alla fall. ;-)
Förbandet var...Ptja...Hårigt? Killen som sjöng hade ett burr som får Cousin It i Adam's Family att verka korthårig. Musiken i sig var inte så mycket att hurra över, de rev ner mest applåder när de körde en cover på en gammal Dio låt.
Arenan var...liten? Visst, det går in närnmre 20.000 besökare, men den taktäckta delen rymmer bara 9000 och ståplatsen ett par hundra på sin höjd.
Det kändes lite som att ha bandet hemma i sitt vardagsrum. Intimt. Jag gillade det, gav en mycket större närhetskänsla och man drogs med mer i stämningen (som var på topp).
Det avverkades klassiker på löpande band och det var första gången jag hörde Afraid to Shoot Strangers live sedan Fear of the Dark turnén på nittiotalet. Att sedan Wasted Years kördes, som är en av mina absoluta favoriter, gjorde ju inte konserten sämre heller...
Så idag har jag en lite raspig hals men är en glad skit.
Tuesday, July 31, 2012
Sunday, July 29, 2012
Swoosh
...sa det så försvann Vegas-vistelsen och vi är nu tillbaka i Seattle.
Seattle välkomnar oss med solsken och värme - dock inte på långa vägar så varmt och soligt som i Vegas, men jag får väl se det som ett steg i acklimatiseringen tillbaka till verkligheten.
04:00 klev vi upp i morse och det gjorde att jag lyckades sova lite på första flyget i alla fall. Men flygsömn till trots så får jag erkänna att det är lite segt mellan öronen nu framåt kvällen - särskilt som det inte blev så mycket sömn innan flyget heller...
Imorgon är det tillbaka till jobbandet, men måndagskvällen bjuder på konsert så helt och hållet vardag är det inte riktigt än.
Dagens skratt:
Mina kära vänner som lånade lägenheten över (förra) helgen vek hotell-veck på toapappret innan de lämnade "hotellet i Seattle". Knäppgökar, men jag tycker om er som ni är. ;-)
Seattle välkomnar oss med solsken och värme - dock inte på långa vägar så varmt och soligt som i Vegas, men jag får väl se det som ett steg i acklimatiseringen tillbaka till verkligheten.
04:00 klev vi upp i morse och det gjorde att jag lyckades sova lite på första flyget i alla fall. Men flygsömn till trots så får jag erkänna att det är lite segt mellan öronen nu framåt kvällen - särskilt som det inte blev så mycket sömn innan flyget heller...
Imorgon är det tillbaka till jobbandet, men måndagskvällen bjuder på konsert så helt och hållet vardag är det inte riktigt än.
Dagens skratt:
Thursday, July 26, 2012
Det är öken...
Idag har vi tagit oss från LA till LV.
Fem timmar genom öken. VÄRME! Men attans vackert landskap. Långa raksträckor och hög höjd (ja, faktiskt, över 1200m över havet som högst). Tur att moderna bilar har AC så man slipper koka bort även om vattnet i flaskorna blev ljummet väldigt fort. Hur klarade sig folk förr i tiden?
Nu är vi i Las Vegas - Sin City. Än så länge har vi syndat med god burgare, god öl och god glass på kvällspromenaden genom neonet.
Imorgon får syrrans "Top 10 Las Vegas" leda vägen genom staden så får vi se vad det är vi Bara Måste se, till kvällen skall vi försöka få tag på någon show att se (eller om det blir på lördag, beror på om det finns bra biljetter eller inte).
Fem timmar genom öken. VÄRME! Men attans vackert landskap. Långa raksträckor och hög höjd (ja, faktiskt, över 1200m över havet som högst). Tur att moderna bilar har AC så man slipper koka bort även om vattnet i flaskorna blev ljummet väldigt fort. Hur klarade sig folk förr i tiden?
Nu är vi i Las Vegas - Sin City. Än så länge har vi syndat med god burgare, god öl och god glass på kvällspromenaden genom neonet.
Wednesday, July 25, 2012
Tuesday, July 24, 2012
LA-la land
Idag har vi...promenerat.
Ett stenkast från hotellet börjar Hollywood Walk of Fame, och som turist måste man ju ta kort på sig själv bredvid en stjärna eller två. Här är mitt första val
Ja alltså. Om man nu hade kunnat se vad det står på stjärnan så är det alltså "BRUCE LEE". Nu råkar jag ju bo i Seattle numera så det är ju inte så att jag har ont om Bruce Lee-spots hemmavid, men en stjärna är ju en stjärna...
På vår fortsatta promenad sickade vi oss in på Sunset Blvd och Santa Monica Blvd. På någon av gatorna (tror det var Sunset) såg jag detta och var tvungen att ta ett minneskort. KAKOR!!1!!!
En braaaaa bit ned på Sunset så nådde vi första Riktiga™ kulturpunkten i allt Hollywood-fejk - Whisky A Go Go.
Så här dags började det bli ordentligt varmt i solen. Och skugga finner man inte mycket av i en storstad där det inte är fullt av skyskrapor.
Men vi hittade den, skuggan alltså, ute i Bevvan. Träd längs gatorna ger skön svalka i sommarsolen.
Japp. Man måste ticka av så många saker som möjligt på en och samma dag. Vi intensiv-turistar. På vår väg ned mot Rodeo Drive för lite fönstershopping så passerade vi Beverly Hills polisstation - och för oss som växt upp under åttiotalet så är det ju en kulturikon, om än en ganska dålig sådan.
Efter Rodeo Drive-vändan bar det av vidare in mot Down/Korea/Japan/China-town. Men här såg vi oss slagna av värme och avstånd - så vi tog bussen.
Väl framme besökte i LAs äldsta gata som tyvärr fått en massa krims-krams-stånd i sig så man ser knappt något av det gamla längre.
Mat blev det naturligtvis i Chinatown eftersom vi ändå var i krokarna. Inte den bästa kinamat jag ätit, inte heller den sämsta, men troligen närmre den senare än den tidigare. Jaja, man kan inte lyckas hitta pärlor varje gång.
Vi tog tunnelbanan "hem" igen och så passade vi på att fotografera den kända skylten också. Den är lååååångt bort och tyvärr får man inte traska upp till den. Tssk, fånigt.
Och på kvällspromenaden var det dags för stjärna nummer två. Ett absolut måste.
Och med den lämnar jag er för ikväll - Live long and prosper.
Ett stenkast från hotellet börjar Hollywood Walk of Fame, och som turist måste man ju ta kort på sig själv bredvid en stjärna eller två. Här är mitt första val
På vår fortsatta promenad sickade vi oss in på Sunset Blvd och Santa Monica Blvd. På någon av gatorna (tror det var Sunset) såg jag detta och var tvungen att ta ett minneskort. KAKOR!!1!!!
Men vi hittade den, skuggan alltså, ute i Bevvan. Träd längs gatorna ger skön svalka i sommarsolen.
Väl framme besökte i LAs äldsta gata som tyvärr fått en massa krims-krams-stånd i sig så man ser knappt något av det gamla längre.
Vi tog tunnelbanan "hem" igen och så passade vi på att fotografera den kända skylten också. Den är lååååångt bort och tyvärr får man inte traska upp till den. Tssk, fånigt.
Monday, July 23, 2012
Brum brum
Idag har vi åkt bil.
Närmre bestämt ca 700km. Wroooooooooooooooooooooom! Vacker utsikt hela vägen.
Nu är vi i Hollywood, har lämnat bilen på Valet Parking som sig bör, checkat in, tagit en kvällsmacka och en öl, och slappar nu lite inför morgondagens turistande.
Närmre bestämt ca 700km. Wroooooooooooooooooooooom! Vacker utsikt hela vägen.
Nu är vi i Hollywood, har lämnat bilen på Valet Parking som sig bör, checkat in, tagit en kvällsmacka och en öl, och slappar nu lite inför morgondagens turistande.
Sunday, July 22, 2012
Baaaaaah!
Vilken skön söndag.
Upp som vanligt vid åtta, äta god frukost, promenera i en dryg timme och sedan ta taxi sista biten (som annars skulle ha tagit ytterligare en timme att traska) till en nice filt att sitta på och drick champagne och rosé, umgås med vänner, äta god plockmat, och lyssna på...ehm...inte fullt så bra musik.
Nåja, musiken försvann i bakgrunden och sällskapet vägde upp. Underbart skön söndag helt enkelt.
Kvällen avslutades med ruskigt bra indisk restaurang - DOSA - där jag åt en av de bättre vindaloos jag ätit i mitt liv (och jag har ätit många). Den var inte överjävligt stark (den var "stark nog") men den smakade mmmmmmmmmmmmmmums!
Nu lutar jag mig tillbaka på sängen och låter som en mätt och glad säl medan min kropp blir mer och mer spolformad. Jordan kommer att piska mig extra mycket när jag väl är tillbaka i Seattle om en dryg vecka... Imorgon bär det av ner till Los Angeles.
Upp som vanligt vid åtta, äta god frukost, promenera i en dryg timme och sedan ta taxi sista biten (som annars skulle ha tagit ytterligare en timme att traska) till en nice filt att sitta på och drick champagne och rosé, umgås med vänner, äta god plockmat, och lyssna på...ehm...inte fullt så bra musik.
Nåja, musiken försvann i bakgrunden och sällskapet vägde upp. Underbart skön söndag helt enkelt.
Kvällen avslutades med ruskigt bra indisk restaurang - DOSA - där jag åt en av de bättre vindaloos jag ätit i mitt liv (och jag har ätit många). Den var inte överjävligt stark (den var "stark nog") men den smakade mmmmmmmmmmmmmmums!
Nu lutar jag mig tillbaka på sängen och låter som en mätt och glad säl medan min kropp blir mer och mer spolformad. Jordan kommer att piska mig extra mycket när jag väl är tillbaka i Seattle om en dryg vecka... Imorgon bär det av ner till Los Angeles.
Saturday, July 21, 2012
San Fran-sunny
Idag har det varit strålande väder!
Sol och dryga 20C. Vi har promenerat runt i San Francisco i mååååånga timmar och turistat. Jag har fått färg så pass att jag har en ljus rand efter glasögonskalmarna...
Vi började med en liten promenad genom Chinatown
"main street" i Chinatown är i stort sett bara turist-butiker numera, så man vill in på sidogatorna för att hitta så väl skoj hus att se som butiker och restauranger.
Vi var på väg mot en vy över Golden Gate Bridge, så ja vi gick en bit...
Vi stannade och fikade på vägen på 901 Columbus Caffe. Helt ok litet ställe och precis vad doktorn ordinerade. En macka med rökt lax för mig och en etiopisk kaffe. Mumma.
Efter energipåfyllning tog vi oss upp för Lombard Street. Ja, vi gick upp för den rätt jäkla branta saken. Och naturligtvis passade vi på att ta kort på den slingriga biten av den också.
Från Lombard tog vi oss vidare mot Golden Gate vyn. En "hunch" sa mig att vi borde kunna få en bra vy från kullen vi nästan var uppe på, så vi gick upp för sista backen också. Nja. Just där vi kom upp var det träd i vägen för vyn men efter lite klurande hittade vi en sidogata där det var riktigt bra utsikt.
Tips till San Francisco-resenärer som vill ha en bra vy ut över Golden Gate: Ta er till korsningen Larkin/Chestnut. För extra bra vy - klättra upp på det lite lägre staketet som omger det ena huset. :-)
Sedan var det nedförsbacke ner till Fisherman's Wharf. Vi traskade förbi sjölejonen som nu på sommaren bara är en handfull istället för de dryga 200 som det är under vintertid.
Slappa lite...
Sträcka på sig.
Snacka om gött liv det där...
Så tillbaka till Chinatown för lunch. Men vi tog inte apostlahästarna riktigt hela vägen tillbaka. Vi turistade ju och då måste man ta en sådan här en stund:
Efter lunch var det shopping på schemat. Lite vykort i Chinatown sedan in på Westfield som har si så där några hundra butiker i sig... Mycket gå och lååååånga köer.
Kvällen bjöd på indisk/pakistansk mat - Lahore Karahi. Liten, opretentiös, självbetjäning för beställning, ingen alkohol, plastdukar, ... Men ohmigod vilken god tandoori-fisk de gjorde! Om nom nom i kvadrat!
Kvällen fortsätter med att slappa lite på de go'a sängarna på hotellrummet och titta på lite film. Benen förtjänar lite vila.
Tjipp.
Sol och dryga 20C. Vi har promenerat runt i San Francisco i mååååånga timmar och turistat. Jag har fått färg så pass att jag har en ljus rand efter glasögonskalmarna...
Vi började med en liten promenad genom Chinatown
Vi var på väg mot en vy över Golden Gate Bridge, så ja vi gick en bit...
Vi stannade och fikade på vägen på 901 Columbus Caffe. Helt ok litet ställe och precis vad doktorn ordinerade. En macka med rökt lax för mig och en etiopisk kaffe. Mumma.
Efter energipåfyllning tog vi oss upp för Lombard Street. Ja, vi gick upp för den rätt jäkla branta saken. Och naturligtvis passade vi på att ta kort på den slingriga biten av den också.
Sedan var det nedförsbacke ner till Fisherman's Wharf. Vi traskade förbi sjölejonen som nu på sommaren bara är en handfull istället för de dryga 200 som det är under vintertid.
Snacka om gött liv det där...
Så tillbaka till Chinatown för lunch. Men vi tog inte apostlahästarna riktigt hela vägen tillbaka. Vi turistade ju och då måste man ta en sådan här en stund:
Efter lunch var det shopping på schemat. Lite vykort i Chinatown sedan in på Westfield som har si så där några hundra butiker i sig... Mycket gå och lååååånga köer.
Kvällen bjöd på indisk/pakistansk mat - Lahore Karahi. Liten, opretentiös, självbetjäning för beställning, ingen alkohol, plastdukar, ... Men ohmigod vilken god tandoori-fisk de gjorde! Om nom nom i kvadrat!
Kvällen fortsätter med att slappa lite på de go'a sängarna på hotellrummet och titta på lite film. Benen förtjänar lite vila.
Tjipp.
Friday, July 20, 2012
San Francisco
Så där ja. Då är vi i Kalifronien.
I morse när vi lämnade Seattle så regnade det. Det gör det inte här. :-)
Försenade blev vi dock. Ett anslutande flyg med våra piloter i var försenat, så vi fick sitta och vänta, sedan blev vi nedknuffade i start-kön eftersom vi ju var försenade. Landade en dryg timme senare än tänkt på SFO. Killen i Hertz-disken var pratglad och försökte hitta "bättre" alternativ till samma pris, så det tog en liten stund också (han lyckades dock inte, så vi åker vardagsbil) - med andra ord så har jag visat syster hur en kalifornisk bilkö ser ut...
Ah well. Vi hade i alla fall räkmake-filen på flygplatsen och glassade förbi kön till säkerhetskontrollen i ett huj. Nice.
Nu har vi stoppat i oss lite italiensk mat och ett glas italienskt vin var och satt oss till rätta på varsin queen-size säng i nyrenoverat hilton-rum. Livet är rätt gott.
Just ja, innan avfärd traskade vi runt lite på Southcenter mall. Trots min äppel-allergi så var jag med in på Apple Store en sväng. Och visst, "retina display"-laptop vore ju rätt nice.
Men titta på den. Datorn är ju FUL! Hur mycket död-plats som helst runt tangentbordet, en GIGANTSIK vidrig touchpad och helt värdelösa tangenter. Bläurk. Vem sjutton köper sådant där skräp?
Om motsvarande display nu bara kunde hitta till en riktig dator (Lenovo Thinkpad, X-serien) så skulle jag däremot köpa den direkt utan att ens snegla på prislappen innan...
Nu dags att brygga lite te tror jag.
I morse när vi lämnade Seattle så regnade det. Det gör det inte här. :-)
Försenade blev vi dock. Ett anslutande flyg med våra piloter i var försenat, så vi fick sitta och vänta, sedan blev vi nedknuffade i start-kön eftersom vi ju var försenade. Landade en dryg timme senare än tänkt på SFO. Killen i Hertz-disken var pratglad och försökte hitta "bättre" alternativ till samma pris, så det tog en liten stund också (han lyckades dock inte, så vi åker vardagsbil) - med andra ord så har jag visat syster hur en kalifornisk bilkö ser ut...
Ah well. Vi hade i alla fall räkmake-filen på flygplatsen och glassade förbi kön till säkerhetskontrollen i ett huj. Nice.
Nu har vi stoppat i oss lite italiensk mat och ett glas italienskt vin var och satt oss till rätta på varsin queen-size säng i nyrenoverat hilton-rum. Livet är rätt gott.
Just ja, innan avfärd traskade vi runt lite på Southcenter mall. Trots min äppel-allergi så var jag med in på Apple Store en sväng. Och visst, "retina display"-laptop vore ju rätt nice.
Om motsvarande display nu bara kunde hitta till en riktig dator (Lenovo Thinkpad, X-serien) så skulle jag däremot köpa den direkt utan att ens snegla på prislappen innan...
Nu dags att brygga lite te tror jag.
Titt-ut!
Ok, det var ett par dagar sedan senaste uppdateringen nu - dags att åtgärda. Skall försöka få in lite bilder men det är sent så jag orkar inte riktigt gräva ordentligt i bildhögarna, det blir vad det blir så får jag komma tillbaka och uppdatera senare om inte annat...
Anledningen till "tystnaden" är att jag helt enkelt haft fullt upp med att uppleva saker. Mhm. Har huset fullt den här veckan. Syrran, Hasse, och Tessa är här och ser till att hålla mig sysselsatt. Och som den goda värd jag är ser jag till att hålla dem sysselsatta också.
Kort summering av veckan so far.
Måndag - shopping.
Först upp till Tulalip för ett besök på Seattle Premium Outlets. Jag fick med mig ett par nya löparskor, en nice t-shirt och ett par kortärmade skjortor. Vi stannade även till vid en nyöppnad "Outdoors"-butik men där handlade jag inget själv. Syrran hittade dock massor med fiskesaker att drömma om...
Efter outlet-shopping tog vi oss tillbaka mot Seattle för lite prylbutiksbesök - McPhee. Det som fått upp denna fantastiska lilla butik på vår radar var detta dess bacon-avdelning. Hittade lite prylar att lägga i "bra att ha för att ge bort"-lådan. Be warned!
Middag på The Skillet. En riktigt nice diner som måste besökas om man är i Seattle. Tyvärr hade kocken/kockarna en dålig kväll, de misslyckades med att göra medium/medium-well på sina burgare vilket drog ned upplevelsen liten. Trist, för det är verkligen en riktigt bra diner, och deras bacon-marmelad är helt sanslös. Den måste upplevas, men den kanske inte riktigt är för alla smaklökar här i världen.
Tisdag - Träning, Pike Place market och rymdnålen
Medan Hasse och syrran utnyttjade gymmet så tog jag och Tessa en löptur genom Seattle. Kändes lite som att köra ett pass personlig träning, fast där jag var tränaren. "Höger här", "Hur känns det?", "Bara ett kvarter kvar nu"... Skoj att springa med någon mer en stund även om det blev lite kortare än vad jag hade dragit iväg på om jag varit själv. Efter avslutat träningspass blev det lunch och så ned på "The first Starbucks" för en kaffe - vi turistade ja. Sedan en vända på Pike Place Market med ett pit-stop på Pike Place Brewing Company.
Ett besök i Space Needle hör ju till om man är i Seattle.
...så upp for vi och runt tittade vi.
Efter dagens tidigare träning och de långa promenaderna tog vi sedan taxi tillbaka hem för att fräscha upp oss och dra ner på stan igen för ordentlig biff-middag. Mmm. Fantastiskt gott. Metropolitan Grill kan sina saker. Jag gillar dessutom "the ambiance" där och vinlistan kan få den mest kräsne vinkännare att fälla glädjetårar.
Och ta en kik på de här lökringarna...
Groteskt stora! Jag skrattade när de kom in och var glad att jag följde kyparens råd att inte beställa en uppsättning var utan dela en portion på två.
Onsdag - Olympic Park
Upp och iväg. Vi missade färjan med en knapp minut så vi fick vänta vid kajen en timme innan vi kom iväg på äventyret. Tvungna att ta omvägen om Walmart för att skaffa ett "Discover Pass" som ger tillstånd att parkera i många av Washingtons nationalparker. Men då fick de andra tillfälle att pricka av "besöka Walmart" på sin attgöra-lista. Lunch blev det också innan vi kom iväg till skogen. Men väl i skogen... Oj oj oj. Gudars vad jag gillar det här!
Lång dag blev det även om själva hiken bara blev ett par timmar. De kringel-krokiga grusvägarna gjorde sitt till och jag har en bil som ser ut som den stått i en sand-dammstorm i en vecka nu... Kom hem sent och efter att ha sköljt av hiken och resdammet blev det en snabb burgare på Dick's som kvällsmat.
Torsdag - Träning och "downtown Seattle"
På med träningsskorna igen och ut på Seattles gator. "Uppförsbacke! Woho!". Fler korta backar den här gången, ungefär samma sträcka fast annan runda. Idag var det varmare så det kändes lite tyngre bara av det.
Efter träning tog vi oss ned till hamnen för lite fisk-lunch på Ivar's. Mmm. Gott. Och pommesen som var till var helt fantastisk! Så iväg till Pioneer Square för lite sight-seeing - saker man skall pricka av på "jag har varit i Seattle"-listan helt enkelt. Åkte upp på utkiks-platsen i Smith tower - Seattles äldsta skyskrapa. 35:e våningen har helt ok utsikt får jag nog lov att säga.
Liten promenad genom Chinatown i jakt på flipper. Tyvärr visade det sig att flippermuseet inte öppnade förrän vid 18, så vi traskade åter in mot stan och tog en fika på Cheescake Factory istället.
Efter den påfyllningen av kolhydrater promenerade vi upp för backarna mot Capitol Hill och spenderade en stund i en mycket trevlig bokhandel - Elliot Bay Bookstore. Blev ett par böcker i väskan hem, bland annat en ny Umberto Eco - The Prague Cemetary.
Kvällen spenderades med varsin drink på min takterrass i solnedgången. Mycket trevligt.
Imorgon drar syrran och jag till San Francisco och jag lämnar lägenheten åt H&T att förfoga över ett par dagar - inga brytrave eller allt för vilda efterfester med halva Capitol Hill som gäster hoppas jag... ;-)
Anledningen till "tystnaden" är att jag helt enkelt haft fullt upp med att uppleva saker. Mhm. Har huset fullt den här veckan. Syrran, Hasse, och Tessa är här och ser till att hålla mig sysselsatt. Och som den goda värd jag är ser jag till att hålla dem sysselsatta också.
Kort summering av veckan so far.
Måndag - shopping.
Först upp till Tulalip för ett besök på Seattle Premium Outlets. Jag fick med mig ett par nya löparskor, en nice t-shirt och ett par kortärmade skjortor. Vi stannade även till vid en nyöppnad "Outdoors"-butik men där handlade jag inget själv. Syrran hittade dock massor med fiskesaker att drömma om...
Efter outlet-shopping tog vi oss tillbaka mot Seattle för lite prylbutiksbesök - McPhee. Det som fått upp denna fantastiska lilla butik på vår radar var detta dess bacon-avdelning. Hittade lite prylar att lägga i "bra att ha för att ge bort"-lådan. Be warned!
Middag på The Skillet. En riktigt nice diner som måste besökas om man är i Seattle. Tyvärr hade kocken/kockarna en dålig kväll, de misslyckades med att göra medium/medium-well på sina burgare vilket drog ned upplevelsen liten. Trist, för det är verkligen en riktigt bra diner, och deras bacon-marmelad är helt sanslös. Den måste upplevas, men den kanske inte riktigt är för alla smaklökar här i världen.
Tisdag - Träning, Pike Place market och rymdnålen
Medan Hasse och syrran utnyttjade gymmet så tog jag och Tessa en löptur genom Seattle. Kändes lite som att köra ett pass personlig träning, fast där jag var tränaren. "Höger här", "Hur känns det?", "Bara ett kvarter kvar nu"... Skoj att springa med någon mer en stund även om det blev lite kortare än vad jag hade dragit iväg på om jag varit själv. Efter avslutat träningspass blev det lunch och så ned på "The first Starbucks" för en kaffe - vi turistade ja. Sedan en vända på Pike Place Market med ett pit-stop på Pike Place Brewing Company.
Ett besök i Space Needle hör ju till om man är i Seattle.
Efter dagens tidigare träning och de långa promenaderna tog vi sedan taxi tillbaka hem för att fräscha upp oss och dra ner på stan igen för ordentlig biff-middag. Mmm. Fantastiskt gott. Metropolitan Grill kan sina saker. Jag gillar dessutom "the ambiance" där och vinlistan kan få den mest kräsne vinkännare att fälla glädjetårar.
Och ta en kik på de här lökringarna...
Onsdag - Olympic Park
Upp och iväg. Vi missade färjan med en knapp minut så vi fick vänta vid kajen en timme innan vi kom iväg på äventyret. Tvungna att ta omvägen om Walmart för att skaffa ett "Discover Pass" som ger tillstånd att parkera i många av Washingtons nationalparker. Men då fick de andra tillfälle att pricka av "besöka Walmart" på sin attgöra-lista. Lunch blev det också innan vi kom iväg till skogen. Men väl i skogen... Oj oj oj. Gudars vad jag gillar det här!
Lång dag blev det även om själva hiken bara blev ett par timmar. De kringel-krokiga grusvägarna gjorde sitt till och jag har en bil som ser ut som den stått i en sand-dammstorm i en vecka nu... Kom hem sent och efter att ha sköljt av hiken och resdammet blev det en snabb burgare på Dick's som kvällsmat.
Torsdag - Träning och "downtown Seattle"
På med träningsskorna igen och ut på Seattles gator. "Uppförsbacke! Woho!". Fler korta backar den här gången, ungefär samma sträcka fast annan runda. Idag var det varmare så det kändes lite tyngre bara av det.
Efter träning tog vi oss ned till hamnen för lite fisk-lunch på Ivar's. Mmm. Gott. Och pommesen som var till var helt fantastisk! Så iväg till Pioneer Square för lite sight-seeing - saker man skall pricka av på "jag har varit i Seattle"-listan helt enkelt. Åkte upp på utkiks-platsen i Smith tower - Seattles äldsta skyskrapa. 35:e våningen har helt ok utsikt får jag nog lov att säga.
Liten promenad genom Chinatown i jakt på flipper. Tyvärr visade det sig att flippermuseet inte öppnade förrän vid 18, så vi traskade åter in mot stan och tog en fika på Cheescake Factory istället.
Efter den påfyllningen av kolhydrater promenerade vi upp för backarna mot Capitol Hill och spenderade en stund i en mycket trevlig bokhandel - Elliot Bay Bookstore. Blev ett par böcker i väskan hem, bland annat en ny Umberto Eco - The Prague Cemetary.
Kvällen spenderades med varsin drink på min takterrass i solnedgången. Mycket trevligt.
Imorgon drar syrran och jag till San Francisco och jag lämnar lägenheten åt H&T att förfoga över ett par dagar - inga brytrave eller allt för vilda efterfester med halva Capitol Hill som gäster hoppas jag... ;-)
Saturday, July 14, 2012
Chinatown, mat och cheesecake
Idag traskade vi ned till Chinatown, eller mer korrekt "International District", för att spatsera runt lite på Dragon Fest.
Inte så stort område som var avspärrat för detta evenemang, men en del folk hade tagit sig ned i alla fall. Vi började iofs besöket i ID med att äta lunch på den (mig veterligen) enda kambodjanska restaurangen i stan - Phnom Penh Noodle House. Gott.
Bland alla saker som visades upp och såldes längs gatorna fastnade det här på bild - fruktskulpturer. Ptja, det är ju också ett sätt att leka med maten det. ;-)
Uppvisnings-scenen var lite svår att se om man inte ställde sig upp och var i vägen för de som satt bakom, men det gick att se drak-dansen i alla fall eftersom de höjs upp över huvudhöjd.
...och ja, de traskade runt lite bland publiken också.
Både med lejonet (för det såg ni väl att det tidigare var ;-) ) och med draken. Och alla småttingar sprang runt och försökte klappa på dem. Tydligen skulle det ge tur också...
Efter att ha tittat runt lite och sett så väl Wushu-uppträdanden som drak-dansande så traskade vi till Uwajimaya och shoppade lite ingredienser till middagen - det blir en klassisk quornwook.
...om vi orkar med någon middag vill säga, för vi stannade till på The Cheesecake Factory på vägen hem och tog en fika...
Ouff...
Men gott var det. Min är "mango key lime" och syrrans är "wild blueberry and white chocolate". Båda var goda. Men ack så mastiga. Särskilt efter en ordentlig lunch.
Imorgon eftermiddag/kväll anländer ytterligare besökare - jag har snart fullt hus här med andra ord. Skojs.
Efter att ha tittat runt lite och sett så väl Wushu-uppträdanden som drak-dansande så traskade vi till Uwajimaya och shoppade lite ingredienser till middagen - det blir en klassisk quornwook.
...om vi orkar med någon middag vill säga, för vi stannade till på The Cheesecake Factory på vägen hem och tog en fika...
Men gott var det. Min är "mango key lime" och syrrans är "wild blueberry and white chocolate". Båda var goda. Men ack så mastiga. Särskilt efter en ordentlig lunch.
Imorgon eftermiddag/kväll anländer ytterligare besökare - jag har snart fullt hus här med andra ord. Skojs.
Besök
Fast vi åt inte upp den gigantiska skålen med godis. Det blev lite för mycket i magen efter att ha ätit riktigt mumsig nepalesisk/himalayansk?/indisk curry innan - vi käkade middag på Annapurna som jag bara hört bra saker om innan men inte besökt själv eftersom det alltid varit fullsatt när jag varit förbi tidigare. Gott som sagt, mycket gott.
Tuesday, July 10, 2012
North Cascades
Update: Det här blev ett långt inlägg. Det är OK om ni skippar att läsa allt mitt blajande och bara tittar på bilderna. :-)
Uj uj. Vilken helg! Var börjar jag, hur ser jag till att inte glömma något, och vilka bilder skall jag ladda upp?!
Vi börjar väl från starten...
Fredag efter jobbet var det hem och packa ihop det sista i min välfyllda ryggsäck och min "day backpack". Utöver dessa hade jag även en pappkasse med matprylar för lördagens lunch ute i vildmarken samt ett packe extra med müsli-bars för promenaderna - det finns inget som är så tråkigt som att vara hungrig ute i ödemarken och ha en timmes promenad tillbaka till matplatsen (jo, om någon annan är hungrig ute i ödemarken och du får höra det hela tiden, men samma lösning på båda problemen - ät en müsli-bar...).
Jag passade på att stanna till vid Vivace Espresso för en sista smutt av civilisation och baristan önskade mig lycka till med helgen och gav sina sympatier till att klara av att spendera så många timmar utan riktigt bra kaffe. ;-)
Väl instuvade i bilen bar det av norrut.
Bilen i fråga var denna (bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle)
En Mazda RX8. Rolig att köra, men kanske inte den mest bekväma bilen för långresor. Lite trångt om benutrymme, så tur att de som satt i baksätet var korta...
Då vi kom loss lite tidigare än tänkt så tog vi en liten sidstickare på väg norrut - Deception Pass. Vi tog oss inte in i själva parken utan stannade strax innan den här:
Två broar från "fastlandet" ut till Deception Pass State Park. Vi parkerade fastlands-sidan och promenerade över båda och njöd av utsikten - man kan se Kanada i horizonten (till vänster om den lilla ön, innan den stora ön...ehhh...ja ni förstår nog vad jag menar.).
Jag får erkänna att jag hade lite svindel en stund på broarna, de är inte direkt nära vattnet...
Efter att ha kommit över till "andra sidan" så traskade hittade vi en stig ner mot vattnet som vi gav oss iväg på med raska steg. En bit ner möttes vi av den här skylten som får mig att fundera på hur människan egentligen är funtad - måste man påpeka detta för att det inte skall ske?
Lite som de gamla varningsskyltarna på tåget som sa att man inte skulle slänga ut saker genom fönstren.
Anyways... Vi tog oss ner för backarna och hittade fram till en liten glänta strax innan vattnet.
Underbart. De andra sprang iväg vidare mot vattnet medan jag tog en stund att hitta "det perfekta fotot". Jag gav upp till slut och insåg att det inte skulle bli perfekt med min kamera hur länge jag än höll på så jag nöjde mig med den här bilden och anslöt till de andra.
Tjejerna var mindre veklingar än oss "män", så de tog ett fot-dopp i det svinkalla stillahavs-vattnet.
Något som höll på att sluta med hel-dopp då en större båt passerade och drog upp rejäla vågor. Jag lovar, vi skrattade inte alls. Nopes. Inte jag i alla fall, jag är alldeles för väluppfostrad och gentleman för det. :-)
Efter att ha torkat lite från havsplaskandet och hjälpt en bunt turistande kineser att ta gruppkort så tog vi oss upp och tillbaka över broarna. Solen höll just på att gå ner, men tyvärr var det träd ivägen precis överallt så jag lyckades inte få någon bättre bild än den här.
Efter den här lilla starten så var det dags att packa in sig i bilen igen och ge sig iväg mot kvällens sovplats. Strax innan vi kom fram insåg alla att vi var grymt hungriga, somliga *host*jag*host* av oss hade inte ätit något sedan en mycket tidig lunch... Då jag inte har någon som helst beslutsförmåga när jag är hungrig så lät jag de andra stå för matbeslutet. Det landade i mexikanskt. Antagligen för att det var första stället vi såg som inte såg ut att vara stängt eller bara servera sladdriga hamburgare.
Vad är det med mexikanska restauranger som gör att de alltid måste vara så tacky? Det är grälla färger och plastig inredning. Ser Mexiko ut så på riktigt? Jag måste nog ta en vända dit ner och se efter...
När vi väl kom fram till kvällens motell var det i stort sett dags att slänga sig ned på sängen och somna. Tanken var att vi skulle ge oss av vid åtta dagen efter. Tanken var. Jag säger det en gång till - tanken var...
Här ser vi skillanden mellan morgonpersoner och de som inte är det... Jag och en av tjejerna vaknade tidigt. Mycket tidigare än de andra... I väntan på att de andra skulle ens komma i närheten av en tänkt "dags att gå upp"-tid så passade jag på att ta ett par bilder på motellet.
De hade inte plockat ned alla flaggor och dekorationer från 4th of July-firandet, så det blev lite extra amerikanskt. Härligt va? :-)
Poolen var tyvärr stängd fram till 10, så även om det var soligt och varmt redan strax innan sju fick vi inte ta ett morgon dopp i den. Attans...
När vi väl tog oss till frukosten insåg jag skillnaden mellan hotell och motell
Jag har blivit bortskämd med åren tror jag... Och jag får erkänna att jag aldrig tidigare bott på ett motell i USA.
Vid halv nio hade den sista av gänget vaknat och tagit sig upp för frukost. Vid strax efter nio lämnade vi motellet. Se där ja. Det var ju nästan i linje med planen. ;-) Och ja, vi fick höra rätt länge hur onda och elaka och vilka slavdrivare vi var som "tvingade upp folk innan tio på en ledig dag". Mitt svar på det hela "Suck it up, princess". Ibland tar även min diplomati slut, är det hiking på schemat så är det. Tidig morgon är en del av det hela för att hinna ut i skogen och faktiskt ta del av den medan solen fortfarande är uppe - dagsljuset försvinner snabbt på kvällen i bergen...
Jag inser att det här kommer bli ett långt inlägg. Vi har ju inte ens kommit till den riktiga naturen än! OK, vi skippar lite mellansnack och hoppar direkt till första stoppet på vägen.
Välkommen till Betong!
Ja så hette hålan vid första stoppet. Men nej, vi såg inte mycket betong alls.
Snöklädda bergstoppar i horizonten, skog nära och vatten som porlar... Underbart!
Lite bensträckare och en stund i solen. Byte av förare och lite rotation mellan bilarna - ja, vi hade två bilar, vi var sex personer i början av resan. Den andra var mer av den praktiska sorten, så den satt man gärna i under långfärderna.
Och sitter man i baksätet på en bekväm bil med nedvevbara fönster i passagerarsätet kan man även passa på att ta ett par bilder ut genom bilen längs färden också.
En kortare färd efter Concrete stannade vi till strax utanför Newhalem för en konsultation med informations-centret om vilken/vilka hikes som kunde vara lämpliga för teamet. Men först tog vi en snurra genom skogspromenaden som fanns intill. Tre kilometer skogsstig i skönt svalkande skugga.
När vi kom upp till informations-huset så tittade jag på "saker som händer"-skylten och putade lite med läppen över att vi var för tidiga för den här fina sessionen.
Zombies! Nåja, man kan ju inte få allt...
Vi fick en bunt tips på hikes och "scenic stops" av en av park-värdarna och packade åter in oss i bilen för att ta oss till det första hike-stoppet - Colonial Creek Campground. Campingplats med start på "Thunder Knob Trail" som vi efter lunch skulle ta oss upp längs. Men först dags för lunch. Se så mycket tid som försvunnit när man inte kommer iväg tidigt på morgonen... ;-)
Som vanligt är det en person mindre på bilden än vad som var med på resan. Det blir ju alltid så när en måste hålla i kameran. Vi fick ett par bilder tagna av "tredje part", men det var först efter att två av teamet hade vänt åter mot Seattle på lördags-kvällen.
Lunch ja. Här minsann gick det ingen nöd på oss.
Vi hade bröd, ost, salami, kalkon, sallad, paj, ankleverpaté (ja, det var två fransmän med i gänget - de är lite knäppa när det gäller mat. ;-) ), och ett par kakor till efterrätt. Jag glömde säkert något av allt som dukades upp. Vi blev mätta i alla fall, det var ju det viktiga...
Så. Efter lunch gav vi oss ut på dagens första hike som gick över stock, sten och vatten...
Knappt tjugo minuter in på promenaden rundade vi en kurva och höll på att snubbla över en kvinna som låg ner på stigen med "SMÄRTA" skrivet över ansiktet... Ajdå. Hennes man satt på huk bredvid och deras hundar cirklade rastlöst intill. Vi stannade och frågade vad som hänt, hade hon just ramlat och behövde hjälp upp? Nej, det visade sig att det var kanske tio minuter sedan hon föll och hon kunde inte för sitt liv ställa sig upp med någon last på högerfoten. Hon vågade knappt röra på den utan att det smärtade så det svartnade för ögonen. "I think I have broken my foot" var det enda vi fick ur henne annat än nickande med sammanbiten mun. Min tanke - troligen en stukning, det var inga blåmärken, ingen "konstig vinkel" någonstans längs fot eller ben och svullanden var synlig men inte extrem. Men jag vet hur förbannat illa även det kan göra, och hur hjälplös man blir när en fot inte fungerar.
Mannen undrade om vi kunde stanna med henne så han kunde gå tillbaka ned efter hjälp. Bättre idé tyckte jag var att han stannade med henne, bekanta ansikten är bra när man ligger hjälplös på en stig i skogen. Dock var det ju inte heller nödvändigt att sex personer traskade tillbaka ner igen, så jag och Kunal tog på oss att ta oss ned och hämta hjälp - rent krasst så var vi de snabbare fötterna i sällskapet... Så, upp med första förbands-paketet och ge kvinnan ett par värktabletter, lämna ytterligare ett par tabletter med sällskapet att ta om en stund om det var så att det skulle dröja innan vi fick tag på hjälp. För se någon täckning på mobilerna hade ingen av oss...
Iväg över stock, sten och vatten och tillbaka till startområdet igen. Det som tagit oss nästan 20min tog oss nu knappa tio... Efter lite snurrande kring campingplatserna lyckades vi hitta de två "park rangers" som hade patrullen för dagen. Kort rapport om vad som hänt och ungefär hur långt upp längs stigen de fanns. Radio till "backup" för bår och eventuell läkarassistans och så iväg upp längs stigen igen (tillsammans med rangers) med ett större förstahjälpen-paket och lite mer utbildad personal. Allt som allt tog den vändan 30minuter.
Efter att ha återvänt till skadeplatsen, "lämnat över" till ranger-folket, och sagt hejdå till det drabbade paret så promenerade vi vidare på vår tur genom den fantastiska naturen.
Efter ytterligare 45minuters promenad möts vi av detta:
Vad säger man?
Kan man annat än le och känna sig avslappnad när man når en sådan plats? Fantastiskt! Väl värt varenda minut av uppförsbacke på vägen dit.
Rast, vila, sträcka på benen, dricka vatten, äta müsli-bar och bara njuta av stillheten och utsikten.
...sedan ner igen. Ner gick något snabbare än upp, kanske också lite för att "man redan sett stigen". Väl nere mötte vi det skade-drabbade paret igen, då låg kvinnan i en bår och väntade på vidare transport till sjukhus. Vi pratade lite och gav oss sedan iväg mot nästa äventyr.
Problemet med att ha sett fantastisk natur "direkt" är att man blir lite avtrubbad. Nästa stopp var en kort liten hike genom ett skogsparti. Det var vackert men kameran åkte inte upp alls lika många gånger.
Till viss del skyller jag det på att det var en väldigt tillrättalagd hike. Den var handikappanpassad med brädgång och staket runt hela rundan.
Man känner sig inte riktigt lika "nära" upplevelsen, även om det är gott att inte hela tiden behöva tänka på var man sätter ned fötterna.
När vi väl återvänt från den här lilla rundan så var det dags att säga hejdå till två av sällskapet och packa in oss kvarvarande fyra i samma bil - den roliga men inte fullt så bekväma. De behövde vara tillbaka i Seattle söndag morgon, och bilfärden hem genom bergspassen är inte det skojigaste man kan göra när det är mörkt ute.
Kvarvarande fyra tog oss nu iväg mot nästa plats - Washington Pass. På vägen dit började vi dock se detta:
Snö!
Notera temperaturen där på instrumentpanelen. 69F, dvs nästan 21C. Över 20C och snö!
Vi var tvungna att stanna för detta...
Och ja - naturligtvis utbröt det ett kort snöbollskrig så snart kamerorna åkt undan. Ingen skadades men kalla blev vi. Efter denna lilla "refresher" så tog vi oss till destinationen.
Redan nere från parkeringsplatsen fanns en hint om att det nog skulle bli en storslagen syn uppe från utsiktsplatsen.
Och besvikna blev vi inte...
De andra var lite trötta i benen så de stannade nere på första utsiktsplatsen medan jag tog mig upp för den sista lilla kringelkroken.
Det var förvånansvärd avsaknad av säkerhetsräcken där uppe. Gulp! Ja, det kittlade allt lite i magen när man tittade ut över dalen mellan topparna...
Hittade en bänk på näst översta avsatsen där jag kunde sitta en stund och titta ut över den fantastiska vyn. Oj oj oj vad vackert det var.
Solen började dock dala ned bakom topparna i väst så det var dags att ta sig ner innan det kunde bli svårt att se var man skulle sätta fötterna.
Vi sprang på ett pensionärspar som glatt tog en gruppbild med den härliga utsikten som bakgrund.
De (paret vi mötte) var på väg åt andra hållet mot vår resa och hade varit ute ett par veckor, de hade en husbil och stannade lite här och var och antingen vandrade eller cyklade MTB genom skogen(!). Underbart. Jag blev lite avis och önskade att jag vore pensionär här nu omedelbums...
In i bilen igen och vidare mot nattdestinationen - Chelan. En ganska lång sträcka att avverka och medan jag höll föraren vaken så somnade de två som satt i baksätet då och då. På vägen såg vi rådjur, eller snarare vid sidan om vägen som tur var.
...men inte en endaste liten björn på hela resan. Tsss. Skall det inte krylla av dem i den amerikanska vildmarken?
Väl framme i vår "svit" (tre rum och kök) satte fransmännen igång att fixa en kvällsmåltid.
Ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet...
Det blev en pesto-pasta med ost, salami och nötter, samt en sallad och lite bröd till. Efterrätten blev improviserad med hjälp av M&Ms, havrekakor och lite choklad som smält i sin förpackning under resan. En riktig festmåltid! :-) Jag sa att vi inte behövde gå hungriga under resan va? Till denna måltid hade vi tagit med oss en flaska champagne, eller mnja, inte riktig champagne men så nära man kommer här borta i det lokala utbudet - Mumm Napa. De gör riktigt bra mousserande, nästan så jag inte saknar riktig champagne efter att ha upptäckt dem, men bara nästan. Och med det sista i glasen stod vi ute på balkongen och tittade på fyrverkerier som de av någon anledning sköt på lördagen. Antagligen "4th of July after party" eller så var det något lokalt event som vi missade.
I säng sent, upp sent. Eller, ptja. Sent och sent. Jag var uppe alldeles för tidigt och satt på balkongen utanför mitt rum och tittade ut över sjön medan de andra tog sovmorgon. Söndagen hade ingen direkt plan och vi fastnade nere vid stranden lite längre än tänkt, vilket gjorde att vi skippade hikingen från schemat den dagen. Det blev en slapp dag med strandhäng istället. Helt OK även om jag gärna promenerat runt lite mer i området.
Men vi stannade till vid den helt absurda lilla byn Leavenworth på vår väg tillbaka till Seattle. Det absurda med den är att den är en Bayersk alp-by. Ja alltså, inte så att man tagit en by i Bayern och fraktat den till USA, utan mer att man tagit allt som man någonsin sett i en Bayersk alp-by över hundra år och slängt in det i en by i USA.
Ja. Vi snackar tacky som bara den...
Gatunamnen var på både tyska och engelska. Dock inte alltid direktöversättningar nej...
Vad säger man? Tjusigt va...
Och naturligtvis fanns det (minst) en biergarten som spelade ompa-bompa musik och joddel till öl och tyska korvar.
Ingen tysk öl för mig - jag hade sträckan hem på mitt kör-schema. Men det blev en bratwurst med sauerkraut och inlagd gurka. Ibland måste man bejaka sin inre tysk helt enkelt...
Vägen hem var vacker även den, men då jag satt bakom ratten så tog jag så klart inga kort. Kanske kommer det upp lite fler kort när alla i gänget synkat sina bild-högar med varandra. Och ja - jag har många många fler kort i arkivet också, det här är ett axplock.
Underbar helg helt enkelt. Just ja - det var strålande solsken och varmt som tusan hela resan också. Sweet!
Det där gör jag gärna om. Och det finns MÄNGDER med hikes runt North Cascades att utforska. Gärna lite längre hikes för min del, ett par timmar ut i ingenstans iaf, så där så man måste starta tidigt på morgonen för att hinna tillbaka innan det blir mörkt igen...
Det var min helg det. Hur var er?
Uj uj. Vilken helg! Var börjar jag, hur ser jag till att inte glömma något, och vilka bilder skall jag ladda upp?!
Vi börjar väl från starten...
Fredag efter jobbet var det hem och packa ihop det sista i min välfyllda ryggsäck och min "day backpack". Utöver dessa hade jag även en pappkasse med matprylar för lördagens lunch ute i vildmarken samt ett packe extra med müsli-bars för promenaderna - det finns inget som är så tråkigt som att vara hungrig ute i ödemarken och ha en timmes promenad tillbaka till matplatsen (jo, om någon annan är hungrig ute i ödemarken och du får höra det hela tiden, men samma lösning på båda problemen - ät en müsli-bar...).
Jag passade på att stanna till vid Vivace Espresso för en sista smutt av civilisation och baristan önskade mig lycka till med helgen och gav sina sympatier till att klara av att spendera så många timmar utan riktigt bra kaffe. ;-)
Väl instuvade i bilen bar det av norrut.
Bilen i fråga var denna (bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle)
Då vi kom loss lite tidigare än tänkt så tog vi en liten sidstickare på väg norrut - Deception Pass. Vi tog oss inte in i själva parken utan stannade strax innan den här:
Anyways... Vi tog oss ner för backarna och hittade fram till en liten glänta strax innan vattnet.
Tjejerna var mindre veklingar än oss "män", så de tog ett fot-dopp i det svinkalla stillahavs-vattnet.
Efter att ha torkat lite från havsplaskandet och hjälpt en bunt turistande kineser att ta gruppkort så tog vi oss upp och tillbaka över broarna. Solen höll just på att gå ner, men tyvärr var det träd ivägen precis överallt så jag lyckades inte få någon bättre bild än den här.
När vi väl kom fram till kvällens motell var det i stort sett dags att slänga sig ned på sängen och somna. Tanken var att vi skulle ge oss av vid åtta dagen efter. Tanken var. Jag säger det en gång till - tanken var...
Här ser vi skillanden mellan morgonpersoner och de som inte är det... Jag och en av tjejerna vaknade tidigt. Mycket tidigare än de andra... I väntan på att de andra skulle ens komma i närheten av en tänkt "dags att gå upp"-tid så passade jag på att ta ett par bilder på motellet.
När vi väl tog oss till frukosten insåg jag skillnaden mellan hotell och motell
Vid halv nio hade den sista av gänget vaknat och tagit sig upp för frukost. Vid strax efter nio lämnade vi motellet. Se där ja. Det var ju nästan i linje med planen. ;-) Och ja, vi fick höra rätt länge hur onda och elaka och vilka slavdrivare vi var som "tvingade upp folk innan tio på en ledig dag". Mitt svar på det hela "Suck it up, princess". Ibland tar även min diplomati slut, är det hiking på schemat så är det. Tidig morgon är en del av det hela för att hinna ut i skogen och faktiskt ta del av den medan solen fortfarande är uppe - dagsljuset försvinner snabbt på kvällen i bergen...
Jag inser att det här kommer bli ett långt inlägg. Vi har ju inte ens kommit till den riktiga naturen än! OK, vi skippar lite mellansnack och hoppar direkt till första stoppet på vägen.
Ja så hette hålan vid första stoppet. Men nej, vi såg inte mycket betong alls.
Och sitter man i baksätet på en bekväm bil med nedvevbara fönster i passagerarsätet kan man även passa på att ta ett par bilder ut genom bilen längs färden också.
En kortare färd efter Concrete stannade vi till strax utanför Newhalem för en konsultation med informations-centret om vilken/vilka hikes som kunde vara lämpliga för teamet. Men först tog vi en snurra genom skogspromenaden som fanns intill. Tre kilometer skogsstig i skönt svalkande skugga.
Vi fick en bunt tips på hikes och "scenic stops" av en av park-värdarna och packade åter in oss i bilen för att ta oss till det första hike-stoppet - Colonial Creek Campground. Campingplats med start på "Thunder Knob Trail" som vi efter lunch skulle ta oss upp längs. Men först dags för lunch. Se så mycket tid som försvunnit när man inte kommer iväg tidigt på morgonen... ;-)
Lunch ja. Här minsann gick det ingen nöd på oss.
Vi hade bröd, ost, salami, kalkon, sallad, paj, ankleverpaté (ja, det var två fransmän med i gänget - de är lite knäppa när det gäller mat. ;-) ), och ett par kakor till efterrätt. Jag glömde säkert något av allt som dukades upp. Vi blev mätta i alla fall, det var ju det viktiga...
Så. Efter lunch gav vi oss ut på dagens första hike som gick över stock, sten och vatten...
Knappt tjugo minuter in på promenaden rundade vi en kurva och höll på att snubbla över en kvinna som låg ner på stigen med "SMÄRTA" skrivet över ansiktet... Ajdå. Hennes man satt på huk bredvid och deras hundar cirklade rastlöst intill. Vi stannade och frågade vad som hänt, hade hon just ramlat och behövde hjälp upp? Nej, det visade sig att det var kanske tio minuter sedan hon föll och hon kunde inte för sitt liv ställa sig upp med någon last på högerfoten. Hon vågade knappt röra på den utan att det smärtade så det svartnade för ögonen. "I think I have broken my foot" var det enda vi fick ur henne annat än nickande med sammanbiten mun. Min tanke - troligen en stukning, det var inga blåmärken, ingen "konstig vinkel" någonstans längs fot eller ben och svullanden var synlig men inte extrem. Men jag vet hur förbannat illa även det kan göra, och hur hjälplös man blir när en fot inte fungerar.
Mannen undrade om vi kunde stanna med henne så han kunde gå tillbaka ned efter hjälp. Bättre idé tyckte jag var att han stannade med henne, bekanta ansikten är bra när man ligger hjälplös på en stig i skogen. Dock var det ju inte heller nödvändigt att sex personer traskade tillbaka ner igen, så jag och Kunal tog på oss att ta oss ned och hämta hjälp - rent krasst så var vi de snabbare fötterna i sällskapet... Så, upp med första förbands-paketet och ge kvinnan ett par värktabletter, lämna ytterligare ett par tabletter med sällskapet att ta om en stund om det var så att det skulle dröja innan vi fick tag på hjälp. För se någon täckning på mobilerna hade ingen av oss...
Iväg över stock, sten och vatten och tillbaka till startområdet igen. Det som tagit oss nästan 20min tog oss nu knappa tio... Efter lite snurrande kring campingplatserna lyckades vi hitta de två "park rangers" som hade patrullen för dagen. Kort rapport om vad som hänt och ungefär hur långt upp längs stigen de fanns. Radio till "backup" för bår och eventuell läkarassistans och så iväg upp längs stigen igen (tillsammans med rangers) med ett större förstahjälpen-paket och lite mer utbildad personal. Allt som allt tog den vändan 30minuter.
Efter att ha återvänt till skadeplatsen, "lämnat över" till ranger-folket, och sagt hejdå till det drabbade paret så promenerade vi vidare på vår tur genom den fantastiska naturen.
Kan man annat än le och känna sig avslappnad när man når en sådan plats? Fantastiskt! Väl värt varenda minut av uppförsbacke på vägen dit.
...sedan ner igen. Ner gick något snabbare än upp, kanske också lite för att "man redan sett stigen". Väl nere mötte vi det skade-drabbade paret igen, då låg kvinnan i en bår och väntade på vidare transport till sjukhus. Vi pratade lite och gav oss sedan iväg mot nästa äventyr.
Problemet med att ha sett fantastisk natur "direkt" är att man blir lite avtrubbad. Nästa stopp var en kort liten hike genom ett skogsparti. Det var vackert men kameran åkte inte upp alls lika många gånger.
När vi väl återvänt från den här lilla rundan så var det dags att säga hejdå till två av sällskapet och packa in oss kvarvarande fyra i samma bil - den roliga men inte fullt så bekväma. De behövde vara tillbaka i Seattle söndag morgon, och bilfärden hem genom bergspassen är inte det skojigaste man kan göra när det är mörkt ute.
Kvarvarande fyra tog oss nu iväg mot nästa plats - Washington Pass. På vägen dit började vi dock se detta:
Notera temperaturen där på instrumentpanelen. 69F, dvs nästan 21C. Över 20C och snö!
Vi var tvungna att stanna för detta...
Redan nere från parkeringsplatsen fanns en hint om att det nog skulle bli en storslagen syn uppe från utsiktsplatsen.
Hittade en bänk på näst översta avsatsen där jag kunde sitta en stund och titta ut över den fantastiska vyn. Oj oj oj vad vackert det var.
Vi sprang på ett pensionärspar som glatt tog en gruppbild med den härliga utsikten som bakgrund.
In i bilen igen och vidare mot nattdestinationen - Chelan. En ganska lång sträcka att avverka och medan jag höll föraren vaken så somnade de två som satt i baksätet då och då. På vägen såg vi rådjur, eller snarare vid sidan om vägen som tur var.
Väl framme i vår "svit" (tre rum och kök) satte fransmännen igång att fixa en kvällsmåltid.
Det blev en pesto-pasta med ost, salami och nötter, samt en sallad och lite bröd till. Efterrätten blev improviserad med hjälp av M&Ms, havrekakor och lite choklad som smält i sin förpackning under resan. En riktig festmåltid! :-) Jag sa att vi inte behövde gå hungriga under resan va? Till denna måltid hade vi tagit med oss en flaska champagne, eller mnja, inte riktig champagne men så nära man kommer här borta i det lokala utbudet - Mumm Napa. De gör riktigt bra mousserande, nästan så jag inte saknar riktig champagne efter att ha upptäckt dem, men bara nästan. Och med det sista i glasen stod vi ute på balkongen och tittade på fyrverkerier som de av någon anledning sköt på lördagen. Antagligen "4th of July after party" eller så var det något lokalt event som vi missade.
I säng sent, upp sent. Eller, ptja. Sent och sent. Jag var uppe alldeles för tidigt och satt på balkongen utanför mitt rum och tittade ut över sjön medan de andra tog sovmorgon. Söndagen hade ingen direkt plan och vi fastnade nere vid stranden lite längre än tänkt, vilket gjorde att vi skippade hikingen från schemat den dagen. Det blev en slapp dag med strandhäng istället. Helt OK även om jag gärna promenerat runt lite mer i området.
Men vi stannade till vid den helt absurda lilla byn Leavenworth på vår väg tillbaka till Seattle. Det absurda med den är att den är en Bayersk alp-by. Ja alltså, inte så att man tagit en by i Bayern och fraktat den till USA, utan mer att man tagit allt som man någonsin sett i en Bayersk alp-by över hundra år och slängt in det i en by i USA.
Ja. Vi snackar tacky som bara den...
Och naturligtvis fanns det (minst) en biergarten som spelade ompa-bompa musik och joddel till öl och tyska korvar.
Vägen hem var vacker även den, men då jag satt bakom ratten så tog jag så klart inga kort. Kanske kommer det upp lite fler kort när alla i gänget synkat sina bild-högar med varandra. Och ja - jag har många många fler kort i arkivet också, det här är ett axplock.
Underbar helg helt enkelt. Just ja - det var strålande solsken och varmt som tusan hela resan också. Sweet!
Det där gör jag gärna om. Och det finns MÄNGDER med hikes runt North Cascades att utforska. Gärna lite längre hikes för min del, ett par timmar ut i ingenstans iaf, så där så man måste starta tidigt på morgonen för att hinna tillbaka innan det blir mörkt igen...
Det var min helg det. Hur var er?
Subscribe to:
Posts (Atom)