I lördags packade jag ihop min ryggsäck inför ett par dagar på ett berg. Den var ganska så full när jag väl hade stoppat ned alla ombyten och all utrustning som jag tänkte ta med mig.
I söndags kom en vän förbi och hjälpte mig att ta mig ut till guide stället. Jag hade ju naturligtvis kunnat köra min bil själv, men vis av erfarenhet så visste jag att jag inte skulle vara i form att köra bil på onsdag när jag kommit ned från berget igen så han var snäll nog att ställa upp som chaufför dit och sedan komma och hämta upp mig igen efteråt (mer om det senare).
Väl där var det, efter en första introduktion av de som skulle med upp på berget och våra guider, dags att gå igenom vår utrustning och få input på vad som kunde lämnas kvar (dvs vad vi inte skulle ha nytta av på vårt äventyr).
Det var mer än jag trodde som blev kvarlämnat. Flera par strumpor (två par räcker - lämna), t-shirts (för kallt för det - lämna), "mellan underställ" (ett varmt underställ räcker - lämna), kniv och gaffel (sked duger - lämna), osv, osv...
Min packning krympte avsevärt och jag var allt lite skeptisk - men de här killarna ska väl om några veta vad som behövs, de hade allihop varit uppe på Rainier förr om man säger så...
Fast inte blev ryggsäcken lättare för det - nej, det åkte in fler saker i den. Som tex hjälm, klättringssele, ett par rejäla bergsbestignings stövlar och isbroddar.
Efter att ha gått igenom prylar och pratat om de kommande dagarnas schema lite övergripande så var det slut för dagen och alla åkte hem eller till sina hotell igen. Själv valde jag att inte ta in på något hotell/motell för de ligger alla på bil-avstånd från guide-firman, så jag hade hyrt mig ett tält att spendera kvällen i:
Sov hyfsat gott gjorde jag, även om det började regna och blåsa en massa under natten. Lite smått smattrande regn på tältduk kan ju vara rätt så avslappnande och mysigt, men när det vräker ner är det inte fullt lika avslappnande, särskilt inte om tältväggarna slits fram och tillbaka av vinden. Nåja, det var ju äventyr jag skulle ha den här veckan!
Morgonen efter var regnet borta, och frukosten åts på "trappan" upp till tältet. Skall man nu ut och vara i naturen kan man ju lika gärna börja dagen på hiking-vis också... Så kaffe fick det bli, för det har man alltid nära till hands även om man är ute i vildmarken. :-)
Halv nio på måndag morgon stuvade vi så in alla våra ryggsäckar i ett släp och oss själva i en minibuss och förflyttade oss från guide-stället till Paradise - platsen där leden upp till Camp Muir börjar.
Nu blev det allt lite allvar här... När ryggsäcken väl var på ryggen och stegen började tas upp mot leden så kom hjärnan liksom ikapp. Det här händer verkligen! Jag är på väg upp på Rainier för FLERA DAGAR inte bara en liten promenad!
Kanske syns det i mitt ansikte hur nervös jag faktiskt var där på morgonen, det liksom skruvade sig i magen.
Hikingen upp till Camp Muir har jag ju gjort tidigare, så det är inte så mycket att säga om den. Mer än att vi höll ett makligt tempo och stannade en stund två gånger på vägen upp. Första stoppet var precis innan "snöfälten" börjar, och då var det dags för mat och dryck. Det där med att äta och dricka skulle visa sig vara lite av ett tema för den här strapatsen. :)
Efter att ha ätit och druckit lite var det dags att byt skor - från bekväma hikingboots till de där stora, tunga sakerna i hårdplast... Sedan var det bara att börja traska upp för snöfälten. Och där stannade vi en stund för att gå igenom hur man går på snö i sådana skor...för det är inte "bara att gå" om man inte vill vara helt slut i benen efter en timme. Tack för tipset guider, nu kan jag hike:a ännu längre! :-D
Inte mycket att skriva om den här biten av äventyret som sagt. Inget nytt under solen direkt...
Upp till Camp Muir kom vi så och kastade in ryggsäckarna i det lilla skjulet där vi skulle spendera natten. Glada var vi att få ta av oss ryggsäckarna...
Efter att ha gjort i ordning sovplatsen inför kvällen så promenerade vi över till "kock-tältet" där det serverades fantastiskt goda burritos. Mmmm. Gott med rejäl mat efter att ha promenerat upp 1400 höjdmeter över ca 6km. Låter ju inte så långt, men tro mig att traska uppåt så brant med 20kg på ryggen är lite småjobbigt.
Efter middagen så gick vi igenom vad som skulle ske dagen efter, sedan var det dags att krypa ned i sovsäcken. Klockan var bara sju på kvällen, men det skulle bli långa dagar framöver så det rekommenderades att sova så mycket som möjligt.
Solnedgång från bergshöjd är vackert. Inga störande gatlampor...
Dagen efter var det upp vid sju, packa ihop sovplatsen och iväg till frukosten. Efter frukost följde ett par timmar av "alpin-träning". Hur man hanterar isbroddar - gå i uppförsbacke, gå i nedförsbacke, gå sidledes, gå hit och gå dit och... Ptja, gå en massa i snö och is helt enkelt. Och naturligtvis mest fokus på uppförsbacke och nedförsbacke. ;-)
När vi väl kunde gå (hyfsat i alla fall) så var det till att börja svinga en yxa... Eller ptja, en isyxa i alla fall. Och kanske inte så mycket svinga heller... Mer hur man ser till att inte glida iväg ut från berget om man trillar, det är bra att ha isyxa till sådant. Och så hur man använder den för att ta sig upp för (och ned för) branta is-partier. Träna, träna, träna. Ett par timmar senare var vi hyfsat familjära med dess saker så då var det ju bara att få lite riktig praktik då! Fast först lite mat- och vätskepaus...
Dags för oss att ta oss upp till "high camp", platsen ungefär 300m högre upp på berget (fast en dryg timmes promenad för att komma dit) där vi spenderade resten av dagen och kvällen innan själva topp-försöket (argh! Svenskan är helt skev på sådana här saker. "Summit attempt" låter så mycket bättre i mina öron). Så på med klätter-selen, hjälmen och ryggsäcken och iväg. Fortfarande tidigt nog på dagen att det var strålande solsken och inte allt för trötta hajkare i rep-teamen.
Och nu blev det allvar på riktigt... Efter att ha dumpat ryggsäckarna vid våra tält och spenderat en stund med att vila benen så var det dags för middag (ja, mat igen :) ) och genomgång av själva klättringen. Den var nära nu...
Vår ledar-guide, Max, gick igenom själva rutten upp på berget medan han pekade ut ungefär på berget ovanför oss var dessa punkter var, hur lång tid varje stycke av strapatsen borde ta och vad varje del innebar i utmaning vad gällde terräng: stenbumlingar, lös krossad småsten, lös snö, hård snö, is, ...
Efter led-genomgången gicks det igenom "om någon inte känner sig i form nog", hur det hanteras i form av att bryta och vad det "kostar" för resten av gruppen - dvs bryt tidigt om du tror att du inte klarar det, det är bäst för alla inklusive dig själv. Vi gick även igenom väderrapporten och vad det innebar för klättringen. Det såg inte helt ljust ut om man säger så...
En stormfront från nordväst. Mycket fukt i luften. Med lite tur skulle den hålla sig på nordvästra sidan om berget medan vi höll oss på den södra. Med lite tur... Max sa gång på gång "OM vi kommer upp", "OM vi behöver bryta", "OM ...". Det var långt ifrån säkert att vi skulle nå toppen. INGEN tidigare grupp i september har lyckats nå hela vägen upp, just på grund av vädret. Så sent om i lördags fick de som försökte vända om och traska ned utan att ha stått på toppen. Livet är surt när sådant händer, men det är inget man kan rå över. Går det inte att komma upp så går det inte...
Och här någon stans började hjärnan komma ikapp kroppen - det är allvar, det är "på riktigt", det är inte en "walk in the park" att ta sig upp.
Efter middagen var det bums i säng och försöka få så många timmar vila som möjligt innan strapatsen skulle börja. Så vid 5 på kvällen kröp jag ned i sovsäcken.
Hur mycket jag än försökte med avslappningsövningar och mentala trick att få hjärnan att sluta tänka på allt och inget, så gick det inte. Jag må ha blundat ända till midnatt, men sov det gjorde jag då inte... Attans!
Jag var lite orolig för den biten. Ingen sömn innan en rejäl fysisk utmaning? Känns ju inte så lämpligt.
Väckningen skedde som sagt vid midnatt. Man vill ta sig upp mitt i natten så att snön inte hunnit bli så mjuk. Det är mycket lättare att ta sig upp för hård snö än för mjuk snö. Dessutom ökar lavinrisken rejält efter att solen kommit upp och börjat värma upp saker. Så ju tidigare man kan komma iväg desto bättre.
Vid "frukosten" frågade min "rep kompis" (man är tre på varje rep - en guide, två guidade) om jag ville göra det här igen. Jag svarade "fråga mig i eftermiddag efter att vi gjort det en gång först i alla fall".
Frukosten bestod av havregrynsgröt och kaffe.
De som känner mig väl vet att jag har ett aningens komplicerat förhållande till havregrynsgröt. Jag försöker en gång varje år att äta det eftersom "alla" som tränar mycket svär vid att det är en perfekt frukost. Själv tycker jag att det är hundmat... Och nej, trots ett försök varje år i över tjugo års tid så har jag inte börjat tycka det är mat för människor. Så ni kan ju föreställa er min min när det slevades upp rejält med "hundmat" i min skål.
Men, men, jag vet hur viktigt det är med energi när man skall göra något så här ansträngande, så det var ju bara att bita ihop och äta upp. Inte ett enda grin och så tack för frukosten till "kocken" efteråt - man kan vara artig även om man inte jublar inombords...
När vi ätit var det bara att "repa" oss och göra oss mentalt beredda på att ge oss av.
Ryggsäckarna hade packats ur något, så bara det som var nödvändigt för själva "topp-försöket" var i dem. De var alltså lättare nu, men de kändes fortfarande...
Här fick vi sällskap av en "kunglighet". Jorge, en av ägarna till guide-företaget, kom upp och repade upp med ett av teamen - vi var nämligen "fel" antal personer. Vi var sju som skulle bli guidade och vi hade fyra guider. Dvs 11 totalt. 11 är trist att dela på rep-team då man vill ha fler än två i dem och helst tre. Så med Jorge blev vi ju 12 - perfekt delbart med 3.
Varför är Jorge en "kunglig"? Han har varit uppe på toppen över 500 gånger. Och han har spenderat otaliga dygn uppe på berget i sitt liv. Repteamet som fick honom var alltså två guider och en guidad. Disco för den personen.
Mitt repteam bestod av Max (vår ledar-guide för hela expeditionen) och en tjej från Seattle - Megan. Vi hade under tisdagen redan blivit indelade i grupperna för promenaden upp till "high camp" och när vi lite skämtsamt sa till Max att vi dragit vinstlotten som fått ledar-guiden så svarade han med ett straight face att "jag tar de starkaste, de jag tror har bäst chans att nå toppen även om resten får vända om". Jag tyckte "haha, bra humor". Han tyckte att det inte alls var ett skämt, av hela gruppen såg han oss två som starkaste korten att nå toppen...om någon alls nådde toppen under de förutsättningar som väntade.
Det var ju lite av ett ansvar att få axlat kände jag. Man kan ju inte fega ur om ledaren tycker att man är ett starkt kort, då är det ju bara mentalt som man bryter och det skall väl vara självaste fan om man ger upp för att man är grinig!
Så. Där stod vi mitt i natten, fullt utrustade med pannlamporna på och redo att ge oss iväg på äventyr. Och vilket äventyr!
Här har jag inte ett enda kort att dela med mig, det fanns liksom inte tid och möjlighet att ta kort, men jag skall försöka beskriva det hela...
Då Max var hela expeditionens ledare så var vårt repteam först i ledet. Max gick först, Megan var i mitten och jag längst bak. Det enda jag så var alltså Max och Megans ryggar, "marken" mellan oss och repet. Inte mycket att gå på för att veta vad som händer. Man blir med andra ord väldigt fokuserad på "här och nu". Så med pirrig mage promenerade vi fram genom mörkret. Först över lite lätt glaciär med fin kompakt snö - Ingraham Glacier. Sakta uppför. Sedan kom första "ojdå!".
En stege! På längden! Över en glaciärspricka! Ah! Tur att det var mörkt så man inte såg hur djup sprickan var...
Just ja. Vädret... Det kan ju annars låta som en liten lätt promenad om man inte delar med sig om förutsättningarna runtomkring.
Det blåste. Mycket. Och var kallt.
Från det att vi började gå så var det konstant vind. Det började med vad guiderna tyckte "en liten lätt alpin bris", dvs 10m/s. Till detta var det -10C på termometern, så med "vind-klya" så var det runt -20C. Perfekt väder för en promenad upp för berget va?
Så att traska över en liggande stege över ett hål i marken kändes inte helt lockande i snett-framifrån-vind. Men det var ju bara att fokusera på stegen och röra sig framåt. Över kom vi allihop.
Det var flera sådana stegar längs vägen, och varje kändes som en knut i magen. Jag gillar inte djup under mig på det viset...
Efter en halvtimmes promenad över denna glaciär bröt det av och blev stenkross och stenbumlingar. Dags att ta sig upp för den bit som kallas "Disappointment Cleaver". Tidigare under säsongen är den snötäckt och väldigt lätt att ta sig upp över, nu - inte så mycket. Ingen snö alls på hela vägen upp för denna bit, bara sten och sten och mer sten. Strapats. Och detta i mörker. Men kanske var det bra att inte se så mycket runtomkring som sagt, man fokuserade på en bit i taget, tog sig förbi den biten och fokuserade på nästan.
När vi väl kom till första rasten var det otroligt skönt att ställa ner ryggsäcken en stund. En och en halv timme ganska precis tog det oss att ta oss från "camp" till toppen på Disapointment Cleaver. Vattnet smakade otroligt gott och bageln jag hade med mig var nog den godaste bagel jag någonsin ätit. :-)
Här fick en av deltagarna bryta. Hon hade nog bestämt sig redan dagen innan att det inte skulle gå att ta sig hela vägen, men upp på Disappointment Cleaver skulle hon i alla fall försöka ta sig. Så en av guiderna fick ta sig ned med henne. Det gjorde att vi nu var tio. Det vill säga inte jämnt delbart med 3... En grupp fick bli fyra - två guider, två "turister". Jorge kunde ha promenerat ner här också eftersom vi ju nu skulle ha varit tre grupper om tre om alla andra stannade, men han valde att "hänga på ändå". Så en grupp hade alltså två guider.
För de av oss som skulle vidare så var det bara att resa på sig igen, ingen lång rast här inte - upp och iväg mot nästa "rastplast"! Nu ut på is och snö igen. Välkommet tyckte jag - det är lättare att ta sig fram i snö och på is än det är över lösa stenar.
Det var bara att traska och traska och traska. Sakta, sakta uppåt. Och så kom vi till en till "stege över avgrund". Den var inte helt stabil och vid det här laget hade vinden tilltagit ytterligare och det kom kastvindar då och då som guiderna gissade var runt 20-25m/s. Inte skoj, inte skoj alls! Som tur var fanns det ett rep också, så man hade något att hålla sig i. Det var på vingliga ben jag tog mig över. Vi traskade på efter det en stund och sedan stannar Max och signalerar att vi skall vänta en stund. Hör hur han pratar med en av de andra guiderna på radion och vänder mig därför om för att titta bakåt mot stället vi nyss tagit oss över. Det var en lång rad av pannlampor som stod still. Den ena guiden jobbade på att säkra upp stegen lite mer så att alla kunde ta sig över. Ojdå...
När så alla var över så fortsatte vi. Vi kämpade på bra och när vi kom till vad som skulle vara "high break" (dvs nästa "rastplats") så tyckte Max att det inte var en bra plats, för mycket vind och inget som helst skydd från den. Det var med andra ord bara att fortsätta en stund till. Så 1,5 timme blev nästan två i jakten på en bättre rastplats.
Det som gjorde att vi ville ha lite skydd från vinden när vi stod still var att nu hade vi kommit in i "dimma" också. Det där ovädret som skulle hålla sig på andra sidan berget hade tryckt ett täcke av fuktigt luft över hela berget. Kyla, fukt och vint är inte en underbar kombination - allt täcks av is då. Men nu hade i alla fall morgonen börjat gry. Det ljusnade så sakteliga medan vi kämpade vidare.
Rastplats hittades, även om den inte var helt i vindskydd så var det i alla fall inte på helt öppen yta. Det åts lite och dracks vatten. Evigt tjat om mat och vatten va? Men jo, det är otroligt viktigt att få i sig både vätska och energi vid varje paus. Det går åt många kalorier och man svettas trots kylan.
Efter pausen bar det vidare. Vi passerade genom fantastiska glaciärväggar på vår väg. Blå is, vackert "sprucken", stora tunga istappar som hängde över oss... Allt som man om man ser det på bild tänker "guuuuu' så vackert!" men som när man står där man mes tänker "hoppas det inte rasar medan jag är här". Snacka om att ens perspektiv ändras...
Och här på "sista sträckan" kom nästa utmaning - glaciärvägg.
Det fanns ett rep som hängde ner för en helt vertikal is-vägg. Det var inte till för att hålla sig i. Nej, det var för att "klippa in sig på" med karbinhake, sedan var det bara att börja "klättra" medelst isyxa och spikarna på skorna.
Det pirrade rejält i magen här. Att i gryningen klättra upp för en glaciärvägg, med ryggsäck på ryggen, is i skägget och selen inhakad på ett rep - kan det bli mer alpint äventyr än så?
Väggen var inte lång, ungefär 4 meter totalt, men den kändes som att klättra upp för ett höghus. Pulsen slog i öronen och adrenalinet kokade i kroppen när jag väl stod ovanför den. WOW!
Efter den utmaningen var det "bara" att gå i uppförsbacke. Och plötsligt var vi där. Över kraterkanten och ute på "toppen av Mount Rainier". Vi jublade, high-five:ade och kramade varandra! Vilken (ursäkta språket) sjuhelvetes grej!
Det blåste nu konstant, allt som lämnades orört i mer än tre-fyra sekunder fick is på sig. Jag fick skrapa glasögonen var och varannan sekund för att se något över huvud taget.
Så här såg det ut om man tittade ut över kratern:
Men det hindrar ju inte ett stort leende på läpparna och ett jublande humör. JAG GJORDE DET! JAG KOM HELA VÄGEN UPP! WOOOOHOOOO!
Här fick vi en liten stund att äta och dricka igen. ALLT var fruset. Min snickers som varit i min ficka var djupfrusen, det var is i min vattenflaska som ja fick knacka hål på för att kunna dricka ur, mina "swedish fish" godisar som normalt sett är sega gummit-bitar var nu som knäck... Inte underbart direkt nej. Men man tar varje chans man får till att sitta ner, även om det är svinkallt. Så här är vi, nästan hela teamet som gav sig ut från high camp, på toppen av Mt Rainier:
6 timmar för att ta sig upp, för att sedan inte spendera mycket mer än 5 minuter där. Och så ner igen...
Nedfärden var som uppfärden, fast med lite mer ljust. :)
Det var både bra och dåligt. Bra för man slapp ha pannlampan som guide. Dåligt för nu såg man hur smala vissa leder var, och hur sanslöst djupa glaciärsprickorna var!
Det var en strapats även att ta sig ner alltså. Men eftersom det var ljust och vinden lättade lite efter ett par timmar på nedfärden så tyckte Max att det var dags att ge lite extra upplevelse - "Ta täten Roberth, jag ropar guide-instruktioner där det behövs."
Oh my... Vilket sug i magen! Visst, det är upptrampad led att följa i snön, det är små flaggor på pinnar bland stenarna som visar var man ungefär vill ta sig (eller inte ta sig) och guiderna är ju med där bakom, men i alla fall. Att gå först, att inte kunna "ta rygg" på någons hastighet eller svängar - det är väldigt annorlunda mot att gå bakom och bara följa.
Vi rastade på ungefär samma platser på vägen ner. Det är inte så mycket att skriva om den här biten av strapatsen, det är ju samma som upp fast i dagsljus. :)
Men preciiiis på sista biten av Disappointment Cleaver så fick vi adrenalin så det hette duga.
Det är en liten smal is-gata man skall ta sig fram längs: på ena sidan är det en isvägg, på andra sidan ett djup hål i glaciären och sedan bergsvägg med överhängande glaciär och lösa stenar längs ena sidan. Svårt att beskriva, men tänk er att ni står på en 30cm bred landgång och snett ovanför er har ni lösa stenar.
Det som hände var att det lossnade ett stenskred. RUMMEL! BRAK! Och vår guide ropar "TO THE FRONT!" - dvs att vi skall så fort som möjligt röra oss framåt för att inte få stenar på oss.
Pulsen slog i taket och jag nästan sprang över den smala isgången! Megan och Max satt ju fast i rep med mig så de hängde på. Vi missade alla stenar med en hårsmån. En, stor som en fotboll, for in mellan mig och Megan, resten kom precis bakom Max. Snacka om timing!
Det var en lättnadens suck som drogs när vi tagit oss förbi denna bit och kom ut på den fina glaciären igen. Sista sträckan ned mot "high camp" togs med lätta fötter även om vi nu började vara trötta.
Väl i high camp gratulerade vi alla varandra och pratade lite om äventyret medan vi - ja, ni gissade rätt - åt och drack och vilade.
Och nu fick vi riktigt intressant information om strapatsen.
Jorge sa att det var den mest umanande klättringen han gjort i sitt liv, och det säger ju inte lite när det kommer från någon som varit uppe över 500 gånger!
Och Max kommenterade det hela med att han inte trodde att så många skulle ta sig upp hela vägen, att vi lyckades "pressa genom" ovädret trots att det för oss alla var första gången vi gjorde något sådant här.
Intensivt alltså.
Och Megan kom ihåg vad hon frågat vid frukosten - skulle jag göra om det här?
Jag började dra lite på orden med ett "weeeellll" men innan jag hann fylla i svaret så tyckte Max: Don't even try to fake it - I know you enjoyed every single minute of this climb!
Och ja. Han hade rätt. Trots ovädret, trots alla jobbiga moment, trots att kroppen fullkomligen skrek efter att få vila, så älskade jag det.
Det här är utan tvekan den mest fantastiska upplevelse jag haft i mitt liv. Och ja, jag skulle gärna göra det igen. Kanske inte den här månaden, men någon mer gång. :-)
Resten av promenaden ner är inte mycket att "skriva hem om", långt och tråkigt. Utmaningen är över och man vill bara komma hela vägen ner nu. Det tar många timmar att ta sig ner från high camp till Paradise. Måååååna timmar. Och här kom blåsorna! Eftersom man försöker komma ner som snabbt man bara kan så går man inte i sick-sack, och om man inte går i sick-sack i nedförsbacke så rör sig fötterna i skorna (det är meningen, man vill inte ha skor som är små nog att tårna "slår i" i framkant, för då får man väldig trasiga tår istället för bara lite skavsår) och då får man skavsår. Blä urk och usch alltså.
Väl nere var det bara att packa in sig i bilen och åka tillbaka till guide-stället. Där följde en kort "de-brief" av klättringen som avslutades med att vi fick cert på att vi tagit oss upp på toppen och sedan signera "summiters' wall" - plakat som alla som nått toppen med guiderna signerar. Det känns allt lite ballt att ha sitt namn där. :-)
Efter att detta avklarats så var det tack och adjö. Alla iväg till sina saker, sitt vanliga liv. Det snackas alltid om att höra av sig om man kommer till där de andra bor osv, men det är ju mest artighetsfraser. Kvar blev jag... Jag hade ju en polare som skulle möta upp och skjutsa mig hem... Well. Det visade sig att det var lite trafik-kaos söder om Seattle få det kinesiska statsöverhuvudet var på besök så de fastnade lite i bilköer och kom sent. Men det gick ingen nöd på mig, jag hade ju min whisky jag tagit med just för detta tillfället. :)
Så den satt jag och sippade på när så Remy och Pooja dök upp.
Och här kom dagens asgarv. Vilka vänner jag har! Inte nog med att de ställer upp och skjutsar, de möter upp mitt ute i ingenstans med detta:
Jag har säkert glömt hälften av allt jag egentligen vill berätta, men vi tar det som det kommer senare. Kanske fyller jag i med fler inlägg, eller så får det bli över en öl/ett glas vin/en kopp kaffe när vi ses.
Det här, det var vad jag kallar ett äventyr det!
