North Cascades

Update: Det här blev ett långt inlägg. Det är OK om ni skippar att läsa allt mitt blajande och bara tittar på bilderna. :-)

Uj uj. Vilken helg! Var börjar jag, hur ser jag till att inte glömma något, och vilka bilder skall jag ladda upp?!

Vi börjar väl från starten...

Fredag efter jobbet var det hem och packa ihop det sista i min välfyllda ryggsäck och min "day backpack". Utöver dessa hade jag även en pappkasse med matprylar för lördagens lunch ute i vildmarken samt ett packe extra med müsli-bars för promenaderna - det finns inget som är så tråkigt som att vara hungrig ute i ödemarken och ha en timmes promenad tillbaka till matplatsen (jo, om någon annan är hungrig ute i ödemarken och du får höra det hela tiden, men samma lösning på båda problemen - ät en müsli-bar...).

Jag passade på att stanna till vid Vivace Espresso för en sista smutt av civilisation och baristan önskade mig lycka till med helgen och gav sina sympatier till att klara av att spendera så många timmar utan riktigt bra kaffe. ;-)

Väl instuvade i bilen bar det av norrut.
Bilen i fråga var denna (bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle)

En Mazda RX8. Rolig att köra, men kanske inte den mest bekväma bilen för långresor. Lite trångt om benutrymme, så tur att de som satt i baksätet var korta...

Då vi kom loss lite tidigare än tänkt så tog vi en liten sidstickare på väg norrut - Deception Pass. Vi tog oss inte in i själva parken utan stannade strax innan den här:

Två broar från "fastlandet" ut till Deception Pass State Park. Vi parkerade fastlands-sidan och promenerade över båda och njöd av utsikten - man kan se Kanada i horizonten (till vänster om den lilla ön, innan den stora ön...ehhh...ja ni förstår nog vad jag menar.).

Jag får erkänna att jag hade lite svindel en stund på broarna, de är inte direkt nära vattnet...

Efter att ha kommit över till "andra sidan" så traskade hittade vi en stig ner mot vattnet som vi gav oss iväg på med raska steg. En bit ner möttes vi av den här skylten som får mig att fundera på hur människan egentligen är funtad - måste man påpeka detta för att det inte skall ske?

Lite som de gamla varningsskyltarna på tåget som sa att man inte skulle slänga ut saker genom fönstren.
Anyways... Vi tog oss ner för backarna och hittade fram till en liten glänta strax innan vattnet.

Underbart. De andra sprang iväg vidare mot vattnet medan jag tog en stund att hitta "det perfekta fotot". Jag gav upp till slut och insåg att det inte skulle bli perfekt med min kamera hur länge jag än höll på så jag nöjde mig med den här bilden och anslöt till de andra.
Tjejerna var mindre veklingar än oss "män", så de tog ett fot-dopp i det svinkalla stillahavs-vattnet.

Något som höll på att sluta med hel-dopp då en större båt passerade och drog upp rejäla vågor. Jag lovar, vi skrattade inte alls. Nopes. Inte jag i alla fall, jag är alldeles för väluppfostrad och gentleman för det. :-)


Efter att ha torkat lite från havsplaskandet och hjälpt en bunt turistande kineser att ta gruppkort så tog vi oss upp och tillbaka över broarna. Solen höll just på att gå ner, men tyvärr var det träd ivägen precis överallt så jag lyckades inte få någon bättre bild än den här.

Efter den här lilla starten så var det dags att packa in sig i bilen igen och ge sig iväg mot kvällens sovplats. Strax innan vi kom fram insåg alla att vi var grymt hungriga, somliga *host*jag*host* av oss hade inte ätit något sedan en mycket tidig lunch... Då jag inte har någon som helst beslutsförmåga när jag är hungrig så lät jag de andra stå för matbeslutet. Det landade i mexikanskt. Antagligen för att det var första stället vi såg som inte såg ut att vara stängt eller bara servera sladdriga hamburgare.

Vad är det med mexikanska restauranger som gör att de alltid måste vara så tacky? Det är grälla färger och plastig inredning. Ser Mexiko ut så på riktigt? Jag måste nog ta en vända dit ner och se efter...


När vi väl kom fram till kvällens motell var det i stort sett dags att slänga sig ned på sängen och somna. Tanken var att vi skulle ge oss av vid åtta dagen efter. Tanken var. Jag säger det en gång till - tanken var...


Här ser vi skillanden mellan morgonpersoner och de som inte är det... Jag och en av tjejerna vaknade tidigt. Mycket tidigare än de andra... I väntan på att de andra skulle ens komma i närheten av en tänkt "dags att gå upp"-tid så passade jag på att ta ett par bilder på motellet.

De hade inte plockat ned alla flaggor och dekorationer från 4th of July-firandet, så det blev lite extra amerikanskt. Härligt va? :-)

Poolen var tyvärr stängd fram till 10, så även om det var soligt och varmt redan strax innan sju fick vi inte ta ett morgon dopp i den. Attans...


När vi väl tog oss till frukosten insåg jag skillnaden mellan hotell och motell

Jag har blivit bortskämd med åren tror jag... Och jag får erkänna att jag aldrig tidigare bott på ett motell i USA.


Vid halv nio hade den sista av gänget vaknat och tagit sig upp för frukost. Vid strax efter nio lämnade vi motellet. Se där ja. Det var ju nästan i linje med planen. ;-) Och ja, vi fick höra rätt länge hur onda och elaka och vilka slavdrivare vi var som "tvingade upp folk innan tio på en ledig dag". Mitt svar på det hela "Suck it up, princess". Ibland tar även min diplomati slut, är det hiking på schemat så är det. Tidig morgon är en del av det hela för att hinna ut i skogen och faktiskt ta del av den medan solen fortfarande är uppe - dagsljuset försvinner snabbt på kvällen i bergen...


Jag inser att det här kommer bli ett långt inlägg. Vi har ju inte ens kommit till den riktiga naturen än! OK, vi skippar lite mellansnack och hoppar direkt till första stoppet på vägen.

Välkommen till Betong!
Ja så hette hålan vid första stoppet. Men nej, vi såg inte mycket betong alls.

 Snöklädda bergstoppar i horizonten, skog nära och vatten som porlar... Underbart!

Lite bensträckare och en stund i solen. Byte av förare och lite rotation mellan bilarna - ja, vi hade två bilar, vi var sex personer i början av resan. Den andra var mer av den praktiska sorten, så den satt man gärna i under långfärderna.

Och sitter man i baksätet på en bekväm bil med nedvevbara fönster i passagerarsätet kan man även passa på att ta ett par bilder ut genom bilen längs färden också.

En kortare färd efter Concrete stannade vi till strax utanför Newhalem för en konsultation med informations-centret om vilken/vilka hikes som kunde vara lämpliga för teamet. Men först tog vi en snurra genom skogspromenaden som fanns intill. Tre kilometer skogsstig i skönt svalkande skugga.

När vi kom upp till informations-huset så tittade jag på "saker som händer"-skylten och putade lite med läppen över att vi var för tidiga för den här fina sessionen.

Zombies! Nåja, man kan ju inte få allt...

Vi fick en bunt tips på hikes och "scenic stops" av en av park-värdarna och packade åter in oss i bilen för att ta oss till det första hike-stoppet - Colonial Creek Campground. Campingplats med start på "Thunder Knob Trail" som vi efter lunch skulle ta oss upp längs. Men först dags för lunch. Se så mycket tid som försvunnit när man inte kommer iväg tidigt på morgonen... ;-)

Som vanligt är det en person mindre på bilden än vad som var med på resan. Det blir ju alltid så när en måste hålla i kameran. Vi fick ett par bilder tagna av "tredje part", men det var först efter att två av teamet hade vänt åter mot Seattle på lördags-kvällen.

Lunch ja. Här minsann gick det ingen nöd på oss.
Vi hade bröd, ost, salami, kalkon, sallad, paj, ankleverpaté (ja, det var två fransmän med i gänget - de är lite knäppa när det gäller mat. ;-) ), och ett par kakor till efterrätt. Jag glömde säkert något av allt som dukades upp. Vi blev mätta i alla fall, det var ju det viktiga...

Så. Efter lunch gav vi oss ut på dagens första hike som gick över stock, sten och vatten...

Knappt tjugo minuter in på promenaden rundade vi en kurva och höll på att snubbla över en kvinna som låg ner på stigen med "SMÄRTA" skrivet över ansiktet... Ajdå. Hennes man satt på huk bredvid och deras hundar cirklade rastlöst intill. Vi stannade och frågade vad som hänt, hade hon just ramlat och behövde hjälp upp? Nej, det visade sig att det var kanske tio minuter sedan hon föll och hon kunde inte för sitt liv ställa sig upp med någon last på högerfoten. Hon vågade knappt röra på den utan att det smärtade så det svartnade för ögonen. "I think I have broken my foot" var det enda vi fick ur henne annat än nickande med sammanbiten mun. Min tanke - troligen en stukning, det var inga blåmärken, ingen "konstig vinkel" någonstans längs fot eller ben och svullanden var synlig men inte extrem. Men jag vet hur förbannat illa även det kan göra, och hur hjälplös man blir när en fot inte fungerar.

Mannen undrade om vi kunde stanna med henne så han kunde gå tillbaka ned efter hjälp. Bättre idé tyckte jag var att han stannade med henne, bekanta ansikten är bra när man ligger hjälplös på en stig i skogen. Dock var det ju inte heller nödvändigt att sex personer traskade tillbaka ner igen, så jag och Kunal tog på oss att ta oss ned och hämta hjälp - rent krasst så var vi de snabbare fötterna i sällskapet... Så, upp med första förbands-paketet och ge kvinnan ett par värktabletter, lämna ytterligare ett par tabletter med sällskapet att ta om en stund om det var så att det skulle dröja innan vi fick tag på hjälp. För se någon täckning på mobilerna hade ingen av oss...

Iväg över stock, sten och vatten och tillbaka till startområdet igen. Det som tagit oss nästan 20min tog oss nu knappa tio... Efter lite snurrande kring campingplatserna lyckades vi hitta de två "park rangers" som hade patrullen för dagen. Kort rapport om vad som hänt och ungefär hur långt upp längs stigen de fanns. Radio till "backup" för bår och eventuell läkarassistans och så iväg upp längs stigen igen (tillsammans med rangers) med ett större förstahjälpen-paket och lite mer utbildad personal. Allt som allt tog den vändan 30minuter.

Efter att ha återvänt till skadeplatsen, "lämnat över" till ranger-folket, och sagt hejdå till det drabbade paret så promenerade vi vidare på vår tur genom den fantastiska naturen.

Efter ytterligare 45minuters promenad möts vi av detta:

Vad säger man?
Kan man annat än le och känna sig avslappnad när man når en sådan plats? Fantastiskt! Väl värt varenda minut av uppförsbacke på vägen dit.

Rast, vila, sträcka på benen, dricka vatten, äta müsli-bar och bara njuta av stillheten och utsikten.

...sedan ner igen. Ner gick något snabbare än upp, kanske också lite för att "man redan sett stigen". Väl nere mötte vi det skade-drabbade paret igen, då låg kvinnan i en bår och väntade på vidare transport till sjukhus. Vi pratade lite och gav oss sedan iväg mot nästa äventyr.

Problemet med att ha sett fantastisk natur "direkt" är att man blir lite avtrubbad. Nästa stopp var en kort liten hike genom ett skogsparti. Det var vackert men kameran åkte inte upp alls lika många gånger.

Till viss del skyller jag det på att det var en väldigt tillrättalagd hike. Den var handikappanpassad med brädgång och staket runt hela rundan.

Man känner sig inte riktigt lika "nära" upplevelsen, även om det är gott att inte hela tiden behöva tänka på var man sätter ned fötterna.

När vi väl återvänt från den här lilla rundan så var det dags att säga hejdå till två av sällskapet och packa in oss kvarvarande fyra i samma bil - den roliga men inte fullt så bekväma. De behövde vara tillbaka i Seattle söndag morgon, och bilfärden hem genom bergspassen är inte det skojigaste man kan göra när det är mörkt ute.

Kvarvarande fyra tog oss nu iväg mot nästa plats - Washington Pass. På vägen dit började vi dock se detta:

Snö!
Notera temperaturen där på instrumentpanelen. 69F, dvs nästan 21C. Över 20C och snö!
Vi var tvungna att stanna för detta...

Och ja - naturligtvis utbröt det ett kort snöbollskrig så snart kamerorna åkt undan. Ingen skadades men kalla blev vi. Efter denna lilla "refresher" så tog vi oss till destinationen.
Redan nere från parkeringsplatsen fanns en hint om att det nog skulle bli en storslagen syn uppe från utsiktsplatsen.

 Och besvikna blev vi inte...

 De andra var lite trötta i benen så de stannade nere på första utsiktsplatsen medan jag tog mig upp för den sista lilla kringelkroken.

Det var förvånansvärd avsaknad av säkerhetsräcken där uppe. Gulp! Ja, det kittlade allt lite i magen när man tittade ut över dalen mellan topparna...
Hittade en bänk på näst översta avsatsen där jag kunde sitta en stund och titta ut över den fantastiska vyn. Oj oj oj vad vackert det var.

Solen började dock dala ned bakom topparna i väst så det var dags att ta sig ner innan det kunde bli svårt att se var man skulle sätta fötterna.
Vi sprang på ett pensionärspar som glatt tog en gruppbild med den härliga utsikten som bakgrund.

De (paret vi mötte) var på väg åt andra hållet mot vår resa och hade varit ute ett par veckor, de hade en husbil och stannade lite här och var och antingen vandrade eller cyklade MTB genom skogen(!). Underbart. Jag blev lite avis och önskade att jag vore pensionär här nu omedelbums...

In i bilen igen och vidare mot nattdestinationen - Chelan. En ganska lång sträcka att avverka och medan jag höll föraren vaken så somnade de två som satt i baksätet då och då. På vägen såg vi rådjur, eller snarare vid sidan om vägen som tur var.

...men inte en endaste liten björn på hela resan. Tsss. Skall det inte krylla av dem i den amerikanska vildmarken?

Väl framme i vår "svit" (tre rum och kök) satte fransmännen igång att fixa en kvällsmåltid.

Ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet...
Det blev en pesto-pasta med ost, salami och nötter, samt en sallad och lite bröd till. Efterrätten blev improviserad med hjälp av M&Ms, havrekakor och lite choklad som smält i sin förpackning under resan. En riktig festmåltid! :-) Jag sa att vi inte behövde gå hungriga under resan va? Till denna måltid hade vi tagit med oss en flaska champagne, eller mnja, inte riktig champagne men så nära man kommer här borta i det lokala utbudet - Mumm Napa. De gör riktigt bra mousserande, nästan så jag inte saknar riktig champagne efter att ha upptäckt dem, men bara nästan. Och med det sista i glasen stod vi ute på balkongen och tittade på fyrverkerier som de av någon anledning sköt på lördagen. Antagligen "4th of July after party" eller så var det något lokalt event som vi missade.

I säng sent, upp sent. Eller, ptja. Sent och sent. Jag var uppe alldeles för tidigt och satt på balkongen utanför mitt rum och tittade ut över sjön medan de andra tog sovmorgon. Söndagen hade ingen direkt plan och vi fastnade nere vid stranden lite längre än tänkt, vilket gjorde att vi skippade hikingen från schemat den dagen. Det blev en slapp dag med strandhäng istället. Helt OK även om jag gärna promenerat runt lite mer i området.

Men vi stannade till vid den helt absurda lilla byn Leavenworth på vår väg tillbaka till Seattle. Det absurda med den är att den är en Bayersk alp-by. Ja alltså, inte så att man tagit en by i Bayern och fraktat den till USA, utan mer att man tagit allt som man någonsin sett i en Bayersk alp-by över hundra år och slängt in det i en by i USA.

Ja. Vi snackar tacky som bara den...

 Gatunamnen var på både tyska och engelska. Dock inte alltid direktöversättningar nej...

Vad säger man? Tjusigt va...
Och naturligtvis fanns det (minst) en biergarten som spelade ompa-bompa musik och joddel till öl och tyska korvar.

 Ingen tysk öl för mig - jag hade sträckan hem på mitt kör-schema. Men det blev en bratwurst med sauerkraut och inlagd gurka. Ibland måste man bejaka sin inre tysk helt enkelt...

Vägen hem var vacker även den, men då jag satt bakom ratten så tog jag så klart inga kort. Kanske kommer det upp lite fler kort när alla i gänget synkat sina bild-högar med varandra. Och ja - jag har många många fler kort i arkivet också, det här är ett axplock.

Underbar helg helt enkelt. Just ja - det var strålande solsken och varmt som tusan hela resan också. Sweet!

Det där gör jag gärna om. Och det finns MÄNGDER med hikes runt North Cascades att utforska. Gärna lite längre hikes för min del, ett par timmar ut i ingenstans iaf, så där så man måste starta tidigt på morgonen för att hinna tillbaka innan det blir mörkt igen...

Det var min helg det. Hur var er?