Upp vid strax efter 6 (snoozade två gånger, det var så varmt och gott under täcket ju!) och fixa lite kaffe och frukost. Läsa nyheterna i lugn och ro, sedan packa träningsväskan och efter välborstade tänder ge sig iväg till tanläkarbesök.
Inget allvarligt den här gången, bara en rutinkoll för att se om det är något som behöver åtgärdas "akut" eller inte.
Så, med Gott Om Tid™ sätter jag mig i bilen och börjar snåra mig ut ur Seattle och iväg mot Redmond.
Det finns två broar mellan Seattle och östra sidan, den ena ligger söder ut från mig, den andra norrut. Jag tar alltid den norrut, den är närmre och mindre trafik på. När man väl valt "norr" som sin körsträcka ut från där jag bor så är det lögn i h-vete att vända om och ta söder-vägen, man får snällt åka runt upp om hela sundet för att komma ner på östra sidan igen - eller sitta fast i södergående trafik på I5 som är som ett race i sirap på morgnarna...
Så, det som händer är att precis innan avfarten till norra bron så blinkar varningslamporna och informationstavlan säger "Accident on 520, traffic blocked in both lanes, chose alternate routes!".
DAMN!
Oh well, på't bara. Fortsätter norrut och så snart trafiken lättat lite så petar jag in "rutta om" på GPS:en och får den att visa en helt OK rutt utan störningar eller förseningar. Jag bör inte bli mer än 5min försenad. Woho!
Ringer tandläkarens reception och säger att jag blir några minuter sen. Åker vidare en stund och... WHAM! Plötslig trafikstockning in the middle of nowhere! 5km från min slutdestionation står det helt still. Argh! När jag är en kvart försenad ringer receptionisten och undrar hur det går för mig samt berättar om vad det är som hänt på 520 som gjort att det står still. Well, jag är på väg, sakta, kan nog ta 15min till eller så. Visst, inga problem tycker receptionisten, du är välkommen när du kommer.
Efter några minuter släpper trafiken och jag blir "bara" 30min sen till mitt tandläkarbesök.
Nu är jag ju svensk och "van" vid den svenska tandvården i form av folktandvården, så jag förväntar mig att komma in och få boka om mitt besök till senare, betala för utebliven tid och vända hem igen efter att ha pratat med receptionisten.
Men se inte då. Det här är kundfokuserade privattandläkare i USA. Receptionisten säger välkommen med ett leende och undrar hur illa trafiken var. Vill jag kanske sitta ned en stund och ha något att dricka? Nej tack. OK, då kommer en sköterska och tar hand om dig.
Och i samma sekund som meningen avslutas så kommer en sköterska ut genom dörren, hälsar mig välkommen, tar min jacka, leder mig till besöksrummet och börjar med att ta lite röntgenbilder medan tandläkaren är upptagen med annan patient.
När väl plåtarna är tagna är det dags för ett "panorama" också. Iväg till annat rum, pilla lite med maskin som trilskas, ta ett panorama-röntgen av hela käkpartiet. Så, tillbaka till undersökningsrummet och vi hinner precis prata lite om "Where is that lovely accent of yours from?" innan min tandläkare dyker upp. Han har naturligtvis blivit briefad om trafik-problemen och undrar om jag fick se något intressant på min omväg hit och hoppas att jag slipper trafikstök på tillbakavägen. Lite småsnack senare så sker själva undersökningen och 20min senare är vi färdiga och behandlingen avrundas med lite småsnack igen och en önskan om en trevlig dag.
Jag förvånas fortfarande av sådant här här borta. Det är som ett väloljat maskineri. Alla är informerade, bemötandet är alltid trevligt, det finns alltid flexibilitet till att lösa problemen/hantera situationen, och när du lämnar service-stället är du nästan glad att lämna fram kreditkortet och betala för vad det nu än är du varit och fått fixat.
I Sverige skulle jag troligen vara på än sämre humör efter att jag kommit ut från ett försenat tandläkarbesök, om jag ens kommit in till att börja med...
Kul sid-not till det hela: De tar alltid blodtryck och pulsmätning innan undersökningar här, det bara är så. Så idag hade jag ett något förhöjt tryck troligen inducerat av stress (så väl kring dagens början som den mer latenta i att hålla på att byta jobb). Men pulsen var som ett sänke - 55 slag när jag precis satt mig ner i stolen där i början. Inte illa pinkat för en medelålders man får man väl säga...
No comments:
Post a Comment