Den där känslan

...som infinner sig när man har trampat på nästan oavbrutet i fyra timmar, solen har stekt i över 30C, det har gåtts upp ca 350 höjdmeter och sedan ner nästan 1000(!) höjdmeter, det har svettats så skjortryggen ser ut som man badat, och man sedan tar av sig varenda tråd från kroppen och doppar sig i en bäck vars källa är en glaciär.

Den känslan.

Fast sedan skulle jag ju upp ungefär 500 höjdmeter igen, så när jag väl nådde bilen ville jag väldigt gärna göra om det där doppet.

Men nu går jag ju dagens händelser i förväg. Det började ju med att klockan ringde...vid 05.

Kaffe fixades, termos fylldes och en halv mugg dracks medan jag vaknade till ordentligt. Vid halv sex var det bara att slå ihop tekniken och plocka upp väskan - mot äventyret!

Bilresan gick lite fortare än vad jag mindes den, det kan ju ha berott på att det var exakt NOLL trafik på hela vägen dit förstås. Jag mötte hela tre bilar efter att jag kommit in i Mt Rainier National Park, och då har man si så där fem mil kvar till slutdestinationen.

Jag stannade till en bit innan den stora parkeringsplatsen och tog en andra frukost - fralla och den där termosen med kaffe. Det är svårslagen frukostutsikt där.

Nog för att jag ser Mt Rainier från mitt vardagsrumsfönster, men om jag vrider mig åt vänster så ser jag inte det här där hemma:

Som sagt, svårslagen frukostutsikt.

Efter att ha tömt halva termosen (den är rätt liten, så en kopp kaffe alltså) bestämde jag mig för att det nog var bra med kaffe trots allt. Redan där vid halv åtta började värmen visa sig så jag gissade på att jag nog ville ha så mycket vätska som möjligt kvar i kroppen under dagen.

In i bilen och så sista kilometrarna till parkeringen. På med ryggsäcken och så iväg ut på lederna.  ...som jag naturligtvis inte riktigt kom ihåg från minnet så jag gick lite fel och fick snurra mig tillbaka. Ehm. Jaja, det blev ju bara en extra kilometer och vad är väl det i det stora hela?

När jag väl kommit rätt så insåg jag att det kanske skulle bli en lite knöligare hike upp till "The Burroughs" än förra gången. Det här mötte mig:

Plötslig snö mitt i vägen ja. Det här var inte det enda snöhindret i min väg på promenaden. Det ligger kvar mycket snö länge i år alltså. Undrar om det ens hinner töa bort innan det är dags för ny snö?

Nåja, jag hade ju vandringsstavar med mig så det var bara att forcera snön minsann!

Jag tror att jag nämnt ett par gånger att jag varit lite besviken på bristen på djurliv under mina hiker på Mt Rainier. Att det största jag får se är ekorrar. Well. Den här gången var det iaf en något större "råtta" som hälsade på mig.

Eh. Svår att se kanske. Mitt i bilden. På stenen precis nedanför buskarna.
Vad är det för sork? Den var lite väl sällskaplig för min smak, så snart jag stod still började den krypa närmre mig. Så jag tackade för mig och promenerade vidare.

Och där fick jag se ytterligare lite större djur.

Fast med min stackars 5x-zoom så ser man ju knappt att det är något där. Men om man tittar noga så ser man att en del av "stenbumlingarna" har päls. Bergsgetter! Det kryllade av dem där nere, säkert 20-30 stycken. Men som sagt, lite långt bort.

Så tog jag mig då upp på den andra "Burroughs"-toppen. Ungefär 2300m över havet. Inte en människa i närheten. Bara jag och toppen på berget.

Tyvärr hittade jag ingen bra sten att ställa kameran på så man fick med Mt Rainier i bakgrunden. Nåja, sådan är livet som solitärfotograf. ;-)

Efter att ha suttit där uppe och dinglat med benen lite och druckit vatten en stund så traskade jag vidare. Den här biten av hiken var TUNG...

Nedför. Tusen höjdmeter nästan. De första 500 på ungefär 3.5km. Det blir rätt brant ibland... Men vyerna är ju värda det.

Lite vattenfall att svalka sig vid ibland. Det var skönt att sätta sig på huk och skopa upp rejält med vatten över skalpen kan jag säga. Termometern visade på 32C där på vägen ned. Ouff!

Och där nere vid botten hittade jag en plats att bygga lite lunch på. Aningens spartanskt kanske.

Men som tur är har man ju huvudet på skaft och ser till att ta med sig lite extra kryddor.

Salt, ingefära och lite chilisås - allt man behöver för att få lite mer smak på tillvaron.

Även om maten kanske inte var den lyxigaste här i världen så var ju utsikten desto bättre.

Och där en bit bort syns bäcken jag nämnde i början.

Jag traskade tillbaka lite längs bäcken efter att jag ätit och tog ett dopp vid en vindlande del där ingen annan var eller såg mig. Tror jag i alla fall. :-)

Så var det bara att traska upp till parkeringen igen då. Uj uj uj. 500m rakt upp! Det kändes så i alla fall. Stånk och stön och svettigt. Men även här fanns ett par vattenfall att stanna och svalka sig vid.

Jag satt i bagageluckan på bilen en stund när jag kommit upp och varvade ner med lite KALLT vatten. Det som fanns i ryggsäcken var ljummet redan vid tiotiden. :-)

Bilresan hem fick gå via omvägar då GPSen tyckte att det var trafikstockning i Auburn. Ah well. Att ta omvägen tog nog lika lång tid som om jag åkt genom trafikstockningen iofs, men jag slapp ju sitta still...

Benen är nu trötta, men huvudet mår bra. Zen. Underbart.