Ibland blir det inte riktigt som tänkt, men rätt bra ändå

Planen för helgen var att dra iväg ut i vildmarken. Ut efter jobbet på fredagen, hem igen på söndag kväll.

Det var planen det...

Well, iväg sent på fredag eftermiddag kom jag, som planerat. Efter att ha haft ett sent jobbmöte (vem sjutton lägger ett möte vid 16 på en fredag då det är soligt och varmt ute!?) och stannat kvar lite en stund extra för att slippa värsta trafikkaoset.

Bestämde mig för att ta in på ett motell för kvällen, så jag kunde få en tidig start på lördagmorgonen utan att behöva köra en massa först.

Sedro-Woolley, den lilla...eehhh...hålan(?) där motellet låg var i alla fall stor nog att ha en pizzeria så jag kunde få både kvällsmat och lunch-mat för hiken - ja, kall pizza är The Best när man vandrat ett par timmar upp för en backe. :)

De hade björnar också...

Som tur var bara i trä, så de jagade inte iväg mig medan jag väntade på att pizzan skulle bli färdig i alla fall. Nej, det är inte "spa"-salongen som hade pizza, pizzerian låg på andra sidan gatan. ;-)

Anyway, efter att ha sovit rätt gott trots den inte allt för lyxiga sängen, så kom jag iväg på morgonen. Dock utan frukost för motellet hade ingen frukostservering.
Så det blev till att stanna på första bästa diner utmed vägen. Den jag hittade var...intressant.

För det första var det nästan fullt på parkeringen redan vid sju på morgonen - det visade sig att det var ett gäg brandmän som var ute och åt frukost. Typ ett helt fotbollslag av dem. De hade eget frukostrum, så de hängde inte med oss andra ute i den vanlig serveringen.

Ute i restaurang-delen av dinern var klientelet lite blandat. Det var ett par "turister" som jag själv, resten locals. Och locals var väldigt mycket 'MURICA! typen av locals. Vi snackar trucker-keps, pistol i hölster eller gevär över axlen och en bred dialekt. Oh my...

Kanske skulle ha gissat på den typen av hak redan vid ingången då den här info-lappen satt där:

Ett lotteri för att stödja "veterans". Det är ju bra. Men kolla vad som är priset i lotteriet...

Ehm. Ja. en AR-15. Och för den som inte vet vad det är så är det alltså geväret på bilden i fråga. Only in 'MURICA!..

Frukosten var bastant och bra i alla fall. Till och med mindre flottig än jag gissade att den skulle vara. Nice. Och ja, kaffet var helt ok det med. Tack locals.

Vad som dock inte var lite fint var parkeringen... Det fanns bara en ledig plats, inklämd i hörnet av jordplätten, med ett fält intill och bilar parkerade "bakom". Det var precis lagom med plats för att knöla in en Subaru Crosstek SUV.

Det var dock inte lika smidigt att komma ut. Särskilt inte när det visade sig att de ställt en stolpe mitt i ingenstans utmed fältet. Och dessutom målat stolpen grön-brun, så den inte syntes mot det grön-bruna fältet bakom den. Tack tack. Det är nu andra gången i mitt liv som jag skrapat en bil på stolpe. Kanske inte hela världen om man ser till hur många gånger jag parkerat en bil iofs. :)

Skada på bilen? Jodå, den var så det syntes kan man väl säga:

Det här blir en dyr hike, tänkte jag...

Men det visade sig att ZipCar har rätt bra försäkringar - så länge bilen är körbar utan problem eller sänkt säkerhet så är plåt- och lack-skador inget de kräver ersättning för. Tack för den ZipCar!

Anyways. Iväg kom jag. Och fram till den led jag tänkte traska.
Planen var att ta mig upp över "Devil's Dome" och ut i Pasayten Wilderness - för där kan man slå upp ett tält precis var man vill, inga krav på camping-plats och inget behov av att boka saker i förväg. Smidigt.

Off we go...

Det är svårt att inte varva ner när isblått vatten forsar fram i grönskande skog alltså.
Hiken börjar nästan omedelbart med denna passage. Mmmmm. Wunderbar!

Dock var det inte lika wunderbar typ 100m senare. För där låg en STOR trädstam tvärs över leden, och den sträckte sig ända ned i floden. Så det var inte trivialt att ens komma igång på den här leden alltså.
Men skam den som ger upp direkt! Det var bara till att scouta ut en möjlig väg upp över rot-änden och hoppas på att det skulle gå. Det var...inte helt trivialt. Halt, lös jord, lösa stenar, inget att riktigt greppa tag i - men förbi hindret kom jag!

Klurade iofs lite på om det ens skulle gå att komma tillbaka samma väg, men tänkte att "äh, det är en framtida Roberths problem". :)

Bara att traska vidare. Och vara den första som gör det för säsongen. Definitivt. Det var så mycket grenar och nedfallna träd över leden att jag tappade räkningen på det senare. Många klättra, kräla, hugga, riva omgångar för att komma fram.

Här är ett av de senare eländena efter att jag "rensat" upp det lite i alla fall.

Det tar tiiiid att promenera när man också resnar upp leden medan man går. En sträcka som vanligtvis skulle ta mig en dryg timme tog nu dryga två... Varmt var det också, så vattnet gick åt snabbare än beräknat.

Tur då att man bjuds på lite vattenfall tvärs över sin led:

 Efter att ha hoppiskuttat över det där så stannade jag och både tvättade av mig samt filtrerade vatten till att fylla på flaskorna med. Note to self: Vattnet här smakar otroligt mycket bättre än det jag har i kranen hemma. Is-smältvatten är fantastiskt!

Tragglade på upp för berget/kullen en stund till. Dryga 4000ft (1200m) höjdskillnad senare kom jag ikapp snön. Den var inte skoj. Attans så inte skoj den var. Det var inte stegjärns-snö, den var alldeles för mjuk för det. Nej, det var snösko-snö, och det jag INTE hade i packningen var snöskor... Damnit... Det var ju bara att ge upp det här försöket då.

Lite sved det att det inte gick att komma fram genom den sista biten över "passet". Det var kanske 1000ft och några miles kvar för att komma igenom, så nej det gick inte att "bara bita ihop" och jävlaranamma sig igenom heller. Dang.

Nåja, det fanns en helt ok lunchplats att sitta på och fundera lite över omplanering:

Panorama bild, så tipset är att klicka på bilden för att se den i större format...

Där mådde man ju inte direkt illa av att sitta om man säger så. :)

Bestämde mig för att ta mig tillbaka, och åka tillbaka lite längs vägen för att ta ett annat hike-område. Med lite tur kunde de ju ha en plats över på campingen där jag kunde slå upp tältet för kvällen.

Men se nej... Det hade de inte. För det här är en väldigt populär plats att campa på över helgerna, särskilt när det är solsken och närmre 30C varmt över helgen. Dangit...

Men men, tänkte jag, jag tar en liten hike upp på Thunder Knob och klurar på hur jag gör med kvällen och morgondagen.
Det är en kort men riktigt trevlig hike. Utsikten bjuder på en vy över Diablo Lake och i bakgrunden kan man se Mount Diablo med sina horn. Vackert!

Mount Diablo är alltså den lite lägre där i mitten. Kanske behöver zooma lite för att se "hornen"...

Så där satt jag och tog en eftermiddagsfika och tänkte "hmm, vill minnas att det finns en 'open camping' område väster om här". Fram med kartorna!

...men nej, de kartområdena hade jag tydligen inte med mig.
Attans!
Det här ville sig inte alltså. Det verkade inte vara meningen att jag skulle bo i tält den här helgen.

Nåja, det blev till att packa in sig i bilen och åka tillbaka till civilisationen. Sätta sig på takterassen och dricka en kall öl och njuta av en riktigt bra dags-hike trots allt.

För ja, jag njöt av alla timmarna ute i skog och mark. Jag menar, hur kan man INTE njua av sådana här omgivningar?

Idag blir det till att tvätta och planera nästa helgs hiking istället då. För nästa helg är det "Memorial Day weekend". Det innebär att vi är lediga nästa måndag och alltså har en tredagars helg. Då vore det ju själva den om jag inte får iaf EN natt i tält!

Dags att se om det finns lediga camping-platser för Thunder Creek Trail. En dag ut, en dag sido-trail, en dag hem? Kanske. Vi får se vad framtiden har i sin korg...