Ojsan hoppla...

Det var då självaste...

Jag var så nöjd i helgen med att jag i stort sett var tillbaka på samma nivå av "flås" som innan lung-infektionen efter Kili. Milen på precis under 52min. Inget personligt rekord direkt, men en helt OK tid för en löprunda strax innan lunch.

Då händer detta...

Träning nu på morgonen, som vanligt så inget konstigt med det. Kör ett par ganska intensiva ben-övningar och jag var väl redan lite trött efter helgens löprundor.

Kliver ner från en "låda" som jag gjort ett par hopp-övningar på, och då går saker snett.
Istället för att kliva ner snygg och fint så verkar jag felbedömma avståndet till marken och vinkeln på foten, för hela foten "rullar" runt vristen och med ett ljudligt "POPP!" så känner jag hur det smärtar i ankeln. Ajsombaraden...

Fick sätta mig en stund. Men efter att ha tagit ett par djupa andetag så gick det alldeles utmärkt att gå på foten i alla fall. Men inga fler benövningar. Så vi körde sista halvtimmen med överkroppsövningar istället - för man kan ju inte ge upp helt bara för att foten sa i från lite väl?

Well. Kommer så ut till omklädningsrummet och då ser min fot ut så här:

Hoppsan. Lite svullet, det blir nog till att köra överkroppsövningar en vecka eller två framöver tänker jag.

Iväg till jobbet. Massa möten och lite jobba vid skrivbordet. Jag vet ju att man bör kyla sådant här i början, och hålla foten högt. Så. Well. Jag gjorde så gott det gick:

Kanske inte den mest ergonomiska arbetsställningen, eller vad säger ni? ;-)

Nåja. Dagen gick mot sitt slut och jag tänkte att "jag åker hem och går till vårdcentralen som är i mitt hus, inte så mycket väntetid där". Men när jag satte mig i bilen så ändrade jag mig... Körde till vårdcentralen vi har på "campus" och chansade på att de hade en walk-in tid någon gång innan alla läkare drog hem för dagen i alla fall.

Jodå, de skulle ha en tid inom en timme. Ok. Sätta sig ner och vänta, skriva lite mail under tiden osv. Funkade ju fint.

Fick så komma in till läkaren och då kom nästa latjolajbans situation.
Tar blodtryck, puls, lyssnar på lungor, knackar på lite olika ställen på kroppen för att se så det inte gör ont "på fel ställen". Sedan dags att titta på foten.

Så här såg den ut då:

Inte helt i tipp-topp shape direkt.

Nåja, upp med foten i knät på läkaren så hon kan klämma och peta och se om något är brutet eller inte. Det var det inget som var. Allt verkade fint vad gällde senor och ben. Så hon pratar lite om vad som sker i foten, vad jag skall tänka på, osv.

Och då. Out of nowhere så känner jag mig lite "hungrig". Tänker att "vafasen, jag åt ju en protein-bar nyss". Går ett par sekunder och jag börjar må lite illa, och jag ser att läkaren tittar lite frågande på mig. "Ursäkta, jag tror jag är lite...light headed."

Hör att hon hinner fråga "Tror du att du kommer svimma".
Sedan "vaknar jag till" och ser att det nu är tre personer i rummet plus mig. What?

Jag svimmade visst. Men herregud vad jag svettas. What?
Jag krampade upp i en sekund, stenhårt, sedan föll jag ihop.

Wouha...

Det var extremt länge sedan jag svimmade senast. Tror det var när jag...ehm...hade sönder precis samma fot för si-så-där tio år sedan nu... Och innan dess var när jag var liten palt i tidiga tonåren om jag inte minns helt fel.

Anyways. Det tog sin lilla tid att "komma tillbaka". Och jag har nu fått uppleva det jag annars bara sett på film och TV: Jag fick åka rullstol ut från besöksrummet och ut till trottoaren. :) De släppte inte iväg mig gåendes, inte ens med kryckor. Hehe. Jaja, då var jag ju ok igen.

Kryckor ja. Sådana fick jag. Det har jag inte heller haft tidigare.

Som tur är har jag en fantastisk vän som också jobbar på Microsoft som stannade kvar på jobbet tills allt det här var ordnat med, och som kom över till vårdcentralen och hämtade upp mig. Dvs körde min bil åt mig, bar min mat som skulle hämtadas upp på gymmet, och som såg till att jag kom upp till lägenheten som jag skulle, och sedan tog bussen hem - tre timmar senare än han tänkt. Jag är tacksam för mina vänner.

Nu sitter jag i soffan med benet i "högläge". Har fått order om att hålla foten högt när jag sover också, det kan ju bli intressant. Men tills det är läggdags blir det till att sitta i soffan och titta på film...

Inte riktigt den måndag jag tänkt mig nej... Hoppas det värsta går över hyfsat snabbt iaf, har ju besök på väg hit om ett par veckor, vill ju inte hoppa runt på kryckor eller vara immobil då...