Sarajevo

Igår gick jag och såg en dokumentärfilm - Scream for me Sarajevo.

En film om belägringen av Sarajevo under balkankriget i början/mitten på nittiotalet. Det är fokus på musik då det handlar om strapatserna kring Bruce Dickinsons spelning där i december -94. Men det är till största delen en berättelse om människor, om hopp, om hur något som kan tyckas trivialt kan föra personer samman och ta dem genom enorma svårigheter.

Jag får erkänna att under den tiden av mitt liv var jag inte allt för insatt i vad som hände där nere. Jag visste att det var krig, jag visste att det var krypskyttar som sköt på civila, jag visste att det var slitningar mellan olika etniciteter och religioner. Men riktigt hur illa det var tror jag inte någon kan förstå som inte upplevde det själv. Filmen förmedlar en del av det, men det är svårt att relatera till delar av det - man ser de brinnande byggnaderna, men skalan är svår att greppa, "Hela Sarajevo? Ja, alla hus med fler än tre våningar bombades, besköts och sattes i brand". En hel stad utbränd. Det är svårt att greppa...

Samtidigt skrattar man så tårarna rinner när de brittiska herrarna är så...brittiska. :)
- Isn't there, you know, a war going on there?
- Well. Yes. But it's not too bad. We'll air-lift you in and out. No biggie.
- Oh. Ok. Verry well then. Let's go.
- Jolly good!

:-D

Bara Britter alltså. Bara britter...