Spartaaaaa!

Uj uj uj vad trött kroppen var i måndags... Men vi tar väl det hela i den ordning det skedde.

Lördag morgon:
Upp i hyfsad tid, äta frukost, se till att all race-packning är på plats...och så tillbaka i sängen för en halvtimmes sömn till, ety jag sov inte så bra natten innan - det är väääääldigt varmt här på O'ahu, och även om ACn går så mycket det bara går (får inte vara igång när man inte är i huset) så är det så varmt att det är svårt att somna...

Efter den där lilla power-napen så stuvade vi alla in oss i bilen, både vi som skulle springa ler-hinder-lopp och de som skulle spendera dagen på stranden. Bilfärden till race-platsen tog oss kanske 40minuter, och vi anlände med gott om tid att hinna så väl checka in våra efter-race-kläder, strecha, värma upp, gå på toa en gång till, och sitta och titta på de andra som startade innan oss en stund också.

Glada i hågen masade vi oss dock till startområdet när det var vår tur - idag skulle det avklaras en Beast. Vårt lopp skulle vara 13miles (21km) enligt förhandsinformationen, och det är ju rätt rejält det. Men energin var på topp!

Så bar det iväg. Till en början gick det ju fint att jogga, men ganska snabbt kom uppförsbackarna och trots att klockan bara var nio på morgonen så rann svetten - luftfuktigheten är i en klass för sig!

Och med timmarna steg även värmen. Varje steg som skedde i skugga var en välsignelse! Men vi kämpade på. Hinder efter hinder, kilometer efter kilometer. Vi vadade genom bäckar - lervattniga bäckar så man inte såg var man satte fötterna - ibland upp till midjan djupt vatten. Vi tog oss genom djungel i leriga backar både upp och ned - enkelfil, det tog tid, alla gick långsamt, det var säkrast så.

Men oj så vackert det är på den här ön! Jag hade kameran med mig, Janelle likaså, men vi tog inte så mycket bilder trots allt. En del av hindren filmades, en del av ställena vi passerade stannades vid och togs lite bilder. Här är några av dem...

 

Det är en ö där många filmer spelats in, bland annat Jurrasic World och senaste King Kong (som bara heter "Kong"), det finns rekvisita från filmerna kvar ute på ön:

Och här är ett par av hindren där Janelle filmade mina eskapader:

Tyvärr verkar Blogger inte vilja ta emot mina filmer, så här är en länk till OneDrive istället om ni vill se dem: https://1drv.ms/u/s!AhI6y56THju8z_smzfRm23MKvgGQ2A?e=skvii1

Vid "mile marker 7" började det bli lite tungt i benen, men leendet satt fortfarande på läpparna...om än kanske lite mer ansträngt än vid start. ;-)

Men var det inte lite tidigt för trötta ben tänkte jag, och kollade min GPS-klocka - som sa att vi nu tagit oss 8.5miles. Whaaaaat!? Ok, det förklarade ju tröttheten i alla fall. Men seriöst, var de off eller var min klocka off? Vem vet, inte jag just då i alla fall. Så det var bara att bita ihop och masa sig vidare...

När vi väl såg målgången så var det med rejääääält trötta steg som vi drog oss fram. All energi var i stort sett slut för Janelle, vi gick ganska många av de sista milesen. För min del var det rätt tungt också, armarna orkade inte göra mycket vid det laget, benen värkte lite, men om det "bara" hade varit löpning på schemat så hade det gått att köra på ett tag till för min del...

Men i mål kom vi! Jag med 120 burpees i bagaget (det var alltså fyra hinder som jag inte klarade) och Janelle med 30 (hon missade alltså bara ett), och det var rätt skönt att få en medalj hängd om halsen och att dra i sig en halvliter energidryck och en banan. Men trots att vi slitet och släpat i nästan sju (7) timmar(!) så var det med ett leende vi lämnade målområdet:

Jäklar i min lilla låda vilket race det där var! Det visade sig att totalt blev det dryga 15miles(!), dvs runt 24km. De där extra tre kilometrarna mot vad kartan över racet sa att det skulle vara kändes verkligen i kroppen...

Här har någon annan gjort en liten film som visar hur vi sprang, den där bergskammen var inte att leka med!

Kan väl säga att kvällen inte innehöll så många aktiviteter efter det där. Dusch, tvätt, och mat, och sedan i säng i hyfsat tid så vi skulle komma upp dagen efter. För det var ju inte bara ett race vi skulle göra...

Söndag morgon:
Upp vid ungefär samma tid som på lördagen, 15-20min senare för nu visste vi ju hur lång tid allt skulle ta. Så iväg till samma startområde, men den här morgonen fick Josh köra för mina ben var inte helt lyckliga över att behöva arbeta så tidigt på morgonen - ville ju inte riskera kramp i gasfoten liksom...

Den här gången hängde syrran och Josh med oss in på startområdet och vinkade iväg oss.

Janelle och jag hade bestämt oss för att Super racet skulle vi göra i våra egna tempo, och den som kom först i mål skulle sedan vänta vid målområdet och möta upp. Jag är en bättre löpare än Janelle, så ganska snart var jag "för mig själv" (nåja, det var ju ett par hundra andra som startat innan oss också...) och tragglade mig genom ungefär samma bana som för Beasten dagen innan - dock utan djungel-stråket, så inte lika lerigt, och inte lika jäkliga backar - men ungefär samma hinder.

Här gick det mer undan för mig alltså, och banans sträckning var hyfsat i synk med vad de sagt att den skulle vara - det blev 9.3miles (knappa 15km), och kartan hade sagt att det skulle vara 9 blankt. När jag väl gick i mål så hade jag 120 burpees i bagaget (åter igen fyra hinder som missats, tre av dem var samma som jag missade i Beasten, men det fjärde var ett jag klarade i Beasten - det var dock alldeles för lerigt den här gången så jag gled av och fick göra mina 30 burpees där) och det tog mig drygt 2h 33m - en helt ok tid! Sjunde plats i min åldersgrupp (av 77 som slutförde det), så det får man ju vara nöjd med.

Madan jag väntade på Janelle hann jag få i mig både banan, en extra enegi-bar, och två energidrycker. Det kändes att kroppen fått utstå mycket nu. Och när vi väl synkat upp efter hennes målgång så bar det av direkt till lunch-intag!

Vi väntade på att min syster skulle ansluta för sista loppet, det tog lite extra tid för henne att komma då de fått åka tillbaka till Honolulu för att hämta hennes skor som glömts innanför dörren på morgonen. Oups... Nåja, ingen panik, vi hade gott om tid till start.

I med maten, i med mer vätska, av med skorna, och så inta viloposition:

Jag somnade inte, men jag ville väldigt gärna göra det. Största anledningen till att jag inte somnade var nog värmen. Uff så varmt det var!

Efter att syrran meddelat att de var tillbaka (nu med skor!) så mötte vi upp vid registreringen och fick oss alla nya startlappar för det sista racet - Sprint!

Klockan två på söndagseftermiddagen:
Dags för start. Mitt i gassande sol! Ouff! 32C som lägst längst banan. Tur att det "bara" var 3.5miles (5.6km) som skulle avklaras nu.

Det gick segt redan från start, vi joggade lite ibland men det blev mycket gå. Suuuuuperimpad av min fantastiska syster som gjorde försök på alla hinder, och som klarade de flesta, somliga med lite assistans från oss medlöpare men det är OK när det är Spartan-race - man hjälper varandra på vägen!

I mål kom vi, det tog oss ungefär två timmar. Vi var alla nöjda med prestationen:

Summering: Jag var ute och "sprang" i nästan elva och en halv (11,5) timmar utspritt på två dagar, jag avverkade strax under 28miles (45km) genom lera, vatten och bölajnde landskap, och tog mig över/under/genom 86(!) hinder.

Wow vilken upplevelse! Vilken helg!
Här är den officiella ban-kartan med profiler och alla hinder listade. De är dock inte helt korrekta...

Där det står "7' super wall" var det en "10' super wall", dvs en ungefär 240cm hög vägg istället för 210cm - det är en rejäl skillnad kan jag meddela...

Anyway. Efter den där prestationen var det utan dåligt samvete som man kunde ta sig den här middagen:

Aldrig i mitt liv har pizza och öl smakat så gott. :)

Hawaii - en paradisö dit man åker för att vila upp sig. Right? ;-)