Ibland gör man saker man aldrig gjort tidigare

Idag sprang jag mitt livs första maraton. Jag har alltid sagt att ett maraton skall jag aldrig springa, för vem vill hålla på och springa i en halv arbetsdag? :) Tur att det är ok att ändra sig och ha nya åsikter under livets gång.

Jag tänkte att det där med ett maraton är seriöst, så det är nog bäst att jag ber om hjälp för att ta mig an det. Turligt nog är en av tränarna på mitt CrossFit-gym en långdistanslöpare med flera Iron Man i sitt bagage och med fånigt många maraton avklarade under sitt liv. Så jag frågade om han hade några tips på bra websiter att titta på för att få tips på träningspass.

Det visade sig dock att han inte alls svarade med att skicka över en lista med websiter, utan istället skickade han över en PDF med ett personligt träningsschema baserat på min dåvarande kondition och styrka. Hoppla!

Jag följde det nästan till punkt och pricka över de tre månaderna. Startade ett par dagar sent, och hade bara en vilodag per vecka (för jag tränar ju med Janelle två gånger i veckan, så det fanns inte utrymme för två vilodagar helt enkelt :) ), missade en enda dag på grund av otroligt jobbig huvudvärk. En enda dag på tre månader. Det ni...

Så. När jag igår kryssade av sista dagen (en liten två mile jogg för att sträcka på benen) på schemat kändes det himla bra. Både mentalt och fysiskt kände jag att jag var redo.

Fram med alla kläder och prylar, fixa i ordning frukosten så den bara var att hälla i sig, packa väskan, och så i säng. Sov förvånansvärt bra för att vara "kvällen innan något stort". Vaknade och kände mig utvilad, drog på mig träningskläderna, tog ryggsäcken och gav mig av mot starten.

Vis av erfarenhet försökte jag inte ens få tag på en taxi, i stället hyrde jag en cykel och cyklade ner till starten. 10min uppvärmning i kaaaaallt Seattle. Brrr. 1C på morgonen där.

På väg till väskinlämningen tittade jag ut över mål-linjen. Om knappa fem timmar skulle jag komma springade där på gräset om planen höll. "Fyra timmar eller snabbare" var målet.

Så var det dags för den vanliga dansen: Gå på toa. Värma upp. Gå på toa igen. Värma upp lite till. Gå på toa igen. :) Man vill ju inte behöva stanna strax efter start bara för att man blir pinkenödig liksom... Iväg till startlinjen!

Jag och si så där sju tusen andra löpare var nu redo att ge oss iväg. Somliga skulle göra en halvmara, andra hela maran. Så gick startskottet och iväg for vi.

Vad bra det kändes! Det gick som på räls. Allt kändes bra och jag höll ett tempo som kändes bra, ingen tung andning, bara gött flyt.

Och det visade sig att det inte bara kändes så, det var så också - för vid markeringen för halvmaran visade det sig att jag hade gjort den på 1 timme 47 minuter och 40 sekunder. Wow! Jag visste det inte då, men såg det efteråt. Det var en förbättring av mitt personbästa med tre minuter. Ett personbästa som jag satt under maraton-träningen och som i sig var en förbättring på tre minuter från mitt personbästa innan dess. Jag hade alltså förbättrat min halvmara-tid med ca 6 minuter genom min träning de här tre månaderna. Det är riktigt bra!

Men jag var ju inte färdig där... Det var bara att plöja på... Miles:en flöt under skorna. Men så vid mile 18 så började det "bränna" lite på utsidan av höger knä. Hm. Ok. Well. Kämpa på, "bara" åtta miles kvar nu!

Men se. Det bidde lite trassel därifrån. Vid mile 21 så var smärtan ett faktum, och inte hjälpte det att jag fått slut på energin heller (fast en del av det slutet var nog för att det gjorde ont, pannben är bra på mycket, men smärta är jobbigt)... Så vid mile 22 skickade jag sms till Janelle och sa att det nog kunde dröja ett tag innan jag passerade mållinjen och förklarade varför.

Hah! "Kämpa på!", "power walk när du behöver gå!", "jogga när du kan", "bara en 5km löprunda kvar nu", osv osv. Hejjaropen haglade in så jag trodde att min arm skulle få vibrationsskador av alla notiser på klockan. ;-)

Men ja, det hjälpte verkligen. Utan den där pushen hade jag nog gett upp och bara gått från mile 24. Men nu istället så joggade jag när jag kunde, och gick så snabbt jag kunde när jag kände att jag behövde gå.

Och när stadion syntes på upploppet så tog jag i från tårna och pressade ur det där lilla extra över mållinjen.

3 timmar, 55 minuter, och 28 sekunder!

Under fyra timmar! Trots att jag bitvis gick! Woooohoooo!

Min tränare är världens bästa! Så otroligt glad att hon var där och hejjade på och mötte mig vid mållinjen. Smilet är stort på mig där, men gudars vad trött jag var...

Den här medaljen fick jag minsann kämpa för.

Nu har jag gjort det där. Ett maraton i livsboken. Behöver inte göra det igen...i alla fall inte än på ett år eller två. ;-)