Lite efter...

I torsdags satte vi oss på ett flyg, sneddade förbi Mt. Rainier

på vägen till

Las Vegas!
Den här gången bodde vi på Luxor. Inte för att det är världens coolaste eller bästa casino och hotell, utan för att jag hade en otrolig rabatt där just den här gången. Man får se mycket i sitt liv om man rullar tärningen i sitt boende...

Men. Vi var ju inte där för att spela eller förlusta oss med synd och omoral. Nej, vi var där för att ta oss vidare öster ut.

04:00 på fredag morgon ringde klockan och vi började dagen med en stadig frukost:

Mätta blev vi ju i alla fall, men magen kanske inte var överlycklig att börja dagen med så mycket fett... Vi stod oss fram till resmålet kan man väl säga.

Vid 05 slingrade vi oss ut på vägen öster ut. Många mil i bil. Fyra och en halv timmes färd ungefär, med ett stopp för att fylla på kaffet i kroppen. Denny's bjuder på livsvisdom, eller nåt:

Vi nådde alltså vårt mål runt halv tio-tio tiden. Parkerade bilen och tog en "shuttle" från parkeringsplatsen till där vår dags vandring skulle börja. Och innan vi ens hunnit ut på leden/stigen så slogs vi av en makalös vy:

Grand Canyon. Vackert är bara förnamnet...

Målet för dagens promenad/hike var att ta oss en bit ned i dalen, så där så man får lite känsla för hur stort det är. Leden vi började på heter Bright Angel Trail. Ned till "botten" är det ungefär 7,5 miles, eller 12km. Det varnas överallt om att man inte ens skall tänka tanken att gå hela vägen ned till botten och upp igen på en dag, och jag hade ju kollat lite innan också så jag tänkte mycket riktigt inte ens den tanken. :-)

Vi sikta in oss på "1½-mile rest house". Dvs ungefär 2,5km nedförsbacke... Slingrig nedförsbacke med stup på ena sidan om gången hela tiden. Vi stannade ofta och fotograferade den otroliga utsikten, men det är svårt att riktigt fånga på bild, särskilt om man har en kompakt-kamera och ett standard-objektiv... Men här kommer i alla fall lite bilder från när vi traskade ner.

 Väl nere vid rast-stället hittade vi en solig platå att sätta oss på och äta kanske väääärldens godaste macka. Eller så var den bara så god för att det var så fantastisk utsikt och vädret var så bra och upplevelsen helt otroligt.

När man installerar sig lite på en klippa kan man ju passa på att ta en selfie också. "Om man inte har bild från stället så har man inte varit där" sägs det ju. Well, nu vet ni - jag har varit där:

Där uppe... Är där vi kom ifrån.
400 höjdmeter tog vi oss ned, och upp igen.
Det var inte alls så påfrestande på benen som man kunde ha trott, men inte heller var det som en söndagspromenad på den sydskånska slätten...

Väl uppe igen tog vi en lite promenad längs "kanten" och tittade på mer storslagen vy. Ett par bilder därifrån också:

Nöjda med dagsverket satte vi oss så i bilen och styrde färden tillbaka mot Vegas. Vilken dag! Helt otroligt! Jag måste tillbaka hit, jag vill ta på mig en ordentlig packning och ta mig ned hela vägen ner till Colorado River, med övernattning i tält och hela balunsen. Wow!

Vägen dit och tillbaka såg oftast ut så här (medan det var ljust, men det var mörkt stora delar av resan):

Platt och lååååånga raka vägar. Det såg likadant ut i backspegeln...

Trötta och nöjda anlände vi Las Vegas och med tanke på hur dags vi klivit upp var det i stort sett bara att duscha och lägga huvudet på kudden.
Sedan blev det lördag. Och även lördagen bjöd på äventyr, men mer om det imorgon...

Up, up, and away!

Idag bär det av till soliga och varma Las Vegas.
Vi skall dock inte vara där hela tiden, det blir en heldagsutflykt på fredag, men mer om det senare.

Det hände något med mitt kontor i natt:

Justin Bieber verkar ha flyttat in.
Hm. Undrar varför.

Lite bakgrund till Bieber på kontoret:
Vår chef-chef hade en lång semester. Vår chef-chef tycker om practical jokes. Så några av kollegorna gjorde om hans kontor till ett disco, sort of. Bieber ställdes in, ballonger pumpades upp, storbilds-TV knölades in och allt riggades till att köra igång "Best of Bieber"-spellista när dörren öppnades. Det sägs att han blev överraskad...

Anyways. Efter detta så har Bieber varit lite av en flytande icke-pokal på kontoret. Varje gång det är en tävling eller liknande så sägs det skämtsamt att "The loser gets Bieber!" - dvs Svarte Petter.

Senaste veckan stod han ute i "loungen" utanför mitt kontor.

Jag kanske inte skulle ha kommenterat att jag en morgon tittade upp för att jag undrade vem som stod och stirrade på mig utanför kontoret.

Kanske har jag bara fått honom för att de vet att jag skall iväg på en liten mini-semester. De kanske inte trodde att jag skulle komma in på kontoret på morgonen dagen då jag skall flyga. Ho hum. Vi får se, jag har mailat alla och frågat varför han står hos mig nu i alla fall.

Kanske skulle jag bara låta honom stå kvar och traska ut och köpa några fler "kändisar" som kan få göra honom sällskap? "In the face of defeat, embrace your enemy" eller nåt...

Ojsan...

I måndags kväll skickade min chef mail till mig och tyckte att hon nog inte kunde närvara på den kommande konferensen, och att vi skulle kanske diskutera lite om inte jag kunde ta hennes presentation. "No pressure, think it over."

Så igår pratade vi. I säkert 5 minuter. Det var liksom inget snack om saken - det var bara att axla ansvaret.

Well. Den 2:a till 4:e april är det utvecklarkonferens i San Francisco. Det är Microsofts årliga stora utvecklarkonferens - //build/. MASSOR med besökare. Räknar med ett par hundra utvecklare som kommer att sitta i salen där jag skall hålla låda. Och så sänds ju allt live online också för de som inte kan vara på plats i San Francisco, med andra ord vet i fasiken hur många som faktiskt kommer se mig och min presentation.

Så nu har jag mindre än tre veckor på mig att lära mig presentationen, skriva lite exempelkod som kan visas och demonstrerar det jag skall prata om, och så öva öva öva på att göra presentationen bra.

Ja. Lite nervös är jag. Särskilt eftersom det kommer att spelas in och finnas tillgängligt för precis hela världen för all överskådlig framtid efteråt också. "När en sak väl hamnat på internet försvinner den aldrig" säger det gamla djungelordspråket...

Jag får se de två positiva sakerna i det hela:
1. Presentationen är inom mitt område. Dvs det här är något jag förväntas kunna helt på egen hand i alla fall i och med planeringen och kravställningen på nästa version av plattformen.
2. Jag har hår. Om jag gör bort mig helt så är det ju bara att jag rakar av mig håret igen så är det ingen som känner igen mig. Jag kan ju se till att ha linser på föredraget också, så kan jag ha glasögon hela tiden efteråt. :-D

Så... Vad skall jag göra för lustig frisyr nu när jag ju kommer att ha hår vid tillfället? Jag funderar på att bara ställa det åt alla håll och kanter...

Men kanske viktigast av allt - vilken t-shirt skall jag ha på mig? ;-)

Mums och mätt

Igår kväll tog vi en vääääääääldigt lång promenad till middagen.
Så här långt:

Dvs inte ens hundra meter...
Trötta i fötterna (eller kanske inte) slog vi oss ned på den lilla grekiska restaurangen som alltså ligger på andra sidan korsningen från där jag bor. Har passerat många gånger men inte varit där tidigare.

Vi blev inte besvikna! Mumsigt var det och mätta blev vi. För omväxlingsskull var det jag som körde på "en gammal beprövad" rätt medan syrran gick på lite mer experiment. Det ni. :-)

Igår gjorde jag också något jag inte gjort tidigare - jag skickade in en "app" för publicering. En liten leksaks-app bara. Inget avancerat. Mest för att testa hur allt går till. Del av jobbet är ju att ha koll på allt som en utvecklare behöver gå igenom "från idé till färdig produkt". Får se hur lång tid det tar att få den godkänd, har hört en del klagomål om att det tar tid...

Nu är det inte många dagar kvar innan det är dags för lite utflykt - storslagna vyer och ökenfärd. Det ser jag verkligen fram mot.

Måndagslunk

Tillbaka i jobbvecka.

Upp vid 06.
Äta frukost.
Åka till gymmet.
Träna en timme.
Gå till jobbet.
Jobba, jobba, jobba, jobba.
Åka hem.

Det är ungefär så en vardag ser ut om man inte försöker försköna det. :-)

Men det kan man ju inte fylla en blog med. Så jag kan passa på att visa hur duktigt bilister i Seattle parkerar:

Tur att jag inte bor på den gatan, för då hade jag nog varit lite upprörd när jag kom ut till min bil på morgonen...

Shop till you drop

Igår shoppade vi... Mycket...

Jag handlade för mer pengar, men syrran handlade fler saker.

Det mesta av det jag handlade finns i den silvriga påsen där med sidenhandtag...

Hugo Boss. Det var dags för lite nya skjortor. Shoppar inte så ofta eftersom de håller länge. Värt prislappen. Blir väl lite mannekängande när saker väl tas på, eller så.

Idag har vi ätit smaskig brunch på litet café som ligger undangömt nere vid hamnen, sedan blev det promenad, promenad, promenad med lite fönstershoppande. Pike Place Market är ju alltid skoj att snedda genom när man har vägarna förbi... Vädret har till och med bjudit på lite solsken.

Gnissel och stomp

Igår var det dags för lite konsert här borta igen.

Biljetten sa "9pm" så vi traskade ner i lagom tid. Dvs så vi var där vid kvart över nio eller så. Det är ju alltid ett förband som man kan ha eller mista...

Men, se igår var det punk. Och punk är ju MÅNGA låtar på kort tid, så i den andan var det MÅNGA förband...på inte fullt så kort tid.

Första bandet

...var ett litet lokalt punkband. De röjde på rätt bra och hade två fans i publiken som kunde alla sångerna. ;-)

Andra bandet

var mer rock'n'roll. Också de lokala. De var också betydligt äldre än de i det första. Eller som sångaren tyckte i en paus mellan låtarna: It's fucking hard to rock out when your fo...twenty-something.
Hehe. Med tanke på att kvällens huvudnummer nog var äldre än de så...

Tredje bandet

var också lokalt. Den här vändan var det mer punk igen. Sångaren hade nog tagit ett knas-piller för mycket när han var liten för han var inte riktigt klok. Men det var skoj.

Sedan kom band nummer fyra

också de här från Seattle. De var dock stora nog att ha ljusshow och rökmaskin. Det var varken punk eller rock'n'roll. Lite aggro-punk? Modern hardcore? Modern punk? Fasen vet vad man skall kalla det. Lite enformigt tyckte jag... Lät lite som det var samma låt hela tiden.

Men sedan. Strax efter tolvslaget så.

1, 2, 3, GO!
The man, the myth, the legend - Richie Ramone.
Skoj pryl var att bandet kom in en efter en och började rigga instrument och köra soundcheck. Sedan, utan någon som helst förvarning eller introduktion så övergick soundchecken i första låten. Det var ju lite annorlunda.

Röj?
Ja. Mycket.

Trötta (varit uppe sedan 06, det var ju jobbdag) men nöjda och glada promenerade vi sedan hem genom Seattle-natten och i säng kom jag vid 02-tiden. Tur att man inte gör sådant här varje helg...börjar bli lite för gammal för det. ;-)