Gnissel och stomp

Igår var det dags för lite konsert här borta igen.

Biljetten sa "9pm" så vi traskade ner i lagom tid. Dvs så vi var där vid kvart över nio eller så. Det är ju alltid ett förband som man kan ha eller mista...

Men, se igår var det punk. Och punk är ju MÅNGA låtar på kort tid, så i den andan var det MÅNGA förband...på inte fullt så kort tid.

Första bandet

...var ett litet lokalt punkband. De röjde på rätt bra och hade två fans i publiken som kunde alla sångerna. ;-)

Andra bandet

var mer rock'n'roll. Också de lokala. De var också betydligt äldre än de i det första. Eller som sångaren tyckte i en paus mellan låtarna: It's fucking hard to rock out when your fo...twenty-something.
Hehe. Med tanke på att kvällens huvudnummer nog var äldre än de så...

Tredje bandet

var också lokalt. Den här vändan var det mer punk igen. Sångaren hade nog tagit ett knas-piller för mycket när han var liten för han var inte riktigt klok. Men det var skoj.

Sedan kom band nummer fyra

också de här från Seattle. De var dock stora nog att ha ljusshow och rökmaskin. Det var varken punk eller rock'n'roll. Lite aggro-punk? Modern hardcore? Modern punk? Fasen vet vad man skall kalla det. Lite enformigt tyckte jag... Lät lite som det var samma låt hela tiden.

Men sedan. Strax efter tolvslaget så.

1, 2, 3, GO!
The man, the myth, the legend - Richie Ramone.
Skoj pryl var att bandet kom in en efter en och började rigga instrument och köra soundcheck. Sedan, utan någon som helst förvarning eller introduktion så övergick soundchecken i första låten. Det var ju lite annorlunda.

Röj?
Ja. Mycket.

Trötta (varit uppe sedan 06, det var ju jobbdag) men nöjda och glada promenerade vi sedan hem genom Seattle-natten och i säng kom jag vid 02-tiden. Tur att man inte gör sådant här varje helg...börjar bli lite för gammal för det. ;-)