Stadsäventyr

Idag lämnade jag av min bil på service. Inget allvarligt, bara den årliga ompysslingen. Och vad passar bättre då än att ta en promenad medan bilen blir fixad med?

Sagt och gjort. Packade ryggsäcken och drog på mig kängorna, de som jag skall ha upp på Kilimanjaro så jag "går in" sakerna ordentligt - både kängorna och ryggan alltså.

Det började med helt ok väder, promenerade en halvtimme i bara t-shirt, men så vände vinden och regndropparna började så sakta att droppa på mig.

Tur att jag fått plats med nästan hela min Kilimanjaro-packning i min lilla nätta 48liters rygsäck då! Bara att stanna, dra på sig regnjackan, och så traska vidare.

Det känns lite fånigt att någon annan skall bära det mesta av det här åt mig upp på berget. Det väger ju nästan ingenting och tar inte mycket plats. Det enda som inte fick plats i den här ryggan var sovsäcken och liggunderlaget. Och så här fyra timmar senare kan jag säga att vikten knappt kändes heller, detta trots två liter vatten och snacks i bagaget också.

Men, men, det är ju bara att ta seden dit man kommer, och den porter som tar min väska lär ju bli glad åt att den inte väger något. Vassego...

Anywhoo... Jag promenerade alltså runt i stan idag. Det går att hitta natur även i stan om man bara vet var man skall gå. Tex finns det en stig som går utmed, och till viss del även ut i, vattnet nere vid bron över till östra sidan. Dit styrde jag mina steg.

Tur jag hade kängorna på mig, för det var allt lite lerigt och vattnigt där fortfarande:

Under sommaren är det där en torr och vältrampad stig. Nu fick man öva sig på att balansera på kvistar och brädstumpar. Fast som sagt, bra kängor på fötterna och det var inte allt för djup lera så det gick fint att "bara traska rakt igenom" också.

Vad som därmot inte var riktigt lika "bara att traska rakt igenom" var det här lilla hindret:

Hade varit fint att ha stavarna med sig för att fixa med balansen kan jag säga, för det var allt liiiiite pirrigt i magen med att balansera på en smal liten del av den där bryggan - man vill liksom inte trilla åt fel håll om man tappar balansen för då blir man väldigt, väldigt blöt, och dessutom är det lite jobbigt att simma med ryggsäck och kängor har jag hört...

Nåväl, det gick bra att komma över. Kortet är taget "från andra sidan", dvs efter att jag klarat vattenhindret. Ville inte ta ett kort på det i förväg och ha det som påminnelse om en badrunda om det hade gått fel ju. ;-)

Resten av promenaden gick genom "Seattle Arboretum" (botanisk trädgård, typ) och sedan upp genom stan och tillbaka hem via diverse omvägar. Totalt fyra timmar med full packning och rätt OK tempo. Och regn. Regn, regn, regn.

Så jag tyckte allt att jag var värd en burrito och en öl. Och det smakade väldigt bra får jag säga.

Nu är bilen färdigservad, så då är det ju bara att dra på sig ryggsäcken igen och traska tillbaka till Audi. Men nej, jag tar inte samma väg tillbaka, det blir en kort promenad den här gången - raka vägen härifrån och dit tar bara en dryg timme. :)

Välkommen, framtiden

Jag är ju inte direkt känd för att vara en bakåtsträvare vad gäller teknik-saker, men i just det här fallet så har jag varit en bakåtsträvare av största mått.

Jag talar om ljudböcker.

Ljudböcker för mig har varit något jag kanske skulle kunna "sänka mig" till om jag låg i gipsvagga och inte hade någon som kunde vända blad i en "riktig" bok åt mig. Min inställning har hela tiden varit att böcker skall intagas via ögonen, inte öronen, så snart man kan läsa själv.  Och på papper. Mhm, inte på några elektroniska prylar. Det skall vara fysiska blad man vänder på, blad man kan bläddra fram i och lägga ett finger mellan för att se när nästa kapitel kommer, blad man kan känna mellan fingertopparna.

Att ljudböcker är det bästa som finns för vissa är jag helt med på också, det finns de som inte kan läsa en bok på det sätt som jag gör. Men för mig har ljudböcker alltid varit lite av ett "fusk" för att ta till sig en bok, lite som att se filmatiseringen av den...

Men nu har jag givit in för det här med ljudböcker till viss del i alla fall. Inte så att jag slänger allt vad "gammel-böcker" heter, men jag har öppnat dörren för det här med ljudböcker i mitt liv.

Det som fått mig att ändra min inställning till ljudböcker är att jag nu är inne i "sluttampen" av träning för Kilimanjaro. Eftersom jag bor i en stad, och en stad det regnar mycket i till på köpet, så är det svårt att hitta utomhus-hiking att göra mitt i veckorna som går att klämma in före eller efter en vanlig arbetsdag.

Vi pratar alltså om 2-3 timmars "promenad" som skall få plats tre gånger i veckan. Det är svårt att få till om man inte ställer sig på ett löpband och/eller en trappmaskin.

Så upp på trappmaskinen har jag klivit. Ja, med ryggsäck på ryggen - jag ser ut som en komplett fåne, men det kan jag leva med...

En timme är helt ok att stå och trampa medan man lyssnar på musik. Men efter en timme är det svårt att hålla motivationen uppe, och koncentrationen landar lätt på stegräkning eller hur något skaver, och plötsligt blir allt jobbigt. Det finns ingen musik i världen som kan hålla min koncentration på den i över en timme utan något annat också (som en live-konsert tex).

Så jag tänkte "tänk om man kunde läsa medan man gick här, det hade ju varit något". Och då tänker kanske ni "ja, varför kan du inte göra det, det är ju inte så att du riskerar att krocka med någon eller trilla ner för ett berg där på ditt gym". Well, det är ju _träning_ det är frågan om. Av träning blir man svettig, och om man svettas så blir papper blött, och om papper blir blött blir det lätt ohanterbart eller till och med går sönder.

Så bok på det sättet som jag anser att en bok skall avjutas var alltså inte på tal.

Meeeeen. När jag var liten brukade mamma läsa böcker för oss när vi åkte bil. Tiden försvann magiskt när hon läste, man glömde allt annat och slukades upp i historien som vävdes. Och plötsligt var den där resan tvärs genom Sverige inte så lång längre. Så kanske skulle man ge det ett försök som vuxen också. Jag menar, i värsta fall har jag som mest betalt för en bok jag inte kommer lyssna färdigt på. Inte hela världen.

Fram med Audible och införskaffa en bok.

Det fick bli Nordic Mythology av Neil Gaiman. Lagom bok, bara 6 timmar total lästid så inte så många timmar "bortkastade" om det inte funkade för mig. Och jag har ju lyssnat på Neil läsande saker från sina böcker förr, och det har varit bra.

Mot trappmaskinen!

Jodå. Det funkade. Riktigt bra. Två timmar flög iväg i rätt snabb fart. Inte riktigt så obemärkt som i baksätet på en gammal Opel med mammas röst i öronen kanske, men det funkade bra för trappor.

Jag kan nog vänja mig vid att ha personer läsa böcker för mig igen...

Så det får bli böcker "på band" ett tag framöver nu. Jag har dryga sju veckor kvar tills det är dags att flyga till Europa. Med 3 "trappsessioner" a 2-3timmar per vecka blir det ju minst 42 timmar som skall avverkas i "tråkighet". 42 timmar är en Peter F Hamilton bok det, kanske inte riktigt den ljudbok jag skall ge mig på alltså - sju veckor för en bok är ju på tok för lång tid. ;-)

Gear check #1

Kände att med två månader till avgång så var det nog dags för en proper "gear check".
Fram med packlistan, gräva i alla hiking-material-lådor, lägga saker på vardagsrumsgolvet.

Och så blev det inte mer än så här:

Ok, det fattas en regnponcho, kamera och sådana teknik-saker, en uppsättning med tjockare underställ, reskläder/ombyte efter äventyret, lite solskyddsfaktor, en bunt toapapper och lite snacks - men i övrigt är allt med på bilden som skall med till Afrika.

Känns ju som ingenting!

Inser plötsligt hur mycket utrymme saker som sele, hjälm, stegjärn, isyxa, rep, mat-attiraljer (skål, bestick, mugg), etc tar upp.

Det där på bilden känns ju nästan fånigt att be någon annan släpa upp på berget åt mig! Borde ju lätt kunna stoppa det hela i en lite större ryggsäck och traska upp med det själv tycker jag... Men så får man väl inte göra när man traskar med guider på det här viset antar jag.

Ah well, tror inte jag behöver två dufflar med mig till Afrika i alla fall, räcker med en och ryggsäcken tycker jag, och så min "day pack" som jag kan lämna kvar på hotellet med ombytet för hemresan i typ. Nåja, får se hur det blir med allt när väl det sista är framlagt. Kanske är smidigare att knöla ned ryggsäcken i en duffel också, mindre saker som spretar och kan fastna på under flygtransporten...

Har en liten shoppinglista att beta av nu, men inte så mycket trots allt.

Om jag är taggad? Något så in i bängen kära vänner, något så in i bängen...

Det närmar sig

Tre månader kvar tills årets Äventyr™ går av stapeln.
Kanske är det dags att börja titta på flygresor till Europa nu? Resan Amsterdam-Kilimanjaro har jag ju säkrat sedan ett bra tag.

Och så är det nog dags att börja gå in de nya kängorna också...

Vissa saker i livet

gör att man mår bra.

Som tex att stå i köket ett par timmar på en söndag förmiddag för att ordna förrätts-snacks till lunchen med polarna.

Polaren vars hem vi skulle husera i önskade "något sous vide". Jag vet ju att han inte menar att det nödvändigtvis måste vara kört i en sous vide, det är mer menat att vara något lite modernistic eller så.

Men jag tänkte att säger han sous vide så säger han sous vide. Tyvärr är det få saker man kan göra på bara någon timme när det är en sous vide involverad. Så det fick bli en snabb-kok.
Körsbärstomater (halverade och urkärnade), smör och lite socker fick gosa ihop sig en stund i sous viden medan jag "panik-tinade" lite smördeg så den skulle vara lagom tempererad för baket.

När tomat-blandiningen blivit lagom gosig så tog jag ur den ur vattenbadet, slevade ut det i små muffinsformar varvat med hackade soltorkade tomater. För att få lite extra smakeffekt tillsammans med det som skulle ligga ovanpå dem så smet jag upp på takterrassen och rökte de soltorkade tomaterna en stund i körsbärsträ med hjälp av min "smoking gun".

Ovanpå tomat-goset lade jag sedan cirklar av smördeg, och så in med det i ungen 10-15min tills smördegen bakats.

Medan de bakades så vispade jag ihop en "getost-grädde" med timjan (getost, lite grädde, färska timjanblad, salt, peppar - ned i mixern, kör tills det blivit fluffigt och slätt) att ha ovanpå de små "matiga" tarte tatin (well, "a savory play on tarte tatin" skulle man nog säga på Engelska, men jag kan inte för mitt liv översätta det till något vettigt svenskt begrepp så det får vara så).

Slutresultatet:

I bakgrunden syns också det som jag gjorde med smördegen som blev över (jag hade bara en muffinsform så det satte liksom gränsen på antal tomat-bitar): ostsnurror. Utkavlad smördeg, på med riven cheddar och ett par teskedar chutney (tack syster, det var riktigt mumsigt med jordgubbschutney i de där :) ), rullar, skär och grädda. Enkelt som bara den och fånigt gott...

Anyways. När veckorna är långa och lite tunga så här i slutet av vintern när man önskar så att våren var här och solen tittade fram mer än den gör, så kan ett par timmar i köket göra rätt mycket för humöret.
Och visst, själva lunchandet med vännerna hjälper ju också. ;-)

Ynkel

Idag har jag varit hemma sjuk utan att jobba alls. Det ni! Inte ens läst ett email...

Åkte på en rejäl dänga av en kombo av influensa och förkylning eller så. Var tvungen att åka hem från jobbet igår för att ögonen började bli glasartade och hjärnan inte helt i läge att fokusera på jobb.

Dagen har till största del spenderats i soffan med att ta på mig och kasta av mig filten - för varmt, för kallt, för varmt, för... - och snyta mig fler gånger än jag orkar räkna.

Det är inte utan att man känner sig lite ynklig när det blir så här. Men men, this too shall pass, frågan är bara hur många dagar det tar.

Så då tänkte jag att eftersom jag ju inte orkar göra något vettigt kanske jag kunde orka skriva ett bloginlägg. Well. Nja. Inte riktigt.

Men en liten uppdatering iaf. Det blir ju inte så ofta längre, fasen vet varför egentligen, det är ju inte så att det inte händer saker, det är bara så att jag inte får "ro" att sätta mig ner och skriva direkt. Och att skriva om saker flera veckor i efterhand, well, då känns det som om det redan är gammal historia och ingen mening att skriva om.

Men något man kan skriva om är ju att det är Valentine's Day (alla hjärtans dag) idag. Traditionen (i mitt hem) bjuder att man då skall dricka champagne och titta på skräckfilm. Ni vet, romantisk komedi med glimten i ögat och massor med kalla kårar helt enkelt. :) Perfekt för en dag som denna.

I år tänkte jag att jag skulle ta det hela till en ny nivå och göra lite choklad-bak till champagnen, för det är ju trots allt något av en årets choklad-dag också om man får tro all reklam... Så min tanke var då att göra ett chokladhjärta. Fast inte ett format som ett tecknat "❤️" utan ett mer anatomiskt korrekt för att vara i balans med temat så att säga.

Så i söndags skaffade jag choklad och började projektet som jag visste skulle ta iaf två, kanske till och med tre, dagar/kvällar i köket. Men eftersom jag blev sjuk igår så blev det alltså inte färdigt. Ett halvhjärat projekt kanske? (haha!)

Chokladen tempererades väl, den knäckte så där härligt när jag testade. Och "blod-pastan" stelnade fint över det. Men innehållet blev alltså inte gjort. Hjärtat skulle varit fyllt med en härligt luftig (med hjälp av lite kemi och en sifon, yay for science!) choklad-ganache och i mitten en riktigt klart lysande röd jordgubbsås som alltså var tänkt att rinna ut när man skar itu hjärtat.

Men som sagt, jag är sjuk så V-day är inställd och projektet i soptunnan. Blargh. Ah well, jag får se det som att ha övat lite på choklad-temperering och lista det som en erfarenhet och övning i köket inför nästa gång.

Här är en bild på choklad-hjärtat med första lagret/omgången "blodpasta" på sig:

Nej, jag äter inte upp det, inget smakar gott just nu och halsen värker. Det blir te till skräckfilmen ikväll, och jag kommer säkert somna halvvägs genom den iaf, eller nicka till ett par gånger av febertopparna... Hoppas er dag var lite bättre iaf.

Långresa

04:00, Seattle-tid, imorse pep väckarklockan. Tjugo minuter senare satt jag i en Uber på väg ut till flygplatsen och anlände check-in vid strax innan 05.

Flyget skulle inte gå förrän vid 07:15, så två timmar kändes som en ganska så ordentlig buffert för att hinna med eventuell security-stök då det ju börjar vara res-säsong här borta.

De två timmarna var det ju tur att jag hade. För när jag skulle checka in tog det tiiiiid. Något strulade med min bokning, eller nåt, tjejen bakom disken var inte allt för tydlig med vad det var som strulade eller vad hon höll på med. Efter ett tag dök en "supervisor" upp och de var istället två kvinnor bakom disken som verkade skriva en hel doktorsavhandling på terminalen framför sig...fortfarande utan att ge någon direkt info om vad det var som strulade.

Så hör jag en annan person som checkar in i automat-systemet (det kan jag inte på internationella flighter eftersom jag har annat medborgarskap än min boplats) utbrista: Cancelled?!

Ah... Flighten jag skulle med har just ställts in. Så det som kvinnorna bakom disken höll på med var helt enkelt att försöka få med mig med ett annat flyg eftersom jag hade en "international connection". Och jodå. Sista platsen på flyger som skulle gå en timme tidigare blev min. Avgång 06:05 istället alltså. Tur jag var tidig på plats så jag inte missade det, för då hade det blivit strul i kubik...

Tack underbara flygpersonal för att ni fixade så jag kom med den tidigare flighten! Och inte skadade det att det blev en business-plats heller. ;-) Sov större delen av den resan...

Egentligen skulle jag ha flugit via Denver idag. Seattle->Denver->Chicago->Stockholm. Och med lite tid i varje byte. En ganska lång resväg och resdag, men inte mer än 4 timmar på en och samma flygplats i alla fall.

Well. Eftersom jag bokades om så blev det direktflyg till Chicago. Så jag var framme vid strax innan lunch lokal tid (9 på morgonen Seattle-tid). Mitt flyg vidare till Stockholm avgår vid åtta på kvällen Chicago-tid.

Woho... Åtta timmat på ORD! Yay!

För den som inte vet så är ORD en av världens absolut tråkigaste flygplatser. Visst, de har fixat till den lite på senare år men den är fortfarande inte mycket att hänga i julgranen.

Tur att jag har lounge-access, tänkte jag och traskade makligt genom en flygplats jag normalt brukar jogga genom för att hinna med flygen.

Men det här var vad som mötte mig:

Hah!
Loungen öppnade först vid halv fyra! Dryga tre timmar att slå ihjäl inne på Terminal 5 är väldigt många timmar. Nu har jag sett hela terminalen, samt alla butiker, och testat mat och kaffe på två olika fik/restauranger. Yff.

Men nu så sitter jag iaf i en rätt skön fåtölj i en tyst lounge med dämpad belysning och här tänker jag sitta tills de ropar ut att det är boarding.

Vet vet, om en stund kanske det kommer fler resenärer, men just nu är det rätt tunnsållat...

Jag tror jag kommer vara lite trött när jag väl kommer fram till Arlanda, strax efter 11 svensk tid (02 söndag morgon Seattle-tid, dvs 22 timmar efter att jag gick upp idag).

När jag blir stor skall jag ha privatflyg. ;-P