...att ta sig till Afrika en sväng då.
Flyger om ett par timmar, har en "gear check and relax" dag imorgon, börjar hiking/klättring på onsdag.
Kom ihåg: "No news are good news".
Dvs om ni inte hör något från mig så är det inte för att det går dåligt, utan för att det går bra. Det kan ju vara så att tekniken inte håller och jag inte kan posta mellan-tider så att säga, så om det är tyst på min "map share" är det därför och allt är egentligen bra.
Bilder och massor med text blir det efter att jag är tillbaka i "civilisationen" igen.
Sunday, June 25, 2017
Friday, June 16, 2017
A series of unfortunate events
Så här dags idag skulle jag ha varit i Sverige.
Det är jag inte.
Jag är i San Francisco.
Varför är jag i San Francisco och inte i Sverige då? Oh boy... Where do I begin...
Det hela kan sammanfattas till "jag hade en biljett på världens näst sämsta flygbolag - United" (ja, Southwest är faktiskt sämre än United, och det säger en del ;-) ). Det brukar inte vara några problem med flighterna när det är SEA-SFO-CPH och saker bokade genom SAS. Men den här gången föll allt som ett korthus...
Det började med en _en_ minuts försening. Ja. En minut. De uppdaterade till och med den officiella tiden så alla mina "rese/flight-tracking" appar plingade om det. Ok. Det är ju inget konstigt, de hade väl en lite anal flygledare helt enkelt.
Well... När det börjar närma sig dags för boarding så plingar det igen - nu med 30min försening! Aj aj aj. Nåja, inget att stressa upp sig över. Anknytningen i SFO var på 1h30min så att tappa 30 av dem är helt ok. Det är inte SÅ långt mellan terminalerna och gaterna. Det här är lugnt.
Man oh man was I wrong.
Går ut till gaten i alla fall med tanken att OM de lyckas dra in tiden lite så skall iaf inte jag vara den som är sist på i boardingen och den som gör att flyget inte kommer iväg snabbare än tänkt. Vad får jag då se vid gaten? Jo ett annat plan som står där och bara står...
Och som också har en försening på sin info-tavla. Men dörrarna är stängda och "boarding complete", men det bara står där och rör inte på sig.
Då blev jag ju lite fundersam. Så jag tar upp min flight tracker app och kollar var det ankommande flyget är. Det visar sig att det ankommande flyget faktiskt redan landat och att det står på taxi-banan och bara väntar på att gaten skall bli ledig.
What. The. Actual. Fuck!?
Vi försenas alltså av att det flyg som står i den gate som vårt plan skulle till inte kommer iväg, inte för att flyget in är försenat! Och det ÄR EN LEDIG GATE TILL HÖGER OM OSS!!!
Men inte då. Det går ju inte att öppna en till gate, det vore ju att vara serviceinriktad och kundfokuserad. Här är det ett amerikanskt flygbolag vi har att göra med, där är det bara kostnad och vinst som räknas tydligen...
Det tar över 40min för flyget att ta sig iväg från gaten... När vi äntligen kommit på flyget och de slår igen dörrarna så rapporterar min rese-app att jag har 18min på mig att byta mellan flighterna i San Francisco och att det nog inte är troligt att jag hinner med det.
Fuck you lilla app! Jag är en jävel på att springa genom flygplatser, klart jag kommer hinna det här! ;-P
Först ut ur flyget, laserfokuserad på kortaste vägen genom terminalerna, inser att man faktiskt kan ta sig genom hela SFO utan att behöva gå genom security en gång till - Yay! Win! Det här skall gå! Springer som en gasell (ehm, kanske inte, kanske mer som en brölande flodhäst med skoskav) och försöker att inte krocka med allt för många personer på vägen.
Ser min gate. SER FLYGET STÅ KVAR! Yaaaaay! I WILL MAKE IT!
Springer ner för rulltrappan, rundar hörnet, sprintar mot boarding-fållan...
...och ser ansiktsutrycket på tjejen bakom disken och inser att det är kört...
- Sorry sir, the door is closed and the plane has pulled out, we cannot let you board.
Damn... Vänder mig om och tittar på planet, och jodå, mycket riktigt så är gångbron borta från planet och det står där och väntar på att rulla iväg.
Mindre än två minuter tidigare var dörren fortfarande öppen. MINDRE ÄN TVÅ MINUTER! Fattar ni hur surt det känns...
Jag var rätt förbannad på United där alltså, som strulat till detta så in i bängen. Men samtidigt är jag inte så glad på SAS heller. Vi var fyra pers på United-flighten, vi var alla framme vid gaten innan den officiella avgångstiden för flyget. De kunde fasen ha väntat känner man ju, särskilt som de ju blivit informerade om förseningen från United.
Nåja. Det är utanför min kontroll. Jag log, var lung och vänligt genom hela interaktionen med både SAS och United för hur jag skulle komma vidare på min resa.
Blev ombokad till "samma flight dagen efter". Den biten var inte svårfixad. Men sedan då? Tänk om jag inte känner någon i SF? Skall jag sitta och glo på flygplatsen i en obekväm stol i ett dygn? Nejdå, det går fint att boka ett hotell och skicka in en "claim form".
Och det är nu det visar sig att det är bra att behålla sitt lugn och vara trevlig. Medan jag hör hur de tre andra Upprörda Priviligierade Medelålders Männen stökar och bökar och klagar och gnäller vid disken intill - saker som "här hjälper det tydligen inte att man har ett 'diamond card'" och "Nu får ni minsann uppgradera oss till Business imorgon!" - så talar tjejen som hjälper mig om hur jag kan fixa eget hotell istället för att de bokar ett ute på flygplatsen åt mig, hur jag gör en "blanket claim" på $500 (utöver hotellutlägget) utan att behöva ett enda kvitto som visar på att jag faktiskt lagt ut så mycket pengar, och så skriver hon en "note" i systemet om att bumpa mig till "first in line för uppgradering på morgondagens flight" för United kan inte sjäva fixa det på en SAS-flight - jag frågade inte ens om det! Jag vill liksom bara komma fram... Men jag håller en tumme för att Business inte är utsålt på flighten då. :)
Efter att ha stökat runt och verifierat att allt är ordnat för morgondagen så tog jag mitt handbagage och drog in till San Francisco.
"A series of unfortunate eventes" tog mig hit, men då dagen slutade med att jag fick en kväll med härliga vänner jag inte ser så ofta, och dessutom ett par nya trevliga bekantskaper, över ett par goda öl och lite mat så kunde det ju ha varit värre.
Trist att jag inte kom fram idag som tänkt, men ibland tar livet lite omvägar och då är det bara att hänga med i svängarna så man inte trillar omkull. Men det är första gången någonsin som jag missar en långflight. Så nu vet jag hur det känns och behöver inte göra det igen. ;-)
Det är jag inte.
Jag är i San Francisco.
Varför är jag i San Francisco och inte i Sverige då? Oh boy... Where do I begin...
Det hela kan sammanfattas till "jag hade en biljett på världens näst sämsta flygbolag - United" (ja, Southwest är faktiskt sämre än United, och det säger en del ;-) ). Det brukar inte vara några problem med flighterna när det är SEA-SFO-CPH och saker bokade genom SAS. Men den här gången föll allt som ett korthus...
Det började med en _en_ minuts försening. Ja. En minut. De uppdaterade till och med den officiella tiden så alla mina "rese/flight-tracking" appar plingade om det. Ok. Det är ju inget konstigt, de hade väl en lite anal flygledare helt enkelt.
Well... När det börjar närma sig dags för boarding så plingar det igen - nu med 30min försening! Aj aj aj. Nåja, inget att stressa upp sig över. Anknytningen i SFO var på 1h30min så att tappa 30 av dem är helt ok. Det är inte SÅ långt mellan terminalerna och gaterna. Det här är lugnt.
Man oh man was I wrong.
Går ut till gaten i alla fall med tanken att OM de lyckas dra in tiden lite så skall iaf inte jag vara den som är sist på i boardingen och den som gör att flyget inte kommer iväg snabbare än tänkt. Vad får jag då se vid gaten? Jo ett annat plan som står där och bara står...
Och som också har en försening på sin info-tavla. Men dörrarna är stängda och "boarding complete", men det bara står där och rör inte på sig.
Då blev jag ju lite fundersam. Så jag tar upp min flight tracker app och kollar var det ankommande flyget är. Det visar sig att det ankommande flyget faktiskt redan landat och att det står på taxi-banan och bara väntar på att gaten skall bli ledig.
What. The. Actual. Fuck!?
Vi försenas alltså av att det flyg som står i den gate som vårt plan skulle till inte kommer iväg, inte för att flyget in är försenat! Och det ÄR EN LEDIG GATE TILL HÖGER OM OSS!!!
Men inte då. Det går ju inte att öppna en till gate, det vore ju att vara serviceinriktad och kundfokuserad. Här är det ett amerikanskt flygbolag vi har att göra med, där är det bara kostnad och vinst som räknas tydligen...
Det tar över 40min för flyget att ta sig iväg från gaten... När vi äntligen kommit på flyget och de slår igen dörrarna så rapporterar min rese-app att jag har 18min på mig att byta mellan flighterna i San Francisco och att det nog inte är troligt att jag hinner med det.
Fuck you lilla app! Jag är en jävel på att springa genom flygplatser, klart jag kommer hinna det här! ;-P
Först ut ur flyget, laserfokuserad på kortaste vägen genom terminalerna, inser att man faktiskt kan ta sig genom hela SFO utan att behöva gå genom security en gång till - Yay! Win! Det här skall gå! Springer som en gasell (ehm, kanske inte, kanske mer som en brölande flodhäst med skoskav) och försöker att inte krocka med allt för många personer på vägen.
Ser min gate. SER FLYGET STÅ KVAR! Yaaaaay! I WILL MAKE IT!
Springer ner för rulltrappan, rundar hörnet, sprintar mot boarding-fållan...
...och ser ansiktsutrycket på tjejen bakom disken och inser att det är kört...
- Sorry sir, the door is closed and the plane has pulled out, we cannot let you board.
Damn... Vänder mig om och tittar på planet, och jodå, mycket riktigt så är gångbron borta från planet och det står där och väntar på att rulla iväg.
Mindre än två minuter tidigare var dörren fortfarande öppen. MINDRE ÄN TVÅ MINUTER! Fattar ni hur surt det känns...
Jag var rätt förbannad på United där alltså, som strulat till detta så in i bängen. Men samtidigt är jag inte så glad på SAS heller. Vi var fyra pers på United-flighten, vi var alla framme vid gaten innan den officiella avgångstiden för flyget. De kunde fasen ha väntat känner man ju, särskilt som de ju blivit informerade om förseningen från United.
Nåja. Det är utanför min kontroll. Jag log, var lung och vänligt genom hela interaktionen med både SAS och United för hur jag skulle komma vidare på min resa.
Blev ombokad till "samma flight dagen efter". Den biten var inte svårfixad. Men sedan då? Tänk om jag inte känner någon i SF? Skall jag sitta och glo på flygplatsen i en obekväm stol i ett dygn? Nejdå, det går fint att boka ett hotell och skicka in en "claim form".
Och det är nu det visar sig att det är bra att behålla sitt lugn och vara trevlig. Medan jag hör hur de tre andra Upprörda Priviligierade Medelålders Männen stökar och bökar och klagar och gnäller vid disken intill - saker som "här hjälper det tydligen inte att man har ett 'diamond card'" och "Nu får ni minsann uppgradera oss till Business imorgon!" - så talar tjejen som hjälper mig om hur jag kan fixa eget hotell istället för att de bokar ett ute på flygplatsen åt mig, hur jag gör en "blanket claim" på $500 (utöver hotellutlägget) utan att behöva ett enda kvitto som visar på att jag faktiskt lagt ut så mycket pengar, och så skriver hon en "note" i systemet om att bumpa mig till "first in line för uppgradering på morgondagens flight" för United kan inte sjäva fixa det på en SAS-flight - jag frågade inte ens om det! Jag vill liksom bara komma fram... Men jag håller en tumme för att Business inte är utsålt på flighten då. :)
Efter att ha stökat runt och verifierat att allt är ordnat för morgondagen så tog jag mitt handbagage och drog in till San Francisco.
"A series of unfortunate eventes" tog mig hit, men då dagen slutade med att jag fick en kväll med härliga vänner jag inte ser så ofta, och dessutom ett par nya trevliga bekantskaper, över ett par goda öl och lite mat så kunde det ju ha varit värre.
Trist att jag inte kom fram idag som tänkt, men ibland tar livet lite omvägar och då är det bara att hänga med i svängarna så man inte trillar omkull. Men det är första gången någonsin som jag missar en långflight. Så nu vet jag hur det känns och behöver inte göra det igen. ;-)
Sunday, June 11, 2017
Sista packningen
Ok, det här är sista gången jag postar bilder på packning för den här vändan, men jag är allt lite imponerad av det här själv om jag får säga det.
Före:
Efter:
Och det där är verkligen _allt_ jag skall ha med upp på Kilimanjaro. Totalt väger det där 21kg. Det är inklusive ryggsäck, duffel och kängor! Wow! Moderna material är verkligen fantastiska.
Gränsen för vad "porters" bär åt en är 15kg. Så det innebär att jag behöver bära 6kg av det där själv. Kängor, ryggsäck, stavar och elektronik klockar in på ungefär 5kg, och så bär man ju en dagsuppsättning kläder, vattenflaskorna, solskydd, första hjälpen-paketet, etc själv. Så portern och jag kommer nog dela vikten 50-50 mellan oss. Dvs den som får min väska i bär-lotteriet kommer undan lätt. ;-)
Jag har uppdaterat min "Where in the world is Roberth" länk btw. Ni hittar mig här under klättringen: https://share.garmin.com/RoberthKarman
Nytt lösenord också, men det postar jag inte här... Släng iväg ett mail eller ett meddelande på någon "social network/messenger"-tjänst där vi båda finns så skickar jag över det. :)
Idag skall jag packa ihop "Sverige-väskan" så det är ordnat också. Något säger mig att den väskan kommer väga lika mycket (eller till och med mer) än Kilimanjaro-väskan... Men den tar jag ingen bild på.
Tanken är att ha allt packat innan kvällen idag, så jag bara behöver stoppa ned laptopen i handbagaget på torsdag. Mycket jobb fram till dess för att "hinna med" allt som behöver göras innan jag tar semester så jag vill slippa stimma runt med packandet under veckan...
Före:
Och det där är verkligen _allt_ jag skall ha med upp på Kilimanjaro. Totalt väger det där 21kg. Det är inklusive ryggsäck, duffel och kängor! Wow! Moderna material är verkligen fantastiska.
Gränsen för vad "porters" bär åt en är 15kg. Så det innebär att jag behöver bära 6kg av det där själv. Kängor, ryggsäck, stavar och elektronik klockar in på ungefär 5kg, och så bär man ju en dagsuppsättning kläder, vattenflaskorna, solskydd, första hjälpen-paketet, etc själv. Så portern och jag kommer nog dela vikten 50-50 mellan oss. Dvs den som får min väska i bär-lotteriet kommer undan lätt. ;-)
Jag har uppdaterat min "Where in the world is Roberth" länk btw. Ni hittar mig här under klättringen: https://share.garmin.com/RoberthKarman
Nytt lösenord också, men det postar jag inte här... Släng iväg ett mail eller ett meddelande på någon "social network/messenger"-tjänst där vi båda finns så skickar jag över det. :)
Idag skall jag packa ihop "Sverige-väskan" så det är ordnat också. Något säger mig att den väskan kommer väga lika mycket (eller till och med mer) än Kilimanjaro-väskan... Men den tar jag ingen bild på.
Tanken är att ha allt packat innan kvällen idag, så jag bara behöver stoppa ned laptopen i handbagaget på torsdag. Mycket jobb fram till dess för att "hinna med" allt som behöver göras innan jag tar semester så jag vill slippa stimma runt med packandet under veckan...
Sunday, May 21, 2017
Ibland blir det inte riktigt som tänkt, men rätt bra ändå
Planen för helgen var att dra iväg ut i vildmarken. Ut efter jobbet på fredagen, hem igen på söndag kväll.
Det var planen det...
Well, iväg sent på fredag eftermiddag kom jag, som planerat. Efter att ha haft ett sent jobbmöte (vem sjutton lägger ett möte vid 16 på en fredag då det är soligt och varmt ute!?) och stannat kvar lite en stund extra för att slippa värsta trafikkaoset.
Bestämde mig för att ta in på ett motell för kvällen, så jag kunde få en tidig start på lördagmorgonen utan att behöva köra en massa först.
Sedro-Woolley, den lilla...eehhh...hålan(?) där motellet låg var i alla fall stor nog att ha en pizzeria så jag kunde få både kvällsmat och lunch-mat för hiken - ja, kall pizza är The Best när man vandrat ett par timmar upp för en backe. :)
De hade björnar också...
Som tur var bara i trä, så de jagade inte iväg mig medan jag väntade på att pizzan skulle bli färdig i alla fall. Nej, det är inte "spa"-salongen som hade pizza, pizzerian låg på andra sidan gatan. ;-)
Anyway, efter att ha sovit rätt gott trots den inte allt för lyxiga sängen, så kom jag iväg på morgonen. Dock utan frukost för motellet hade ingen frukostservering.
Så det blev till att stanna på första bästa diner utmed vägen. Den jag hittade var...intressant.
För det första var det nästan fullt på parkeringen redan vid sju på morgonen - det visade sig att det var ett gäg brandmän som var ute och åt frukost. Typ ett helt fotbollslag av dem. De hade eget frukostrum, så de hängde inte med oss andra ute i den vanlig serveringen.
Ute i restaurang-delen av dinern var klientelet lite blandat. Det var ett par "turister" som jag själv, resten locals. Och locals var väldigt mycket 'MURICA! typen av locals. Vi snackar trucker-keps, pistol i hölster eller gevär över axlen och en bred dialekt. Oh my...
Kanske skulle ha gissat på den typen av hak redan vid ingången då den här info-lappen satt där:
Ett lotteri för att stödja "veterans". Det är ju bra. Men kolla vad som är priset i lotteriet...
Ehm. Ja. en AR-15. Och för den som inte vet vad det är så är det alltså geväret på bilden i fråga. Only in 'MURICA!..
Frukosten var bastant och bra i alla fall. Till och med mindre flottig än jag gissade att den skulle vara. Nice. Och ja, kaffet var helt ok det med. Tack locals.
Vad som dock inte var lite fint var parkeringen... Det fanns bara en ledig plats, inklämd i hörnet av jordplätten, med ett fält intill och bilar parkerade "bakom". Det var precis lagom med plats för att knöla in en Subaru Crosstek SUV.
Det var dock inte lika smidigt att komma ut. Särskilt inte när det visade sig att de ställt en stolpe mitt i ingenstans utmed fältet. Och dessutom målat stolpen grön-brun, så den inte syntes mot det grön-bruna fältet bakom den. Tack tack. Det är nu andra gången i mitt liv som jag skrapat en bil på stolpe. Kanske inte hela världen om man ser till hur många gånger jag parkerat en bil iofs. :)
Skada på bilen? Jodå, den var så det syntes kan man väl säga:
Det här blir en dyr hike, tänkte jag...
Men det visade sig att ZipCar har rätt bra försäkringar - så länge bilen är körbar utan problem eller sänkt säkerhet så är plåt- och lack-skador inget de kräver ersättning för. Tack för den ZipCar!
Anyways. Iväg kom jag. Och fram till den led jag tänkte traska.
Planen var att ta mig upp över "Devil's Dome" och ut i Pasayten Wilderness - för där kan man slå upp ett tält precis var man vill, inga krav på camping-plats och inget behov av att boka saker i förväg. Smidigt.
Off we go...
Det är svårt att inte varva ner när isblått vatten forsar fram i grönskande skog alltså.
Hiken börjar nästan omedelbart med denna passage. Mmmmm. Wunderbar!
Dock var det inte lika wunderbar typ 100m senare. För där låg en STOR trädstam tvärs över leden, och den sträckte sig ända ned i floden. Så det var inte trivialt att ens komma igång på den här leden alltså.
Men skam den som ger upp direkt! Det var bara till att scouta ut en möjlig väg upp över rot-änden och hoppas på att det skulle gå. Det var...inte helt trivialt. Halt, lös jord, lösa stenar, inget att riktigt greppa tag i - men förbi hindret kom jag!
Klurade iofs lite på om det ens skulle gå att komma tillbaka samma väg, men tänkte att "äh, det är en framtida Roberths problem". :)
Bara att traska vidare. Och vara den första som gör det för säsongen. Definitivt. Det var så mycket grenar och nedfallna träd över leden att jag tappade räkningen på det senare. Många klättra, kräla, hugga, riva omgångar för att komma fram.
Här är ett av de senare eländena efter att jag "rensat" upp det lite i alla fall.
Det tar tiiiid att promenera när man också resnar upp leden medan man går. En sträcka som vanligtvis skulle ta mig en dryg timme tog nu dryga två... Varmt var det också, så vattnet gick åt snabbare än beräknat.
Tur då att man bjuds på lite vattenfall tvärs över sin led:
Efter att ha hoppiskuttat över det där så stannade jag och både tvättade av mig samt filtrerade vatten till att fylla på flaskorna med. Note to self: Vattnet här smakar otroligt mycket bättre än det jag har i kranen hemma. Is-smältvatten är fantastiskt!
Tragglade på upp för berget/kullen en stund till. Dryga 4000ft (1200m) höjdskillnad senare kom jag ikapp snön. Den var inte skoj. Attans så inte skoj den var. Det var inte stegjärns-snö, den var alldeles för mjuk för det. Nej, det var snösko-snö, och det jag INTE hade i packningen var snöskor... Damnit... Det var ju bara att ge upp det här försöket då.
Lite sved det att det inte gick att komma fram genom den sista biten över "passet". Det var kanske 1000ft och några miles kvar för att komma igenom, så nej det gick inte att "bara bita ihop" och jävlaranamma sig igenom heller. Dang.
Nåja, det fanns en helt ok lunchplats att sitta på och fundera lite över omplanering:
Panorama bild, så tipset är att klicka på bilden för att se den i större format...
Där mådde man ju inte direkt illa av att sitta om man säger så. :)
Bestämde mig för att ta mig tillbaka, och åka tillbaka lite längs vägen för att ta ett annat hike-område. Med lite tur kunde de ju ha en plats över på campingen där jag kunde slå upp tältet för kvällen.
Men se nej... Det hade de inte. För det här är en väldigt populär plats att campa på över helgerna, särskilt när det är solsken och närmre 30C varmt över helgen. Dangit...
Men men, tänkte jag, jag tar en liten hike upp på Thunder Knob och klurar på hur jag gör med kvällen och morgondagen.
Det är en kort men riktigt trevlig hike. Utsikten bjuder på en vy över Diablo Lake och i bakgrunden kan man se Mount Diablo med sina horn. Vackert!
Mount Diablo är alltså den lite lägre där i mitten. Kanske behöver zooma lite för att se "hornen"...
Så där satt jag och tog en eftermiddagsfika och tänkte "hmm, vill minnas att det finns en 'open camping' område väster om här". Fram med kartorna!
...men nej, de kartområdena hade jag tydligen inte med mig.
Attans!
Det här ville sig inte alltså. Det verkade inte vara meningen att jag skulle bo i tält den här helgen.
Nåja, det blev till att packa in sig i bilen och åka tillbaka till civilisationen. Sätta sig på takterassen och dricka en kall öl och njuta av en riktigt bra dags-hike trots allt.
För ja, jag njöt av alla timmarna ute i skog och mark. Jag menar, hur kan man INTE njua av sådana här omgivningar?
Idag blir det till att tvätta och planera nästa helgs hiking istället då. För nästa helg är det "Memorial Day weekend". Det innebär att vi är lediga nästa måndag och alltså har en tredagars helg. Då vore det ju själva den om jag inte får iaf EN natt i tält!
Dags att se om det finns lediga camping-platser för Thunder Creek Trail. En dag ut, en dag sido-trail, en dag hem? Kanske. Vi får se vad framtiden har i sin korg...
Det var planen det...
Well, iväg sent på fredag eftermiddag kom jag, som planerat. Efter att ha haft ett sent jobbmöte (vem sjutton lägger ett möte vid 16 på en fredag då det är soligt och varmt ute!?) och stannat kvar lite en stund extra för att slippa värsta trafikkaoset.
Bestämde mig för att ta in på ett motell för kvällen, så jag kunde få en tidig start på lördagmorgonen utan att behöva köra en massa först.
Sedro-Woolley, den lilla...eehhh...hålan(?) där motellet låg var i alla fall stor nog att ha en pizzeria så jag kunde få både kvällsmat och lunch-mat för hiken - ja, kall pizza är The Best när man vandrat ett par timmar upp för en backe. :)
De hade björnar också...
Anyway, efter att ha sovit rätt gott trots den inte allt för lyxiga sängen, så kom jag iväg på morgonen. Dock utan frukost för motellet hade ingen frukostservering.
Så det blev till att stanna på första bästa diner utmed vägen. Den jag hittade var...intressant.
För det första var det nästan fullt på parkeringen redan vid sju på morgonen - det visade sig att det var ett gäg brandmän som var ute och åt frukost. Typ ett helt fotbollslag av dem. De hade eget frukostrum, så de hängde inte med oss andra ute i den vanlig serveringen.
Ute i restaurang-delen av dinern var klientelet lite blandat. Det var ett par "turister" som jag själv, resten locals. Och locals var väldigt mycket 'MURICA! typen av locals. Vi snackar trucker-keps, pistol i hölster eller gevär över axlen och en bred dialekt. Oh my...
Kanske skulle ha gissat på den typen av hak redan vid ingången då den här info-lappen satt där:
Ehm. Ja. en AR-15. Och för den som inte vet vad det är så är det alltså geväret på bilden i fråga. Only in 'MURICA!..
Frukosten var bastant och bra i alla fall. Till och med mindre flottig än jag gissade att den skulle vara. Nice. Och ja, kaffet var helt ok det med. Tack locals.
Vad som dock inte var lite fint var parkeringen... Det fanns bara en ledig plats, inklämd i hörnet av jordplätten, med ett fält intill och bilar parkerade "bakom". Det var precis lagom med plats för att knöla in en Subaru Crosstek SUV.
Det var dock inte lika smidigt att komma ut. Särskilt inte när det visade sig att de ställt en stolpe mitt i ingenstans utmed fältet. Och dessutom målat stolpen grön-brun, så den inte syntes mot det grön-bruna fältet bakom den. Tack tack. Det är nu andra gången i mitt liv som jag skrapat en bil på stolpe. Kanske inte hela världen om man ser till hur många gånger jag parkerat en bil iofs. :)
Skada på bilen? Jodå, den var så det syntes kan man väl säga:
Men det visade sig att ZipCar har rätt bra försäkringar - så länge bilen är körbar utan problem eller sänkt säkerhet så är plåt- och lack-skador inget de kräver ersättning för. Tack för den ZipCar!
Anyways. Iväg kom jag. Och fram till den led jag tänkte traska.
Planen var att ta mig upp över "Devil's Dome" och ut i Pasayten Wilderness - för där kan man slå upp ett tält precis var man vill, inga krav på camping-plats och inget behov av att boka saker i förväg. Smidigt.
Off we go...
Hiken börjar nästan omedelbart med denna passage. Mmmmm. Wunderbar!
Dock var det inte lika wunderbar typ 100m senare. För där låg en STOR trädstam tvärs över leden, och den sträckte sig ända ned i floden. Så det var inte trivialt att ens komma igång på den här leden alltså.
Men skam den som ger upp direkt! Det var bara till att scouta ut en möjlig väg upp över rot-änden och hoppas på att det skulle gå. Det var...inte helt trivialt. Halt, lös jord, lösa stenar, inget att riktigt greppa tag i - men förbi hindret kom jag!
Klurade iofs lite på om det ens skulle gå att komma tillbaka samma väg, men tänkte att "äh, det är en framtida Roberths problem". :)
Bara att traska vidare. Och vara den första som gör det för säsongen. Definitivt. Det var så mycket grenar och nedfallna träd över leden att jag tappade räkningen på det senare. Många klättra, kräla, hugga, riva omgångar för att komma fram.
Här är ett av de senare eländena efter att jag "rensat" upp det lite i alla fall.
Det tar tiiiid att promenera när man också resnar upp leden medan man går. En sträcka som vanligtvis skulle ta mig en dryg timme tog nu dryga två... Varmt var det också, så vattnet gick åt snabbare än beräknat.
Tur då att man bjuds på lite vattenfall tvärs över sin led:
Tragglade på upp för berget/kullen en stund till. Dryga 4000ft (1200m) höjdskillnad senare kom jag ikapp snön. Den var inte skoj. Attans så inte skoj den var. Det var inte stegjärns-snö, den var alldeles för mjuk för det. Nej, det var snösko-snö, och det jag INTE hade i packningen var snöskor... Damnit... Det var ju bara att ge upp det här försöket då.
Lite sved det att det inte gick att komma fram genom den sista biten över "passet". Det var kanske 1000ft och några miles kvar för att komma igenom, så nej det gick inte att "bara bita ihop" och jävlaranamma sig igenom heller. Dang.
Nåja, det fanns en helt ok lunchplats att sitta på och fundera lite över omplanering:
Där mådde man ju inte direkt illa av att sitta om man säger så. :)
Bestämde mig för att ta mig tillbaka, och åka tillbaka lite längs vägen för att ta ett annat hike-område. Med lite tur kunde de ju ha en plats över på campingen där jag kunde slå upp tältet för kvällen.
Men se nej... Det hade de inte. För det här är en väldigt populär plats att campa på över helgerna, särskilt när det är solsken och närmre 30C varmt över helgen. Dangit...
Men men, tänkte jag, jag tar en liten hike upp på Thunder Knob och klurar på hur jag gör med kvällen och morgondagen.
Det är en kort men riktigt trevlig hike. Utsikten bjuder på en vy över Diablo Lake och i bakgrunden kan man se Mount Diablo med sina horn. Vackert!
Så där satt jag och tog en eftermiddagsfika och tänkte "hmm, vill minnas att det finns en 'open camping' område väster om här". Fram med kartorna!
...men nej, de kartområdena hade jag tydligen inte med mig.
Attans!
Det här ville sig inte alltså. Det verkade inte vara meningen att jag skulle bo i tält den här helgen.
Nåja, det blev till att packa in sig i bilen och åka tillbaka till civilisationen. Sätta sig på takterassen och dricka en kall öl och njuta av en riktigt bra dags-hike trots allt.
För ja, jag njöt av alla timmarna ute i skog och mark. Jag menar, hur kan man INTE njua av sådana här omgivningar?
Idag blir det till att tvätta och planera nästa helgs hiking istället då. För nästa helg är det "Memorial Day weekend". Det innebär att vi är lediga nästa måndag och alltså har en tredagars helg. Då vore det ju själva den om jag inte får iaf EN natt i tält!
Dags att se om det finns lediga camping-platser för Thunder Creek Trail. En dag ut, en dag sido-trail, en dag hem? Kanske. Vi får se vad framtiden har i sin korg...
Sunday, May 7, 2017
När livet överträffar dikten
Ibland kan det hända att man tar sig en funderare över dagen som varit, och att man då inte kan sluta skratta hysteriskt.
Varför?
För att min gårdag var som hämtad ur en dålig TV-serie om "Silicon Valley Bro-grammers"...
Dör den som inte vet vad en "bro-grammer" är så - det är en slags kombination av "sportnördar" och programmerare. Tänk er att er gymnasiepolare som pysslade med någon sportaktivitet, gick på gymmet flera dagar i veckan och var "populär" sedan gick och blev programmerare på något hippt start-up företag. Det är ungefär en bro-grammer.
Anyway. Så här gick min dag igår.
Vaknade vid åtta, drack en proteindrink och tog en runda på gymmet.
Fnulade lite med datan en stund i väntan på att klockan skulle bli nog mycket för att mötas upp och äta frukost/brunch. Möttes upp vid 9:30 för då kunde vi inte vänta på att klockan skulle bli mer ety vi var hungriga. "Heeey, gymmet liksom, bro...".
Möttes upp vid ett hippt frukost/brunch-hak för att stå i kö i en dryg halvtimme... "Men heeey, bro, det är värt att väntas på va". :)
Så sitter vi där i solskenet med våra frukosttallrikar med surdegsbröd och färskrostat kaffe från något lokalt rosteri och klurar lite på vad vi skall göra med dagen. Vad gör man en dag i San Francisco när man inte hade något egentligen planerat?
- Man skulle ju kunna hyra en bil och dra ut till Napa en sväng och prova lite vin...
- Du, det är inte en helt dålig idé.
- Har du ditt ZipCar kort med dig?
- ZipCar? Tssssk, Audi har en app numera!
- Say what now?
Jo, alltså. Audi har något de kallar för "Audi On Demand". Som hyrbil fast mycket mycket mer fancy. Man väljer när man vill ha den levererad till sig, för ja de lämnar av den exakt där du vill ha den, hur länge man vill ha den, var man vill lämna av den efteråt...och naturligtvis vilken typ av Audi man vill köra runt i...
Fram med telefonen, upp med appen, snurra runt lite bland de tillgängliga bilarna.
- Höhö, vad sägs om att hyra en R8 för en dag?
- Höhö, det vore ju något det.
- Holy shit! 1200 dollar! Nja, det får nog bli någon annan gång det...
Vi landade på den här:
En knallgul fullbestyckad 2017-års Audi TTS.
Lite skillnad från en trött gammal skraltig chevrolet från tidigt tvåtusental som Hertz troligen skulle kastat på oss. ;-)
Och ja, det var ju skevt lyxigt att bara ställa sig vid trottoaren och vänta på att någon kommer och parkerar den och lämnar över nyckeln. Tadaaaa! Off you go!
Och off we went indeed. Ut till Napa via Golden Gate Bridge. Inte så mycket trafik och köer som vi trodde det skulle bli mitt på dagen. Skoj liten bil att köra runt i får jag lov att säga.
Visst, inte lika mycket "drag" iden som min S5:a, men fortfarande en skoj bil.
Vi stannade till vid MUMM Napa och drack ett glas champagne i solskenet, pratade med lite random folk, tittade på det vackra landskapet, och körde sedan runt lite mer i "wine country" innan det var dags att köra tillbaka till San Francisco för att lämna av bilen igen.
På vägen tillbaka inser vi att vi kanske ville lämna av bilen vid mitt hotell istället. Smidigare så. Så jag drar upp appen och ringer "min" concierge.
- Hej hej, Roberth här.
- God eftermiddag herr Karman.
- Jo, jag skulle behöva byta "drop off" plats för bilen ikväll.
- Inga problem. Var vill du lämna av den?
- [hotell namn]
- Då fixar vi det. Tack för att du ringde i förväg.
Smidigt. Försök göra det där med Hertz eller någon annan av de "traditionella" biluthyrarna och du har en skyhög räkning efter typ två timmars telefonsamtal...
Anyways, tog oss tillbaka till San Francisco. Det gick lite snabbare än tänkt så vi var vid hotellet en halvtimme innan bilen skulle hämtas upp. Sätter oss i lobbyn och väntar så länge. 10min innan avlämningstid så dyker en kille från Audi upp, tar nyckeln, inspekterar att bilen är hel, jag signerar av det hela och han är iväg inom loppet av 5 minuter.
Ah, just ja, och jag behövde inte fylla på tanken själv, det fixade naturligtvis Audi till dagspris för soppan utan extra servicepåslag.
Wow... Snacka om lyx.
Och ja, när vi satt och käkade riktigt fin biff och drack vin på ett "steakhouse" senare på kvällen så kunde vi inte annat än börja skratta åt hur dagen varit.
- Bro, you should totally pitch this as an episode of Silicon Valley, bro...
- Totally, bro.
Ja, ibland är livet rätt hårt här borta i väst...
Men jag säger som Glori Gaynor: I will survive, ...
b
Varför?
För att min gårdag var som hämtad ur en dålig TV-serie om "Silicon Valley Bro-grammers"...
Dör den som inte vet vad en "bro-grammer" är så - det är en slags kombination av "sportnördar" och programmerare. Tänk er att er gymnasiepolare som pysslade med någon sportaktivitet, gick på gymmet flera dagar i veckan och var "populär" sedan gick och blev programmerare på något hippt start-up företag. Det är ungefär en bro-grammer.
Anyway. Så här gick min dag igår.
Vaknade vid åtta, drack en proteindrink och tog en runda på gymmet.
Fnulade lite med datan en stund i väntan på att klockan skulle bli nog mycket för att mötas upp och äta frukost/brunch. Möttes upp vid 9:30 för då kunde vi inte vänta på att klockan skulle bli mer ety vi var hungriga. "Heeey, gymmet liksom, bro...".
Möttes upp vid ett hippt frukost/brunch-hak för att stå i kö i en dryg halvtimme... "Men heeey, bro, det är värt att väntas på va". :)
Så sitter vi där i solskenet med våra frukosttallrikar med surdegsbröd och färskrostat kaffe från något lokalt rosteri och klurar lite på vad vi skall göra med dagen. Vad gör man en dag i San Francisco när man inte hade något egentligen planerat?
- Man skulle ju kunna hyra en bil och dra ut till Napa en sväng och prova lite vin...
- Du, det är inte en helt dålig idé.
- Har du ditt ZipCar kort med dig?
- ZipCar? Tssssk, Audi har en app numera!
- Say what now?
Jo, alltså. Audi har något de kallar för "Audi On Demand". Som hyrbil fast mycket mycket mer fancy. Man väljer när man vill ha den levererad till sig, för ja de lämnar av den exakt där du vill ha den, hur länge man vill ha den, var man vill lämna av den efteråt...och naturligtvis vilken typ av Audi man vill köra runt i...
Fram med telefonen, upp med appen, snurra runt lite bland de tillgängliga bilarna.
- Höhö, vad sägs om att hyra en R8 för en dag?
- Höhö, det vore ju något det.
- Holy shit! 1200 dollar! Nja, det får nog bli någon annan gång det...
Vi landade på den här:
Lite skillnad från en trött gammal skraltig chevrolet från tidigt tvåtusental som Hertz troligen skulle kastat på oss. ;-)
Och ja, det var ju skevt lyxigt att bara ställa sig vid trottoaren och vänta på att någon kommer och parkerar den och lämnar över nyckeln. Tadaaaa! Off you go!
Och off we went indeed. Ut till Napa via Golden Gate Bridge. Inte så mycket trafik och köer som vi trodde det skulle bli mitt på dagen. Skoj liten bil att köra runt i får jag lov att säga.
Visst, inte lika mycket "drag" iden som min S5:a, men fortfarande en skoj bil.
Vi stannade till vid MUMM Napa och drack ett glas champagne i solskenet, pratade med lite random folk, tittade på det vackra landskapet, och körde sedan runt lite mer i "wine country" innan det var dags att köra tillbaka till San Francisco för att lämna av bilen igen.
På vägen tillbaka inser vi att vi kanske ville lämna av bilen vid mitt hotell istället. Smidigare så. Så jag drar upp appen och ringer "min" concierge.
- Hej hej, Roberth här.
- God eftermiddag herr Karman.
- Jo, jag skulle behöva byta "drop off" plats för bilen ikväll.
- Inga problem. Var vill du lämna av den?
- [hotell namn]
- Då fixar vi det. Tack för att du ringde i förväg.
Smidigt. Försök göra det där med Hertz eller någon annan av de "traditionella" biluthyrarna och du har en skyhög räkning efter typ två timmars telefonsamtal...
Anyways, tog oss tillbaka till San Francisco. Det gick lite snabbare än tänkt så vi var vid hotellet en halvtimme innan bilen skulle hämtas upp. Sätter oss i lobbyn och väntar så länge. 10min innan avlämningstid så dyker en kille från Audi upp, tar nyckeln, inspekterar att bilen är hel, jag signerar av det hela och han är iväg inom loppet av 5 minuter.
Ah, just ja, och jag behövde inte fylla på tanken själv, det fixade naturligtvis Audi till dagspris för soppan utan extra servicepåslag.
Wow... Snacka om lyx.
Och ja, när vi satt och käkade riktigt fin biff och drack vin på ett "steakhouse" senare på kvällen så kunde vi inte annat än börja skratta åt hur dagen varit.
- Bro, you should totally pitch this as an episode of Silicon Valley, bro...
- Totally, bro.
Ja, ibland är livet rätt hårt här borta i väst...
Men jag säger som Glori Gaynor: I will survive, ...
Saturday, April 22, 2017
Stadsäventyr
Idag lämnade jag av min bil på service. Inget allvarligt, bara den årliga ompysslingen. Och vad passar bättre då än att ta en promenad medan bilen blir fixad med?
Sagt och gjort. Packade ryggsäcken och drog på mig kängorna, de som jag skall ha upp på Kilimanjaro så jag "går in" sakerna ordentligt - både kängorna och ryggan alltså.
Det började med helt ok väder, promenerade en halvtimme i bara t-shirt, men så vände vinden och regndropparna började så sakta att droppa på mig.
Tur att jag fått plats med nästan hela min Kilimanjaro-packning i min lilla nätta 48liters rygsäck då! Bara att stanna, dra på sig regnjackan, och så traska vidare.
Det känns lite fånigt att någon annan skall bära det mesta av det här åt mig upp på berget. Det väger ju nästan ingenting och tar inte mycket plats. Det enda som inte fick plats i den här ryggan var sovsäcken och liggunderlaget. Och så här fyra timmar senare kan jag säga att vikten knappt kändes heller, detta trots två liter vatten och snacks i bagaget också.
Men, men, det är ju bara att ta seden dit man kommer, och den porter som tar min väska lär ju bli glad åt att den inte väger något. Vassego...
Anywhoo... Jag promenerade alltså runt i stan idag. Det går att hitta natur även i stan om man bara vet var man skall gå. Tex finns det en stig som går utmed, och till viss del även ut i, vattnet nere vid bron över till östra sidan. Dit styrde jag mina steg.
Tur jag hade kängorna på mig, för det var allt lite lerigt och vattnigt där fortfarande:
Under sommaren är det där en torr och vältrampad stig. Nu fick man öva sig på att balansera på kvistar och brädstumpar. Fast som sagt, bra kängor på fötterna och det var inte allt för djup lera så det gick fint att "bara traska rakt igenom" också.
Vad som därmot inte var riktigt lika "bara att traska rakt igenom" var det här lilla hindret:
Hade varit fint att ha stavarna med sig för att fixa med balansen kan jag säga, för det var allt liiiiite pirrigt i magen med att balansera på en smal liten del av den där bryggan - man vill liksom inte trilla åt fel håll om man tappar balansen för då blir man väldigt, väldigt blöt, och dessutom är det lite jobbigt att simma med ryggsäck och kängor har jag hört...
Nåväl, det gick bra att komma över. Kortet är taget "från andra sidan", dvs efter att jag klarat vattenhindret. Ville inte ta ett kort på det i förväg och ha det som påminnelse om en badrunda om det hade gått fel ju. ;-)
Resten av promenaden gick genom "Seattle Arboretum" (botanisk trädgård, typ) och sedan upp genom stan och tillbaka hem via diverse omvägar. Totalt fyra timmar med full packning och rätt OK tempo. Och regn. Regn, regn, regn.
Så jag tyckte allt att jag var värd en burrito och en öl. Och det smakade väldigt bra får jag säga.
Nu är bilen färdigservad, så då är det ju bara att dra på sig ryggsäcken igen och traska tillbaka till Audi. Men nej, jag tar inte samma väg tillbaka, det blir en kort promenad den här gången - raka vägen härifrån och dit tar bara en dryg timme. :)
Sagt och gjort. Packade ryggsäcken och drog på mig kängorna, de som jag skall ha upp på Kilimanjaro så jag "går in" sakerna ordentligt - både kängorna och ryggan alltså.
Det började med helt ok väder, promenerade en halvtimme i bara t-shirt, men så vände vinden och regndropparna började så sakta att droppa på mig.
Tur att jag fått plats med nästan hela min Kilimanjaro-packning i min lilla nätta 48liters rygsäck då! Bara att stanna, dra på sig regnjackan, och så traska vidare.
Det känns lite fånigt att någon annan skall bära det mesta av det här åt mig upp på berget. Det väger ju nästan ingenting och tar inte mycket plats. Det enda som inte fick plats i den här ryggan var sovsäcken och liggunderlaget. Och så här fyra timmar senare kan jag säga att vikten knappt kändes heller, detta trots två liter vatten och snacks i bagaget också.
Men, men, det är ju bara att ta seden dit man kommer, och den porter som tar min väska lär ju bli glad åt att den inte väger något. Vassego...
Anywhoo... Jag promenerade alltså runt i stan idag. Det går att hitta natur även i stan om man bara vet var man skall gå. Tex finns det en stig som går utmed, och till viss del även ut i, vattnet nere vid bron över till östra sidan. Dit styrde jag mina steg.
Tur jag hade kängorna på mig, för det var allt lite lerigt och vattnigt där fortfarande:
Vad som därmot inte var riktigt lika "bara att traska rakt igenom" var det här lilla hindret:
Nåväl, det gick bra att komma över. Kortet är taget "från andra sidan", dvs efter att jag klarat vattenhindret. Ville inte ta ett kort på det i förväg och ha det som påminnelse om en badrunda om det hade gått fel ju. ;-)
Resten av promenaden gick genom "Seattle Arboretum" (botanisk trädgård, typ) och sedan upp genom stan och tillbaka hem via diverse omvägar. Totalt fyra timmar med full packning och rätt OK tempo. Och regn. Regn, regn, regn.
Så jag tyckte allt att jag var värd en burrito och en öl. Och det smakade väldigt bra får jag säga.
Nu är bilen färdigservad, så då är det ju bara att dra på sig ryggsäcken igen och traska tillbaka till Audi. Men nej, jag tar inte samma väg tillbaka, det blir en kort promenad den här gången - raka vägen härifrån och dit tar bara en dryg timme. :)
Friday, April 21, 2017
Välkommen, framtiden
Jag är ju inte direkt känd för att vara en bakåtsträvare vad gäller teknik-saker, men i just det här fallet så har jag varit en bakåtsträvare av största mått.
Jag talar om ljudböcker.
Ljudböcker för mig har varit något jag kanske skulle kunna "sänka mig" till om jag låg i gipsvagga och inte hade någon som kunde vända blad i en "riktig" bok åt mig. Min inställning har hela tiden varit att böcker skall intagas via ögonen, inte öronen, så snart man kan läsa själv. Och på papper. Mhm, inte på några elektroniska prylar. Det skall vara fysiska blad man vänder på, blad man kan bläddra fram i och lägga ett finger mellan för att se när nästa kapitel kommer, blad man kan känna mellan fingertopparna.
Att ljudböcker är det bästa som finns för vissa är jag helt med på också, det finns de som inte kan läsa en bok på det sätt som jag gör. Men för mig har ljudböcker alltid varit lite av ett "fusk" för att ta till sig en bok, lite som att se filmatiseringen av den...
Men nu har jag givit in för det här med ljudböcker till viss del i alla fall. Inte så att jag slänger allt vad "gammel-böcker" heter, men jag har öppnat dörren för det här med ljudböcker i mitt liv.
Det som fått mig att ändra min inställning till ljudböcker är att jag nu är inne i "sluttampen" av träning för Kilimanjaro. Eftersom jag bor i en stad, och en stad det regnar mycket i till på köpet, så är det svårt att hitta utomhus-hiking att göra mitt i veckorna som går att klämma in före eller efter en vanlig arbetsdag.
Vi pratar alltså om 2-3 timmars "promenad" som skall få plats tre gånger i veckan. Det är svårt att få till om man inte ställer sig på ett löpband och/eller en trappmaskin.
Så upp på trappmaskinen har jag klivit. Ja, med ryggsäck på ryggen - jag ser ut som en komplett fåne, men det kan jag leva med...
En timme är helt ok att stå och trampa medan man lyssnar på musik. Men efter en timme är det svårt att hålla motivationen uppe, och koncentrationen landar lätt på stegräkning eller hur något skaver, och plötsligt blir allt jobbigt. Det finns ingen musik i världen som kan hålla min koncentration på den i över en timme utan något annat också (som en live-konsert tex).
Så jag tänkte "tänk om man kunde läsa medan man gick här, det hade ju varit något". Och då tänker kanske ni "ja, varför kan du inte göra det, det är ju inte så att du riskerar att krocka med någon eller trilla ner för ett berg där på ditt gym". Well, det är ju _träning_ det är frågan om. Av träning blir man svettig, och om man svettas så blir papper blött, och om papper blir blött blir det lätt ohanterbart eller till och med går sönder.
Så bok på det sättet som jag anser att en bok skall avjutas var alltså inte på tal.
Meeeeen. När jag var liten brukade mamma läsa böcker för oss när vi åkte bil. Tiden försvann magiskt när hon läste, man glömde allt annat och slukades upp i historien som vävdes. Och plötsligt var den där resan tvärs genom Sverige inte så lång längre. Så kanske skulle man ge det ett försök som vuxen också. Jag menar, i värsta fall har jag som mest betalt för en bok jag inte kommer lyssna färdigt på. Inte hela världen.
Fram med Audible och införskaffa en bok.
Det fick bli Nordic Mythology av Neil Gaiman. Lagom bok, bara 6 timmar total lästid så inte så många timmar "bortkastade" om det inte funkade för mig. Och jag har ju lyssnat på Neil läsande saker från sina böcker förr, och det har varit bra.
Mot trappmaskinen!
Jodå. Det funkade. Riktigt bra. Två timmar flög iväg i rätt snabb fart. Inte riktigt så obemärkt som i baksätet på en gammal Opel med mammas röst i öronen kanske, men det funkade bra för trappor.
Jag kan nog vänja mig vid att ha personer läsa böcker för mig igen...
Så det får bli böcker "på band" ett tag framöver nu. Jag har dryga sju veckor kvar tills det är dags att flyga till Europa. Med 3 "trappsessioner" a 2-3timmar per vecka blir det ju minst 42 timmar som skall avverkas i "tråkighet". 42 timmar är en Peter F Hamilton bok det, kanske inte riktigt den ljudbok jag skall ge mig på alltså - sju veckor för en bok är ju på tok för lång tid. ;-)
Jag talar om ljudböcker.
Ljudböcker för mig har varit något jag kanske skulle kunna "sänka mig" till om jag låg i gipsvagga och inte hade någon som kunde vända blad i en "riktig" bok åt mig. Min inställning har hela tiden varit att böcker skall intagas via ögonen, inte öronen, så snart man kan läsa själv. Och på papper. Mhm, inte på några elektroniska prylar. Det skall vara fysiska blad man vänder på, blad man kan bläddra fram i och lägga ett finger mellan för att se när nästa kapitel kommer, blad man kan känna mellan fingertopparna.
Att ljudböcker är det bästa som finns för vissa är jag helt med på också, det finns de som inte kan läsa en bok på det sätt som jag gör. Men för mig har ljudböcker alltid varit lite av ett "fusk" för att ta till sig en bok, lite som att se filmatiseringen av den...
Men nu har jag givit in för det här med ljudböcker till viss del i alla fall. Inte så att jag slänger allt vad "gammel-böcker" heter, men jag har öppnat dörren för det här med ljudböcker i mitt liv.
Det som fått mig att ändra min inställning till ljudböcker är att jag nu är inne i "sluttampen" av träning för Kilimanjaro. Eftersom jag bor i en stad, och en stad det regnar mycket i till på köpet, så är det svårt att hitta utomhus-hiking att göra mitt i veckorna som går att klämma in före eller efter en vanlig arbetsdag.
Vi pratar alltså om 2-3 timmars "promenad" som skall få plats tre gånger i veckan. Det är svårt att få till om man inte ställer sig på ett löpband och/eller en trappmaskin.
Så upp på trappmaskinen har jag klivit. Ja, med ryggsäck på ryggen - jag ser ut som en komplett fåne, men det kan jag leva med...
En timme är helt ok att stå och trampa medan man lyssnar på musik. Men efter en timme är det svårt att hålla motivationen uppe, och koncentrationen landar lätt på stegräkning eller hur något skaver, och plötsligt blir allt jobbigt. Det finns ingen musik i världen som kan hålla min koncentration på den i över en timme utan något annat också (som en live-konsert tex).
Så jag tänkte "tänk om man kunde läsa medan man gick här, det hade ju varit något". Och då tänker kanske ni "ja, varför kan du inte göra det, det är ju inte så att du riskerar att krocka med någon eller trilla ner för ett berg där på ditt gym". Well, det är ju _träning_ det är frågan om. Av träning blir man svettig, och om man svettas så blir papper blött, och om papper blir blött blir det lätt ohanterbart eller till och med går sönder.
Så bok på det sättet som jag anser att en bok skall avjutas var alltså inte på tal.
Meeeeen. När jag var liten brukade mamma läsa böcker för oss när vi åkte bil. Tiden försvann magiskt när hon läste, man glömde allt annat och slukades upp i historien som vävdes. Och plötsligt var den där resan tvärs genom Sverige inte så lång längre. Så kanske skulle man ge det ett försök som vuxen också. Jag menar, i värsta fall har jag som mest betalt för en bok jag inte kommer lyssna färdigt på. Inte hela världen.
Fram med Audible och införskaffa en bok.
Det fick bli Nordic Mythology av Neil Gaiman. Lagom bok, bara 6 timmar total lästid så inte så många timmar "bortkastade" om det inte funkade för mig. Och jag har ju lyssnat på Neil läsande saker från sina böcker förr, och det har varit bra.
Mot trappmaskinen!
Jodå. Det funkade. Riktigt bra. Två timmar flög iväg i rätt snabb fart. Inte riktigt så obemärkt som i baksätet på en gammal Opel med mammas röst i öronen kanske, men det funkade bra för trappor.
Jag kan nog vänja mig vid att ha personer läsa böcker för mig igen...
Så det får bli böcker "på band" ett tag framöver nu. Jag har dryga sju veckor kvar tills det är dags att flyga till Europa. Med 3 "trappsessioner" a 2-3timmar per vecka blir det ju minst 42 timmar som skall avverkas i "tråkighet". 42 timmar är en Peter F Hamilton bok det, kanske inte riktigt den ljudbok jag skall ge mig på alltså - sju veckor för en bok är ju på tok för lång tid. ;-)
Subscribe to:
Posts (Atom)