Födelsedag

Eller "What happens in Gion, stays in Gion". Men mer om det senare.
Vi tar väl dagen i kronologisk ordning... Och jag varnar redan nu för att detta blir ett extremt långt inlägg.

Uppe med tuppen, eller i alla fall långt innan frukosten var redo att serveras. 06:00 hade jag vänt och vridit på mig länge nog tyckte jag och klev upp. Då frukosten inte serveras förrän tidigast 07:30 så hade jag ju en stund att göra annat på. Vad passar då bättre än att träna lite? Bara lite armhävningar, situps och sådant som går att göra i ett rum utan utrustning. Skön start på dagen i alla fall. Jag var färdigtränad och färdigduschad lagom tills min frukost.

Efter frukost styrde jag stegen nordost från ryokan mot lite tempel.

Tanken var att hinna med så väl "silver"- som "guld"-paviljongerna. Det blev inte så. Insåg redan innan jag kommit till silver-paviljongen (i Ginkakuji templet) att jag inte skulle hinna tvärs över stan till guld-paviljongen idag. Anledningen var att jag hade annat på schemat redan vid 15-tiden, mer om det senare. Anyway. Jag traskade i alla fall österut och tog mig en spankeluring längs "The Philosopher's Path", som antagligen är mycket vacker på våren när körsbärsträden blommar.

Hittade ett par tempel på vägen, varav de flesta var stängda för allmänheten. Äschdå.

Fast ett par var öppna i alla fall. Honen-in var ett av dem. Man fick inte ta så mycket bilder där, men ett par ställen var OK. Innan man kommit in, och så länge man inte fotograferade in i byggnaderna. Det senare gjorde att det blev i princip omöjligt att fotografera när man väl traskat in genom grinden... Det var väl ingen "wow"-plats direkt i alla fall, så det gjorde inte så mycket att kameran fick vara avstängd.

Ginkakuji däremot. Oh. My. God. VACKERT! Jag förstår varför det är med på världsarvslistan... Liten miss dock, eftersom jag såsade runt på lite andra tempel först så kom jag senare till Ginkakuji än tänkt. Mitt i ett par busslaster med skolklasser! Trängsel är bara förnamnet. Och fnitter. Oh my vad med fnitter. Minst hälften av busslasterna var tonårsflickor. Och vad de fnittrade. Och vad de ville ta kort. Med mig... Ah well, nu finns jag på några tusen mobilfoton med japanska tonårsflickor alltså. Jag vet inte om det är en bra sak... Skoj hade de i alla fall, och nej jag var inte den enda västerlänning de ville ha kort på/med, och jag får väl erkänna att jag skrattade en del åt den något absurda situationen också.

Jag fick många bra bilder från trädgården i alla fall. Attans vad vackert där var. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Efter att ha promenerat runt där en stund och bara njutit av vyn och det vackra vädret (solen gassade ordentligt nu) så började jag promenera tillbaka, via lite omvägar och via Heian-jingu. Templet i sig är inte så mycket att se, mer än att det är sanslöst stort. Men de hade en rejält stor trädgård runtomkring templet. Mycket av den var slutblommad, så det var lite kalt, men delar av den var riktigt vacker.
Note to self - jag måste besöka Kyoto på våren någon gång...

Efter att ha "templat" loss så där så promenerade jag tillbaka till min ryokan för en lite sen snabblunch (köpt på vägen) och ombyte. Dags för eftermiddagens (och kvällens) upplevelse.

Oj, oj, oj. Var börjar jag?

I tisdags kväll mellan alla serveringar av rätter så pratade vi (min "room attendant" och jag) en del och jag nämnde att jag fyllde år och att det var en av anledningarna till att jag var i Kyoto. Hon frågade då om jag var intresserad av uppleva något speciellt på min födelsedag - att se en traditionell dansföreställning framförd av geishor. Well, det finns väl bara ett svar på den frågan? YES! Hon sa då att hon skulle ordna biljetter till onsdagen och se till att jag kom rätt.

Så. Vid strax innan tre på eftermiddagen knackade det på dörren och min "room attendant" hämtade upp mig för att guida mig. Hon sa direkt att jag kunde lämna kameran på rummet, för det var inte ok med foton dit vi skulle. Så. Tyvärr, inga bilder, bara text...

Väl framme i Gion, där teatern ligger, gick vi inte direkt till teatern utan traskade iväg på några sidogator till ett te-hus. Surprise! (Eller "Sulplise!" som det heter här borta antar jag *ler*) Jag fick uppleva en teceremoni med en Geiko (geisha) och en Maiko (student, ännu inte färdig geisha). Wow! Jag vet inte hur jag skall beskriva det här mer än "wow". Inte en snabbspolad turist-anpassad ceremoni, utan en riktig. Jag satt som i trans och iakttog alla små rörelser och ritualer och insöp hela upplevelsen. Jag försökte så gott jag kunde säga (rätt sorts) tack på japanska och buga vid rätt tillfällen (min guide teater-viskade rätt fraser och förklarade på engelska när jag skulle göra vad, så jag hade hjälp). Och jag får erkänna att jag antagligen inte hade kunnat lägga ihop två plus två om någon bett mig, jag var alldeles för "star struck" av att ens bara vara i samma rum som en riktig geisha! Och att dessutom vara "center of attention". Well. Tunghäfta är bara förnamnet...

Efter denna fantastiska ceremoni promenerade vi (min guide och jag) över till teatern som låg i närheten för att se "The 55th Gion Odori - Zan Tawamururu Yukyo no Kusawai". Fear not, jag förstod inte heller hur det där skulle uttalas eller vad det betydde. Så. översatt - "Traditional games in a teahouse".

Gion Odori, även kallad "Maple dance" ("lönn-dansen") är en årlig dansuppvisning med Geiko och Maiko från Gion Higashi. Årets uppsättning hade en handling som centrerade kring (dryckes)lekar i värdshus. Jag vet inte hur jag skall beskriva den här upplevelsen heller. Allt var på japanska, men jag hade fått en kort sammanfattning på engelska av min guide av varje scen (5st) innan det var dags för själva showen. Och tro det eller ej, men det räckte! Danserna var helt fantastiska! Det gick att följa med i handlingen och förstå vem som var vem, vad som var vad, flödet, alltihopa bara genom att ha fått en kort sammanfattning på ett par meningar för varje scen. Totalt varade föreställningen i en dryg timme. Vilken upplevelse det var. Jag satt som trollbunden hela föreställningen. Vackert.

Jag tror jag log hela vägen tillbaka till ryokan, och genom hela middagen, och resten av natten också. Teceremonin kommer jag leva länge på. Att få ta del av detta med personer som skulle kunna vara nedstigna ur en samuraj-roman eller en film från min barndom. Det är som att ha hittat garderoben till Narnia för en stund. Den här dagen trillar definitivt in bland topp tio i mitt liv.

Idag är det återtåg till Tokyo, men först en japansk frukost (måste ju testa) och sedan besök i den kejserliga trädgården.