I naturen ut vi gå! Jopp hej-di, jopp hej-da!

06 pep klockan och jag for upp som en skållad iller och slog på kaffet...
Medan det puttrade igenom bryggaren packade jag det sista som skulle ner i ryggsäcken och gjorde i ordning frukosten och "backup-väskan" (den som stannar i bilen med lite mat, ett extra ombyte, andra skor, och sådant som kan vara trevligt att ha när man kommer tillbaka från en lång hike). För ja, idag var det allt dags för lite hiking! Väderprognosen sa "delvis molnigt" för förmiddagen och "eventuella spridda skurar" för eftermiddagen. Det är gott nog åt mig, tänkte jag och gav mig iväg.

Det tar ju sin lilla tid att ta sig ut till Mt Rainier. Ungefär två timmar, lite snabbare i gles morgontrafik. Ju närmre jag kom, desto mer tyckte jag att det såg ut som väldigt låga moln över bergen... Ho hum. Jaja, det kan ju vara skoj att se molnen ovanifrån utan att sitta i ett flygplan, tänkte jag och körde vidare.

Framme vid "entrén" till parken visade jag mitt "vildmarkskort" (park-tillstånd och parkeringstillstånd) till den trevliga rangern som glatt hälsade mig välkommen och berättade att än så länge (då var klockan ungefär halv nio) var det inte så mycket folk som passerat in så jag skulle nog kunna få se lite djur om jag inte klampade så mycket själv. Tack för infon, det har ju varit lite dåligt med djur när jag varit ute i skogen tidigare. Snirklade mig så de sista kilometrarna upp längs smal bergsväg upp till Sunrise där jag skulle parkera och börja vandrandet.

Jag hade tittat lite på kartan innan och bestämt mig för en rätt lång hike. Totalt skulle det nog ta si så där närmre 9 timmar att avverka den (inklusive pauser). Så jag hade ordentligt med packning med mig...

Well. Det blev inte riktigt som tänkt... När jag parkerat tog jag det sedvanliga självporträttet innan jag gav mig iväg, och ni kan nog se i bakgrunden vad som ändrade mina hiking planer allt efter att dagen gick:

Mhm. Det kanske ser ut som det är motljus bara, men då kan jag meddela att rakt bakom mig är norr, dvs där står inte solen på morgonen och leker bus med linsen...

Nej, den här bilden från platsen dit jag tog mig för att äta frukost (en timmes hike ungefär) kanske bättre visar vad det är som pågår...

Dimma ja. Något grymt!
På vägen dit hade det inte varit så illa trots allt, det var dimma uppe vid topparna och det såg till och med ut att spricka upp lite då och då.

 Men se... Det blev inte så. Den tjocknade till mer och mer.

Den där bilden är från frukostutsikten åt Mt Rainier-hållet till. Jag befann mig då ungefär 2100m upp och det är enligt alla som varit där en fantastisk vy där uppe. Så inte idag...

Men men, skam den som ger sig. Jag åt min frukost och tittade lite på mina nyfikna små besökare som sprang runt fötterna på mig så snart jag satt still.

Söta som stryk, men stirriga som en...ja, något stirrigt. Någon typ av jordekorrar gissar jag på.
Sedan gav jag mig iväg mot nästa höjdpunkt på vandringen - Burroughs Mountain. Jag tänkte att när jag väl tagit mig dit kanske dagen blivit så mycket dag att den där dimman lättat lite...

Well... Jag tog mig upp på Burroughs högsta punkt - 2255m och var glad över det:

Sedan tog jag en vy-bild från där jag satte mig ned för att vila fötterna en stund och äta lite pastasallad:

Och medan jag satt där så mullrade det till borta i väster... Mörkare moln drog in och täckte all vy, temperaturen sjönk ett par grader och... Ptja... Det var lite svårt att promenera en stund efter det:

Jag såg ungefär så långt framför mig som min stav räckte, kanske lite längre. Och visst, kom man ikapp människor så såg man skuggorna redan en bit bort, så helt omöjligt var det ju inte att vandra vidare. Men jag bestämde mig i alla fall där och då att den där nio-timmars hiken nog skulle vara vackrare och mer givande på en solig dag, drog så fram kartan och planerade om rutten tillbaka.

Totalt blev det en fem-timmars hike. Jag stannade inte så länge på varken frukosten eller "lunchen" så det mesta av de timmarna var promenad - drygt 15km blev det så jag höll en snitthastighet på lite drygt 3km/h. Det kan tyckas långsamt, men det är en del höjdskillnad på den där promenaden...

På vägen tillbaka lyckades jag få ett par stunder av lättad dimma, och även om det inte blev strålande solsken och Mt Rainier aldrig tittade fram bakom molnen, så blev var det vackert på sitt sätt. Jag är glad att jag tog mig ut och promenerade idag.

Delar av sträckan jag gick ingår i "The Wonderland Trail" som jag hemskt gärna skulle vilja gå hela någon gång i livet. De små sträckorna jag gick på den nu är i sig fantastiskt vackra, jag undrar hur resten är...på bra dagar...

Nu skall jag stretcha benen lite och sedan se vad kvällen kan tänkas ha för äventyr, jag kom ju hem i god tid så nu har jag tid för annat än att bara dumpa mig i säng trött och sliten. :-)