Here we go...
Som en del av er vet så diagnostiserades en person som står mig nära och är mig mycket kär med cancer i slutet av året. (Nej, jag skriver inte mer om det än så, det är inte min historia att berätta.) Dagen innan nyår påbörjades cellgiftsbehandling.
Under cellgiftsbehandlingar är det ganska vanligt att håret tappas, och då många normalt sett har hår på huvudet när detta sker så innebär det en omställning i utseende och självbild (utöver allt annat som kommer med diagnosen och behandlingarna). En vanlig support som personerna runt den drabbade då gör är att raka av sig håret. Ett sätt att visa sympati med det ofrivilliga hårbortfallet så att säga.
Well. Mitt normal-läge är ju att inte ha något hår... Så, jag tänkte att det ju inte är någon som helst uppoffring för mig att fortsätta vara slät på skalpen. Det blir ju ingen skillnad mot vardagen.
Så... Jag bestämde mig dagen efter nyår för att helt enkelt lägga rakhyveln åt sidan och låta håret växa. Att när håret försvinner i Sverige så landar det i USA istället. Det flyttar sig nio timmar västerut helt enkelt. :-)
På en månad hinner det bli så här mycket hår
Just nu är det i längden "för kort för att göra något åt men för långt för att vara snagg". Och ja, det börjar bli många grå strån på huvudet...
Varje dag jag kliver upp och ser mig i spegeln tänker jag på dig, på er, och önskar att jag kunde vara närmre under den här resan. Du betyder otroligt mycket för mig. Jag hoppas att jag framåt slutet av året kan komma hem och krama om dig med hår-ordningen återställd. Men till dess växer det här borta.
Nästa månad är det nog långt nog för att gå till en frisör och iaf jämna till det lite. Jag kan knappt minnas när jag var hos en frisör senast. Det var nog någon gång -95 tror jag, i Skövde. Oj, nästan tjugo år... Vad för frisyrer är poppis nu tro? Det kan nog bli ett äventyr värt att skriva om det också alltså.
Det värmer.
ReplyDeleteAvstånd.. men vi vet ju vart vi har varandra. Kram
ReplyDelete