Röck'n'Röll

Igår blev det så dags för konserten som var anledningen till syrrans besök den här vändan.
Dagen bjöd på sol och värme, knappt några moln på himlen alls, dvs perfekt start för en kväll med gammal skramlig hårdrock.

Konserten hölls på en underbart trevlig arena - White River Amphitheater - utanför Auburn, ungefär en timmes bilresa bort.

Två artister stod på schemat - Alice Cooper och Mötley Crüe. Det visade sig att de hade släpat med sig ett förband också - The Baskins. Ehm. Tror jag de hette iaf. Det stod så på trummsetet iaf. Jaja.

Inte speciellt fullsatt vid förbandet nej.
Och ja, ni ser rätt - det var sittplatser ända fram till scenkanten! Whaaaat?! Hur metall är det?

Det var nämligen så att det såldes olika nivåer av VIP-biljetter då det här är Mötley Crües sista turne ever (säger de i sitt kontrakt kring det hela iaf) vilket gjorde att de alltså delat in ståplatsen i sektioner och ställt ut stolar överallt. Och ja, det var numrerade sittplatser och det fanns vakter som försökte hålla koll på att man inte gick till fel sektion eller satte sig på fel plats.

Förbandet spelade således för sittande publik. Svårt att värma upp då, särskilt om publiken inte verkar ha hört en enda av låtarna som spelades...

Så blev det scenbyte:

En Alice-backdrop åkte upp framför scenen och vi fick vänta en stund på att bandet skulle kliva upp bakom den. Eftersom vi såg högersidan av scenen där så såg vi ett par utav musikerna gå på. Den ene försökte i alla fall upprätthålla en image av "mörkrets folk" och väste lite och höll upp händerna mot solen som strålade in rakt mot scenen vid det här laget. "An A for effort" som det heter här borta. :-)

...och så drogs backdropen ner och showen startade.

Uj uj uj! Inte en enda person brydde sig om det där med sittplatser längre. ALLA stod upp och rockade!

Den gamle skräckrockaren gjorde oss verkligen inte besvikna. Full rulle från start till slut. Blod, skräck och show, mycket humor och glada musiker som verkligen såg ut att gilla det de höll på med. Bus och stök och bra röj. En lång rad med hits, hits, hits. Det enda man skulle kunna tycka var dåligt med det hela var att han bara spelade 45 minuter! Whaaaaat!? Ja, 45 ynka minuter. Inte ens en timme! Fast det är klart, turnén verkar mest vara en bonus till Mötley, det är ju de senare som de flesta kommit för att se.

Kvällens absolut bästa: När Alice börjar sjunga "Another Brick in The Wall" i mellan-spelet på hans gamla dänga "School's out". Another Brick var anpassad till att passa in i School's Out melodin. GÅSHUD! Sjujädras vad bra det var! Jag log från öra till öra. Worth! Every! Dollar!

Så blev det lite paus och scenbyte igen.

Rock'n'Roll!

Den här biten hade jag, får jag erkänna, oroat mig lite för. Vince Neil (sångaren) är inte direkt känd för att lyckas hålla sig nykter i längre perioder, för (verkar det som) att orka bry sig om något en längre tid. De övriga i gänget är tighta musiker, de kan sin sak och levererade även senast jag såg dem, men den gången var Vince verkligen inte bra. Då var det mycket låta publiken sjunga, missa text, tappa röst, osv. Och det är klart att det satt i bakhuvudet inför kvällen. Jag höll varenda tumme jag kunde och hoppades, hoppades, hoppades på att han skulle vara "bra idag" så att den här upplevelsen verkligen skulle leverera.

Och det gjorde den!
Vilket röj och vilken energi! Vince höll hela vägen också. Visst, ibland verkade det som om hans röst tappade greppet, men när man var så här nära insåg man att det var taskig mick-teknik. Han drog bort micken från munnen eller vände sig åt fel håll. Hans röst är inte stark till att börja med, så då försvinner den snabbt när det inte finns elektronik i närheten att förstärka den.

Röj röj röj.

Och ja, eld. Naturligtvis eld och explosioner.
Men då scenen var under tak så fick de nöja sig med "lilla" eldshowen.

Lite drygt två timmar höll de på, men enda gången det kändes långsamt var under solo-framförandena. Jag är ingen fan av trumsolon, inte ens när trumsetet snurrar upp-och-ned och håller på. Imponerande prestation - ja. Men det blir lite långrandigt.

Nöjd med kvällen for vi åter hem. Lite riven i halsen idag får jag ju erkänna att jag är.