Inga björnar

Nehepp. Inte en endaste liten björn igår heller. Trots att jag åter igen var i "björnområde". Bah! Jag börjar tro att det där med björn bara är en skröna. Men i ärlighetens namn så är jag inte ledsen för det - att kunna promenera omkring i denna fantastiska natur utan att stöta på farliga djur är en otrolig förmån.

Det bar iväg vid halv sju på morgonen. Bil har jag ju ingen just nu, väntar på att den nya skall levereras, så jag hade bokat mig en "ZipCar" för dagen. Naturligtvis fanns det ingen bil tillgänglig på de närmsta utlämningsplatserna så jag fick promenera dryga kilometern för att komma till min bil... Så man kan väl säga att hiken började redan innan den började? :-)

En och en halv timme i bil ungefär, så inte så värst långt ut den här gången. Dagens mål var den här toppen (till vänster i bild):

Mount Forgotten, ungefär 1900m över havet på dess topp.

Börtglömd? Nja, inte riktigt. Passerade ett par personer på väg upp, mötte ett par personer uppe vid utsiktsplatsen före själva toppen, och sedan en hel hög med personer när jag väl var på väg ner igen. Det var rätt trafikerat sista biten. Men tidig morgon var det som sagt rätt avskärmat från andra och det var en underbar hike.

Vägen upp var mestadels genom skog, så det blev inte så mycket bilder.

Det är grannt, och att promenera genom skog med STORA träd är avslappnande. Jag gillar skog.
Ibland bröt sig leden ut från skogen dock och man serverades underbara vyer av bergen som omslöt leden på varsin sida.

Att promenera i skuggan var skönt. Dagen var solig redan tidigt på morgonen, så temperaturen hängde med upp under dagen. Noterade runt 25C i skuggan i skogen, en bra bit över 30 i solen.

Varmt och ansträngande så det gick åt mycket vatten. Det här är första hiken jag gjort där jag fyllt på vattenförrådet "ute i fält". Tack filtersystemet, och tack underbara bergsbäckar! :-)

För nej, ingen hike är väl komplett utan ett vattenfall eller två?

Och jösses gosse var det skönt att stoppa huvudet under det porlande iskalla vattnet en stund...

Efter att ha stretat i uppförsbacke i vad som kändes som en halv evighet (det var rätt brant, stigen tog inte så långa omvägar i sitt serpentinande, ja det är ett ord har jag just bestämt...) så kom man ut på "the meadows" och vyerna öppnade upp sig. Och vilka vyer!

Och där uppe såg jag att några hade tältat över natten. Det slog mig att det här är ju inte en "national park" utan faktiskt "national forest". Ja, det är skillnad på olika där. I en "national forest" är det fritt fram att tälta lite som man vill, man behöver inga särskilda tillstånd så länge man visar lite hänsyn och inte förstör. Jag kan tänka mig att den här platsen var rätt nice att vara på så väl vid solnedgång som soluppgång - riktningen på kortet är nord-nordost och vyerna öppnar sig både åt öst och väst från den här punkten:

Tältet står alltså preciiiis vid kanten, om det inte redan framgår av träden där till vänster i bild. :-)

Det fanns en del snö här uppe, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle blända rätt rejält i solskenet.

Efter att ha hämtat andan och strosat runt lite och njutit av utsikten så bestämde jag mig för att det var dags för lunch. Hittade en utmärkt plats att äta den på...

 En klippa som stod ett stenkast ut från utsiktsplatsen. Det var lite knöligt att ta sig upp, men det var en platt och fin liten klippa och det fanns som en liten "stol" i hur stenarna hade nötts loss. Perfekt!

Utsikten åt höger från var majestätisk. Här kunde jag sitta nästan hur länge som helst...om det inte vore för att rumpan gör ont efter en halvtimme sittandes på sten... Njutningsfullt var bara förnamnet. Lunchen smakar fantastiskt när man arbetat hårt för att komma till en plats att äta den på, och när utsikten är som den här så kan man inte annat än njuta.

Till vänster var utsikten också rätt fin, men klippan tog slut väldigt snabbt åt det hållet:

Det liksom knöt sig i magen bara av att tänka på att sitta vänd åt det hållet...så det gjorde jag inte. :)

Efter att ha njutit av lunch och utsikt så tog jag mig ned från min lilla klippavsats och hikeade vidare de ca tre kilometrarna ned, runt och upp på den där toppen jag visade i första kortet. Själva hiken upp bjöd inte på så mycket att ta kort på och när jag väl kom upp på toppen var jag så trött att jag bara stod där en stund och tog in vyerna. Det var inte så mycket bättre än den där lunchplatsen trots allt, jag tänkte inte att jag såg något nytt direkt, så jag glömde helt enkelt bort att ta upp kameran innan jag traskade ned igen. Ah well, det kommer säkert fler toppar att ta kort från under sommaren.

Vägen tillbaka var samma som vägen upp, men för ovanlighetens skull så tog det nästan lika lång tid ner som upp. Det brukar vara 30-50% kortare tid ned. Jag måste ha varit riktigt trött i benen alltså... Fast man kan inte annat än njuta när naturen skiner med så här klara färger mot en, solen strålar och värmen ångar upp från stenarna man passerar:

Jag älskar verkligen den här platsen. Att få bo och leva här, och ha möjlighet att då och då ta sig ut i den här fantastiska naturen, är en ynnest.

När jag väl kom ner till bilen igen var jag så trött i benen att jag insåg att jag inte skulle kunna sätta mig och köra hem direkt. Så jag öppnade alla dörrarna så det skulle bli lite korsdrag och föll ned på baksätet och slumrade en halvtimme...

Ja, det tar på krafterna att promenera upp och ned för berg i åtta timmar... Det känns som om det är alldeles för kort tid kvar tills det är dags för Mt Rainier. Dags att börja träna de där stackars benen lite mer seriöst nu tror jag...

Idag är det en slappar-dag. Solen skiner som bara den, det är över 20 grader varmt trots att klockan bara passerat nio på morgonen och jag svettas bara av att gå omkring i lägenheten. Det blir inte många knop gjorda idag tror jag.

Ah. Sommar!