Träning

Igår var det dags att ta ett test för att se om jag är i form nog för den där lilla bergsvandringen om en månad...

Testet i fråga var att traska upp till Camp Muir uppe på Mt Rainier, "base camp". Det är en 7km hike, varav lite drygt 3km är upp över glaciärer. Dvs det är promenera i snö i starkt uppförslut (1500m på de 7kilometrarna, varav 700m de sista 2 kilometrarna - ouff!).

"Om man kan traska upp till Camp Muir på tre timmar så är man i form nog att traska hela vägen" säger den lokala bondepraktikan. Så 3 timmar var vad jag satte siktet på.

Lämnade Seattle vid strax efter 06 på morgonen, stannade för en kaffe på vägen och var vid Paradise (där hiken börjar) vid strax innan 09. På med den tunga ryggsäcken (nästan 15kg!) och iväg!

Solsken men inte stekande. Det var bara runt 15C när jag satte igång och prognosen sa att det skulle vara runt nollan eller till och med någon minusgrad uppe vid base camp. Så ryggsäcken hade ordentligt med kläder i sig utöver allt vatten...

 Första biten av hiken är riktigt vacker. Men som ni kanske ser av bilden ovan så var det lite "rökigt" i horisonten. Vi har stora skogsbränder i delstaten som har varit igång länge nu. Igår var det så illa att till och med Seattle var täckt av ett tjockt lager rök. Jag höll tummarna för att det inte skulle bli rökigt över Mt Rainier i alla fall, vore ju trist att ha traskat upp till över 3000m höjd och inte kunna se något...

Men det började bra i alla fall - klar himmel och bra sikt. :-)

Jag passerade ett par guide-team på vägen upp. Ett från IMG (gruppen jag skall upp med) och ett från RMI (en annan guidefirma). Kanske borde jag ha insett att jag traskade på rätt fort när de försvann i backspegeln? Men mer om det senare...

En bit upp på berget, strax innan de väl-lagda hikinglederna tog slut och de öppna glaciärerna började, så fick jag syn på den här saken:

Om ni klickar på bilden så att den visas i stort format, och sedan tittar på den där vita fläcken i det gröna området... En bergsget. :)

Det där var väl inte direkt ett "close encounter" om man säger så, men alldeles precis i början av promenaden stod det ett rådjur precis intill stigen. Det bara stod där och mumsade på gräs/buske och tittade lite lojt på de förbipasserande människorna. Nej, jag tog inget kort för jag hade fullt upp med att sick-sacka mellan alla andra som stod där och tog närbilder av det orädda rådjuret...

Tillbaka till bergspromenaden då.
Efter att ha passerat upp på första snöfältet bestämde jag mig för att det nog var dags för min andra frukost. Det var ju ett par timmar sedan jag åt min yoghurt och drack mitt kaffe, och om man skall traska i snöig uppförsbacke behöver man nog lite mer energi än så att ta av. Så jag hittade en sten att sätta mig på och äta mina äggmackor.

 Det är sällan en macka och lite apelsinjuice smakar så gott som ute i naturen. Och inte skadar det att vyerna var fantastiska heller.

Efter att ha fyllt på energiförrådet var det även dags att ta på sig lite mer alpina detaljer.

"Snökedjor" för skorna, så man inte halkar så mycket. Visst, de stora killarna har ju naturligtvis rejälare kängor än så där och "spikar" under skorna för att ta sig fram på snö och is. Men nu hade jag inte det, så kedjor fick räcka. De hjälpte enormt mycket kan jag säga. Halkade knappt en endaste gång på vägen upp. Tack REI! :-)

 Det var ju även det där med sol då... Den tar rätt rejält så här högt upp och det är så mycket reflektion från snön att man vill ha "heltäckande" glasögon. Ser inte helt klok ut, men vad gör väl det när man har roligt...

Och sedan traskade jag, och traskade, och traskade, och traskade... Ibland var det inte helt lätt att se var andra hade gått, så man fick hitta sin egen väg över snön. Tur man kollar kartan innan så man har lite koll på vilket håll (jaja, annat än "upp" då naturligtvis) det är man skall åt.
Nej, jag stannade inte och tog några kort alls här. Det är mest bara vitt (eller brunt på vitt eftersom det är sent i säsongen och det är mycket sand från berget som forslats ned över snöfälten) och jag var fokuserad på att komma upp till min destination.

Så var den plötsligt inom synhåll:

Men gudars vad tung den där sista biten var! Jag fick stanna var och varannan meter för att hämta andan... Något som senare fick sin förklaring när jag tänkte efter lite...

Anyways. I MADE IT! 2 timmar och 45 minuter tog det för mig från det att jag slog på GPS:en till dess att jag stod på toppen av base camp. Det var inklusive den där andra frukosten som tog mig i runda slängar 15minuter. Oh my... Det gick visst snabbt!

Och ja. Det var nog lite för snabbt för att vara första gången på den höjden. Så snabbt att när jag väl satt och vilade och "kände efter" insåg att jag fått lite höjdsjuka.
Huvudvärk, lite tungt att andas medan jag gjorde tunga saker (som att pulsa i snö, dvs det där med att stanna varannan meter för att hämta andan), och absolut ingen som helst aptit. Och det var det där senare som var det som fick mig att inse att jag var lite höjdsjuk. För mentalt visste jag ju att jag just gjort något otroligt tungt och att jag borde vara vrålhungrig - men när jag tog upp min matlåda och tog en tugga av den kalla pizzan så vände det sig i magen... Det var ren viljestyrka som fick mig att äta. Tur man är envis. ;-)

Och så lite "nej det är inte så farligt" som kommentar på det där med höjdsjuka då. För nej, det är inte så farligt. Det handlar om att kroppen behöver anpassa sig. Tar man det lite lugnare och ger sig tid uppe på base camp så försvinner symptomen och man mår bra igen. Så det skall inte vara några problem att ta sig hela vägen upp. Men det är ju bra att veta att jag är lite känslig/otränad för höga höjder, så jag kan tala om det för guiderna och anpassa promenaden i slutet på september.

Uppe på Camp Muir var det förövrigt kallt. Och det blåste som bara den. Fick hitta lä och sätta mig där för att återhämta mig och äta min lunch. Det gjorde dock att utsikten kanske inte var den bästa:

Det där lite gråare partiet ungefär mitt i bilden är "disappointment cleaver". Det är den vägen man traskar upp från Camp Muir på väg mot toppen. Medan jag satt där och sakta åt mina pizza-bitar så var det en grupp som gav sig iväg. Jag antar att de inte var på väg till toppen, det var ju alldeles för sent på dagen för det, men däremot på väg till "upper base camp". IMG (den guide-grupp jag skall upp med) har ett andra läger ungefär 300m högre upp som man sover i kvällen innan själva topp-vandringen. Det gör att man får det lite lättare upp.

Efter att ha bytt kläder (jag var lite blöt av ansträngningen ja) och fått i mig maten så vände jag ner igen.

Att ta sig ned gick fortare än att ta sig upp. ;-)
Även utan att åka kana... Det är annars ett himla skoj sätt att ta sig ner om man är på glaciärer. Man sätter sig ned och vipps så har man avklarat ett par hundra meter.

Men jag lät bli. Anledningen var att det öppnat sig "klyftor" i isen tvärs över glaciären. Och man har lite svårt att se dem innan man är precis intill dem. Man vill inte hamna med svanskotan där om man säger så... Och det lite extra läskiga är ju förstås om man råkar ut för en klyfta som är stor nog att...ptja...verkligen trilla ned i.

De flesta jag såg på vägen upp var bara en tvärhand breda, så inte särskilt farliga förutom för att vricka foten eller slå i rumpan i då. Men minst en var ett par fotlängder bred och den packade snön som fungerade som "bro" över den kändes inte helt tillförlitlig i eftermiddagssolen...

Det är väl inte för inte som man ser varningsskyltar som den här på vägen upp:

Det är lätt att glömma att det är "vildmark" när det är vackert väder...

Men ner kom jag också som jag skulle. Hel, men kanske inte helt ren då jag ett par gånger halkade lite och druttade på ändan. När jag nådde besökscentret nere vid Paradise traskade jag raka vägen in till kafeterian och köpte mig en energidryck.

Benen skakade av ansträngningen att ta sig ned för backen. Upp är mindre jobbigt på sätt och vis, i alla fall för lårmusklerna.

Och när jag fått i mig elektrolyterna, ätit ett äpple och bytt skor (aaaaah! Såååå skönt att få av sig kängorna efter den där strapatsen) så kände jag att jag nog behövde vila en liten stund innan det var dags att köra hem.
Ned med vindrutorna, fälla sätet så långt det gick, sätta larmet på 45min senare och så stänga ögonen...

Jag gillar min bil - det var bekvämare säte att sova i än business class på SAS. ;-)

Hem kom jag, och med lite tur missade jag den värsta eftermiddags/kvälls-trafiken in till Seattle också.

Idag är benen lite stela, men inte fullt så illa som jag trodde att de skulle vara.
Note to self: Nästa gång det är dags för höghöjdspromenad - ta det lite lugnare...