Jag får helt enkelt ta det i bitar och kanske, kanske kan jag komma att få med en tiondel av känslan i den här dagen.
Vi börjar med hur dagen var planerad:
05:30 upp och skutta.
06:00 åka ut till flygplatsen.
08:10 lyfta i flyg till Amritsar
09:15 landa i Amritsar
10:15 anlända till "Det gyllene templet"
10:15--12:00 gå runt i tempelområdet, kanske gå in i templet om det inte var tokigt mycket kö, få "blessings" för brudparet.
12:00-12:30 ta sig tillbaka till taxin för att åka tillbaka till flygplatsen.
14:45 flyga tillbaka till Delhi.
Det ser kanske ut som en rätt ok schema för dagen va?
Well... Det här är Indien, inget går som på räls här. Tack och lov vet ju även indierna att det där med planer sällan går som man förväntat sig, så brudens föräldrar hade tagit fram en "backup plan" för om saker inte skulle gå helt som tänkt. Vi hade en hel uppsättning telefonnummer som vi skulle ringa om det blev tight om tid.
Med denna arsenal av information och en "What can possibly go wrong?"-inställning så gav vi oss i kast med dagen. Starten gick som väntat. 06 mötte alla upp i lobbyn och ut till flygplatsen tog vi oss.
Där blev vi stående i en check-in kö som aldrig ville röra på sig, och inte gick det bättre i någon av de andra köerna heller. Mer än för mig, som hade Eurobonus Guld och fick checka in i business-check-in, men det spelar ju ingen roll om inte resten av sällskapet kommer förbi sina köer... Efter en stunds frustrerat funderande kring hur vi skulle kunna få det här att gå lite snabbare så lostnade stopklossen och incheckningen flöt på. Så då var det ju bara att valla en skock fransmän genom securityn.
Just ja, det glömde jag ju att skriva där i början. Vi var alltså ett sällskap på totalt tio personer. Bruden och brudgummen, jag, och en bunt av brudgummens släkt.
Fransmän är inte de mest organiserade personerna här i världen när det gäller att vara ute och resa... Oj vad mycket man kan gå fram och tillbaka mellan en metalldetektor och ett bagageband, och hur många papper man kan hitta i sina fickor utan att hitta boardingpasset... Men men, vi kom genom security och hade hela 45min tills flyget skulle lyfta. Gooooott om tid. Så då hinner man väl hämta en kaffe och en croissant? Jo, om man inte släpar fötterna efter sig så hinner man. Jag skrattade lite för mig själv när "final boarding call" ropades ut och jag var den enda som var vid gaten. Nåja, med hela 5minuter till godo hade alla passerat genom gaten och jag gled in sist som en fårvallare...och blev uppgraderad vid gaten. Tack Air India!
Så satt vi där på planet... Och inget hände. Absolut ingentig. Dörrarna stängdes inte, det ropades inte ut något, vi stod bara still. I si så där en halvtimme innan kaptenen ropade ut att det var dimma i Amritsar och "sikt: nolla", så de fick inte tillstånd att lyfta eftersom de inte fick tillstånd att landa på destinationsorten.
Den med skarpt öga ser nu saker... Det fanns cirka 1 timme och 45min till vad vi skulle göra i Amritsar, och det var tight planerat redan från början.
Med en halvtimmes försening så... Well. Fortfarande tight men det skulle ju fortfarande gå. Can do!
Tiden gick och vi stod kvar på marken. När frukosten serverades innan avfärd började jag ana oråd. Den där halvtimmen blev en timme och jag och brudparet hade en liten pow-wow i korridoren för att se vad vi skulle göra. Skulle vi kliva av planet och ställa in det hela, eller skulle vi försöka boka om hemresan till ett senare flyg?
För till saken här hör att det är lite oroliigt där uppe vid gränsen mot Pakistan, så alla tåg från Amritsar till Delhi är inställda för tillfället. Och just ja, vägarna är avspärrade också så det går inga bussar. Dvs, om man inte flyger kan man inte ta sig därifrån. Så man vill liksom inte missa flyget, särskilt inte om man har saker att passa i Delhi dagen efter. Och lite sökning på flyg-siter visade 0 biljetter tillgängliga för de senare resorna, så vad var odsen för att lyckas boka om tio pers?!
Så vi klurade och klurade, och kom till slut fram till att med lite hjälp i lotsningen runt templet så skulle det här nog gå ändå. Vi hade nu en förbeställd taxibuss (tack brudens mor) som alla tio skulle få plats i så det inte skulle strula med olika ankomsttider till saker, så då kan man dra ner på marginalerna i transporten. Och som om inte det var nog så ordnades det fram en person som kunde se till att guida in oss "snabbare väg" kring templet (åter igen brudens mor, vilken klippa!).
Så, vi kunde nu troligen klara oss om flyget lyfte inom två timmar från utsatt tid.
Oh. My. God!
Med exakt två timmars försening drog planet iväg! Vi hade i stort sett ena foten ute genom dörren när vi blev ombedda att ta våra platser för nu jädrans skulle vi minsann få lyfta.
Vi tänkte som så att - well, antingen lyckas vi nå Amritsar på håret av deadline för oss, eller så blir vi ytterligare lite försenare och får gilla läget att ta en kaffe på flygplatsen och åka tillbaka med 2:45 flyget igen utan att ha varit vid templet. Konstigare saker har ju hänt här i livet, så vad är väl en timmes flygresa för att ta en kopp kaffe och sedan flyga tillbaka? Kan ju vara något att berätta vid lägerälden för den yngre generationen någon gång eller nåt..
Så landade vi i Amritsar då.
11:30 hade vi hittat vår taxi och stuvat in oss. Jääääädrans vad tight om tid vi hade nu. Skulle det här verkligen gå?
Well. Med lite uppstyrning och ett jävlaranamma kan man klara det mesta, och om inte det funkar så finns det VISA-kort. Right? :)
Så vi förklarade för taxiföraren hur landet låg och han trampade på gasen så mycket det gick. I indisk trafik är inte det alltid så värst fort, men det är nog så nervklittlande i en kaotisk trafik.
12:10 klev vi ur taxin och började gå mot templet. Tio steg från taxin och... BLAFF! SKVÄTT! SPLURT! Euuuwww... En fågel bestämde sig för att släppa sitt inehåll på mig. Bajs över hela axeln. Suck. Skulle det vara en sådan dag alltså? Men alla fransmännen tyckte att "Oh, det betyder ju tur och lycka, bra för dig". Well, det finns något liknande talesätt i Sverige vill jag minnas. Så jag torkade bort det så gott det gick och så styrde vi vidare våra steg mot templet.
Oh my, oh my... Tio minuters promenad för att ta sig dit, så då är det tio minuters promenad tillbaka. Vi insåg att vi måste vara i taxin igen vid 13 för att inte missa check-in och flyget hem. Dvs totalt 30min i/vid templet.
Ho ho. Jag hade en reminder satt var 5:e minut på min klocka för att hålla koll på oss och se så vi skulle komma tillbaka i tid.
Och här hände det saker.
Personen som kunde guida oss en "snabbare väg" visade sig vara en av säkerhetsvakterna på stället. Han var tydligen släkt med någon som var släkt med någon som var kollega med någon som... Långt och komplicerat förhållande, men i slutänden handlade det om att det fanns en tjänst att hämta in från personens pappa, och släkt ställer man upp för så då ordnar man så att en bunt turister får gå in genom utgången. Dvs förbi hela kön in till templet, och guidas genom mot-trafiken, och få rep lyfta som normalt är till för avspärrning. Detta så att brud och brudgum kunde få sin välsignelse och deras vänner hänga med på resan...
Sedan vallades vi ut igen. Effektivt utan att vara stressande. Ett kort på brudparet i motljus och templet i bakgrunden. Check!
Var vi i tid nu då? Höll schemat?
Nope. Vi låg 15 minuter efter schemat och jag tvekade ärligt talat på att det här skulle funka. Dags att börja vänja sig vid tanken på att stanna i Amritsar en extra dag... Inte för att jaghade någon direkt tid att passa, men bruden och brudgummen hade så. Well. Vore trist på det stora hela om det inte höll.
Tillbaka till taxin. 13:20. Inte en chans i hela världen att det här skulle funka!
Taxichaffisen stod på gasen genom eftermiddagstrafiken som nu tilltagit. Svindlande resa med mycket tutande, många hastiga inbromsningar och snäva undansvängar från att skrapa lack på andra bilar och så... 14:00 var vi på flygplatsen! Taxin körde hela vägen genom alla avspärrningar fram till dörren på flygplatsen.
SPRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIIING! var uppmaningen. Alla till incheckningsdisken så snabbt det bara går!
Och som av ett under var det kö... Lång kö med massor av folk som skulle med samma plan som oss, så flyget var redan planerat att bli försenat. Planerad föresening. Planerad försening! Trodde aldrig att jag skulle bli glad av att höra det i samband med flyg, men då blev jag det. En lättnadens suck, det här funkade trots allt!
Vid 14:50 var vi vid gaten och slussades in till våra platser. Flyget lyfte en halvtimme senare och vi kom till Delhi helskinnade, en väldigt indisk upplevelse rikare.
Wow.
Det här både visar vad jag tycker om med Indien och vad jag inte gillar med det.
Jag tycker om att folk ställer upp för varandra, att alla hjälps åt och försöker in i det sista att göra så att planer fungerar. Det finns inget som inte är värt att göra för sin släkt...
Men samtidigt så. Det visar också på hur korrupt systemet här är. Om man känner någon inom militären, staten eller polisen så kan man komma runt det mesta...
Jag väljer att ta den positiva sidan av myntet just nu, vi hann med det vi skulle och det var helt galet. För tio-femton år sedan hade jag nog gett upp redan vid första förseningen och klivit av planet. Man förändras med tiden.
Eftersom det blev så tight om tid så blev det inte så mycket foton, det är trist att ta kort medan man "springer". Och inne i tempelområdet fick man bara ta kort på avstånd från templet. Ah well. Det sitter i minnet i alla fall. Här är en selfie av den fina huvudbonaden jag fick ha på mig, för man får inte gå barhövdad in i templet och jag hade ingen egen scarf:
Vem kan låta bli att skratta och fälla en tår med dig. Tack för berättelsen.
ReplyDelete