Fredag morgon traskade jag upp i ottan och tog min lilla "carry on" och styrde stegen mot flygplatsen.
Efter alldeles för många timmar på flyg och flygplatser landade jag i Charlotte, North Carolina.
Det var ju inte igår jag var i de trakterna inte. Senast jag satte foten i North Carolina var någon gång medan jag fortfarande jobbade på Ericsson, innan det blev ST-Ericsson tror jag eller möjligen samma år som de bytte namn...
Anyways. North Carolina är "södern" för den som inte hade koll på det. Och i södern finns det ett par viktiga saker:
1. Gästfrihet
2. Mat
3. Iste
I den ordningen.
Det är lite som att kliva in i någon gammal amerikansk film ibland vad gäller gästfriheten, det är till och med så att flygplatspersonal är trevliga och vill dig väl!
Mat ja. Portionerna är STORA, och man måste äta precis allt som läggs på tallriken annars lägger folk huvudet på sned och frågar om man inte mår bra...och om det är något de kan göra för att man skall må bättre.
Och ja, man dricker iste mest hela tiden. Och om man dricker öl så dricker man iste mellan ölen...well...kanske inte riktigt sant, men mycket iste är det.
Och vad gäller mat så är södern tokiga i BBQ. Och alla sydstater har sina egna varianter som naturligtvis är "World's best"... Men jag får nog säga att när det gäller North Carolina BBQ så är de på väldigt god väg att leva upp till den titeln. Yu-uumy!
Så ja, jag åt BBQ varenda måltid utom frukost medan jag var där. :-)
Men varför var jag där?
Jag var där för det här:
Carolina Rebellion heter festivalen. Jag var bara där för en dag då det var två band som lockade mer än resten och ett av dem var det som fick mig att åka tvärs över kontinenten för att skaka skalle och studsa runt som en tonåring en timme. :-)
Det blev många band sedda den dagen. Festivalandet började runt 13 och slutade vid 22-tiden.
Riktigt nice festival. Vi hade tur med vädret om man säger så:
Jag försökte få på bild hur mycket folk det var på området, men det gick inte riktigt... Det är r sista "stora" bandets spelning, på stora scenen. Scenen är bakom den där skärmen i mitten. Det är låååååångt fram till scenen.
I lite mer ljus så... Det här var en av de minsta scenerna:
Och mellan spelningarna hällde jag i mig hinkvis med vatten för att inte torka ut i värmen. Och ja, jo, en och annan öl också för det var ju festival. :)
Mat på festival brukar vara lite udda. Men se även här har man saker på pinne:
Men gott var det.
Efter att ha njutit av musik och random samtal med personer jag troligen aldrig kommer se igen, så traskade jag tillbaka till hotellet.
Ja, jag traskade. Dvs jag gick. Nej, jag tog inte bilen. Det var ju knappt två kilometer mellan festivalområdet och hotellet. Men se där i södern är de inte så vana vid att folk vill gå:
Nåja, det var knappt någon trafik så det kändes inte så farligt att gå på vägrenen. Men visst känner man sig lite "udda" när man traskar där medan "alla andra" kör bil...
Nästan tillbaka till hotellet sprang jag på en alldeles för överförfriskad ung man som försökte ligga ner på gräset utan att hålla sig i...och misslyckades med det.
Visade sig att han tappat bort sina polare på vägen och att han dessutom stukat foten så han hade haft svårt att gå även om han var nykter. Man kan ju lugnt säga att hoppa på ett ben är inte helt lätt när man är berusad.
Efter en stunds ledande och många många frågor om var på ett ungefär han troligen hörde hemma så hittade vi hans polare. De satt vid en parkeringsplats några hundra meter längre fram och en bit in från vägen och försökte ringa honom. Gissa om hans telefon fortfarande var med honom i det stadiet? Nopes.
Efter att ha bannat dem lite för att de inte höll koll på sin fulle kamrat (guuuuud vad gammal jag är! ;-D ) och fått i alla fall två av dem att med lite skamsen blick i marken lova att de inte skulle tappa bort honom igen så tog jag mig sista biten till hotellet och somnade ovaggad ganska så omdelbums. Trötta ben, nöjd skalle.
No comments:
Post a Comment