Upp och ner och upp och ner och upp och ner...

Så tog vi våra packade ryggsäckar och tog oss upp på berget då...

Om allt gick enligt plan så skulle vi ta oss upp på toppen redan andra natten på berget. Vi höll alla fingrarna för det, men i värsta fall hade vi tre extra nätter i schemat som backup-plan om vädret inte var på vår sida.

Vi tog skidliften upp till samma ställe som där vi tränade dagen innan, på 3800m, och sedan en kort promenad med packning och all vår mat och vatten (som vi släpat in och ut ur skidliftar med super-fart vid varje anknytning - två stopp på vägen upp för byte av lift) till vårt luxuösa boende för de kommande nätterna:

 

Tubhotell! ;-)

Varje tunna har två sovrum (ett i varje ände) och ett gemensamutrymme (i mitten).

Helt ok för att vara på ett berg tycker jag. Jag har sovit på sämre ställen "mitt i stan" under mina resor...

Fast toaletten lämnade ju en del att önska... Som vanligt är det "hål i golvet"-modell och doften ökar med värmen ute. Tur att vi var på ett kallt berg. ;-) Men vyn runt dasset var ju fin iaf...

Vi hade även en "kock-tunna", där vår härliga ryska kock lagade mat åt oss morgon, lunch och middag och ett ordentligt långbord där vi alla fick plats.

Efter att ha stökat in oss i våra tunnor och fått lite lunch i magen så blev det dags för ytterligare en liten acklimatiserings-hike. En kort den här gången. Bara en timme upp för berget.

Vädret var inte helt på vår sida, men det regnade i alla fall inte.

Sedan var det bara att traska ner igen, och vila och vänta på middagen. Och efter middagen var det bara att...vila och vänta på frukosten. :)

Ja, det är lite så på berget. Man sitter mycket still och bara är. Tur att jag är en hejjare på att ha tråkigt. Jag kan titta på en spik i väggen i säkert trettio minuter innan jag måste hitta något nytt att titta på. ;-D Och när man får slut på saker att titta på, varesig det är utsikten utomhus eller spikarna i väggen inomhus, så kan man ju läsa en stund, sedan blir det mörkt rätt tidigt så man kan gå och lägga sig och försöka sova. Med betoning på "försöka", för sover så värst mycket på bergen gör jag inte.

Så blev det i alla fall morgon och frukosten avnjöts och sedan var det på med ryggsäckarna och iväg upp på berget igen. En längre klättring den här dagen för att acklimatisera ytterligare.

Vädret var med oss denna morgon

Och fyra timmar senare såg vi ut över detta:

 Det är ju inte en helt illa plats att sitta på får man väl lov att säga?

Jag gillar att vara ovanför molnen, det är en magisk känsla på något vis. Man ser inte resten av världen och det är som ett mjukt fluffigt hav som sträcker sig i oändlighet åt alla håll.

Men allt är ju inte en dans på rosor. Det blåser lite där uppe på berget, så man fick dra på sig ordentligt när det var dags att sitta still.

 Jodå, jag lovar, det är jag bakom alla de där lagren och solglasögonen. :)

Men för att ge lite perspektiv på hur mycket man går på fyra timmar på ett berg, och hur liten del av berget det är, så exporterade jag ut mina loggpunkter till Google Earth för att dela med mig:

Det där lilla röda strecket är vår acklimatiseringsklättring. Från där är det lååååångt kvar till toppen. Vi befann oss på 4680möh som högst där, toppen på berget är 5642möh så dryga tusen höjdmeter kvar att gå.

...men det skulle vi ju göra senare.

Tillbaka ner till våra tuber, och så en sen lunch. Sedan bara att lägga sig en stund igen och försöka få lite sömn...innan det blev dags för middag och "ödes ögonblicket" - skulle vi få komma iväg redan i natt?

Vädret på Elbrus är väldigt nyckfullt, och tidsfönstret för "ok" väder är kort, så det är inte mycket marginal mellan "vi kom ner i lite lätt snö/regn" till "vi fick gå försiktigt i full storm och noll sikt". Så om prognosen inte var ok så skulle vi vänta på ett bättre fönster.

Middagen serverades och Jonathan, vår lead-guide, gav oss den goda nyheten - vädret såg ut att vara ok för natt/morgon i morgon, så packa om allt som skall med, lägg fram alla saker ni skall ha på er (typ allt) och få så mycket sömn ni hinner. Yaaaaay! Väntan nästan över!

Prognosen såg ok ut för natten och morgonen, men vi hade ett eventuellt åskväder på intåg vid lunchtid så vi var tvugna att sikta på att vara ner till lunch ungefär - dvs start runt 02, vilket innebär väckning vid 00.

"Så mycket sömn ni hinner" visade sig vara en timme för min del. Visst, jag låg i min sovsäck och försökte sova, men så mycket sömn kom inte... Det är ju inget ovanligt på berg för mig, men lite slitsamt blir det ju när summit days är långa.

Då vårt base camp var ända nere på 3800m och toppen är på 5642 så inses ganska snabbt att man tar sig inte upp och ner på 10 timmar. Man tar sig upp på 10 timmar kanske om man trycker på ordentligt. Så hur skulle vi göra för att kunna komma ner till lunch-tid med en start vid 02?

Vi tog en "snow cat" upp till 4600m helt enkelt. Vi hade ju redan gått den sträckan tidigare på dagen, så varför gå den igen? ;-)
En "snow cat" är en sådan här pryl:

Fast vår hade rejälare bakstycke så att säga, med bänkar längs kanterna. Bara att klämma sig in och luta sig tillbaka och njuta av färden... Well. Njuta och njuta, det blåste rätt ordentligt och det var is på bänkarna - men vi slapp ju gå de där nästan tusen höjdmeterna i alla fall. :)

Efter att ha lastat av oss så var det ju bara till att dra av sig några lager (man går inte i stor puffig täckjacka om man inte absolut måste för att det är oändligt kallt och blåsigt) och börja gå så sakteliga upp, upp, upp, upp.

Och som vi gick. Steg för steg genom mörkret med bara våra pannlampor som guide för var vi sätter fötterna. Och det är ungefär det man ser på hela sin promenad där på natten, ryggsäcken/rumpan/benen/kängorna på personen framför dig.

Vi tog ett gemensamt beslut att fortsätta gå istället för att sätta oss ner på den branta sidan av berget mitt i mörkret och ta en paus, så när vi väl fick får första paus hade det hunnit börja ljusna. Och vilken vy vi möttes av:

I "sadeln" mellan Elbrus två toppar.

Som vanligt på "summit day" så är jag inte helt jättebra på att ta kort. Och inte kommer jag ihåg att ta kort alls alltid heller. Så det blev inte så många eller så bra vinklar kanske. Jag hoppas på att några av de andra som var med har några lite bättre kort i sina kameror som de kan dela med sig av senare.

Nåväl, en stunds vila och snacks och vatten och sedan "på det igen".
Nu blev det så brant att vi tog på oss rep och även "clip in" på fasta linor på berget. Hua! Brant som i brant brant! Varje steg var som att gå i trappor. Ouff...

Men upp till nästa lilla platå innan toppen kom vi.

Och det här är en mycket vanlig syn på berget - applicering av solskyddskräm. Här visar Jonathan, vår hubudguide, hur det skall göras med stil. ;-)

Där väntade vi bara in båda rep-teamen, tog av oss repen och sedan bar det av upp till målet för dagen - toppen!

 Upp kom jag och glad var jag!

Och hela teamet utom en var med oss där på toppen:

Utom en? Va? Tappade vi en på vägen?
Well, en av grupperna i gruppen var en familj - mamma, pappa, son och dotter. Mamman var inte riktigt i samma form som oss andra och hamnade lite på efterkälken. Hon fick en egen guide och tänkte att "jag tar mig så långt det går, så vänder jag om det inte går alls".

Vi mötte henne nere på den där sista platån när vi var på väg ner. Gav henne massor av pepp på hur kort det var kvar och att det var klart att hon skulle göra det. Hon var forfarande lite skeptisk, och då gjorde sonen det som bra söner ska: "Mamma, jag följer med dig upp. Kom igen nu så går vi."

Ahwww. Precis rätt sak att säga och göra. Iväg gick de och upp kom de. De kom sedan ikapp oss nere i "sadeln" igen och vi tog resten av vägen ner tillsammans.

Här är vår summit day route:

Tog oss fyra timmar upp från det att vi lämnade vår snow cat, och fyra timmar ner - ingen snow cat på vägen ner alltså annars hade det gått mycket snabbare ner också ja.

Så vi kom upp och ner hela. Det var en fantastisk klättring och vädret var på vår sida - vi hade nästan perfekt väder. Sol och inte så mycket vind.

Sedan var det det gamla vanliga igen - vila, mat, vila, mat, vila... En sista natt på berget, med lite bubbel till middagen för att fira vad vi just gjort:

Jag avslutar med en sista vy-bild från basecamp. Klicka på den så ni kan se den ordentligt, det var fantastiska vyer är uppe! Wow!

Och så en sista på en glad skit som pekar på en topp han just varit upp på:

Nu är vi nere i Terskol igen. Vad vi hittar på med de "buffert dagarna" som var i schemat om väder och vind gick snett vet jag inte, vi får se imorgon helt enkelt. Först på torsdag bär det av till Moskva, så något skall vi väl lyckas fylla dagarna med här ute i bushen. :)