Pannben!

Förra helgen gjorde jag något jag inte riktigt hade tränat för att göra...
Min tränare skaffade sig en cykel i typ april, och anmälde sig och sin pojkvän till Seattle To Portland - ett cykellopp (inte en tävling!) som går mellan Seattle och Portland. Det är 333mil på cykel.

Josh (pojkvännen) tyckte att han nog inte riktigt hade lust med det trots allt, hans cykel var inte riktigt bra för lång landsvägs-cykling (sant, det är inte en "road bike"), och "man förlorar ju alla sina gainz av så mycket cardio!".

Så... Vem frågar Janelle då om de kan hoppa in och göra sällskap istället?
Well. Det finns en som har en cykel (road bike, perfekt för de här sakerna), som cyklat iaf halvlånga distanser tidigare, och som sällan säger nej till lite galenskap vad gäller "träning".

Japp. Det var jag det. Jag menar...hur svårt kan det vara? :-)

Sagt och gjort. Biljetten överfördes till mig och planerna sattes.
Målet var att ta det hela över två dagar. Det mesta av sträckan på dag ett, så att dag två blev lätt...are i alla fall. Träning inför loppet? Ptja. Well. Vi kom ju iväg på EN 90km cykling innan, och jag fick in ett par 40km rundor, men det är låååååångt ifrån vad man rekommenderas göra innan ett så här långt lopp

Anyways. Har man sagt ja får man stå för det. Så när det var en dryg vecka kvar så satte vi planerna. Efter att ha kollat kartan för loppet och sonderat sovmöjligheter längs vägen så bestämdes det att vi skulle ta oss ner till Kelso första dagen.

Från Seattle till Kelso är det ungefär 240km. Dvs nästan tre fjärdedelar av hela sträckan på dag ett!

Det är långt. Så lite drygt halvvägs mellan Seatle och Kelso kom vi överrens om att Josh skulle dyka upp med "support-bilen" och ha riktig mat med sig. Snacks i all ära, men det är rätt gött att kunna sitta ner en stund och äta något mer ordentligt än protein-bars och eneri-gel...


Planen satt! Allt i ordning! Bara att vänta på start!

04:50 på lördagmorgonen möttes vi upp utanför min lägenhet. Vi var nog båda lite nervösa inför vad vi tagit oss an, för ingen av oss hade sovit särskilt bra under natten. Men nu var det ju för sent att backa ur, visst? :)

Starten gick från UW, så vi fick ta oss med cykel dit först. Vad är väl ett par kilometer extra om man ändå skall ta sig över 300? Inget alls! Vid 05:20 tog vi ett kort vid start-linjen, och sedan bar det av.

Uj uj uj. Vilken resa...
Genom Seattle och ner till Kent (första officiella stoppet vid ungefär 35km) var det "gött mos". Benen kändes bra, sadeln var inte ond och elak, och vinden i ryggen. Nice. Det här kommer nog gå bra.

Fylla på vattenflaskan, sträcka på benen, äta en banan och en protein-bar, och så iväg igen

Nästa stopp i sikte var Puyallup, ytterligare 35km bort. Bara ett litet stopp för vattenpåfyllning och sträcka ut ben/rygg och låta rumpan vila ett parminuter.

För ja. Aj, aj, aj min rumpa!

Det började kännas nu. 70km in och redan lite öm i baken. Men det är ju bara att bita ihop och försöka att inte tänka på det. I övrigt kändes det ju bra, benen helt ok. Och vi had vädret på vår sida, så det var rätt skönt trots allt - runt 20C och molnigt, perfekt för cykling.

Vi kämpade oss vidare mot nästa delmål - 90km. Ett större stopp med lite musik spelande i bakgrunden och gratis frukt och snacks. Här hade solen också börjat titta fram då och då mellan molnen. Och även om rumpan nu börjat ha rejält med träsmak så var leendet fortfarande på läpparna.

Men här kan man ju inte sitta i solen och äta vindruvor hela dagen, så på't igen bara!
Nästa stopp - Yelm. Ytterligare ca 35km bort.

Här blev det ett lite längre stopp än planerat. Mest för att det var kö till bajjamajorna, men också för att vi helt enkelt började tappa lite av ångan nu. Som sagt, snacks i all ära, men lite riktigt mat skulle sitta fint snart... Och det var det som var vårt nästa stopp - Tenino, 144km från start. Upp på cykeln! Mot maten! Woohooo!

Och med nyfunnen energi trampade vi oss vidare. Men jag får erkänna att jag rätt ofta nu behövde resa mig i sadeln för att vila rumpan från det konstanta trycket och gnidandet. Det var med allt mer sammanbiten käke som kilometrarna avklarades.

Men oh vad gott det var att komma till Tenino! Av från cykeln! Av med skorna en stund! FRAM MED RIKTIG MAT!!!

Efter att ha ätit ordentligt, vilat benen lite, fyllt på snacks-väskan på cykeln och energidryck i vattenflaskorna, så var det ju bara att sätta sig på cykeln igen. "Bara" 100km kvar!

Men uj vad segt det började gå nu. Vid halvvägs stoppet (103miles, ca165km) så var jag inte längre öm i baken, jag hade helt tappat känseln istället. :-P Well, nästan, för visst var det ömt också, men smärtan var så konstant att nerverna antagligen gett upp och tyckte "nä, vi lyssnar inte på de där signalerna längre". Men vi var halvvägs till Portland!!!

Kort stopp, i med mer energi, påfyllning av vatten, iväg igen...


Vid 122miles-stoppet (196km) i Winlock tog vi dock en mycket längre paus än planerat. Satte oss i så mycket skugga vi kunde hitta, för nu gassade solen rätt bra, och drack typ en liter vatten i ett svep.

Och som texten säger - vi kom knappt dit. För här var det tungt. Varje kilometer kändes som ett slag i ansiktet. Det var pannben och endast pannben som fick mig att fortsätta. Envishet och "inte ge upp"-mentalitet.

Stoppen kom med kortare intervall den här biten av sträckan, tack och lov. För vid 130miles (210km) var jag redo att sälja cykeln och GÅ resten av loppet!

Och hade det inte varit för Janelles "can do"-attityd så hade jag nog gett upp här. Jag var så trött och hade så ont. "Varför gör man sådana här saker" var tanken som snurrade i huvudet. Men "only ten more miles" var mantrat mellan varje stopp här.

Så "10 miles later" stannade vi i Castle Rock. Och det här summerar hur jag kände mig då:

Det var varmt ute. Man kan sova under bar himmel, right? Varför ta sig de sista 16kilometrarna när det finns en alldeles utmärkt gräsmatta HÄR OCH NU?

Men nej, det var bara att ge sit upp på cykeln igen och pressa den sista biten. PANNBEN!

Vilken känsla! Framme vid hotellet! ÄNTLIGEN! Som min kropp ville vila nu!
Och Josh hade sett till att vi var incheckade och att det fanns rejält med mat på rummet! För ja, energin var låg nu. Mitt fitness-band sa att jag hade gjort av med i runda slängar 10000kcal under dagen. Och nej, det finns inte en chans att jag stoppat i mig ens en tredjedel av den mängden energi under dagen. Så ja, rätt hungrig nu.

Så gott jag sov den natten. Eller, jag tror jag sov gott i alla fall för jag slockande när huvudet träffade kudden och vaknade inte förrän larmet gick igång morgonen efter.

Och nu var det allt lite segt... Det bar emot att ta på sig cykelbyxor, för kroppen kände ju direkt vad som var på gång. Heh. Men, men, "only 10 more miles!, och idag var det ju "bara" 56miles (90km) på schemat.

I med frukost och ivääääääg!
Solen gassade på oss så snart den kommit upp, för vi gav oss iväg i arla morgonstund så att inte hela dagen skulle försvinna. Och trots våra bästa försök att smörja på solskydd vid varje stopp så blev det rätt brända bitar av kroppen på de delar som inte hade tyg över sig.

I början gick det bra den här dagen. Benen kom igång, rumpan klagade bara lite, och kraften gav fart.
Vid St Helens unnade jag mig en kaka. För nu jädrars tyckte jag minsann att jag var värd det. Bara 50km kvar!

Och den där kakan var nog det som gjorde att vi kom fram. ;-)
Kilometrarna betades av, sista stoppet var längs motorvägen och var mest bara sträcka på benen-stopp. I med lite mer vatten i flaska för sista 25kilometrarna!

"You are entering Portland" stod det en skylt, och det kändes ju fint, men då var det fortfarande 16km kvar! Argh! Tar det aldrig slut!

Sedan blev det "downtown" Portland, och trafikljusen avlöste varandra med rött, rött, rött. Många stopp. Och efter varje stopp kändes det jobbigare att komma igång igen. Men nu var det ju bara ett par kilometer kvar! SNART DÄR!!!

Och i mål kom vi!

Med ett leende på läpparna för nu var det över! ;-)
Vilken prestation det där var. Så mycket "jävlaranamma" för att ta sig genom vad som kändes som omöjligt halvvägs genom det. Jag tror varken Janelle eller jag hade klarat det här på egen hand, det faktum att någon annan fanns där och "pushade" och kom med tillrop då och då var det som gjorde att det gick.

Och sicken schnygg solbränna man fick:

Den var ju värd varenda sekund av öm bak. ;-)

Efter en snabb dusch och byte av kläder så tog vi oss till "The Cultured Caveman" för ett stort lass mat!

Mätt blev jag. Men plats för en till kaka fanns det. ;-)

Sedan hängde vi upp cyklarna på bilen och gav oss tillbaka till Seattle. Trötta och slitna, men nöjda med vad vi presterat. Vi sa båda två att vi nog lika gärna kunde ha dumpat cyklarna i Portland för vi ville nog aldrig mer sitta på dem.

...men så här en vecka senare så...well...ja, jag tror jag kommer göra det där igen. För trots att det var jobbigt, och bitvis riktigt mentalt påfrestande, så var det en fantastisk upplevelse. Folket längs loppet, stämningen vid stoppen, påhejjandet av cyklister som passerade, samtalen längs vägen, humorn för att ta sig genom smärtan, känslan när man väl rullar in i Portland och vet att man just klarat att ta sig över 300km på cykel, ... Fantastiskt.