YEEHAW!

Det var en hel del flanellskjortor, cowboy-hattar och boots där jag var idag...

Man måste ju smaka av den lokala kulturen i landet man bor i, så man inte framstår som en ignorant utlänning. Så. Idag var det dags för nästa typiskt amerikanska sak.

Rodeo.

Och inte vilken rodeo som helst, utan "The Puyallup Pro Rodeo Finals" (och semi-finals. Först semi, sedan finals. Eh. Well. Ja, det är så kort tid på varje moment att man hinner med båda på en dag). Slutspelet så att säga. Best-of-the-best-of-the-best-of-the-best...sir! Eller nåt.

Första insikten när jag fick "programmet" i handen - det är inte bara en gren, det är flera stycken. Okay...

Och en sak jag inte visste - de har cheerleaders! Well, sort of.

Tjejen med USA-flaggan var tydligen "Miss Rodeo 2012". Eeeh. Ok. Så de har inte bara cheerleaders på häst, de har en nationell Miss Rodeo-tävling också. The things you don't know of in this world...

När väl fröken rodeo ridit runt manegen ett par varv med flaggan fladdrandes och smattrandes till publikens jubelrop och applåder (det var ju en amerikansk flagga!!!) så var det dags för nationalsången.

Man fick sjunga med om man ville... Eh. Då måste man ju kunna texten. Ah well, de flesta runtomkring tog mest i på slutklämmen i alla fall och den kan ju även jag. Jag sjöng dock inte med alls, det är ju inte "min" nationalsång. En stor skillnad mellan USA och Sverige när nationalsången sjungs: INGEN sitter ner. Ingen "demonstrerar" att de inte är amerikaner. INGEN. Nej, jag satt inte ner jag heller. Man bara gör inte det här.

Well well. Det var introt det. Dags för det vi kom hit för att få ta del av - The Rodeo!

Först ut var Bareback Riding.

Cowboyhatten åker vanligtvis inom första 2-3 sekunderna... Men ja, alla hade hatt när de började... Stanna på hästen, utan sadel, i 8 sekunder, ha rätt "hållning" (dvs inte kastas runt för mycket som en hösäck) och någon mer sak som de bedömdes på. Man lär sig något nytt varje dag. Jag har alltid trott att de bara skall hålla sig på hästen/tjuren så länge som möjligt. Så är det alltså inte. 8 sekunder kan tyckas vara kort. Men uj vilken lång tid det är inser man när de kastas omkring där.

Sedan dags för Steer wrestling.
Här började den tävlande och ungtjuren inne i varsin fålla. Grindarna öppnas...

...tjurkalven far ut som en skållad råtta och "the cowboy" efter.
När ryttaren kommer ikapp djuret så kastar han sig av hästen och greppar tag om huvudet på det och...

...brottar ner det på marken. Snabbast tills kalven ligger helt ned på sidan vinner. Rumpan på djuret måste gå i backen också. Snabbaste gjorde det på under fem sekunder! Det är illa snabbt det.

Över till Team Roping.
Det är nästan som det låter. Man skall inte repa in ett helt team nej, men man tävlar i par.

En kastar lass om huvudet/hornen på tjurkalven, när lassot dras åt så börjar kalven sparka och hoppa och då är det dags för nummer två att kasta lasso om bakbenen. Båda benen skall vara i öglan för full poäng. Tiden stannar när benen dras upp i luften. Snabbast vinner. Det var också individuell tävlan för respektive delmoment (dvs snabbaste första moment och snabbaste andra moment). Runt 7-8 sekunder tog det för de flesta.

Vidare till Saddle Bronc Riding.
Det här är väl det som de flesta tänker på när de tänker på rodeo. En person på en sadlad häst som far runt som en vettvilling.

Även här gällde det att hålla sig kvar i åtta sekunder och ha rätt hållning så fick man poäng. Avkastad innan 8s ger "no score". Här satt hatten kvar lite längre på de flesta tävlande.

Nästa var Tie-down roping
Lite mer avancerad variant än "steer wrestling". Börjar på samma sätt, dvs i varsin fålla, men först kasta lasso över kalven med repet fast i sadeln.

Sedan snabbt av hästen och brotta ned tjuren på marken för att snöra ihop tre av benen.

Och så tillbaka upp på hästen igen och invänta domarens godkännande.

Tiden slutar ticka när benen är snörade och killen reste sig upp från djuret. Snabbaste gjorde denna manöver på under fem sekunder. Imponerande får jag erkänna.

Sist men inte minst var Bull Riding.
Det här är ju helt vrickat egentligen. Vem sjutton sätter sig frivilligt på en galen tjur?
Samma grundprincip som bareback riding tidigare. Stanna på tjuren i åtta sekunder och ha rätt hållning.

Ungefär hälften hade som den här killen - hjälm.
Resten var... Well... Mer klassiska i sitt val av huvudbonad:

Hatt.
Jag undrar om det är som det var med hockeyspelare tidigare, att det tittas snett på de som har hjälm med galler för ansiktet och hela kittet? Eller om det är tvärt om, att det tittas lite snett på macho-killarna som sätter sig på tjuren med vanligt hatt på huvudet?
I vilket fall som helst så var det bara en som lyckades stanna kvar alla 8 sekunderna den här omgången, han var sist ut, hade cowboy-hatt och var regerande världsmästare. Kunde man ju ha gissat då...

Vi stannade inte kvar för att se allt igen i form av finalerna. Det kändes som det räckte med amerikansk "kultur" för stunden.

På vägen ut tog vi ett varv runt "The Fair" och tittade på skräp. För oj vad skräp det fanns att köpa. Allt från krimskrams till jacuzzis.
Eller varför inte träskulpturer till trädgården?

Hur får man ens med sig sådana saker hem? Fast det är klart, de kanske skickar dem med post...
Som alla vet måste man ju äta saker när man är på sådana här tillställningar, så vi passade på att äta det som just Puyallup Fair tydligen är känt för. Scones.

Ja, ni läste rätt. Scones. Vanliga scones med jordgubbssylt...
Tillverkade av en armé av pensionärskvinnor...

Var det goda scones då? Jodå, det får jag väl erkänna att det var. Säkert ett mindre tankfartyg med smör och grädde i dem för att de skulle bli så fluffiga och saftiga. Det får nog bli en mil på löpbandet ikväll. ;-P
Till detta var det en GIGANTISK lemonade...förlåt - saft heter det ju på svenska.

Och den skarpsynte ser att det här är taget inne på själva rodeon och att jag alltså inte är särskilt kronologisk i mitt återberättande här. Ah well. Vi åt och drack medan vi tittade på häst-och-tjur-sportandet, vi gick runt "the fair" efteråt.

På karnevalsområden i USA hittar man saker på pinne!

Oh yeah! Allt blir som bekant bättre på pinne, eller hur Kaj?

Det var min kultur-dag det. Har ni fått er någon ny kultur till livs där ni är?

Nu skall jag laga lite mat, som inte serveras på pinne, och sedan är det nog dags för den där löpträningen tror jag minsann.

Hike-abstinens

Jag blev ju lite sur över att inte komma ut och promenera i berg/skog i dag. Så för att plåstra mig lite så har jag nu beställt en resa upp till Anchorage till nästa helg.

Alaska.

Det är inte svinkallt än, så det gäller att passa på. ;-)
Det sägs att det skall vara fantastiskt vackert, och finnas bra promenader. Jag återkommer med bilder och recension när jag väl är där.

Och så får jag ju ticka av en till stat på USA-kartan. Dags att börja beta av dem känner jag. Har ju några kvar innan jag täckt in hela landet och en av mina "att-göra"-listor medan jag är i USA är ju att pricka av så många stater jag hinner...

Cancelled

Nopes.
Blir ingen hiking imorgon. Det blir jobb...
[censurerar bort en lång osande utläggning om vad jag tycker om det.]

På söndag har jag lovat att smaka på något nytt av den amerikanska kulturen som jag inte testat tidigare, så då blir det ingen hiking då heller. Jag skriver om det efteråt, till dess får ni vara nyfikna.

Nästa hike

Det är Labor Day rea på REI...

Så till nästa hike har jag nu införskaffat lite vardagslyx-attiraljer:

Fältespressobryggare!

Mhm. Inte bara ett äpple och en flaska vatten där uppe på bergstoppen eller nere vid den stilla spegelblanka sjön - utan kaffe också. Riktigt Kaffe. Bryggt på plats och inte fesljummet efter att ha spenderat alldeles för många timmar i en termos. Och ja, jag har kaffebönor från Vivace i skafferiet också...

Man måste unna sig lite lyx även ute i vildmarken.
Kittet väger 600gram (plus vatten, kaffet och kopp), det är det helt klart värt att "släpa på".

Passade även på att skaffa ett kokkärl till fältspisen också, en långärmad skjorta för de där lite kallare stunderna, ett par förvaringspåsar och en ny mikrofiber-handduk (väger nästan ingenting!). Som sagt, det var rea...

När är det dags för nästa hike? Förhoppningsvis till helgen om vädret tillåter.

Sourdough Ridge Trail...och lite till.

Uj, uj, uj. Var börjar jag någonstans?..

Det har varit en helt fantastiskt underbar dag. Solen har strålat från klarblå himmel ända fram till sluttampen av promenerandet. Och promenerat det har jag gjort med råge - 5 timmar promenad blev det, utöver det en del pauser och så en himskans massa bilkörande förstås för att ta sig till/från hikingen.

Men attans vad det var värt varje timme i bilen, även om jag åkte fel för att jag matade in fel adress i GPS:en och hamnade på fel sida Mt. Rainier. Så jag fick ta hela vägen runt åbäket för att komma till den hike jag tänkt mig.

Ah well. Jag fick se fina vyer där på morgonen och förmiddagen, som tex den här:

...och vet nu att även söder-sidan är värd att besöka vid tillfälle. Det där är en av "Mirror Lakes". Passande namn ja.

Anyway. Efter att ha snurrat runt berget lite snabbare än man egentligen skall (ingen trafik, bra vägar, bra sikt) så kom jag i alla fall till början av min hike - Sunrise Point. Den ligger på nästan 1900 meters höjd. "Bra" tänkte jag "då blir det kanske inte så mycket högre på resten av hiken då.". Hå hå vad jag bedrog mig.
Jag tog mig ungefär17km på de där fem timmarna. Det är alltså en snitthastighet på 3,4km/h. Inte särskilt snabbt kan ju tyckas. Men ta då en kik på den ungefärliga höjdkurvan för hiken.

Tyvärr glömde jag GPS-klockan hemma, så det där är en efterhandskonstruktion med hjälp av Google Earth. Rätt nära sanningen iaf. Som högst var jag uppe och vände på ca 2100m, dvs 200 höjdmeter upp från där jag startade... Den första höjden där kändes inte lika hög som den andra, men det var nog för att man gick längs sidan av berget och inte riktigt kom upp på toppen på samma sätt.
Här är en bild från den andra höjden istället:

Med tårna ut mot kanten. Hisnande känsla. Otroligt härligt där uppe. Och ja, den skarpsynte ser att jag inte tittar rakt nedåt, utan nedåt-utåt. Jag sitter ner, lite hjärna har jag ju fortfarande... Fast det började bli lite kallt där på vägen tillbaka. Det blåser en del när man inte har skydd av något omkring sig, och så är det ju kallare bara av höjden också. Termometern i bilen sa 12C, och jag gissar att det var någon/några grader kallare där på toppen.
Här är en vybild utan den hisnande känslan i maggropen.

Och en åt andra hållet, så man ser Mt Rainier också...

Molnen hade börjat krypa på så dags, så det var ju tur att jag var på väg nedåt och hemmåt igen.
Och se, så här glad kan man vara när man sitter med ryggen mot en klippa på 2100m höjd och bara njuter en stund

Att jag inte spenderar mer tid ute i naturen är skumt. Jag trivs något så otroligt där när jag väl tagit mig loss ur soffan och kommit dit.

Här är lite fler bilder från promenaden, inte i någon slags ordning alls tror jag. Vackert var det och mycket avslappnande även om det var tungt och svettigt på samma gång. Jag glömde boken jag tänkt sitta med en stund efter lunchen, men det gjorde inget för utsikten och tankarna var allt jag behövde just då i alla fall.

 

"Cousin Itt"-blomma kallar jag den för... Om någon vet vad det är för något egentligen så får ni gärna tala om det för mig. Söta var de i alla fall där de stod och såg flummiga ut...

Nej, jag var inte helt ensam där ute i vildmarken. Men uppe på den där sista toppen var jag helt för mig själv. Hike:are är lite som en korsning mellan scouter och MC-förare tror jag. Alla hälsar på varandra och är alltid redo att hjälpa till om något behövs...

"Frozen Lake" är det där. Ja, den är glaciär. Den där isen smälter aldrig helt.

 Jag såg inga björnar den här gången heller, inte heller några djur med horn eller annat "ballt". Däremot lyckades jag fånga den här lilla krabaten på bild. Strax efter sa det "SWOOOOSH" och hela skogsbrynet där jag stod kokade loss när 30-40 fåglar flög iväg på en och samma gång.

 Men ibland känns det lite ensamt där man går ja. Just idag var det mest bara skönt. En välbehövlig paus från allt utom tankarna och naturen. Men när man inte sett en annan människa på nästan en timme så är det ju inte utan att man funderar på om det var en så värst bra idé att ge sig ut ensam - tänk om något händer... Ah well, det gjorde det ju inte och just det här hike-området är välbesökt och med många rangers som patrullerar också.

Inte en av "Mirror Lakes". Däremot en av "Hidden Lakes". Den ligger längst ned i en dalgång och det är lite småbökigt att ta sig dit. Nästa gång kanske...

Nu här på kvällen är jag så där härligt trött. Trött i hela kroppen av att ha rört på sig, känns fortfarande varm av solen fast jag vet att det inte är så (det är nog snarare lätt bränna av den höga höjden i kombination med ingen solskyddskräm...) och jag är säker på att jag kommer sova fantastiskt gott.
Hoppas ni också har en bra helg, min är två dagar till - måndag är "Labor day" så då jobbar vi inte. Kanske hinner jag med en hike till? :-)

Texarkana

Idag fick jag ett brev med avsändaradress "Texarkana, TX".

"Hm", tänkte jag, "är det inte någon gammal dammig låt med Creedence eller så som har något om Texarkana i sig?".

Och jodå, hjärnan började vissla något om "cotton fields back home" och så föll polletten ned. Andra versen i låten börjar "It was down in Louisiana, just about a mile from Texarkana, ...".

"Knepigt", tänkte jag, "för avsändaren säger ju 'TX'. Dvs Texas.".
Kliade mig lite på skalpen och tänkte att "Nåja, det kanske ligger precis på gränsen mellan staterna; för visst gränsar väl Louisiana till Texas?".

Nu är det ju så att när jag väl fått en pryl på hjärnan så kan jag inte riktigt släppa den förrän jag rett ut den. Så. Upp till datorn och fram med Google Maps.

Det finns bara ett "Texarkana" och ja det ligger i Texas och en till delstat. Dvs på gränsen mellan Texas och... Arkansas? Men. Det är ju inte Louisiana!

Och nej, inte ens med lite välvilja kan man hävda att det är "ungefär en mile" från Texarkana till Louisiana-gränsen. Här är Google Maps, döm själva. Jag har fyllt i stats-gränserna med rött för att det skall bli enklare att se. "A" är där Texarkana ligger.

Och ja, jag har naturligtvis mätt avståndet från Texarkana till Louisiana - det är minst 32 miles.

Så. Då har man förstört en Creedence låt ikväll då. Vad har ni gjort? :-)

All work and no play?

Det har varit rätt mycket jobb i veckan. Långa dagar och dessutom rätt trött av jetlaggen, det har varit tyngre att ställa om den här vändan än tidigare...

Dagen bjöd på strålande sol och härlig värme. Jag däckade dock bort från en timme eller så av detta på soffan. Inte alls planerat, men efter att ha sprungit en mil och sedan ätit lunch så...ptja...jag slocknade helt enkelt.

Efter att ha skakat av tröttheten så gick jag en vända runt området där jag bor, passerade kaffehaket och sedan bokhandeln. Och där fanns bok jag inte kunde låta bli att plocka upp.

Mhm. Allt i "Ender-serien" är värt att avbryta andra böcker för att sluka, så när jag nu snubblade på en ny bok kunde jag inte låta bli att plocka den.

Och den var inte så tjock (237 sidor, ganska stort typsnitt) så jag spenderade resten av eftermiddagen och kvällen med att sitta i balkongöppningen, lyssna på musik och läsa ut boken.

Härligt sätt att spendera en halv lördag på får jag lov att säga.