Paj...

Igår var det pi-dagen. Ni vet, den där matematiska lilla filuren π.
Amerikanerna skriver ju sina datum som Månad/Dag/år och då blev ju gårdagens datum 3/14/15 vilket är början på pi. 3.1415926...

Och "pi" uttalas ju som "pie" viljet är "paj" på engelska så...

Det blev paj.

Nu kan jag ju inte bara baka en paj hur som helst. Nej, det var ju tvunget att vara lite komplicerat så att jag fick användning av mina köksprylar och ta upp lite mer tid av min dag.

Så... Fram med Modernist Cuisine och hitta recept på en deg.
Oh my... Vilken deg det blev! Så lätt och fluffig och spröd att den bara föll isär när man satte skeden i den. Och precis lagom söt. Mumma!

I detta skal fylldes det en "custard" som de så fint kallar det för här borta. Det är som vaniljsås ungefär. Lite tjockare konsistens. Fast inte vanilj. Nej, fram med lite rabarber och jordgubbar. Improvisera receptet lite för att få in smakerna. Det blev inte 100% lyckat, smaken togs över av grädden men det gick att känna både rabarbern och jordgubbarna i den. Får klura på hur man gör smakerna ännu starkare till nästa gång - mindre grädde, mer fruktsaft troligen...

Ovanpå detta lade jag ett par jordgubbsskivor och täckte med socker som jag sedan karamelliserade med en...ehh...vad heter det på svenska nu då? "Blow torch"? Blåslampa? Ehm. Ni vet, sån där med eldslåga. Fasen då...
En sådan här:

Slutresultatet blev helt ok. Jag behöver jobba på min karamelliseringsförmåga för jag brände ju kanterna lite på pajen. Det är ju bara att öva, öva, öva. :-)

Skattjakt och så

Lördagsmorgonen spenderades med kaffenörderi på Blue Bottle och så läste jag i stort sett ut Neil Gaiman's "Trigger warning".

Short stories är inte riktigt min grej alltså. Var och en för sig är de väl bra, men att ha en bunt i en bok känns lite som att titta på 17 avsnitt av olika TV-serier direkt efter varandra - det blir bara lösryckt och efter ett tag tröttnar man även om avsnittet i sig hade varit bra en annan dag.

Antar att man inte skall läsa "samlings-verk" av det här slaget pärm-till-pärm, men jag har svårt för att läsa böcker på annat sätt.

Anyway...

Lördagen var inte bara kaffesnobberi och promenad i ett fantastiskt varmt och soligt San Francisco, det var ju skattjakt på schemat!
Vid fyra på eftermiddagen samlades vi på ett McDonalds...Ja, jag vet, Macdonken liksom. Damn, där sprack min svit av år utan att ha handlat på McD! Men det var för att det var enda stället i närheten där vi kunde snylta hyfsat bra WiFi medan vi löste klurigheterna som skulle ge oss platserna för var sakerna vi sökte fanns.

Jag köpte en sallad. Jag åt halva. Bläurk. Inte ens grönsaker kan de få ordning på utan häller ost och nachos-strips och elände på dem. *suck* Nåja, vattnet gick ju att dricka iaf...

Det tog oss två timmar att lösa ledtrådarna. Argh! Så lång tid har det inte tagit vid tidigare tillfällen. Det var med andra ord klurigt i år...
Dags att ge sig ut och hitta platserna och leta reda på svaren... Men först, let me take a selfie!

Lite suddigt det där, men men får väl skylla på att jag inte var van vid kameran - körde med en ny telefon i helgen som jag knappt hunnit använda tidigare...och så har den beta-mjukvara på sig så...Jaja, undanflykter. :)

Polaren jag sett fram mest mot att träffa den här vändan hade dock insjuknat hastigt i lördagsmorse och fick stanna hemma. Trist, men sådan är världen ibland.

Det blev många kilometer över San Francisco. Jag glömde ju helt att ta på mig GPS:en så jag fick inte exakt koll på var vi gick, men här är en ungefärlig promenadväg. Fast promenerade gjorde vi ju inte, raska steg var det som gällde och på slutet sprang vi för att hinna in med svarsblanketten innan skattjakten stängde.

Sa jag att det pågick firande av det kinesiska nyåret samtidigt? Inte, well det gjorde det. Och skattjakten är planerad så att det skall vara lite stökigt att ta sig runt, man måste "korsa" paradvägen, vilket är stört omöjligt så man får gå runt den...

Nästan två timmar och dryga 12km senare tyckte vi att vi var värda mat och öl. Det blev indiskt då stället vi hade tänkt att ta oss till från början kändes alldeles för avlägset för trötta fötter: "Är det uppförsbacke dit? Nej då får det bli ett annat ställe!". :-)

Efter att ha ätit gott och "de-briefat" skattjakten så satte några av oss kurs mot Chinatown, trots backarna, och traskade runt bland kvardröjande firare under glada tillrop. Nyårsfiranden är sällan fel, oavsett kultur som firar den. Partaj liksom.

Dagen efter är Chinatowns gator täckta av rött papper. Det är inte konfetti, det är delar av smällare. Och ja, det är MASSOR.

Kan väl säga att det är lite smatter under kvällen/natten ja...

Söndagen spenderades med mer promenerande. Traskade runt så väl i Chinatown igen som upp runt Nob Hill, Russian Hill, Telegraph Hill... Sa jag att det var mycket backar? ;-)

Promenerade runt, stannade för olika kaffe-stopp och promenerade mer. Bara njuta av att inte jobba, att ha strålande varm sol, och bara vara själv med mina tankar.

Snubblade även in här:

The Beat Museum. Jag känner inte att jag är riktigt kultursnobbig nog för det, men det är ju alltid trevligt med små "independent-museer" som fokuserar på smala saker. :)

Men så kom den sena eftermiddagen och med den var det bara att ge sig ut till flygplatsen och ta sig tillbaka till Seattle igen. Det var kallt. Mycket kallt i jämförelse. Och som vanligt när jag varit i San Francisco med omnejd får jag ställa mig frågan varför jag bor där jag bor och inte i San Francisco... Men det vet vi ju alla varför egentligen, trots vädret så trivs jag ju riktigt bra här uppe i norr.

San Francisco

Drog till San Francisco över helgen.
Det är dags att fira kinesiskt nyår med att äta MASSOR med dumplings och springa runt i stan och lösa gåtor medan det pågår en av världens största (utanför Kina) nyårsparader.

Japp, det är skoj som bara den även om det är tokigt mycket folk.

Men ikväll är det bara vanlig fredagskväll.
Japansk middag med importerad japansk ris-lager öl till. Mumma. Det här var så nära "originalet" man kommer. Ja, ja saknar Japan lite dårå...

Om en liten stund är det dags att ge sig ut på stan och träffa ett par bekanta. Men fram till dess slappar jag lite på hotellrummet.

När polare frågar mig varför jag envisas med att bo på Hilton när jag är ute och reser så... Well... Då svarar jag med sådana här foton:

Nej, jag hade inte bokat ett så här fånigt stort rum - det syns inte på bilden men jag står i en hall/cocktail-area och tar kortet in i rummet... Nej, jag blev uppgraderad. Och det är sådant som gör att det är värt det. Det där lilla extra lyxen i tillvaron.

Så fick man sig en bekräftad plats då...

Jag anmälde intresse att traska upp på Mt Rainier tidigare i år. Det var fullt hos precis alla guider så jag sa "ok, sätt upp mig på väntlista, allt efter juli funkar".

Igår fick jag mail om att det fanns platser lediga och att jag behövde fylla i lite mer formulär om jag vill ha en av dem.

Sagt och gjort. Skriva ut och skriva under på 9(!) sidor av ansvarsfrihetsförklaring. Heh. De där papprena täckte i stort sett allt från myggbett och skavsår till dödsfall och hur man "knowingly and willingly" deltar i expeditionen och att företaget som anordnar det hela är helt utan ansvar för dessa saker. :)

Så. Var är det jag föresatt mig egentligen?
Det är totalt tre dagar av hiking.
Dag ett är att ta sig från Pradise till Camp Muir. Tar 6-8 timmar beroende på väder och vind och form.
Dag två är att ta sig ytterligare lite högre till "camp 2" (vid "Ingram Flats" på bilden nedanför). Tar inte så otroligt lång tid mellan de två basstationerna, bara en dryg timme, men resten av dagen spenderas med glaciär-utbildning (säkerhet och "mountaineering"-teknik) och efter det är det tidigt, tidigt i säng.
Dag tre är upp vid midnatt och så ta sig sista biten upp till toppen. 5-8 timmar, åter igen beroende på väder och vind och form. Njuta av soluppgång på vägen och ha ungefär en timme på toppen. Sedan traska hela vägen ner igen med lite stopp för vila och energiintag. En hike på 12-14 timmar från start till slut sista dagen alltså.

Här är en höjdkurva för den som undrar:

Och för den som funderar lite på hur det hela ser ut på en karta så är det här en rätt bra approximering även om kartan i sig kanske är lite liten och svår att se på. Hittar dock ingen bättre just nu.

Ja, det är troligen det mest ansträngande jag satt mig för att göra hittills i mitt liv.

Så imorgon (1:a mars) börjar "mitt nya liv".
Jag behöver bli av med lite överflödig vikt, få upp styrkan lite till, samt få tillbaka en kondition som gör att jag kan promenera i fem-sex timmar i sträck i uppförsbacke...med 25kg ryggsäck...

Jag har ungefär sju månader på mig att komma i mitt livs form alltså. "Promenaden" startar den 20:e september. Och ja, jag ser verkligen fram mot det här!

Just ja - jag behöver naturligtvis skaffa lite nya hiking-prylar för det här äventyret. Mot REI med kreditkortet i högsta hugg! :-D

Alla hjärtans dag

Bättre sent än aldrig som det heter. Här kommer en liten rapport om hur 14:e februari kan vara...

Alltså det här med Valentine's Day här borta är...för mycket.
Det är nästan mer kommersiellt än jul! Argh!
Men men, man skall ju ta seden dit man kommer så det var ju bara att ordna med en date och se till att köra hela balunset. Go native! ;-)

Nu råkade jag ju kanske inte ha en date med en alldeles helt normal amerikanska då... För nej, det var inte någon dag fylld av nallebjörnar, smycken, rosa ballonger, glitter, flådiga middagar och gullenussiga aktiviteter för två.

Nej, det började med ett besök på ett museum. Och inte vilket som helst - EMP. Det är lite av det nördigaste museum som finns och som grädde på det moset var det Star Wars utställning! *squeeee* Bra start. :-)

These ARE the droids I've been looking for!

MASSOR med kostymer från Star Wars utställda med historier bakom dem och förklaringar till designval mm. Nööööördigt. Men attans så skoj. :)

Och ja, där fanns naturligtvis en Vader kostym. Ingen utställning kan ju vara komplett utan en. Eller hur?

Trillade runt i nästan en timme bland dessa ikoner.

Dagen avslutades i sann 14:e februari-anda med en skräckfilm och champagne. ...och somna i soffan... Ouff. Det var en lång vecka helt enkelt.

Och ja, jag skrev det där den 15:e eller 16:e men glömde att posta. Sa jag att det är mycket jobb just nu? :)

Tre år

Tiden den går. Ibland känns det mer som den flyger fram. Swoooooosh sa det så var tre år passerade. Det är nu så länge sedan som jag "klev av planet" och satte ner min väska här på USAs västkust.

Egentligen var det för två dagar sedan som det var tre år sedan som jag klev av planet. Men den dagen tillhör en av världens starkaste och klokaste kvinnor, inte mig.

Så. Vad har man gjort på tre år egentligen?
Uj uj uj. Mycket, inser jag när jag lite snabbt skummade igenom blogg och bildarkiv. Men det som känns störst fortfarande är att jag lyckades trassla in mig på Microsoft efter alla dessa år. Ja, jag gillar verkligen mitt jobb. :-)

Sedan måste man ju bara älska Seattle som stad också. Var annars hittar man saker som det här en fredagkväll i februari?

Biljetten är redan använd så att streckkoden syns gör inget. :)

Det var alltså live-musik till filmen, framfört av gruppen Roladex på gamla analog-synthar och laptops. Skojs i massor. Fast det var lite udda att se filmen som stumfilm. För nej, de lät inget av orginalljudet vara med, så det var textat genom hela filmen. Det blir en helt annan upplevelse kan man ju lugnt säga...
Och ja, eftersom det var artsy-fartsy bio så fick man dricka vin/öl medan man tittade på filmen. Trevligt koncept.

Resten av den här helgen har spenderats lite på sparlåga. Det känns lyxigt att "inte göra något" när veckorna är knökfulla med jobb, så jag lyxar.

Visst ja. Titta syrran, jag kan minsann också "fixa med bilen":

 :-)

Och på tal om bil så går leasingen på den där ut i slutet på mars så det börjar bli dags att skaffa en ny... Nej, jag tänker inte köpa loss denna även om jag tycker rätt bra om den. Problemet är ju bara att den bil jag egentligen vill ha (nåja, den jag vill ha som faller inom min budget då) inte har introducerats här i USA än. Så frågan är om jag skall vänta och "leva utan bil" tills den dyker upp, eller om jag skall ta andrahandsvalet. Svåra beslut. I alla fall för mig som helst tar år på mig att ta beslut när det är så mycket pengar inblandat...

Alarm!

Ja så var det ju det här med att uppdatera vad som händer här borta.

Well. Det var ju så att jag var i New York förra helgen och helt missade att posta något om det...

Det var regn och snö:

Men ut en vända i Central Park skall man ju i alla fall. Visst?
I snålblåst och motregn sick-sackade vi mellan pölarna. Vi blev blöta och kalla, men vad gör väl det när man är i NY? Och det finns ju alltid restauranger, kaféer och hotell-lounger att värma sig i.

Fast allt var ju inte bara regn och snö. Det var solsken hela söndagen.
Så då får man passa på att åka upp på 102:a våningen i Empire State Building och titta ut över stan en stund.

 För att sedan ta sig ut till Brooklyn och promenera tillbaka över bron till Manhattan.

Fin vy av stan när man promenerade åt det hållet.
Men slår det Seattles stadsprofil när man kommer från flygplatsen på väg hem? Nej, inte riktigt. Fast jag är nog lite jävig i frågan förstås.

Hem kom jag också på nästan utsatt tid. Detta trots att det skulle vara "århundradets snöoväder" på östkusten.

Såg ut att bli inställt en stund där. Men som sagt hemresa blev det och fram kom jag.

Väl hemma åkte jag dock på lite res-sjuka. Frukost nummer två på jobbet på onsdagen såg inte mycket ut för världen:

Men genom dagen kom jag och på torsdagen var jag nog frisk igen. Jaja, fysiskt frisk i alla fall. :)

Det har varit en sjuhelsikes vecka jobbmässigt. Alldeles för många timmar spenderade på jobbet. Blir väl så ibland, men det känns som att om man är ledig två dagar så läggs de liksom bara till på dagarna man är tillbaka. 16 timmar som behöver klämmas in på de fyra dagar som varit i veckan. Och det stämmer nog rätt bra om jag tittar på timmarna som blev.

Det är ju lite release på gång.
Och på tal om release:

En väckarklocka...

"Men," tänker ni "har han inte en mobiltelefon som kan larma på morgonen?".
Well... Om man nu håller på att jobba inför en release så vill man ju testa det man skall släppa så mycket som möjligt. Så alla mina telefoner kör senaste senaste senaste versionen av mjukvaran. Vilket ju gör att ibland kommer det en bugg och gör så att något inte fungerar en stund. Och ibland innebär det alltså att tex larmet inte går... Nu visste jag om det _innan_ jag eventuellt drabbas den här gången, så jag köpte larmklockan i förebyggande syfte. Förra gången blev det ett par sovmornar, känner inte att det behöver upprepas. :)

Nu är det dock helg igen, ingen resa till fjärran stad den här helgen. Men det är SPORTSBALL på söndag. Sådan där amerikanifierad rugby. Seattle har gått till final i år igen så det är lite tjo och tjim på stan.
Igår var det "super blue Friday" på jobbet. Drinkar till frukost, någon? Nåja, som att äta brunch fast på arbetstid alltså. Och så var det ju Seahawks-inspirerad amerikansk frukostmat:

Blått och grönt på allt. Och socker i mängder...
Och ja, det är bagels där till höger:

...formade som 12:or.
Jaja. Det är ju roligt att de har skoj de små liven. ;-)

Skall jag se sportbollsmatchen? Ptja. Det är ju så att om man INTE gör det så är man ju en förrädare och hatar Amerika, eller nåt, så det är väl bäst att göra det. Och om inte annat är det ju trevligt att umgås med lite folk och dricka ett par öl. :)