Långhelg

Imorgon, måndag, är det "Memorial day" här i väst. Det är en dag till åminnelse av de som stupat i strid. Så vi är lediga. Tre dagars helg alltså.

Eller...nej... Det blev visst nästan fyra. Min chef tyckte nämligen i torsdags att jag inte skulle jobba på fredag. Så jag försökte låta bli.

Men det är liksom lite svårt att släppa helt när man håller på med saker man faktiskt tycker är intressant och skoj. Så jag jobbade lite i alla fall. Svarade på mail, skrev lite kod, läste en artikel eller två relaterad till det jag jobbar med.

Men sedan blev det kväll och en vän och jag traskade ut och testade den nya grekiska restaurangen som öppnat ett par kvarter bort. Det var...inte som grekiska restauranger brukar vara. Dvs det var inte GIGANTISKA portioner, det var inte moussaka och tzatziki, det var inte tunga rödvin och bröd.

Det var istället ganska lagom portioner, till och med för ett par europeiska ögon, det var lättare rätter med tydligt grekiskt ursprung eller kryddval. Vinlistan innehöll nästan lika mycket vitt som rött och det var ett riktigt bra utbud. Och största överraskningen - de hade grekisk öl! Jag tror inte jag druckit grekisk öl tidigare faktiskt. Något nytt! Woho!

...fast den var ju mest som Budweiser eller Millers eller någon annan blaskig ljus öl. Nåja, nu fick jag pricka av något på "att göra"-listan iaf, så behöver jag inte göra det igen. ;-)

Och sist men inte minst så var lokalerna öppna, ljusa och luftiga. Inte murriga och fyllda med "antika grekiska saker". :-)

Kvällen gick sedan över till att sitta på Canon och smutta på ett par riktigt bra drinkar och prata om allt och inget. Och som sig bör på Canon så fick det bli en whisky som avslutning på kvällen - de har ju trots allt troligen USAs största whiskyutbud. Eller iaf det mest imponerande jag sett någonstans alls i mitt liv. ÖVERALLT i lokalen står det whiskyflaskor. Till och med i skåpen på toaletterna! Varenda tidigare fri yta på väggarna tas upp av hyllor med flaskor, och efter att ha pratat med en av bartenderna tidigare så vet jag också att ägaren hyrt en angränsande lokal bara för att kunna förvara flaskor i. Oh my... Jo, de har över 3000 sorters whisky/rye/burbon och listan växer hela tiden.

Stackars bartendern fick leta över hela lokalen för att försöka hitta whiskyn jag beställde. Han misslyckades och bad så otroligt mycket om ursäkt. Han hittade dock den andra jag valde, så det blev bra iaf.

När vi satt där och sippade på våra whiskys och var så där djupt belevade och manliga (host, harkel, host, host) så dök naturligtvis funderingen upp: Vilken whisky skulle Sean Connery dricka?

Jag lade min röst på en Glenmorangie av någotslag. Vad säger ni?

Sista natten med...

sängen var i går natt.

Woho! Äntligen kom min nya säng!

Först fick jag minsann montera lite. Trots att det inte var en säng från IKEA!
Nåja, jag behövde inte släpa på alla tunga saker upp till lägenheten i solen och värmen i alla fall, det gjorde budfirman åt mig. Tack budfirman!

Sedan var det på med resårbotten och madrass. Mmmm. MASSOR med madrass. Plötsligt befinner jag mig si så där 30cm högre upp när jag skall sova. Det är ju lite ovant, men eftersom jag börjar bli gammal är det säkert bra för mig, om inte annat är det ju lättare att komma ur sängen på morgnarna när benen är stumma och knäna gnäller lite av för många kilometer i upp- och nedförsbacke dagen innan. ;-)

Och sist men inte minst på med lakan och täcke och kuddar och örngott och allt sådant. ALLT är nytt idag. Mmmmm. Kommer sova som om jag vore på Hilton. ;-)

...ja, alltså, det är en Hilton-säng. Samma modell som på hotellen. Jag bestämde mig tidigare i år för att eftersom jag sover så bra i de där sängarna så kanske jag skulle köpa mig en. Visst, de är dyrare än IKEA-prylarna, men de är inte riktigt lika dyra som Hästens... Och som sagt, jag sover så otroligt bra i dem. Det är ju inte alltid man kan prova sin nya säng fler nätter om året innan man köper den. :-)

Den gamla sängen står kvar mot väggen idag, den skall iväg med skrotbilen så snart den behagar komma förbi. Troligen i mitten på veckan som kommer. Tack och adjö gamla IKEA-säng... 10 år var mer än en livstid för en sådan madrass tror jag.

Äntligen!

Igår gav jag mig ut igen. Ut från stan. Ut till ungefär samma plats där det regnade och var snö tidigare i veckan.
Tre timmars bilfärd och så ut med hela packningen på ryggen! Yeehaw!
Började vid "Easy Pass" en, som namnet kanske avslöjar, inte allt för tung hike.

...men hoj vad det inte var sant.
För bara en kilometer in på leden så var det snarare "No pass":

Leden hade förvandlats till en bäck. Nehepp. Jag hade ju inte vadarstövlarna på mig så det var bara att vända och hitta en annan hike. Vädret var ju i alla fall på min sida så humöret hölls uppe även om naturen åter verkade motarbeta mig.

Iväg till nästa hike, "tvärs över gatan" mer eller mindre. Men där gick jag också bet. Redan innan jag parkerat. Ety parkeringen var täckt med 1m packad snö...
Well. Hade jag haft snöskor med mig så... Men det hade jag ju inte. Så iväg till nästa hike då... Någonstans måste det ju vara fritt fram på en led ett par kilometer iaf!?!

Jodå. Med ett namn som inte gick att låta bli att traska ut till så:

"Djävulens park". :-) Det kan nog inte bli mer metall att hikea än så...

Skogspromenad mest hela vägen upp på berget. Rejäl lutning på leden, men oj vad vackert det var!

 Mellan träden här och där tittade bergskedjorna fram. Jag stannade ofta och bara njöt av utsikten.

 Efter dryga två timmars promenad hittade jag en glänta att stanna och äta lunch i. Solen värmde, det doftade varm barrskog och fåglar kvittrade ibland på avstånd. Lugnt, skönt, avslappnande. Oj vad jag tycker om det här!

Men allt var ju inte bara en lugn promenad i skogen. Det fanns lite hinder att ta sig över/runt. Allt från stora rotvältor, via stockar, till forsande vattenfall som någon slängt ett par grenar över som hjälp att balansera.

Vet inte om de där stockarna hjälpte eller stjälpte. Men över kom jag utan allt för mycket plask.

Nådde inte hela vägen för hiken. 8km in var det snö igen. Alldeles för mycket av den. Försökte en stund men efter att ha trampat igenom och ner till knät fler gånger än jag orkar minnas så gav jag upp. Hiking skall vara njutningsfullt, inte något man svär över...

Men, men. Det var en riktigt skön dag i solsken och värme.
Stannade på vägen tillbaka och tog en mat-och-vätske-paus med den här utsikten:

Diablo... Som sagt, namnen här uppe är fantastiska. :-)

Och ja, jag älskar det här området. Det är så vackert att det nästan gör ont att titta på...

Idag kom alla mina hiking-kartor! Nu blir det planera av. Ingen led skall gå otrampad innan sommaren är slut! :-D

Vissa dagar

...går inte saker som man hoppas.
Som idag tex. Det gick inget bra att hike:a. Alls.

Redan när jag svängde ut från garaget i Seattle så regnade det. Man kunde ju hoppas att det skulle lätta på vägen, det var ju trots allt 2,5timmes bilfärd till destinationen för dagen.

Men se inte det inte.

Det var regn från början till slut, med lite snö som bonus mitt i. Jag försökte ha ett gott humör när jag startade:

Jag hade ju trots allt regnkläder - så hur illa kunde det bli?

...bra mycket mer illa skulle det visa sig...
Det blev kallare i takt med att höjdmetrarna lades på. Och när jag stannade för att försöka ta in lite av vyerna i alla fall så såg jag detta:

Ser ni toppen där i mitten av bilden? Mhm.
Ser ni snötäcket under och till höger om den? Mhm.
DÄR gick leden. Eller. Den skulle ha gått där. Om den gick att hitta...

Inte nog med att det var snö på marken, någon gång runt 1500m bestämde sig temperaturen för att halka ned så pass att regnet blev till snö istället. Men det var då själva...

Anyways. Jag försökte i alla fall ta mig hela vägen. På andra sidan av den där ryggen finns närmligen en sjö och det skall vara riktigt vackert, även när det regnar och är lite dimma...

Men det gick inte. Snötäcket visade sig vara för mjukt för att gå på, så jag sjönk ned till vaderna. Kanske hade man kunnat plöja igenom det med lite vilja, om det inte vore för att det var rätt brant också. Lös kramsnö i backe är en typiskt dålig sak. Så det var ju bara att vända om och gå tillbaka då...

Eftersom det blev så kallt och snöade så funkade inte regnkläderna riktigt som de borde. Det blev kondensation på insidan, så det rann kallt vatten över hela mig. Länge och mycket. Niiiiiiice.

Behöver jag säga att jag var oderntligt nedkyld när jag väl kom ner igen? Det var jag. Så pass att det kändes varmt att få av sig kläderna och torka sig lite med en handduk trots att det fortfarande regnade kallt på mig. Illa. Illa. Kände inte för att hitta ett motell att torka mig och mina kläder på, så jag vände tillbaka hela vägen hem istället.

Tillbaka på ruta noll alltså. Vädret skall vara bättre imorgon säger prognosen just nu, får väl se om det stämmer. Drar ut igen när klockan pinglar tidigt imorgon bitti.

Just ja. Som om moder natur inte tyckte att det var nog att slänga snö, regn, vind och dimma på mig så dolde hon en kladdig lera under snön. Kladdig lera är hal. Snö som packas ihop under foten åker rätt bra undan om det är lera under snön.

Swoooooosh! Spagat!
Eller. Inte riktigt. Eftersom jag är vig som ett kylskåp och graciös som en noshörning så bestämde sig det bakre benet för att det där med split är inte alls kul, istället är det mycket roligare att böja på benet så att man landar rakt på knät. Oh ja. Det är jätteroligt... SMACK! Och då kan man ju tänka "Ja men, det var ju lera under snön. Snö och lera är ju mjuka saker, så det var väl inte så farligt.". Man kunde ju ha hoppats på det. Men nu var ju moder natur på lite kinkigt humör just idag, så hon såg till att det låg en sten preciiiiiis där mitt knä tog i marken.

Blev visst lite rött på insidan av regnkläderna.
Visade sig att det inte var så farligt, mest skrapat. Men kraften i fallet var rätt hård så jag är lite öm. Det har säkert gått över till imorgon.

Så nu skall jag sura lite i soffan över att jag fortfarande är i Seattle och att det inte blev mer än en 2 timmars hike idag...

Så var det över

...för i år.

Dagen kom. Som vanligt sov jag lite halvtaskigt natten innan. Vaknade massor med gånger och fick väl totalt runt 4 timmars faktisk sömn. Uff... Nåja, jag kände mig inte trött i alla fall, alltid något.

Promenerade ut i solen en stund innan det var dags för teknik-test och sådant. Stannade till utanför konferenslokalen och tog en selfie.

För jag insåg när jag promenerade där med mitt morgonkaffe att det ju inte är varje dag man håller låda för ett av världens mest kända teknikföretag...

Efter att ha gjort teknik-check (dvs fått i gång datorn och fått den att projicera) så försökte jag slappna av. Det gick förvånansvärt bra, även om pulsen började gå upp lite när jag insåg att salen började fyllas upp...

När min snabba överslagsräkning fick antalet personer i salen till över 200 så bestämde jag mig för att det nog var bättre att låta bli att tänka på det.

Men se... Så snart jag faktiskt öppnar munnen och börjar prata så drar pulsen iväg. Från ca 80 slag i minuten till...nästan 170(!). Iiiiik!

Nej, jag gillar verkligen inte att stå i rampljuset. Även om jag tycker det är rätt skoj att prata om det jag gör. Men kan vi inte bara göra det lite informellt över en kaffe, öl eller ett glas vin? Kanske skall jag förslå det till nästa år?

Så det kändes rätt skönt när mikrofonen stängdes av, videokameran slutade spela in och jag kunde stänga ihop laptopen.

Tack för idag, slut för idag. Ses nästa år...antar jag...

Nu har det börjat

Årets upplaga av //build/, vår utvecklarkonferens där vi presenterar vad vi gjort det senaste året och även lite om vad som komma skall innan året är slut, är nu i full gång.

Vi anlände igår, efter en mycket försenad flight, registrerade oss och fick våra namnbrickor:

Det känns även i år lite overkligt att se mitt namn på en sådan bricka...

Och det är ju inte utan att man blir nervös när man inser hur många personer det är på konferensen. Här är en liten blick ut över entren 10minuter innan keynote skulle starta i morse:

Den där kön ringlade sig upp två våningar som ett lämmeltåg. Wow.

Jag har dock gott om tid att vara nervös och gå igenom min presentation ett par gånger till - jag skall inte hålla låda förrän på fredag morgon.
Fast min presentation är samtidigt som ett snack om HoloLense, så jag får väl se det som en vinst om fler än tre dyker upp till mitt... Jag skulle välja att gå på HoloLense-snacket om jag kunde i alla fall. :-)

Ikväll blir det middag med kollegorna, en årlig tradition för de som är här nere, och morgondagen blir väl mest att gå igenom presentationen...igen...innan det är dags för förhandsvisning av Age of Ultron. Yay! Det ser jag fram mot.

På tal om hiking...

Så beställde jag just hem 22 detaljkartor över "The Cascades". Dvs bergskedjan som ligger öster om Seattle.

Det skall väl räcka en liten stund för årets hikes. :-)

Och det är ju inte långt kvar tills säsongen sätter igång på allvar nu. En vecka till bara så bär det ju av på första rundan av "skogspromenader".

Men först skall jag ta mig igenom konferens-veckan nere i San Francisco. Som vanligt är jag otroligt nervös och går igenom min presentation om och om igen. Den känns inte helt rätt, det saknas "ompf" och jag snubblar på innehållet hela tiden. Det är lätt att sväva ut i detaljer eller exempel... Gah! Jag är inte riktigt gjord för att stå på scen helt enkelt. Visst, jag tycker om att få prata om det jag gör, men på en scen inför en massa folk? Kanske inte riktigt lika mycket.

Nåja. Det ordnar sig säkert, och i värsta fall får jag väl helt enkelt leva med vad det nu blev av det. Kanske ska jag inte anmäla mig som frivillig nästa år? Det här tär på psyket...

Men men. Det blir ju lite sol och värme i alla fall, det är ju Kalifornien, och träffa vänner jag inte ser så ofta. Och så en och annan god kaffe förstås, det är ju San Francisco...

Nu skall jag dock gå igenom den där presentationen en gång till bara... :-P